What I Wore to Work...
Röd kort ullkappa - Tommy Hilfiger
Halsduk - Park Lane
Svarta kostymbyxor - Stockh lm MQ
Svarta läderstövletter - Vagabond
Grå supermjuk kashmirtröja med sprund - By Malene Birger
Men så mörka och trista färger jag klär mig i nu. Svart, grått, vitt och mörkblått.
Men det är så vi svenska kvinnor klär oss så här på vintern.
Ja, suck ja.

Mörkblå kappa i ull/kashmir - Newhouse
Halsduk - Park Lane
Jeans - Donna Karen DKNY
Mörkblå marino ulltröja med halvpolo och runda sprund - Holebrook Sweden
Högklackade blåa mockastövletter - Tommy Hilfiger
Och det här med sociala koder...
Ofta när jag tänker på något speciellt och kanske även tar upp ämnet i diskussion så brukar exakt samma ämne dyka upp i media eller i samhällsdebatten i någon form. Det är intressant det där. Men det blir säkert så för att jag är mer uppmärksam på allt som rör ämnet för tillfället, men ändå.
Nu råkade jag precis snubbla över en text i Svenska Dagbladets Ledarsektion med titeln Kläderna gör samhällskroppen som tar upp exakt det ämne som jag går runt och funderar på just nu och som vi även fick tillfälle att diskutera häromdagen i min spanska klass.
I alla fall, i min roll som lärare i ämnet spanska på en högstadieskola på mindre ort i Dalarna skulle jag förklara vad de spanska pronomina usted och ustedes betyder på svenska. Båda är ni-former, som signalerar respekt. Den första är ni i singular, alltså en person som jag kallar för ni av respekt, och den andra används om ni, personer som jag kallar ni av respekt, är i plural. Men det här var ju väldigt svårt för svenska elever att förstå. Ni i singular!!! -Nej, fröken, ni är flera, sa eleverna.
I bland annat franskan och tyskan har vi samma fenomen som i spanskan. Vous (ni) kallar man en äldre dam, herre eller någon i honorär position på franska, även om vous betyder ni, som ju annars betyder flera av er.
Kungen och drottningen eller kronprinsessan kallar man ju absolut inte för du. Inte ens i Sverige. Jag har hört att speciellt drottningen kan surna till om någon trampar i klaveret på den punkten. Själv skulle jag heller aldrig drömma om att kalla en äldre människa som jag inte känner för DU. Det tar emot, och i USA använder man ju mam eller sir, och i professionella sammanhang är man ju aldrig något annat är Miss, Mrs. eller Mr. plus sitt efternamn på det.
Men det här är ju helt främmande för majoriteten av dagens svenska högstadieelever, i alla fall på mindre ort i Dalarna, eftersom de aldrig fått lära sig detta någonstans. Jo, vissa får lära sig detta hemma och det är också oftast samma elever som får lära sin en massa andra saker om verkliga livet som de sedan kommer att ha en stor fördelar av att veta och framförallt när de rör sig internationellt, och allt blir ju bara mer globalt för varje dag som går.
Det här med respekt och gott uppförande tog oss (klassen och mig) sedan in på ämnet om det här med hur man klär sig i olika sammanhang. Frågan blev: Ska man klä sig hur som helst? Eller skall man klä sig efter tillfälle och sammanhang? Vad signalerar kläder och utseende egentligen? Vad signalerar språket och ett gott uppförande?
Verkligen intressant. Majoriteten hade ingen aning om vare sig det här med vikten av ett vårdat språk, respektmarkeringar (Usted, Ni, Vous, Sie...) eller klädkoder. Jag förklarade hur både klädsel, språk och uppförande både kan öppna och stänga dörrar i livet. Precis på samma sätt som överdrivna tatueringar (Tramp-stamps som mina amerikanska väninnor kallar det :-) och piercingar kan göra.
Jan Guillou hävdar att "Nu när den svenska underklassen är färdigtatuerad så har man i stor utsträckning börjat tatuera den lägre svenska medelklassen". Men man måste förstå att även om det här med tatueringar på grund av detta nu är väldigt vanligt förekommande i Sverige nu så är det inte alltid så på andra platser.
Man kan därför både tatuera och pierca in sig i ett hörn där man inte vill vara, och helt ovetandes. Man kan nekas tillträde på vissa platser och i vissa sammanhang i världen. Du kommer inte in i en japansk onsen (spa i varma källa) med stora synliga tatueringar på kroppen till exempel. Det är tvärstopp. I många länder i världen är nämligen tatueringar förbehållna underklassen och kriminella. Men det här vet ju inte alla eftersom det är så tabubelagt att prata om. Och varför fattar jag inte och speciellt eftersom de som vet om det från början har en fördel över de som inte vet det.
Det kan också finnas jobb som man inte får på grund av yttre attribut. Jag vet till exempel att flygbolaget SAS inte gärna vill att personalen som jobbar mot kunder och passagerare har några synliga tatueringar. Vidare finns regler om frisyr och piercingar. Med tanke på det jag nämner ovan, är det inte då fel att låta bli att informera den yngre generationen om detta? Bara för att vi går runt och låtsas som om att det inte spelar någon roll hur vi ser ut.
Det här är ju något som vi helt undviker att ens knysta om i skolan och på andra platser i samhället för den delen, för det är som tysta sociala koder. De som kan och förstår dem och som kan läsa av och tillämpa dessa koder kan det och har en enorm fördel i samhället på samma sätt som de som inte vet om dem eller ens förstår att de finns, inte kan det och till sin nackdel. Varför är vi så ängsliga att prata om det här i Sverige?
Jo, det ska jag tala om. I Sverige går vi nämligen runt och låtsas en massa, trots att vi har ett ganska utpräglat klassamhälle med stora skillnader, precis som alla andra länder i världen. Det här så löjligt. Man talar till exempel om "medelklassen på Östermalm", och jag skrattar varje gång, precis som om att det är fult att kalla dem för vad de egentligen är på riktigt, överklassen.
Jag kan ju också känna att vi gör våra svenska elever en björntjänst genom att inte lära ut det här med vikten av gott uppförande, ett vårdat språk och klädkoder. Det leder kanske till att många sedan inte förstår att föra sig på ställen där dessa sociala koder existerar och utgör en inträdesbiljett till vissa sammanhang.
I ledartexten Kläderna gör samhällskroppen i SVD förklarar författaren att det på 1960-talet rådde något slags socialt utjämningsiver där man genomförde en du-reform där man skulle ersätta alla titlar och pronomen som signalerade hierarkisk status med det allmängiltiga och egalitära DU. Ok, medan detta går hem på de allra flesta ställen i Sverige så funkar det tyvärr inte i resten av världen. Det kan leda till katastrofala missförstånd i kommunikationen. För de som inte får lära sig sociala koder står heller inte rustade att tolka koderna hos andra. Det kan sluta väldigt illa, det har jag sett på nära håll.
Samma sak gäller svenskarnas förhållningssätt till kläder. Många tror att man kan komma klädd i jeans och t-shirt överallt. När jag jobbade inom den amerikanska skolan fanns det en strikt klädkod och det var jag, som är vän av ordning och reda, förstås svårt förtjust över. Man riskerade därmed aldrig att stöta ihop med någon kollega som var illa klädd på ett opassande vis, som man ju faktiskt alltför ofta kan göra i Sverige.
Jag håller med den amerikanska modegurun Allan Flusser, som citeras i artikeln, och som träffsäkert beskriver det här med klädkod på ett sätt som ligger långt utanför de svenska tolkningsramarna:
"Vi klär oss väl för att visa respekt mot de människor vi möter. Vi klär oss väl för att visa respekt mot de ämbeten vi företräder. Men framför allt så klär vi oss väl för att vi respekterar oss själva".
Avslutningsvis, enligt artikeln i SVD, kan man oroa sig över att konsekvenserna av att ersätta alla titlar och pronomen med "du” är
att svenskar i hög utsträckning blivit oförmögna att föra sig i övriga
världen, där preciseringar av denna typ visar respekt mot dem man möter.
Sannolikt signalerar svensk uppbragthet över att behöva klä sig
i någonting annat än en t-shirt och ett par jeans att många inte heller
längre respekterar de ämbeten de företräder. Men värst av allt är, enligt författaren, att många svenskar kanske inte längre ens respekterar sig själva (Källa: SVD Ledare, 2022-02-06).
Det här är ett jätteintressant ämne som många svenskar med flit tycker om att feltolka de få gånger det kommer upp i diskussion.
Tycker ni att det är viktigt att kunna klä sig rätt för rätt tillfälle? Och hur viktigt är det egentligen det där med hyfs, gott uppförande, ett vårdat språk och förmågan att kunna tolka sociala koder?
Torsdag redan.
Oj, så snabbt denna veckan drog förbi.
Nu är det två veckor kvar till Sportlovet.
Varm Kram!