Jag blir så illa berörd

 

Bild från gårdagens kvällspromenad.

I går morse hörde jag på TV4 Nyheterna att en ny undersökning visar att ett stigande antal personer som är anställda inom vård och omsorg samt inom undervisning (skolan) inte tror att de kommer att orka jobba ända fram till full pensionsålder. Enligt TV4 Nyheterna är antalet högre nu än när samma undersökning gjordes sist 2009. 

Full pensionsålder är nu 65 år, men den kommer snart att höjas till 66 år och sedan till 67 år. När mina barn är redo att gå i pension så är väl full pensionsålder 70 år kan jag tänka. Hur ska folk orka?

Det är främst kvinnor i dessa yrkeskategorier som känner att de inte kommer att orka, vilket jag tror beror delvis på att kvinnor oftast har dubbla jobb/roller där de både jobbar heltid och sedan har hela eller det största ansvaret för hem, familj och barn. Många har även ansvar för åldrande föräldrar och äldre släktingar som behöver hjälp och assistans för att få vardagen att gå ihop.

Ja, det är faktiskt så i jämlika och moderna Sverige. Vi kvinnor har tagit oss in på arbetsmarknaden men inte ur köken, och där med är vi inte alls ett så jämlikt land som vi går och inbillar oss att vi är.

Besparingar och omorganisationer gör att arbetsgivare inom välfärdsyrken vill att så lite personal som möjligt skall jobba så mycket det bara går för en så låg lön som möjligt. 

I skolan sker på många håll stora besparingar där lärarna blir färre och barn- och elevgrupperna blir större, samtidigt som kraven på specialanpassningar ökar och kunskapskraven blir högre. En nästan omöjlig situation och där man kan jobba precis hur mycket som helst, vilket gör att man lätt bränner ut sig.

Inom vård och omsorg fattas det ofta folk och många ställen är underbemannade med överarbetad personal. Det kan även vara dåliga arbetsvillkor där många får jobba som timanställda med dålig lön och har delade turer, vilket innebär att man först jobbar några timmar på morgonen och förmiddagen och sedan är ledig några timmar under dagen för att sedan komma tillbaka och jobba på kvällen. Helt galet och ett omänskligt och upplägg. Jag blir så illa berörd!

Många kvinnor inom välfärdsyrken sliter ut sina kroppar på jobbet och får ovärdigt låga löner som kompensation. När de sedan går i pension är många inte bara utslitna och trötta utan har också skador från dåliga arbetsställningar och tunga lyft. Många får därför på ålderns höst leva med daglig värk samtidigt som de sitter i en situation som fattigpensionärer på grund av sina livslånga låga löner trots att de utfört några av Sveriges viktigaste och slitigaste jobb. Jag blir så illa berörd! Det är faktiskt skamligt!

I Sverige har vi nämligen den lägsta pensionen i Norden och en av de allra lägsta i Europa, detta trots att vi har näst högst skattetryck i hela världen.  Jag blir så illa berörd! 

Låga löner och en hög arbetsbörda gör att unga människor inte väljer välfärdsyrken eftersom de inte är attraktiva längre. Därmed blir dessa yrken lågavlönade bristyrken där man ofta tvingas ta in outbildad och obehörig personal för att täcka upp.

De som nu jobbar i vård och omsorg och inom skolan är ofta väldigt dedikerade själar som älskar sina jobb. Man älskar att jobba med patienter och man älskar att jobba med barngrupper, elever och undervisning. Men arbetsvillkoren gör att många inte kommer att orka då förutsättningarna för att man skall kunna göra sitt jobb och samtidigt själv må bra i kropp och själ bara minskar med tiden. 

Själv älskar jag mitt jobb som lärare och tycker att det är så otroligt roligt att undervisa mina elevgrupper. Men jag är trött och sliten. Lärarjobbet är ett jobb där jag verkligen kan jobba hur mycket som helst för det finns enormt mycket att göra. 

Under veckorna orkar jag nästan inget annat än att jobba och går ofta och lägger mig väldigt tidigt på kvällarna bara för att orka nästa dag. Ursäkta, men för mig är det inte ett livsupplägg som är hållbart. Jag har full förståelse för alla kvinnor i undersökningen som TV4 Nyheterna presenterade som känner att de inte kommer att hålla fysiskt och mentalt fram till full pensionsålder.

Mina fina tulpaner mot söderväggen utanför ytterdörren. Lycka :-)

Fredag redan efter en väldigt intensiv vecka som drog förbi i blixtfart. 

2022s Nationella Prov i Engelska är avklarade och nu återstår rättning i stora mängder. 

Men först kör vi alltså fredag och sedan är det tre och en halv vecka kvar till långhelg. 

Ha en fin dag! 

Varm Kram

Om att vara en Visselblåsare

Härom kvällen började vi titta på en superbra norsk serie på ViaPlay som heter "Häxjakt". Den handlar om en kvinna som i sin roll som chefsekonom på en prestigefylld advokatbyrå hittar oegentligheter som sedan visar sig vara grov korruption som sträcker sin ända upp på regeringsnivå. 

När hon slår larm, och alltså blir en visselblåsare, ändras hennes liv för alltid då personer både inom firman och utanför med skrämmande mycket makt försöker undergräva hennes trovärdighet, falskt anklagar henne för att inte sköta sitt jobb, att hon är en lögnare, samt försöker få henne att framstå som psykiskt instabil. Allt för att inte sanningen skall komma fram.

 

En nervkittlande serie som man bara inte kan sluta titta på. Man måste se hur det går helt enkelt. Vi sträck-tittade på alla 8 avsnitten tills långt in på natten.  

 

Om att ha varit en visselblåsare på riktigt: 

Hos mig resonerade den här serien verkligen på djupet då jag kände igen massor av det man kan bli utsatt för om man hamnar i en roll som visselblåsare. Alltså en sådan som slår larm hos chefen, ledningen eller hos myndigheter.

Jag har bara skrivit lite diffust om min egen situation här i bloggen tidigare eftersom jag känner att jag inte kan ge mig in på detaljer i fallet då flera andra är inblandade. Men för ett tag sedan fick jag axla rollen som visselblåsare i en allvarlig situation, och det är allt annat än vad man tror. Det är ingen som tackar en precis, tvärtom så blir man en besvärlig person, för nu tvingas ju någon göra något åt saken.

Att vara visselblåsare är inte för svaga och känsliga människor minsann, och när man har varit med om det så förstår man varför folk håller tyst. Man förstår varför de inte säger ifrån utan helst vill att någon annan skall ta tag i det. 

Att vara visselblåsare innebär nämligen alldeles för ofta, precis som det skildras i serien, att man kan få betala ett mycket högt personligt pris just för att man står på sig och vägrar blunda när något är fel, olagligt, korrupt, olämpligt, farligt eller allt på samma gång. 

 

Det finns faktisk en anledning till att regeringen har infört ett stärkt skydd för visselblåsare. Just för att man kan råka så otroligt illa ut, till och med få sitt liv förstört, om man vågar påtala oegentligheter och slå larm.

Jag kände som sagt var igen mig i serien i det man kan bli utsatt för i verkligheten som visselblåsare. Jag själv blev till exempel utsatt för åtskilliga försök till karaktärs-mord. Alltså att man försökte få mig att framstå som en oerhört dålig människa av dålig karaktär och med dåligt omdöme. 

 

Jag blev också motanmäld och fick sitta och försvara mig i en stor utredning. Strategin var alltså att gå till full attack mot mig som person med en massa falska påståenden och lögner och försöka få mig att framstå som icke trovärdig som hämnd för att jag hade gjort min plikt och slagit larm som visselblåsare. 

 

Jag skulle förgöras som människa, och jag tror att vissa skulle bli förgjorda av det jag råkade ut för, för det blir tufft. Personer som stod vid sidan om sa saker till mig som: Det där skulle jag aldrig ha klarat. Jag skulle ha dött. Jag skulle ha brutit ihop, etc. Men jag hade inget val. Jag fick lov att stå stark genom stormen. För vad var alternativet liksom?

Det var en väldigt jobbig tid som jag absolut hade kunnat vara utan. Jag har varit med om alldeles för mycket nu sedan jag flyttade hem till Sverige efter åren utomlands tycker jag. Att säga att My life is better than fiction är nästan ett understatement faktiskt.

 

Till slut blev jag i alla fall helt friad från alla falska påståenden, och jag fick veta att jag hade gjort alldeles rätt i att anmäla. De som gjorde utredningen såg ju glasklart att det hela handlade om hämnd och att inget av det jag blivit anklagad för stämde, men ändå. Man ska inte behöva gå igenom något sådant som hände mig bara för att man har gjort det man i min position faktiskt har en laglig skyldighet att göra. Att anmäla. 

Nej, det är inte lätt att vara en visselblåsare. Man måste vara stark, och man måste vara klädd i pansar. Det var nästan så att jag fick be självaste Jeanne D'Arc om hjälp att förse mig med rätt rustning, dagligen.

Se serien! 

 

Man tror inte att sådant händer på riktigt, men det gör det faktiskt. 

 

Medan jag ändå är inne på rekommendationer vill jag passa på att rekommendera följande två böcker som båda var en riktig fröjd till läsupplevelser:

46-åriga Hermine har fått nog. Hennes perfekta tillvaro med man, två barn, trendigt jobb, stilren garderob och ett vackert hem står henne upp i halsen. Hon är trött på att hela tiden förminska sig själv och anpassa sig efter andras behov.

Hon bestämmer sig för att revoltera och lägga grunden för en ny ordning. Inom loppet av en vecka ska hon begå alla de sju dödssynderna utan en tanke på konsekvenserna, och när hon har strukit den sista från listan ska allt bli annorlunda.

Med svart humor, knivskarpa formuleringar och en ursinnig berättarglädje skildrar Malin Karim en oförglömlig frigörelseresa.

 

För er som har läst och gillade boken Je m'appelle Agneta, ni kommer definitivt att tycka om den här boken, som faktiskt är några snäpp vassare enligt min mening.

 

En underbar bok och klockren berättelse! 

Läs den! 

Passa på att verkligen njut av formuleringarna, sug på språket, medan ni är i farten.

Efter tjugo år av studier är det dags för Otto Gabrielsson att ta klivet ut i arbetslivet. Han skriver därför ett långt brev till arbetsförmedlingen. Det blir en hel bok, där vi får följa Ottos liv under ett års tid. Han tar bussen in till stan och köper en t-tröja på rabatt på H&M, bröd på Lidl, korv på Ica och en kolja i en fiskaffär.

Med självironi, allvar, värme och humor reflekterar han över sitt mående, sin alkoholkonsumtion, världens tillstånd och sin relation till människan. Tonfallet känns igen från Vildhavre (2020), som var ett brev till Otto Gabrielssons far, Jörn Donner.

Otto har ställt sig utanför samhället, blivit en motborgare, och det är ett val som förefaller logiskt och följdriktigt. För vem vill vara endast en kugge i samhällsmaskineriet? Vad är vi värda om vi låter bli att gå till jobbet i morgon?

En mycket annorlunda bok, helt olik någon annan jag har läst, som jag omedelbart läste om eftersom jag verkligen föll för människoödet, berättarstilen och tonfallet. 

Haha...Ja, och så är jag nog själv lite av en motborgare om jag tänker efter :-) Men kanske på ett annat sätt. 

I dag är det torsdag redan och vi kör del två av Nationella Provet i engelska. 

Ha en riktigt fin dag.

Varm Kram!

Nu ska vi tala om blommor...

Jag har så svårt att slänga levande växter och har därför bestämt mig för att rädda dessa krakar och göra något av dem. 

Den gula blomman är från förra påsken, den höga vita fick jag som en del i en julgrupp för två år sedan och miniatyrblommorna sedan förra sommaren. Jag har vattnat dem och de har överlevt bakom gardinerna i gästrummet. Nu har jag ställt dem på en bricka i köket så att jag inte skall glömma bort dem.

Är det någon som vet vad man kan göra med sådana här växter.? Jag tänker att jag kan plantera om de två minsta i lite större krukor så att de kan växa till sig. Men hur skall jag göra med de två större plantorna? Någon med erfarenhet och gröna fingrar som har ett förslag?

 

På tal om blommor....Nu äntligen har mina egna tulpaner börjat slå ut på landet utanför dörren, och jag som inte ens planterade några tulpanlökar i höstas. Jag var för lat och sedan hann jag inte med. Men det verkar som om föregående års lökar kommer upp lika fint som om jag skulle ha planterat nya. Nice! Nu får man passa på att njuta av dem den korta stunden de varar. 

 

Årets tulpaner, av lökar som jag planterade för två år sedan. 

I höst vill jag fylla på landet med tulpanlökar i lite andra färger. Kanske gula och lila. Det vore fint. Tänk ett långt land med tulpaner i olika färger. Det skulle vara toppen.

Ha en riktigt fin onsdag.

Varm Kram

Tillbaka i ekorrhjulet

Good Morning Lovlies!

I går morse var det då dags att kliva in i ekorrhjulet igen efter ett riktigt härligt påsklov. Varje gång jag har en lite längre ledighet så påminns jag om hur det var att inte behöva lönearbeta alls utan att bara äga min egen tid och bestämma alldeles själv hur jag skulle lägga upp dagen. 

Jag känner i hela kroppen och själen nu hur mycket jag längtar till avfart frihet och den dagen jag kan gå i tidig pension. För så många år till orkar jag nog inte i ekorrhjulet. Vidare har jag så mycket annat som jag vill hinna och orka göra i livet och har därmed inte tid att jobba tills jag blir gammal, trött och sliten. 

Jag sitter här med mina uträkningar. Prognos nummer ett, där jag kliver av ganska snart, innebär att jag kan täcka mina alla mina levnadskostnader varje månad och eventuellt lite till emellanåt. Prognos nummer två, där jag jobbar ett par år extra, innebär ett scenario där jag har så jag klarar mig men även så att jag kan sätta guldkant på tillvaron. Vilket som, vare sig jag orkar mer eller mindre, så känns det i alla fall underbart befriande och tryggt att ha valmöjligheten. Tänk alla som måste jobba till full pensionsålder. Jag orkar inte ens tänka den tanken.

Nu kommer mina tulpaner ute. Jag som varit så rädd att de dog av snön ock kylan.

 

 

Första dagen tillbaka på jobbet efter påsklovet.

 

Mjuk kashmirkofta i årets färg, lila,  från Benetton 

 

och 

 

lågskopremiär i sköna läderballerinas från Heelow. 

And off to work I go....

 

Våren är här! 

Nedan kommer bilder i blandad kompott från årets påsklov:

Ja, och så kom penseerna då äntligen på plats i urnan från gjuteriet. 

 

Blommor och trädgård är inte min bästa gren. 

Men jag gör så gott jag kan.

 Under lovet har det förstås blivit många och långa promenader med Lando.

Ett säkert vårtecken: Morbror har tagit fram sin Thunderbird. 

Det gick också att sitta ute i solen på fredag eftermiddag med ett glas bubbel och jordgubbar.  

Härligt! Nu behövs ljus, värme och D-vitaminer i massor.

I lördags var vi bjudna till min systerdotter på 30-års kalas. 

Så trevligt. 

 

Tänk att min syster och jag har så stora barn nu. Otroligt!

Det blev en utsökt middag på grillat älgkött och sedan tårta på det. 

Mums!

Isen smälter på ån och Lando vill sparka boll. 

Påskblommorna fortsätter att blomma på som bara den på köksbordet.

Nu kör vi fyra och en halv vecka fram till Kristi Himmelsfärd som är en långhelg. 

Efter det är det bara NIO skoldagar kvar tills vi släpper hem eleverna på sommarlov. 

 

Det ska vi nog klara av tänker jag. 

 

Men den här veckan har vi först nationella proven i engelska, 

som går av stapeln i dag på morgonen kl. 9:00 i hela Sverige. 

Ha en riktigt fin tisdag! 

Varm Kram

Amerikansk Media

Amerikansk main stream media har stora problem. Den är nämligen grovt partisk och därmed korrupt. Man kan inte längre lita på att media i USA rapporterar händelser sakligt, eller att de ens rapporterar om viktiga händelser överhuvudtaget. De gör nämligen allt i sin makt för att dölja sådant som inte gynnar den sittande administrationen och dess progressiva vänsterpolitik. Seriös journalism är därmed obefintlig och på väg att dö ut. En stor tragedi och ett gigantiskt hot mot demokratin. USA förtjänar bättre!

Även om läget inte ännu är lika allvarligt i Sverige så ser jag att det är på väg att bli så även här. Vi glider åt det hållet. Är man en kritiskt tänkande, lyssnande och läsande konsument av all nyhetsrapportering så märker man omedelbart hur vinklad den är även här. Det är de små nyanserna och är man lyhörd så märker man det direkt. Allt som inte är i linje vänsterpolitik anses vara ett hot mot demokratin, enligt media.

Yttrandefriheten är därmed inskränkt och åsiktskorridoren blir smalare och smalare. Folk har tystnat. Man pratar inte längre högt om sina åsikter och ställningstaganden eftersom det är alldeles för riskabelt och kommer med ett alldeles för högt pris. Endast åsikter i linje med vänsterpolitik anses acceptabla, rumsrena och korrekta. Folk med andra åsikter anses lägre stående varelser som skall tystas till varje pris.

För att rapportera om verkligheten måste man som journalist ständigt få leta efter sanningen och skriva om den, så sakligt och opartiskt det bara går, oavsett hur obekväm den är, och inte hela tiden ignorera den, gräva ner den eller sopa den under mattan som man gör nu. 

Min stora fråga: Oavsett politisk läggning, hur kan man vara en välutbildad människa, eller anse sig vara en sådan, och inte reagera starkt och oroa sig över detta läge som amerikansk media nu befinner sig i?

Det har nu gått så långt att seriösa journalister lämnar väletablerade mediahus eftersom mediahusens riktlinjer om vad som får rapporteras överhuvudtaget och ur vilken vinkel (den som endast gynnar den sittande administrationen och dess progressiva vänsterpolitik) bryter mot journalisternas integritet, etik och moral som samhällsrapportörer.

Här kan man läsa journalisten (redaktör och skribent) Bari Weiss avskedsbrev till sina chefer på The New York Times. Den säger allt!

"Dear A.G.,

It is with sadness that I write to tell you that I am resigning from The New York Times. 

I joined the paper with gratitude and optimism three years ago. I was hired with the goal of bringing in voices that would not otherwise appear in your pages: first-time writers, centrists, conservatives and others who would not naturally think of The Times as their home. The reason for this effort was clear: The paper’s failure to anticipate the outcome of the 2016 election meant that it didn’t have a firm grasp of the country it covers. Dean Baquet and others have admitted as much on various occasions. The priority in Opinion was to help redress that critical shortcoming.

I was honored to be part of that effort, led by James Bennet. I am proud of my work as a writer and as an editor. Among those I helped bring to our pages: the Venezuelan dissident Wuilly Arteaga; the Iranian chess champion Dorsa Derakhshani; and the Hong Kong Christian democrat Derek Lam. Also: Ayaan Hirsi Ali, Masih Alinejad, Zaina Arafat, Elna Baker, Rachael Denhollander, Matti Friedman, Nick Gillespie, Heather Heying, Randall Kennedy, Julius Krein, Monica Lewinsky, Glenn Loury, Jesse Singal, Ali Soufan, Chloe Valdary, Thomas Chatterton Williams, Wesley Yang, and many others.

But the lessons that ought to have followed the election—lessons about the importance of understanding other Americans, the necessity of resisting tribalism, and the centrality of the free exchange of ideas to a democratic society—have not been learned. Instead, a new consensus has emerged in the press, but perhaps especially at this paper: that truth isn’t a process of collective discovery, but an orthodoxy already known to an enlightened few whose job is to inform everyone else.

Twitter is not on the masthead of The New York Times. But Twitter has become its ultimate editor. As the ethics and mores of that platform have become those of the paper, the paper itself has increasingly become a kind of performance space. Stories are chosen and told in a way to satisfy the narrowest of audiences, rather than to allow a curious public to read about the world and then draw their own conclusions. I was always taught that journalists were charged with writing the first rough draft of history. Now, history itself is one more ephemeral thing molded to fit the needs of a predetermined narrative.

My own forays into Wrongthink have made me the subject of constant bullying by colleagues who disagree with my views. They have called me a Nazi and a racist; I have learned to brush off comments about how I’m “writing about the Jews again.” Several colleagues perceived to be friendly with me were badgered by coworkers. My work and my character are openly demeaned on company-wide Slack channels where masthead editors regularly weigh in. There, some coworkers insist I need to be rooted out if this company is to be a truly “inclusive” one, while others post ax emojis next to my name. Still other New York Times employees publicly smear me as a liar and a bigot on Twitter with no fear that harassing me will be met with appropriate action. They never are.

There are terms for all of this: unlawful discrimination, hostile work environment, and constructive discharge. I’m no legal expert. But I know that this is wrong. 

I do not understand how you have allowed this kind of behavior to go on inside your company in full view of the paper’s entire staff and the public. And I certainly can’t square how you and other Times leaders have stood by while simultaneously praising me in private for my courage. Showing up for work as a centrist at an American newspaper should not require bravery.

Part of me wishes I could say that my experience was unique. But the truth is that intellectual curiosity—let alone risk-taking—is now a liability at The Times. Why edit something challenging to our readers, or write something bold only to go through the numbing process of making it ideologically kosher, when we can assure ourselves of job security (and clicks) by publishing our 4000th op-ed arguing that Donald Trump is a unique danger to the country and the world? And so self-censorship has become the norm.

What rules that remain at The Times are applied with extreme selectivity. If a person’s ideology is in keeping with the new orthodoxy, they and their work remain unscrutinized. Everyone else lives in fear of the digital thunderdome. Online venom is excused so long as it is directed at the proper targets. 

Op-eds that would have easily been published just two years ago would now get an editor or a writer in serious trouble, if not fired. If a piece is perceived as likely to inspire backlash internally or on social media, the editor or writer avoids pitching it. If she feels strongly enough to suggest it, she is quickly steered to safer ground. And if, every now and then, she succeeds in getting a piece published that does not explicitly promote progressive causes, it happens only after every line is carefully massaged, negotiated and caveated.

It took the paper two days and two jobs to say that the Tom Cotton op-ed “fell short of our standards.” We attached an editor’s note on a travel story about Jaffa shortly after it was published because it “failed to touch on important aspects of Jaffa’s makeup and its history.” But there is still none appended to Cheryl Strayed’s fawning interview with the writer Alice Walker, a proud anti-Semite who believes in lizard Illuminati. 

The paper of record is, more and more, the record of those living in a distant galaxy, one whose concerns are profoundly removed from the lives of most people. This is a galaxy in which, to choose just a few recent examples, the Soviet space program is lauded for its “diversity”; the doxxing of teenagers in the name of justice is condoned; and the worst caste systems in human history includes the United States alongside Nazi Germany.

Even now, I am confident that most people at The Times do not hold these views. Yet they are cowed by those who do. Why? Perhaps because they believe the ultimate goal is righteous. Perhaps because they believe that they will be granted protection if they nod along as the coin of our realm—language—is degraded in service to an ever-shifting laundry list of right causes. Perhaps because there are millions of unemployed people in this country and they feel lucky to have a job in a contracting industry. 

Or perhaps it is because they know that, nowadays, standing up for principle at the paper does not win plaudits. It puts a target on your back. Too wise to post on Slack, they write to me privately about the “new McCarthyism” that has taken root at the paper of record.

All this bodes ill, especially for independent-minded young writers and editors paying close attention to what they’ll have to do to advance in their careers. Rule One: Speak your mind at your own peril. Rule Two: Never risk commissioning a story that goes against the narrative. Rule Three: Never believe an editor or publisher who urges you to go against the grain. Eventually, the publisher will cave to the mob, the editor will get fired or reassigned, and you’ll be hung out to dry.

For these young writers and editors, there is one consolation. As places like The Times and other once-great journalistic institutions betray their standards and lose sight of their principles, Americans still hunger for news that is accurate, opinions that are vital, and debate that is sincere. I hear from these people every day. “An independent press is not a liberal ideal or a progressive ideal or a democratic ideal. It’s an American ideal,” you said a few years ago. I couldn’t agree more. America is a great country that deserves a great newspaper. 

None of this means that some of the most talented journalists in the world don’t still labor for this newspaper. They do, which is what makes the illiberal environment especially heartbreaking. I will be, as ever, a dedicated reader of their work. But I can no longer do the work that you brought me here to do—the work that Adolph Ochs described in that famous 1896 statement: “to make of the columns of The New York Times a forum for the consideration of all questions of public importance, and to that end to invite intelligent discussion from all shades of opinion.”

Ochs’s idea is one of the best I’ve encountered. And I’ve always comforted myself with the notion that the best ideas win out. But ideas cannot win on their own. They need a voice. They need a hearing. Above all, they must be backed by people willing to live by them. 

Sincerely,

Bari"

En helt lagom och skön påsk

Good Morning Lovlies!

Vilken skön påsk vi har.

Att få vakna en ledig dag...

 

Strålande vackert väder ute och den finaste av tulpanbuketter på köksbordet. 

Lycka och tacksamhet!

Den här tiden på året skulle jag kunna ha en tulpan-blogg :-) 

Jag förundras och påminns ännu en gång om att det är det där lilla i livet, de där små stunderna och de vardagliga detaljerna som betyder så mycket mer än man tror.

 Den vackra vävda påsklöparen från Mora Väveri och handmålade ägg från Polen. 

Gult och rött är en underbar färgkombination tycker jag.

 Morgonpromenad i gnistrande solsken. 

Våren har inte alls hunnit så långt här. 

Vi har fortfarande is på både sjön och på ån.

 Väl hemma blev det en Mimosa ute på altanen i solskenet. 

En riktigt fin påsktradition tycker jag.

Vi hade bestämt oss för att verkligen ta det lugnt och inte hålla på att jobba ihjäl oss och stressa med en massa påskmat i år och därmed blev det lite plockmat av den svenskaste av varianter och i all enkelhet.

 Ett vackert dukat bord är en del av helheten. 

Gästerna skall känna sig välkomna.

 Jag stekte köttbullar som jag gjorde på en blandning av älg- och nötkött. 

De blev saftiga och riktigt mumsigt goda.

Hemmainlagd sill, ägghalvor, Janssons frestelse, kalkon och skinka hade vi också.

 

 

Vi blev proppmätta.

Lalalovely....

Efter maten blev det gul påsktårta och kaffe som vi kunde avnjuta ute i den varma kvällssolen.

Nu skall jag fortsätta att riktigt njuta av påsklovet hela veckan ut. 

Det här kommer att bli en viktig återhämtningsperiod för mig känner jag om jag skall orka med vårterminen ända in i juni. Jag skall försöka att inte ens tänka på jobbet den här veckan. 

Ha en riktigt fin dag. 

Varm Kram!

 

Långfredagen 2022

Vilken skön långfredag vi hade. 

Det blev till och med korvgrillningsväder lagom till lunch.

 En riktigt härlig långpromenad med Lando i det gnistrande solskenet. 

Att kasta pinne ute på isen är en av Landos favoritsporter så här års.

 Lando bär hem skogens alla pinnar och lägger dem i en hög på gräsmattan.

Senare på eftermiddagen var vi bjudna upp till fäboden norr om Orsa där mamma och pappa bjöd på hemmagjord ärtsoppa och punch. Det var så varmt och mysigt och hemtrevligt inne i stugan.
 

Min fina pappa och min fina mamma. 

Älskade människor!

 Efter maten la jag mig på soffan och där hade jag kunnat sova lite middag kände jag.

Uppe på fäboden var det fortfarande mycket snö kvar på backen.

 Lando tyckte att det var bäst att följa med påskmaten in i köket där han sedan låg och vaktade den :-)

 

 Vi tackade för maten och vinkade hejdå.

 Sedan blev det soffmys framför en spännande film resten av kvällen.

Varm Kram!