Äntligen Sportlov 2022

Äntligen, äntligen så fick även vi gå på Sportlov. Tänk hur det är varje år, man är bara så redo för ledigheten som kommer precis i rätt stund eftersom så många av oss är så trötta och slitna exakt den här tiden på terminen. Ja, så lovet kommer mer än lägligt vill jag lova. 

Sista veckan skulle alla omdömen vara satta och inför det hade jag en massa texter att rätta och betygsätta. I går, fredag var det som jag gick på ångorna när jag skulle åka till jobbet. Men så kliver jag in i mitt klassrum och möts av detta....

...och det toppade omedelbart upp energitanken till maxnivå. Men så hjärtvärmande och gulligt. Jag blev faktiskt tårögd. Jag har riktigt fina elever jag. Resten av dagen var alla mina elever bara så duktiga och så snälla att fredagen gick som en dans och jag log hela vägen hem, trots galen Vasalopps/Sportlovstrafik som gjorde vägarna till flaskhalsar med långa köer.

När jag vaknade i morse var känslan så skön med vetskapen om att jag nu har en hel vecka ledigt. Axlarna behöver dock få trilla ner men det tar ett par dagar att slappna av. Så brukar det vara. Jag älskar verkligen mitt jobb, men ifrågasätter starkt det här upplägget med att ständigt längta till helgen och alltid ha nedräkning till nästa lov. 

Eftersom jag har bränt ut mig två och en halv gånger (var på väg i våras) redan så kommer jag, som jag har skrivit om många gånger förut, aldrig upp i samma energinivå som innan och det får jag leva med. Nu får man passa sig eftersom det är mycket lättare att hamna där igen. Jag känner ofta att jag är extremt trött och tackar Gud för alla lov vi får med jämna mellanrum. För att vara helt ärlig så tror jag inte att jag hade orkat med det här annars.

Men i dag är det lördag och jag inledde den med en timmes lång och härlig promenad med Lando i hurtig takt. Nu skiner solen och jag inser att jag tyvärr måste börja detta sportlov med att storstäda huset. Har man hund blir det ju hundhårigt, och nu syns också dammet i solstrålarna som letar sig in i huset från alla håll. Det är bara att ta tag i dammtrasan och ta sig ett varv. Tvättmaskinen är redan igång med andra lasset. 

När jag har roddat klart med allt hushållsarbete så ser jag fram emot lediga dagar då jag kan läsa ikapp och kommentera i alla de bloggar som jag läser. Kanske även skriva ner lite flera av de tankar som jag går runt med i huvudet just nu. 

Jag har inte skrivit en enda rad om Rysslands (eller skall man skriva Putins?) invasion av Ukraina som inträffade den här sista veckan i februari 2022 ännu.

 Det är så pass fruktansvärt och ofattbart på något vis att det blir svårt att sätta ord på. Det hela känns så otroligt overkligt. Jag följer det hela i chock. Att något sådant här händer nu, 2022. En sådan enormt primitiv handling av Putin.

Idag är det Tjejvasan här och jag kan konstatera att det var minsann några år sedan jag var med i någon skidtävling. Här var man i toppform på Lilla Vasaloppet. Kommer man från Mora-Nisses by så gör man.

Jag önskar alla en riktigt fin lördag. 

Varm Kram!

Har pandemin förändrat er?

 

Vinter på fäboden.   

I förrgår såg jag ett litet reportage på nyheterna om en svensk kvinna som reportrarna talat med vid ett flertal gånger under pandemin. En ensamstående äldre dam som kände sig enormt isolerad och ensam, och speciellt under den första tiden innan det fanns vaccin. Hon längtade ut och hon ville umgås med andra. 

I förrgår besökte reportrarna alltså kvinnan igen och då hade saker och ting blivit annorlunda. Pandemin klassas inte längre som en samhällsfara och kvinnan är dessutom nu trippelvaccinerad. Men vill kvinnan nu ut i samhället och umgås med en massa andra? NEJ. De suget finns inte längre, enligt henne. 

Kvinnan har nämligen nu, som så många andra av oss, acklimatiserat sig ordentligt i sin hemmiljö. Hon har boat in sig med andra ord och trivs numera mest och bäst i hemmet där hon syr, pysslar, planterar, och läser en massa böcker. Hon har lärt sig att trivas utmärkt i sitt eget sällskap och föredrar numera hemmets lugna vrå, och jag tror faktiskt att hon inte är helt ensam om det.

Jag såg det här lite redan i USA, och främst när vi bodde i Florida. Folk har liksom hela sin värld hemma i sina stora hus. Hemmet är deras fort och de skulle i princip kunna stänga in sig där och leva lyckliga i alla sina dagar. De har biorum, gym, pool, bibliotek, media av alla de slag, grill utrustade kök, ett par vardagsrum, lekrum och gästrum att ta emot vänner släkt och familj, om de nu också skulle vilja checka in. 

Ett så kallat Gated Community är ju också väldigt vanligt i USA numera. Vi bodde i ett sådant Gated Community i Florida och hade bland annat egen pool och gym hemma. Man bor i ett ofta parkliknande villaområde med klubbhus och tennisbanor och pooler som ligger på ett inhägnat område. Inte bakom ett galler utan bakom vackra stenmurar med gjutjärnsdetaljer. 

Vill man komma in på området så måste man ha en egen dosa i sin bil som gör att man elektroniskt kan öppna de stora och höga grindarna för att köra in på området. Är man besökare så måste den man skall besöka ringa upp vakten i gaten och anmäla att man väntar en besökare. Numera kan detta även göras digitalt. Men you get the gist. Man lever alltså i sin egen trygga värld innanför bevakade murar och grindar och får vara ifred. Ungefär som många av oss nu har gjort i våra hem under pandemin.

Men tillbaka till frågan om pandemin har förändrat oss? Har vi blivit så vana att vara hemma nu att vi vill fortsätta med det? Har vi insett hur mysigt det är i det egna boet och hur mycket man ändå kan göra utan att lämna hemmet? Vill vi verkligen tillbaka till det där utåtriktade livet med en massa människor omkring oss? Och är det inte tusen gånger bättre att ha gymmet hemma än att behöva åka dit, betala medlemsavgift och svettas med andra? 

För att inte tala om alla människor som kunde jobba hemma och som i princip knappt har varit på kontoret sedan pandemin började. Vill de prompt tillbaka för att träffa chefen, alla kollegor och umgås i fikarummet igen? Eller har det varit en gudagåva att få jobba hemma i lugn och ro och vara produktiv till max och slippa alla osorterade kollegor, den galna chefen och all arbetsplatspolitik? För att inte tala om alla möten, som kunde ha varit ett e-mail? 

Jag älskar mitt hem och är nog en riktig homebody. Jag saknar nödvändigtvis inte att vara ute bland en massa människor här på orten, men jag har saknat att resa iväg till andra länder. 

Jag har nog på något sätt ändå tyckt att det har varit skönt att normen har varit att stanna hemma, för det har ju gjort mig normal, i alla fall under hela den här tiden :-) Har man ekonomiska mål som jag har är det ganska skönt att inte förväntas göra så mycket som kostar pengar, och därför har jag kunnat rikta pengarna mot Avfart Frihet istället utan att det har varit konstigt.

Hur känner ni? Har ni lärt er att uppskatta ert eget sällskap och de allra närmaste mer under pandemin? Har i insett att man kan ha det ganska mysigt och skönt i hemmets lugna vrå och i de nära omgivningarna ändå? Har ni tyckt att det var skönt att vara hemma och att leva i mindre skala en tid? Har ni blivit förändrade? Jag tror faktiskt att jag har blivit lite mer introvert. Eller så är jag bara gammal och trött. Ja, så är det nog :-)

I dag är det fredag och sista dagen innan SPORTLOVET 2022. 

I eftermiddag kommer det att bli svårt att ta sig hem från jobbet på grund av trafiken genom Mora. 

Vi bor ju i Vasaloppsbyn och nu verkar det som om att hela Sverige är på väg hit. 

Och så har vi ju Stockholmarna som skall på sportlov och som åker genom Mora, ni vet de där familjerna som jag skrev om tidigare, de som lämnat elbilen hemma och nu istället tar sina stora bensinslukande SUVar upp till fjällen. Så mycket för den miljöinsatsen. LoL!

 

What I Wore to Work: 

Fuchsia tunnstickad topp i ull och silke - J. Crew

Mörka jeans - DKNY

Chelsea boots - Vagabond

Beige kappa i ull/ kashmir blandning - Newhouse

And off to work I go...

I eftermiddag går jag alltså äntligen på sportlov.  

Det blir bra det för jag är nämligen en trött och sliten skolfröken nu.

Ha en riktigt fin dag.

Varm Kram

Det här med att bli minimalist

 

Good Morning Lovlies! 

 

I går pratade jag med en svensk väninna som jag träffade när vi både bodde i Tampa, Florida. Hon har också varit amerikansk militärfru i alla år, precis som jag, och i den kapaciteten har även hon bott på många olika platser i världen. 

I somras flyttade hon tillfälligt hem till Sverige, från Virginia, USA, för att finnas här i något år eller två för sina åldrande föräldrar som just nu är i behov av mycket hjälp och assistans i sina liv. 

I alla fall så började vi prata om flytt och om våra ägodelar och möbler. Jag frågade vad hon hade gjort av allt hon hade i sitt hem i Virginia. Hade hon kanske tagit med allt hit? Eller förvarade hon saker i något slags förråd i USA? -Nej, svarade hon. Jag shippade ungefär en halv mindre kontainer till Sverige och sedan gjorde jag mig av med allt annat. 

Hon resonerade som så att det var dags att släppa taget om en massa grejer och möbler och även om minnen. Det räcker med ett fåtal minnen, sa min väninna, och jag har funderat på det där ända sedan dess. 

Jag tycker att det är beundransvärt att kunna renas ur livet på saker och minimera som min väninna har gjort, och började förstås genast tänka på om jag skulle kunna göra detsamma. 

I dagsläget äger min väninna alltså bara ett fåtal saker och de allra nödvändigaste i möbelväg som får plats i en liten lägenhet som hon bor i just nu här hemma i Sverige. Hon är minimalist och hon är fri. Hon behöver inte spendera en massa tid på att damma och organisera och sortera bland en massa grejer, inte heller behöver hon se till att hon har en bostad som är stor nog för att få plats med mycket, inklusive vinterförvar för utemöbler, vattenslang, gräsklippare och annat. Nej, det behöver hon inte. Hon kan också lätt flytta från ett ställe till ett annat utan att det skulle behöva involvera avancerad logistik 

Men skulle jag kunna göra som henne? 

Tulpanerna på mitt köksbord är som konstverk nu.

Att bli minimalist skulle nog just nu vara ett alldeles för stort steg för mig. Däremot skulle jag nog absolut klara av att sluta att helt konsumera prylar och kläder. Jag har ju inte shoppat alls hittills i år. Nu är vi ju bara i februari ännu, men ändå. Jag har märkt att jag absolut inte är lika intresserad av till exempel innehållet i diverse heminredningsaffärer som jag var förr. Jag tycker om det jag redan har bättre. Personliga ägodelar med en historia och ett minne bakom, och inte något som alla andra också har.

Samma sak gäller kläder. Jag kan se kläder på nätet och i olika affärer men hittar inget som slår det jag redan har. Det ser så menlöst ut, eller kanske det bara känns så. Det kan kanske också ha lite att göra med att jag inte är riktigt förtjust i modet i Sverige just nu. 

Det är 80-talet som är på väg tillbaka, med typ dubbelknäppta bredrandiga manchesterkavajer i benvitt. Mamma-jeans, som är bland det absolut fulaste som finns, ett mycket osmickrande plagg. Kläder som skall hänga överdrivet löst på kroppen och därmed vara oversized. Nej, allt jag redan har känns mycket bättre och mer stilfullt. Jag kör på det. 

Vidare tror jag att jag inte är så intresserad av mode längre, för mig handlar det nu mer om stil, och en personlig sådan. Ja, jag väljer nog lätt stil över mode varje dag hela veckan lång året runt. Mode har blivit något jag förknippar med yngre svenska kvinnor som alla ser likadana ut (och hemma har de också likadana möbler). Är det här ett svenskt fenomen mån tro? Jag har nämligen inte sett det någon annanstans i världen.

Ulrika som har den fina bloggen Yoga & Skriva, som man hittar i min blogglista till höger, skriver ofta tänkvärda inlägg om fokus på det man redan har istället för att köpa nytt. Precis så måste jag göra. 

Jag måste gå igenom allt i min ägo ännu en gång och använda det jag redan har istället för att köpa något nytt. Jag har saker i förrådet som jag verkligen tycker om och som jag har svårt att göra mig av med men som jag inte har plats för inne. Jag måste tänka över hur jag skall göra med allt det. Jag tror att man skall rensa flera gånger och i omgångar. Kanske tredje eller fjärde gången man håller i just den saken kan man tänka sig att göra sig av med den. Vem vet?

Även om jag kanske inte skulle kunna tänka mig att leva som minimalist så känns taken på att "lätta på bagaget" väldigt lockande. Att äga mindre och därmed vara mer rörlig. Att göra sig av med prylar och kläder friar upp livsenergi, det har jag märkt mer än en gång. Materialistiska saker suger nämligen energi då de både tar plats och tid att underhålla, sortera, och städa.

Att flytta är ett utmärkt sätt att gå igenom varenda pryl man äger och samtidigt att rensa och göra sig av med sådant man inte använder längre. Jag har nog flyttat ca. 15 gånger, ja ni läste rätt, och därmed har jag inte ett garage med prylar som varit där i över 30 år, som till exempel mina föräldrar har. 

Nästa gång jag flyttar kanske blir till en plats på varmare breddgrader, och vad skulle jag då ta med mig till det hemmet? Det tål att tänka på.

Skulle ni kunna tänka er att bli minimalister?

Dagens TBT- Mamma och jag på väg till värmen för några år sedan.

Torsdag och två hela arbetsdagar kvar tills vi tar SPORTLOV. 

Det är på tiden för nu är den här fröken riktigt schliten :-) 

Ha en riktigt fin dag. 

Varm kram!
 

Det är dyrt

 

 

Reduktionsplikt och hög skatt på bensin och diesel. Det är orsaken till varför vi i Sverige nu har de högsta priserna på drivmedel i hela världen. Bara Hongkong ligger snäppet över oss. Varför har regeringen beslutat om så höga avgifter? Jo, det är nämligen så att det är vi svenskar som skall rädda världen vad gäller klimatet. 

Vi vill vara bäst i Europa på miljö, och det är ju nobelt,  men målet blir då att göra drivmedel så dyrt att folk skall sluta köpa det överhuvudtaget. Miljöpolitiken slår då stenhårt mot svenskarna på landsbygden först och främst. Vidare slår den mot barnfamiljer, lågavlönade och mot våra fattigpensionärer i mataffärerna i form av höjda matpriser. Till och med jag som har en lärarlön sätter i halsen i mataffären när jag skall handla nuförtiden.

På tal om mataffärer: Vi svenskar skall alltså rädda miljön, därför har vi också dyra plastpåsar i mataffären, för att minska plasten i världens hav. LoL! Precis som om att svenskar slänger plastpåsarna i haven. Nej, de återanvände vi tills alldeles nyligen som soppåsar. Nu köper vi istället plastsoppåsar på rulle. Galet!

Sedan har vi det här med elbilar.....Elbilar i all ära, men vilken vanlig barnfamilj på landsbygden har råd med en sådan (och de höga matpriserna)? De är ju relativt dyra. Och har man råd med en, var skall man då ladda? Alla bor ju inte i eget hus och kan bygga in en egen laddstation hemma. Kan man det är det ju bra.

I storstäder söderut finns oftast laddningscentraler, men jag skulle nog inte våga ge mig ut på vägarna norr om Östersund i en elbil. Vidare har det visat sig att folk som bor i hyresbostäder, i hela Sverige, inte har tillgång till laddstationer vid sina hem och jag funderade just på Mora Kommun, för vid ingen skola eller annan kommunal byggnad finns möjlighet att ladda en elbil. 

Det är precis med elbilar som med ren och ekologisk mat. Den är så dyr så att vanliga människor inte alltid har råd. De familjer jag känner som har en elbil (alla familjer med stadiga och starka inkomster) har oftast två bilar, en elbil och en bensin- eller dieseldriven bil som man använder vid längre resor. 

I kylan och snöstorm har det även visat sig att många elbilars batterier inte klarar det klimatet och blir man ståendes i bilköer i snöstorm så lägger många batterier av. Det hände söderut i Sverige tidigare i vintras. Det blev som ett litmustest för hur batteribilen klarar det svenska vinterklimatet. Inget vidare då man inte kan lita på att bilen inte skall lägga av.

Jag är absolut ingen klimatförnekare, men skall vi göra det här så måste det göras på ett annat sätt. Den klimatpolitik vi har nu är elitistisk och därför anser jag att miljöpartiet är ett verklighetsfrånvänt parti som saknar koppling till helt vanliga människors levnadsvillkor, och speciellt de som inte bor i större städer.

Här på mindre ort i Dalarna har folk snart inte ens råd att pendla till jobbet. Men miljöpartisterna tycks tro att alla kan åka kollektivt och köpa SL-kort (för de verkar bo på söder och kan cykla). Här på vissa orter går det bara två bussturer om dagen, om ens det, och inte alltid så att de passar med människors arbetstider, och först ska de ju lämna barnen på förskolan. Undersköterskan som jobbar natt på Mora Lasarett till exempel måste ta bilen till jobbet, och inte har hon råd med en el-bil heller. Jag blir så arg när jag tänker på det här. 

Det är klart att vi alla är rädda om miljön och gör så mycket vi kan för att värna den. Men när verklighetsfrånvänd miljöpolitik som gör livet svindyrt och ännu svårare för de svagaste i samhället anses vara den enda lösningen (för de rika har fortfarande råd) så måste jag få protestera. 

Ja, och så har vi ju också det där med att det är nu Ryssarna som står för gasen och OPEC (arabländerna) som står för oljan. Hur tänkte man där? Inte undra på att Tyskarna inte riktigt är med på det här om att införa sanktioner mot Putin om han anfaller Ukrina. De är ju helt beroende av honom och hans pipeline för att få gas. I värsta fall kanske han då stänger den kranen. Man vet aldrig.

Ha en riktigt fin eftermiddag! 

Måndag.

Full snöstorm ute. 

En vecka kvar till sportlovet, vilket märktes på jobbet idag där alla nu är mer än redo för lite lov men kämpar på en vecka till. 

Varm Kram!

Veckan som gick

Jag har inte tid och ork att läsa och tänka och skriva under veckorna längre. Det sörjer jag. 

Jag ska läsa ikapp i en massa bloggar när jag får sportlov. 

Det får mig att tänka mycket på hur vi lever våra liv. 

Det får mig också att tänka att jag börjar bli gammal och trött.

Fredagsbuketten.

Nu är det tulpanernas tid och det gäller att passa på att njuta.

Jag har många tankar i huvudet just nu...

• Vad händer om Ryssland invaderar Ukrina? Vad håller Putin på med? 
• Hur kan vi gå med på de här elpriserna? Jag träffade en fattigpensionär (med 13 000 kronor i pension) under veckan som hade fått en elräkning på 8000 kronor. Jag erbjöd mig att låna ut pengar.
  
• Hur kan vi svenskar sitta här tysta och inte ifrågasätta varför vi har de högsta priserna på drivmedel i världen? 
• Miljöpartiet är ett totalt verklighetsfrånvänt parti. Jag är så glad att de inte sitter i regeringen längre. 
• I bland håller jag med vänsterpartiet även om jag identifierar mig som konservativ i min politiska läggning. Nooshi har riktigt fina värderingar när det kommer till pensioner till exempel. Jag höll även med henne om LAS. Samtidigt är jag en stor förespråkare för ett personligt ansvar.
  
• Hur kan folk svälja lögnen om att priserna på el och drivmedel är pandemirelaterade? 
• Och hur kan samma folk svälja lögnen om att inflationen beror på pandemin? De beror på de höga el - och drivmedelspriserna.
  
• Sverige är ett mycket dyrt land att leva i. Kan det vara dyrast i världen?
  
• Varför finns det inte pengar så det räcker till skolan, vården och äldreomsorgen trots att vi har det högsta skattetrycket i världen?  
• Varför har vi det lägsta antalet vårdplatser i EU? 
• Varför görs inget för att höja statusen på läraryrket? 30% av studenterna på den 5-åriga ämneslärarutbildningen på våra svenska lärosäten hoppar i dagsläget av. 
• Kommuner och företag runt om i Sverige skulle kunna spara miljoner som de nu betalar till Personalhälsan om bara alla på arbetsplatserna skulle börja uppföra sig som folk. Just nu finns det alldeles för måna osorterade människor som inte vet sin plats och som därmed gör grova övertramp som skapar konflikter och drama som leder till psykisk ohälsa bland de som råkar ut för dem. Det finns kollegor på arbetsplatser som gör att andra kollegor går hem och sjukskriver sig. Men tänk om alla bara kunde vara som folk och uppföra sig som man ska? Hur svårt kan det vara?
  
• I USA har drivmedelspriserna gått upp med ca. 50%. Tacka Bidenadministrationen för det gott folk.
  
• Vice president Kamala Harris har de absolut lägsta opinionssiffrorna som någon vicepresident någonsin har haft i amerikansk historia. Grovt översatt betyder detta att folk inte är ett dugg nöjda med hennes arbetsprestation hittills. 
• Biden förlorar också sitt stöd, det visar dalande opinionsundersökningar. Vissa demokrater tar nu avstånd från den politik som han står för. De försöker helt enkelt rädda sig själva inför the midterm elections 2022.
  
• Varför har Socialdemokraterna i Sverige och Demokraterna i USA blivit ett parti för elitister? Förr i tiden stod de på arbetarklassens sida, det gör de inte längre. Hur tänkte man där?
  
• Hur kommer det att gå för demokratin nu när massmedia i USA mörkar eller väljer att inte rapportera alls om viktiga händelser i världen av den anledningen att de ägs av just samma vänster elitister som jag nämnde ovan? Demokratin dör i mörker.  Slutet för CNN är nära. De och andra stora mediahus har tappat all trovärdighet, och tittarsiffrorna är katastrofalt låga. 
• Jag läser The Wall Street Journal och The New York Times nästan varje dag och man tror ju inte ens att det handlar om samma värld ibland. 
• Varför rapporterar inte mainstream media i USA om vad som har framkommit i The Durham Report? Det är ju en skandal i ungefär samma skala som Watergate!  Jag läste kort om den i The Wall Street Journal men i The New York Time var det en bedövande tystnad, som om att det aldrig har hänt.
  
• Varför är många svenskar så emot allt som har med anständighet och gott uppförande att göra? 
• Är jag bara för gammaldags i mina åsikter när jag inte tycker att det är OK att elever ska få visa kalsongerna och trosorna i skolan? 
• Tänker jag för mycket? 
  

 

Lando i full glädjesprång på isen. Han flyger fram. 

 

Solen skiner och snön gnistrar. 

- 13 C kallt under morgonens promenad. 

Jag längtar tills solen börjar värma ansiktet.

I lördags firade vi morbror som fyllde 70 år i tisdags. 

 

Hans Ann och hennes syster Eva hade gjort en stor och supersmarrig smörgåstårta som inte bara var saftig och god utan också vacker att se på.  Tulpanerna fick han av mig redan i tisdags. 

 

Min morbror är exakt som Grabben i Graven Bredvid, om ni har sett den filmen. Han har aldrig flyttat hemifrån utan bor kvar på mormors och morfars gamla bondgård. Där står han i dörröppningen till  garaget på målningen.

 

Han har varit bilmekaniker till yrket och kan få vilken motor som helst att gå som klockan. Oavsett årsmodell så kan han renovera upp vilken motor som helst till originalskick. Morbrors skoter nedan till exempel är ju vintage men går lika bra nu som den gjorde som ny. Underbart!

Morbrors skoter. 

Vintage - men går som om den vore ny :-)

Eftermiddagspromenader med Lando. 

Jag förundras av de blå ljuset över de blånande bergen.

 Det här är livets utsikt just nu. 

Vi fick ännu mer snö under veckan som gick. 

Där vi bor får man räkna med att det är vinter i 6 månader. 

Under de andra 6 månaderna är vår, sommar och höst fördelade. 

 

I torsdags dök ett trevligt TBT- minne upp. 

Här var jag ung och hade precis flyttat till USA och börjat jobba som flygvärdinna där. Jag hade hemmabas i San Jose, Kalifornien och pendlade dit från Pacific Grove i Monterey där vi bodde då. 

  

Vilka äventyr, och så annorlunda från vad mina kompisar här hemma gjorde. Jag är så otroligt glad att jag har gjort så mycket roligt och spännade i livet. Vilka tider! Vilka minnen! I took the road less traveled,  and it made all the difference. 

 

Jag vet att människor är olika och vill olika saker i livet. Själv är jag en globetrotter med ett enormt behov av frihet. Jag vill ha hela världen som spelrum. Variera miljöer, kulturer, och klimat. Hade jag behövt stanna på mindre ort i Dalarna hela livet så hade jag fått panik. Då hade jag varit en bitter och sur 52-årig kvinna som suttit här och varit missnöjd och besviken på mig själv nu att jag inte hade tagit vara på tiden och levt det liv jag hade velat leva. 

But do not ask me where I am going, as I travel in this limitless world, where every step I take is my home...

 

Det där förklädet som jag fick av flygbolaget som en del av min uniform och som det står Anneli broderat på har jag kvar. Det ligger i lådan i köket. Jag brukar använda det när jag lagar mat. 

 

Ha en riktigt fin söndag!

Nu är det en arbetsvecka kvar och sedan går vi på SPORTLOV 2022. 

Varm Kram!

 

 

Nu säger vi upp oss

Så hette avsnittet av TV-programmet Ekonomibyrån på SVT igår på Alla Hjärtans dag.

Klädd i rött på Alla Hjärtans Dag. 

 Jag har skrivit om det förut men jag upplever som om att det nästan alltid dyker upp något i media som har koppling till det jag bloggat om och/eller går runt och tänker på, och med tanke på mitt inlägg i fredags där jag bloggade om viljan att snart kunna hoppa av Ekorrhjulet så passade Ekonomibyråns avsnitt, som man kan se på SVT-Play, om hur många lämnar sina jobb som hand i handske. 

Programmet tog upp ett fenomen som man har sett i USA och nu också till viss del i Sverige som handlar om att folk tackar för sig och säger upp sig från sina anställningar trots att de absolut inte i många fall ens är i närheten av någon pensionsålder. 

Panelen i Ekonomibyråns studio spekulerade i flera av orsakerna till varför folk väljer att lämna ett liv där de spenderar majoriteten av sin vakna tid på jobbet springandes i ekorrhjul och klättrandes på karriärs-stegar.

Medan man var överens om att både restriktionerna och de ändrade arbetsförhållandena under pandemin nog var själva triggern till fenomenet så menade panelen att det sedan fanns ett antal underorsaker till att folk nu säger upp sig och lämnar sina anställningar. 

För det första så har många under pandemin kunnat jobba hemma och har sluppit pendla till en arbetsplats. Många har därmed upptäckt att de kan vara både produktiva och leverera värde utan att ens lämna hemmet. Man har även insett att detta resulterat både i mer frihet gällande förläggning av arbetstid och därmed i mer kvalitetstid med det i många fall eftersatta och stressade familjelivet. Det nya upplägget har alltså gjort att man omvärderat livet och insett att frihet och familj är att föredra framför jobbpendling och ekorrhjul. 

Ett annat fenomen som man har sett, framförallt i USA, är att när stödåtgärder under pandemin i form av arbetslöshetsbidrag och andra bidrag på nivåer som amerikaner aldrig erfarit tidigare delades ut så var dessa bidrag ofta mer eller lika höga som lönen för de som fick bidragen. 

Folk insåg alltså rätt och slätt att det inte lönade sig att jobba utan att man kunde få minst lika mycket pengar i bidrag av staten som man fick i lön. Därmed lämnade rekordmånga arbetslivet. Så pass många att det nu råder personalbrister inom många områden och yrken i USA. Företag fullständigt skriker efter arbetskraft. 

Men det finns inget ont som inte har något gott med sig och i USA kommer bristen på arbetskraft, främst inom de mest lågavlönade av yrken att förhoppningsvis leda till att man måste höja lönerna och ge bättre förmåner för de med lägst lön. Något måste i alla fall göras för att locka tillbaka arbetskraften till dessa yrken. 

Andra som blev av med sina jobb under pandemin har fått andra jobb eller skolar nu om sig till yrken som inte är lika utsatta som de man hade innan. Pandemin var en god spark i baken om att det var dags att gå vidare, och i de flesta fall till någon bättre.

Men det jag tog med mig som allra starkast från gårdagens program om att folk väljer att lämna sina arbetsplatser var att folk hade fått smak på frihet helt enkelt. Samma frihet som jag redan vet smaken av. 

Faktumet att man inte behövde vara på en arbetsplats under sådan lång tid gjorde att många fick inblick i ett nytt livsupplägg som de inte ens trodde var möjligt och därmed började många ifrågasätta det där med att sälja så mycket av sin tid här i livet mot pengar. 

Väldigt intressant program, och så kände jag att jag absolut inte är ensam i mina tankar om det här med att försöka lämna ekorrhjulet snarast möjligt.

 Ha en riktigt fin dag. 

Nu ska jag ut och skotta fram bilen som är begravd under en decimeter snö.

Varm Kram!

Måndag igen och lönesamtal

Nu har jag fått hem två av fyra sittdynor som min fantastiskt händiga lärarkollega Inka har gjort. 

Handbroderade och med handvävda Dala-band som hör till folkdräkten. Fäll på undersidan. 

Så unika och färgglada att man blir riktigt lycklig av dem.

 Perfekta på träbänken ute på altanen .

Helgen var skön och lugn. 

Här han det varit Jubileums-Vasaloppet eftersom Vasaloppet fyller 100 år i år. 

Annars har vi tittat på OS och hittat en ny dansk serie. 

Ute har det varit lite si och så med vädret och glanshalt på vägarna. 

Så här ser det ut där jag är nu.....

...och då är det inte konstigt att man drömmer om platser som på bilden nedan. 

Westin Resort & Spa på Hawaii skulle sitta fint. 

Längtar.
 

 Nu skall jag gå till jobbet. 

Just när jag skrivit ett inlägg som i fredags morse där jag var så slut och trött så kommer min chef på fredag förmiddag med ett jättespännande förslag på upplägg inför nästa läsår som gjorde att jag gick runt och log resten av dagen. Jag har sagt det förut, men det krävs bara så lite, och därmed är jag en riktig Low-Maintenance-Woman. Vilken tur!

Nu kör vi måndag och två hela jobbveckor fram till Sportlovet 2022. 

Idag ska jag ha lönesamtal med min chef.  

Lönen är för mig en stark indikator gällande på vilken nivå man förväntas prestera på jobbet och förstås hur min insats hittills värdesätts, eller hur resonerar ni? 

Högre värde - högre lön. Högre lön - högre prestation. 

Jag har mer än dubblat min heltidslön sedan jag flyttade hem till Sverige första gången 2009. 

Jag har fått springa på som bara den eftersom jag låg 20 år efter mina svenska jämnåriga väninnor som jobbat hela tiden då jag var hemmafru och hemmamamma.  Nu har jag nog både sprungit ikapp och till och med förbi en del. Det kanske är därför jag börjar få mjölksyra i benen :-)

Hur ser eran löneutveckling ut? 

Ha en riktigt fin dag. Var rädda om er. 

Varm Kram!

Jag vill kliva av ekorrhjulet

 

Hejhopp! 

Nu är det äntligen fredag och det är tur det för jag är enormt trött och känner mig djupt sliten. Jösses så trist att blogga om det men jag börjar seriöst tro att jag helt enkelt inte är gjord för det här livet där man springer i ekorrhjulet som jag och så många andra gör stora delar av vår vakna tid och i väldigt många år. 

Jag är helt enkelt inte som andra som klarar arbetslivet galant och är säkert gjord av ett mycket svagare virke eller något sådant. Eller så vet jag bara att det finns ett helt annat liv därute, bortom ekorrhjulet. Något de allra flesta andra som springer i ekorrhjulet aldrig fått erfara och därmed inte vet fulla innebörden av. Jag har spekulerat förut att det ligger mig i fatet att ha den vetskapen, om livet i frihet alltså. För jag vet ju vad jag missar varje dag jag är på jobbet.

Jag älskar mitt jobb som lärare och tycker verkligen om både mina elever och mina ämnen men att vara projektledare för så många människor varje dag och att stå ensam för underhållningen timme in och timme ut tar enormt på krafterna och jag är väl medveten om att jag spenderar precis hela mitt sociala kapital och nästan all energi jag äger på jobbet. 

När jag kommer hem på eftermiddagarna går jag på ångor, och jag vet att orsaken har att göra med att jag har bränt ut mig två gånger sedan jag flyttade hem till Sverige första gången 2009, och när man väl har drabbats av utmattningssyndrom så är det faktiskt så att man aldrig riktigt får tillbaka samma kraft igen, och därmed kommer man absolut aldrig mer upp i den energinivå man hade innan. Men det glömmer jag ju bort hela tiden och fortsätter därmed i mina vanliga mönster där jag är enormt utåtriktad, oerhört ambitiös och mycket engagerad.

Jag tänker väldigt mycket på att sluta jobba helt just nu. Att gå i tidig pension. Jag läser flera så kallade FIRE-bloggar och inspireras. En blogg som jag har vänt ut och in på den sista tiden är Early Retirement Extreme (som ligger i min blogglista till höger) där bloggaren gick i pension när han var 30 år och har sedan dess kunnat leva på en passiv inkomst genom att vara väldigt ekonomisk. Jag fascineras och låter mig inspireras. 

Då det där med att nå ekonomisk frihet innebär 20% kunskap och 80% beteende har jag förstått att det är mitt extravaganta sätt att leva som gör att jag måste jobba på i några år till. Jag är ju som så många andra i västvärlden både materialistisk lagd och svårt förtjust i att sätta guldkant på tillvaron på många olika sätt som kan kosta en bra slant. 

Skulle jag därmed ändra mitt beteende och leva på ett helt annat sätt, ett som är mer likt det liv som bloggaren i Early Retirement Extreme lever så skulle jag kunna hoppa av ekorrhjulet mycket, mycket tidigare. Jag står därmed och väger: Kan jag tänka mig att avstå det mesta i denna materialistiska värld i utbyte mot total frihet? Eller blir livet väldigt tråkigt att leva om jag inte kan unna mig det där lilla extra i livet som jag vant mig vid och som nu gör att jag måste kämpa på i några år till? 

När jag känner mig som jag gör nu så skulle jag absolut kunna gå på alternativ ett, alltså avstå massor för total frihet och att slippa ekorrhjulet helt. Det skulle dock kräva en hel del omställning i livet. Men det är ändå skönt att veta att den valmöjligheten finns där typ i morgon om jag nu skulle klappa ihop helt och inte orka mer. Jag är därmed också redan helt självförsäkrad, och det känns också skönt. Jag vet dessutom att jag har förmågan att leva på väldigt lite pengar om det skulle behövas. Jag har ju testat det ett bra tag är jag har skickat så mycket pengar det bara går varje månad mot Avfart Frihet.

Vill man gå i pension tidigt gäller det att ha så få utgifter som bara möjligt. Först måste man förstås göra sig av med precis alla sina skulder och lån. Sedan måste man försöka banta ner sina fasta levnadskostnader så mycket som möjligt. Hålla koll på matpriser och planera alla nödvändiga inköp så att man kan få de bästa priserna på allt. 

Man kan också börja med att se över abonnemang, medlemskap och prenumerationer. Finns det några onödiga sådana som man kan göra mig av med helt? Går det att omförhandla villkor och därmed sänka priser på andra som man vill ha kvar? Jag ska till exempel säga upp mitt gym-medlemskap så fort det går. Tyvärr missade jag ett tidsfönster där som nu gör att jag är fastlåst i mitt medlemskap tills augusti, trots att jag aldrig går dit. Det är flera hundralappar i månaden det som helt går till spillo. Sådant klant skall ju undvikas till varje pris.

Det finns planer på att så småningom flytta till varmare breddgrader och ha ett eget boende där. Det kan låta lyxigt och dyrt men det är i själva verket faktiskt så att det är billigare att leva på de platser utomlands som jag har i åtanke än vad det är i Sverige (Sverige är ju ett av världens absolut dyraste länder att leva i), och då blir det ju ännu lättare att leva på mindre men att ändå ha råd att sätta guldkant på tillvaron. Är man dessutom redan på plats bland palmer och vita sandstränder så har man ju redan där en en helt gratis guldkant i tillvaron som man inte har nu i Sverige.

Men nu är det alltså fredag och dags att åka till jobbet.

 Ha en riktigt fin dag och härlig helg sedan. 

Varm kram!

What I wore to work & det här med sociala koder

 What I Wore to Work...

Röd kort ullkappa - Tommy Hilfiger

Halsduk - Park Lane

Svarta kostymbyxor - Stockh lm  MQ

Svarta läderstövletter - Vagabond

Grå supermjuk kashmirtröja med sprund -  By Malene Birger

 

Men så mörka och trista färger jag klär mig i nu. Svart, grått, vitt och mörkblått. 

Men det är så vi svenska kvinnor klär oss så här på vintern. 

Ja, suck ja.

Mörkblå kappa i ull/kashmir - Newhouse

Halsduk - Park Lane

Jeans - Donna Karen DKNY

Mörkblå marino ulltröja med halvpolo och runda sprund - Holebrook Sweden 

Högklackade blåa mockastövletter - Tommy Hilfiger

 Och det här med sociala koder...

Ofta när jag tänker på något speciellt och kanske även tar upp ämnet i diskussion så brukar exakt samma ämne dyka upp i media eller i samhällsdebatten i någon form. Det är intressant det där. Men det blir säkert så för att jag är mer uppmärksam på allt som rör ämnet för tillfället, men ändå. 

Nu råkade jag precis snubbla över en text i Svenska Dagbladets Ledarsektion med titeln Kläderna gör samhällskroppen som tar upp exakt det ämne som jag går runt och funderar på just nu och som vi även fick tillfälle att diskutera häromdagen i min spanska klass.

I alla fall, i min roll som lärare i ämnet spanska på en högstadieskola på mindre ort i Dalarna skulle jag förklara vad de spanska pronomina usted och ustedes betyder på svenska. Båda är ni-former, som signalerar respekt. Den första är ni i singular, alltså en person som jag kallar för ni av respekt, och den andra används om ni, personer som jag kallar ni av respekt, är i plural. Men det här var ju väldigt svårt för svenska elever att förstå. Ni i singular!!!  -Nej, fröken, ni är flera, sa eleverna. 

I bland annat franskan och tyskan har vi samma fenomen som i spanskan. Vous (ni) kallar man en äldre dam, herre eller någon i honorär position på franska, även om vous betyder ni, som ju annars betyder flera av er. 

Kungen och drottningen eller kronprinsessan kallar man ju absolut inte för du. Inte ens i Sverige. Jag har hört att speciellt drottningen kan surna till om någon trampar i klaveret på den punkten. Själv skulle jag heller aldrig drömma om att kalla en äldre människa som jag inte känner för DU. Det tar emot, och i USA använder man ju mam eller sir, och i professionella sammanhang är man ju aldrig något annat är Miss, Mrs. eller Mr. plus sitt efternamn på det. 

Men det här är ju helt främmande för majoriteten av dagens svenska högstadieelever, i alla fall på mindre ort i Dalarna, eftersom de aldrig fått lära sig detta någonstans. Jo, vissa får lära sig detta hemma och det är också oftast samma elever som får lära sin en massa andra saker om verkliga livet som de sedan kommer att ha en stor fördelar av att veta och framförallt när de rör sig internationellt, och allt blir ju bara mer globalt för varje dag som går.

Det här med respekt och gott uppförande tog oss (klassen och mig) sedan in på ämnet om det här med hur man klär sig i olika sammanhang. Frågan blev: Ska man klä sig hur som helst? Eller skall man klä sig efter tillfälle och sammanhang? Vad signalerar kläder och utseende egentligen? Vad signalerar språket och ett gott uppförande?

Verkligen intressant. Majoriteten hade ingen aning om vare sig det här med vikten av ett vårdat språk, respektmarkeringar (Usted, Ni, Vous, Sie...) eller klädkoder. Jag förklarade hur både klädsel, språk och uppförande både kan öppna och stänga dörrar i livet. Precis på samma sätt som överdrivna tatueringar (Tramp-stamps som mina amerikanska väninnor kallar det :-) och piercingar kan göra.

Jan Guillou hävdar att "Nu när den svenska underklassen är färdigtatuerad så har man i stor utsträckning börjat tatuera den lägre svenska medelklassen". Men man måste förstå att även om det här med tatueringar på grund av detta nu är väldigt vanligt förekommande i Sverige nu så är det inte alltid så på andra platser. 

Man kan därför både tatuera och pierca in sig i ett hörn där man inte vill vara, och helt ovetandes. Man kan nekas tillträde på vissa platser och i vissa sammanhang i världen. Du kommer inte in i en japansk onsen (spa i varma källa) med stora synliga tatueringar på kroppen till exempel. Det är tvärstopp. I många länder i världen är nämligen tatueringar förbehållna underklassen och kriminella. Men det här vet ju inte alla eftersom det är så tabubelagt att prata om. Och varför fattar jag inte och speciellt eftersom de som vet om det från början har en fördel över de som inte vet det.

Det kan också finnas jobb som man inte får på grund av yttre attribut. Jag vet till exempel att flygbolaget SAS inte gärna vill att personalen som jobbar mot kunder och passagerare har några synliga tatueringar. Vidare finns regler om frisyr och piercingar. Med tanke på det jag nämner ovan, är det inte då fel att låta bli att informera den yngre generationen om detta? Bara för att vi går runt och låtsas som om att det inte spelar någon roll hur vi ser ut.

Det här är ju något som vi helt undviker att ens knysta om i skolan och på andra platser i samhället för den delen, för det är som tysta sociala koder. De som kan och förstår dem och som kan läsa av och tillämpa dessa koder kan det och har en enorm fördel i samhället på samma sätt som de som inte vet om dem eller ens förstår att de finns, inte kan det och till sin nackdel. Varför är vi så ängsliga att prata om det här i Sverige? 

Jo, det ska jag tala om. I Sverige går vi nämligen runt och låtsas en massa, trots att vi har ett ganska utpräglat klassamhälle med stora skillnader, precis som alla andra länder i världen. Det här så löjligt. Man talar till exempel om "medelklassen på Östermalm", och jag skrattar varje gång, precis som om att det är fult att kalla dem för vad de egentligen är på riktigt, överklassen. 

Jag kan ju också känna att vi gör våra svenska elever en björntjänst genom att inte lära ut det här med vikten av gott uppförande, ett vårdat språk och klädkoder. Det leder kanske till att många sedan inte förstår att föra sig på ställen där dessa sociala koder existerar och utgör en inträdesbiljett till vissa sammanhang.

I ledartexten Kläderna gör samhällskroppen i SVD förklarar författaren att det på 1960-talet rådde något slags socialt utjämningsiver där man genomförde en du-reform där man skulle ersätta alla titlar och pronomen som signalerade hierarkisk status med det allmängiltiga och egalitära DU. Ok, medan detta går hem på de allra flesta ställen i Sverige så funkar det tyvärr inte i resten av världen. Det kan leda till katastrofala missförstånd i kommunikationen. För de som inte får lära sig sociala koder står heller inte rustade att tolka koderna hos andra. Det kan sluta väldigt illa, det har jag sett på nära håll.

Samma sak gäller svenskarnas förhållningssätt till kläder. Många tror att man kan komma klädd i jeans och t-shirt överallt. När jag jobbade inom den amerikanska skolan fanns det en strikt klädkod och det var jag, som är vän av ordning och reda, förstås svårt förtjust över. Man riskerade därmed aldrig att stöta ihop med någon kollega som var illa klädd på ett opassande vis, som man ju faktiskt alltför ofta kan göra i Sverige.

Jag håller med den amerikanska modegurun Allan Flusser, som citeras i artikeln, och som träffsäkert beskriver det här med klädkod på ett sätt som ligger långt utanför de svenska tolkningsramarna: 

"Vi klär oss väl för att visa respekt mot de människor vi möter. Vi klär oss väl för att visa respekt mot de ämbeten vi företräder. Men framför allt så klär vi oss väl för att vi respekterar oss själva".

Avslutningsvis, enligt artikeln i SVD, kan man oroa sig över att konsekvenserna av att ersätta alla titlar och pronomen med "du” är att svenskar i hög utsträckning blivit oförmögna att föra sig i övriga världen, där preciseringar av denna typ visar respekt mot dem man möter. Sannolikt signalerar svensk uppbragthet över att behöva klä sig i någonting annat än en t-shirt och ett par jeans att många inte heller längre respekterar de ämbeten de företräder. Men värst av allt är, enligt författaren, att många svenskar kanske inte längre ens respekterar sig själva (Källa: SVD Ledare, 2022-02-06).

Det här är ett jätteintressant ämne som många svenskar med flit tycker om att feltolka de få gånger det kommer upp i diskussion. 

Tycker ni att det är viktigt att kunna klä sig rätt för rätt tillfälle? Och hur viktigt är det egentligen det där med hyfs, gott uppförande, ett vårdat språk och förmågan att kunna tolka sociala koder?

Torsdag redan. 

Oj, så snabbt denna veckan drog förbi. 

Nu är det två veckor kvar till Sportlovet. 

Varm Kram!

Veckan som gick

 

Oj, en hel vecka gick utan ett endaste blogginlägg! 

Vad är det som händer? 

Livet och vardagen i full fart på alla plan i en rutin och en halv.

Inget spektakulärt att rapporter trots att jag har huvudet fullt av tankar, som inte kommer på pränt.  

Men här kommer i alla fall några bilder från veckan som gick.

Förra veckan bestämde jag mig för att prova något nytt - Grönkålschips. 

Grönkålschips: Grönkål, flingsalt, olivolja. 

Gör så här: Plocka isär grönkålen till mindre bitar. Lägg i bunke. Häll över lite olivolja och strö i flingsalt. Blanda runt och vänd grönkålen i oljan och saltet. Lägg grönkålen på ett smörpapper på en plåt. 

Tillagas i ugn 200 grader i ca. 10 minuter. 

Låt ligga på plåten och torka lite så blir det krispigare. 

Jag tycker att det smakar lite som popcorn, men jag hade nog saltat aningen för mycket :-) 

 Promenader med Lando i mina omgivningar.

Sjön är helt täckt med is.

Det känns bra att dagarna blir längre och ljusare.

 

Te-mys med levande ljus och bästa sällskapet :-)

Tulpaner höjer humöret - Så vackra i alla färger och former.

Snöskotern är ett vanligt transportmedel till skolan bland eleverna på mindre ort i Dalarna. 

Jag ler varje gång jag ser det och tänker på Coronado High School på våran ö i södra Kalifornien där eleverna åkte skateboard till skolan.

I fredags direkt efter jobbet tog Inka, Ingrid & jag en trevlig AW på Inkas mysiga glasveranda. 

Den varade från kl. 15-17. Perfekt tid för AW.

Så otroligt trevligt med bubbel och en massa babbel med dessa två härliga kollegor. 

Ingrid har hus i Spanien och förstås så pratade vi mycket om det.

Min kollega Inka, som även sytt mina vackra hjärtan som jag hade i julgranen har börjat göra sittunderlag med fäll på ena sidan och broderier i ull på den andra. Jag har beställt fyra stycken sittdynor av henne. De kommer att vara liknande fast helt olika varandra i detaljerna. Det här är äkta Dala-Hemslöjd det minsann. Hon gör dem även med Dalaröd bakgrund.

Helgfrukost.

 

 

Här är det full vinter.

 

 

Måndag redan och nu är det tre hela veckor kvar till Sportlovet 2022. 

Ha en riktigt fin måndag. 

Varm Kram!