Arbetsplatsmobbningen, skilsmässan och den efterföljande utmattningen har resulterat i sociala fobier som kommer och går i rätt ojämna vågor och vilket gör att jag inte alltid orkar med folk på ett privat plan.
Detta är ett totalt främmande tillstånd både för människor som känner mig och för mig själv då jag alltid varit enormt social och utåtriktad samt att det har hört till min vardag de senaste 20+ åren att morning coffee meetings, luncher, middagar, cocktail partyn och andra trevligheter avlöst varandra som på löpande band både på ett privat och officiellt plan. Jag har levt som the hostess-with-the mostest...den eviga värdinnan för gäster, släkt och vänner och tyckte att det var bland det roligaste som fanns att ha middag för tolv, svensk julfest för fyrtio personer, eller ordna spontant pool-häng med grannarna som övergick i grillning och sedan fortsatte med champagne och tilltugg ända in på småtimmarna.
Jag...den utåtriktade.
Nu vill jag mest vara ifred och kan känna mig rent obekväm bland folk. Jag orkar inte helt enkelt och får panik om någon vill umgås för mycket eller tränger sig på. Jag kan ta folk i små doser och kan absolut inte vara den som ensam bär det sociala ansvaret, alltså den som skall se till att folk trivs och att konversationen flyter på. Jo, för det är något vi är vana att axla, vi professionella (flyg-) värdinnor. Gäster och vänner (och alla passagerare) skall ha det trevligt, äta och dricka gott, prata om intressanta saker och trivas i en mysig och fin miljö. Är det många som egentligen förstår vad mycket jobb det ligger bakom den uppgiften? Det tror jag faktiskt inte.
Min familj och mycket, mycket få nära vänner ger mig inga som helst sociala fobier för jag vet att de kan ta hand om sig själva och därmed existera bredvid mig i en bekväm tystnad om dagsformen skulle kräva det. Vidare struntar de i om det är odiskat och hundhårigt hemma hos mig utan kan slå sig ner ändå, hämta en egen kopp kaffe i köket och öppna skafferiet och ta fram en kubb. Trevligt och lättsamt. Skönt att de finns.
Det som lägger extra börda på det hela är:
Folk som tränger sig på, folk som inte förstår och folk som blir arga och som tar min ovilja till socialt umgänge personligt. Här kammar faktiskt min svenska svägerska i San Diego hem guldmedaljen. Hon blev så fruktansvärt arg när jag inte hörde av mig regelbundet eller hade lust att umgås enligt schema (ja, och så gillade hon inte vad jag jag bloggade om heller, som ni vet) att hon kom till mitt hus en tidig morgon och skrek och sa upp bekantskapen med mig. Jag släppte förstås henne omedelbart som en het potatis.
Och så har vi kategorin som vill bota mig. Den sorten kan jag tycka riktigt illa om faktiskt, för de tycker att jag skall börja springa som en galning och gå på tråkiga gympass med en massa fitta människor för då kommer jag att bli pigg och glad och trevlig igen. Vidare tycker de att jag skall göra urrensningar som man köper på hälsoboden, äta frön, sluta dricka vin och kaffe, äta glutenfritt och dricka laktosfritt och följa någon slags diet är man undviker fett och kolhydrater och som bara bittra torra människor äter och som faktiskt måste vara den bidragande orsaken till att de saknar både livsglädje och utstrålning. Nej tack!
Värst är folk som tror att det är deras uppgift som min vän att hjälpa mig att ta mig ur detta tillstånd. Dessa människor skakar mig och drar i mig och tjurar och ställer krav på mig och skriker åt mig. Dem vill desperat ha mitt gamla jag tillbaka, mycket mer än jag själv vill faktiskt. Jag tycker faktiskt att det stundvis är skönt att få gå runt i pyjamas och ha starka åsikter och bli osams med alla.
De bästa som finns är mina vänner som förstår, fullt ut, och som säger: "Jag finns alltid här för dej och om du inte orkar ses, umgås eller prata så kan vi texta, sms:a, skicka meddelande på Facebook eller skriva brev. Sporadiskt är inga problem". Och ser de mig inte på länge så hänger de med i mitt liv via bloggen...Ja, ni är guld! Ni står stolta och säkra i er själva. Ni är vänner som man har hela livet i en underhållsfri vänskap som håller samma nivå vare sig det går en dag eller fem år mellan varven. Ni har egna liv och behöver inte bli bekräftade då vänskapen är så djupt förankrad och inflätad i allt vi gått igenom och varit med om tillsammans genom åren och som har gjort att vi alltid finns där, i lika fin, varm, innerlig och generös kapacitet i vått och torrt.
Jag förstår att mina sociala fobier bottnar i att min energinivå är rätt låg, nära bottensträcket faktiskt, och vi talar mental energi. Jag tror att man som respons går in lite i sin egen värld, vilket faktiskt är en skyddsmekanism...
Man drar sig undan livet som man levde det, möblerar om i hjärnan, tar ett kliv bakåt för att begrunda omgivningen och medmänniskorna, omvärderar, väljer bort och väljer om. Lär sig att man i alla fall har sig själv i alla lägen, inser att man är en Army of One. Försöker få tillbaka energin och livsgnistan, men kan stundvis känna sig så trött att det inte ens går att sova bort tröttheten. När man genomgår detta kan man inte ta ansvar för andra utomstående på det sociala planet, och därmed har jag sagt upp mig som festfixande trevlighetsmadam på obestämd framtid, eller kanske rentutav för alltid då jag faktiskt inte är helt säker på att jag vill bli den personen igen.
Kram
