Tusen tack för de kommentarer jag fick på mitt förra blogginlägg! Jag uppskattade det verkligen. Bara så kul att ni tog er tid att lämna en hälsning, både ni som redan brukar kommentera hos mig ibland och ni som inte hade gjort det förut, bara så spännande. Varmt tack! Bloggvärlden är helt underbar. Slår alla andra sociala media hur lätt som helst. Eller hur?
På tal om bloggar: Det här skulle ju bli en riktig bloggsommar. Jag såg fram emot att i lugn och ro få sitta och läsa och kommentera eftertänksamt på andras blogginlägg samt att själv kanske äntligen få tiden, lugnet och inspirationen att författa några längre blogginlägg där jag avhandlade olika ämnen och sådant jag har gått runt och tänkt på men inte fått ned på pränt ännu, men så blev det inte. Det blev ingen vidare bloggsommar för min del.
Det har varit mycket av annat i sommar och den enda gången jag riktigt slappnade av var i solstolen vid havet i Grekland under en vecka i början av juli, och då var det ju inte heller läge att blogga. Det har varit mycket folk omkring mig hela sommaren, och det är ju jättekul, men då sätter man ju sig inte heller ner och bloggar. Nej, man slänger ut lite bilder och skriver några rader här och där i ett försök att dokumentera sommaren på ett någorlunda sätt i alla fall. Alla de där längre inläggen fulla med tankar och åsikter har uteblivit och det känner jag mig lite besviken över nu faktiskt. För snart drar höstterminen 2022 igång och sedan vet vi ju hur det blir med livet tillbaka i ekorrhjulet.
I sommar har det också hänt något oerhört tungt. Vi har haft ett mycket tragiskt dödsfall i familjen och det har jag inte klarat av att skriva om här förrän nu. För det hela är nämligen så overkligt att hela mitt inre vägrar att tro att det är sant. När vi var på Rhodos ringde min syster och berättade att våran vackra och finaste Maria, sambo med min kusin Martin och mamma till deras två flickor Mathilda 15 år och My 12 år hade gått bort. Maria, som vann kampen över cancern för ca. tre år sedan då hon opererade bort ett par elakartade hjärntumörer fick plötsligt veta att cancern hade kommit tillbaka.
Martin och Maria - Sådant fint par. Livet är grymt.
Från Martins Facebook- Oj vad tårarna rann när jag läste detta:
Man känner en rå sorg. Hjärtat gör ont.
Allt gick på rekordfart och hände efter midsommar, och sedan var hon borta på en vecka.
Hon somnade in hemma klockan 8 på morgonen fredagen den 8 juli omgiven
av sina två fina döttrar och sin Martin. Hon fick bara bli 43 år gammal
och hon får aldrig se sina döttrar växa upp och ta studenten och kanske
gifta sig och få barn. Mathilda och My får leva resten av livet utan sin
mamma, och finaste Martin, som bara är mitt i livet, förlorade sin
vackra Maria, sin livskamrat, sina barns mamma, sitt allt. Tårarna
rinner när jag skriver det här. Det är så brutalt.
Vi, Marias släkt och vänner befinner oss i chock. Gråten kommer och går. För det hela är så ofattbart. Maria som var vår vackra vän, vacker som få både på insidan och på utsida, och ja, verkligen helt otroligt snygg utanpå också, är borta.
Maria hade sådan livsglädje. Hon strålade. Ja, hon var faktiskt
solglittrig kan man säga. Hon var en sådan som alla ville vara kring. En
riktigt generös och omtänksam vän som faktiskt aldrig sa ett ont ord om
någon. Snackade aldrig skit, som det heter på ren svenska. Tyckte hon något så sa hon det direkt till
personen det gällde och så var det överstökat liksom. Fler borde vara
som hon tänker jag.
Maria var snäll, rolig, hade glimten i ögat, var snabb i repliken på sin klingande Rättviksdialekt, och så var hon faktiskt lite extra modig. Ett drag jag verkligen beundrar. Hon kunde säga åt folk som inte uppförde sig på ett totalt självklart sätt som gjorde att ingen ens kunde bli arg. Ja, hon hade pondus och civilkurage. Hon var också lite som Maria Montazami emellanåt. Lite blond, som man säger och därmed rolig utan att veta om det. Otroligt underhållande. Jag kan fortfarande skratta åt saker som hon sagt. Hon bjöd på sig själv. Men mest av allt var hon solglittrig. Oj vad jag kommer att sakna henne resten av livet. Jag har ännu inte fattat att hon är borta.
På torsdag blir det begravning i Mora Kyrka. Mina tankar har
konstant varit hos Martin, Mathilda och My sedan jag fick beskedet. Det
hela är hjärtekrossande. Hon älskade sina flickor över allt annat och hade deras namn intatuerade på ena armen. Hon var en riktigt bra och väldigt engagerad mamma. Hockey-morsa, fotbolls-morsa, innebandy-morsa....You name it.
Sedan har jag dragits med dåligt samvete. För hade jag till exempel verkligen rätt att ha roligt och njuta av min semester och alla upplevelser i Grekland när Maria precis hade dött? Jag skulle precis gå på min spa-behandling på hotellet när jag fick beskedet om Marias bortgång. Jag skulle få ansiktsbehandling och massage, och vi fick lov att börja med massagen eftersom mitt ansikte var så söndergråtet.
Jag låg där på mage på massagebänken med själva ansiktet i den där ansiktshållaren, ni vet den där runda delen längst upp med ett hål i mitten. Här ligger jag och får massage och min vän Maria hon ligger på bårhuset hon, tänkte jag och så grät jag så att tårarna droppade ner genom hålet i massagebänken och bildade en pöl på golvet. Men plötsligt hörde jag Marias tillrättavisande röst i huvudet: Passa på att njuta nu Anneli! Du som kan! Ta för dig av livet och lev och njut varje sekund och varje dag! Det hade jag gjort!
Ja, hon lät nästan lite sträng på rösten som jag hörde i mitt huvud. Så där som hon kunde låta när hon sa åt någon. Där och då tog jag mig i kragen och bestämde mig för att det bästa sättet jag kan hedra Maria på är just att verkligen leva mitt liv med intention och att njuta av varje sekund under den tiden på jorden jag har kvar.
När Maria hade klarat kampen mot cancern sist så var fokus sedan på upplevelser med familjen. De reste och var på många evenemang och aktiviteter och skapade minnen tillsammans. Nu den 10 augusti skulle de ha åkt just till Sunwing Kallithea Beach Hotell på Rhodos, där vi var, och de skulle sitta på just den där bänken på kullen under palmen med den vidunderliga utsikten mot havet.
År 2012 var de nämligen där sist och fotade barnen på den bänken och då var flickorna så små. Nu hade de planerat att tio år senare ta en precis likadan bild när de satt på bänken som då, men den resan blir nu inte av. Innan jag lämnade hotellet på Rhodos gick jag och satte mig på bänken och tänkte på Maria och så grät jag lite. Just då upptäckte jag det enorma och vackra solglittret på havet. Det var verkligen starkt, nästan bländande, och det var som om Maria skickade en hälsning i form av solglitter.
När någon så ung som Maria går bort så börjar jag automatiskt att tänka extra mycket på livet och på hur vi lever det. Man blir liksom extra påmind om att leva livet på ett värdigt sätt, umgås med nära och kära, och att verkligen ta vara på och njuta av den lilla tiden på jorden som man har. Jag tänker främst på det här med att uppleva saker.
Om jag visste att jag snart skulle dö så skulle jag nog inte skynda mig att äntligen köpa de där tre nya kuddar från Svenskt Tenn att ha i soffan, nej jag skulle vilja resa. Det ville min kollega Eva som gick bort alldeles för ung i cancer för två år sedan och det samma ville Maria som planerade flera resor och upplevelser med familjen efter att hon tillfrisknat från cancern för tre år sedan. Göra saker tillsammans. Alla har nog lite olika önskemål men jag känner att jag vill börja resa mycket igen. För mig är det den ultimata upplevelsen. Resa så länge man har lust och kan och orkar. Livet sätts så mycket i perspektiv när något sådant här inträffar. Man får tillfälle att verkligen tänka efter vad som betyder något på riktigt i livet.
Jag tycker att vi har mycket att lära av Maria: Var snäll, omtänksam och generös, var modig och ha lite civilkurage. Bjud på dig själv, var inte rädd för att vara lite blond och ja, solglittra på lite extra här i livet...
Maria...Tusen tack för solglittret! Vi glömmer aldrig dig!
Ja, och så kom då nästa bakslag, som om att det inte var nog med att Gud valde att hämta hem Maria mitt i livet. Min nära anhöriga som opererades för cancer i urinblåsan för drygt ett år sedan har nu fått veta att cancern har kommit tillbaka och att den sitter vid magsäcken och i lymfkörtlarna på aortan.
Jag är närmast anhörig och har varit med genom hela resan och vid nästan alla läkarbesöken. Förra torsdagen hade vi tid hos onkologen på Mora Lasarett och läkaren gav oss beskedet att det inte finns något att göra. Cancern sitter så illa till att det inte går att operera eller stråla.
Det finns bromsmediciner men de kan inte min nära anhörig ta eftersom en biverkning av cancern ledde till nedsatt njurfunktion. Med endast 20% njurkapacitet så tål inte kroppen bromsmedicinen. Vi pratade om att satsa på livskvalitet den tiden som är kvar och så talade läkaren med oss om palliativ vård och Sol Teamet. Helt overkligt att sitta och lyssna på, som om att det omöjligen kunde gälla min nära anhörig. Chockade åkte vi hemåt. Det här var inte vad vi hade förväntat oss. Livet är skört. Man kan dö närsomhelst. Man vet ingenting. Jag är tacksam nu över att ha fått bli så gammal som jag är, för det får ju inte alla bli.
Jag vill personligen ännu en gång dödstäda och get my business in order som man säger på engelska. Man vet ju aldrig. Samtidigt så kan man ju inte fokusera på det, tänker jag. Även om det lätt kan bli så när man helt plötsligt har nära anhöriga som dör och som skall dö.
En dag skall vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva.
Ja, man kommer liksom lätt av sig i sin bloggsommar, och det får bli som det blev.
Älska varandra och njut av livet - Varenda sekund!
Varm Kram!
