Är det någon som har varit med om att de inte känner igen sin egen kropp!?
Man råkar gå förbi en helspegel i ett varuhus och tänker:
-Fasiken, var det där jag!?
Och så backar man försiktigt tillbaka och möter en helkroppsbild
av någon man inte träffat tidigare.
Alla kläder har krympt och sitter tajt över armarna, för att inte tala om brösten som inte ens får plats innanför knapparna på blusen. Vad är det som har hänt!?
Och byxorna, ja, vissa går inte ens över rumpan.
Jag vill ha på mig ett par vita jeans i morgon på midsommaraftonen, men det verkar inte som om den planen går att genomföra. Jag har fem par vita byxor och inte ett endaste par går att knäppa! Det gick ju sist. Katastrof!
Just let me lie down...
och inte för att få igen dragkedjan som mamma just föreslog.
Det här är ett sådant inlägg som min före detta amerikanska svärmor skulle tycka var pinsamt att läsa. För i Amerika har vi ju inga skavanker, och råkar vi ha det så ser vi för Guds skull till att ingen får veta det, men min f.d. svärmor har inte fått min nya blogg adress, så jag kan känna mig lugn att hon inte får känna varken skam eller skadeglädje lagom till midsommar.
:-) Men om jag känner Ruth i Virginia vid det här laget så kommer hon när hon läst detta inlägg att rakt, ärligt, rätt och slätt skriva i kommentarsfältet:
"Du har väl blivit fet!"
Hahahahaha.
Satan i gatan.
Ja, det verkar så.
Och nu lagom till midsommar och allt.
Vad gör man nu?
a. Slänger bort hela garderoben och köper nya kläder i fetstorlek?
b. Har på sig ett par yoga pants med en snygg tunika över på midsommarafton?
Ja, om nu knapparna går att knäppa över brösten förstås...
c. Börjar springa och slutar äta?
d. Beställer tid hos den där dyra plastikkirurgen på Linnegatan i Stockholm,
han som så skickligt trollade bort mina ridbyxlår för fyra år sedan?
e. Drar något gammalt över sig?
f. Eller skiter i hur man ser ut och tar ett glas vin till?
(I alla fall tills efter midsommar)
Goda råd mottages ödmjukt och tacksamt.
Målning: Anders Zorn