Tillhör man den skaran som blir sur, kort, snäsig, och irriterad när man utsätts för lite stress så hör man absolut inte hemma i servicebranschen. Jobbar man som servitris/servitör och blir otrevlig mot gästerna när det blir lite tryck i en fullsatt restaurang tycker jag att man ska gå hem på stört, för detta är totalt oacceptabelt och enormt oprofessionellt. Efter alla mina år i branschen som flygvärdinna, reseledare, guide, och servitris så har jag en inbyggd radar vad gäller service och ser omedelbart när saker och ting inte går rätt till, och ja, då kliar det i hela mitt jag eftersom service fortfarande är inbyggt ända ut i fingerspetsarna hos mig. Det sitter i ryggmärgen, och fy så illa jag mår av dålig service och otrevligt bemötande. Allergisk är ordet.
Jag skulle kunna skriva kilometervis med text i detta ämne, men nöjer mig med att konstatera att jag nog har haft den goda turen att bli upplärd av de bästa i branschen och skulle som följd aldrig till exempel tänka mig att gå tomhänt genom en kabin eller en restaurang som jag ser att så många gör nuförtiden. Det är de tre P'na som gäller: Plocka, Plocka, Plocka. Man skall hela tiden skanna av, vara uppmärksam på människors behov, möta gästernas blick och när det behövs kunna vara blixtsnabb i sin respons, och
alltid, alltid TREVLIG! No matter what liksom. Det gäller alltså att SE. Hallå! Tänk vad många servitriser och servitörer som är riktiga blindstyren och kan gå genom en restaurang utan att ens se att folk har tomma glas eller sitter och vinkar. Hallå, hallå!
I går kväll gick vi till en restaurang där vi varit ett antal gånger förut. Vi såg direkt när vi kom in att det var mycket folk men att det ändå fanns ett fåtal bord lediga. Vi klev fram och sa att vi önskade äta och blev då genast informerade av servitör nr. 1 att det inte fanns några bord. Jo, sa servitör nr. 2, det finns visst bord. Ja, men maten kommer att ta minst en timme att få muttrade servitör nr. 1 surt. Eftersom vi inte hade någon brådska så gick vi med på att det kanske skulle kunna ta en hel timme att få maten. Men när jag såg att det stora sällskapet som satt vid långbordet höll på att få sin mat just då förstod jag (av erfarenhet) att det skulle gå fortare att få maten bara det bordet fått sitt. Ja, och så satte vi oss då ned och blev avsnästa ett par gånger då vi försökte beställa dricka av förbipasserande servitriser som var stressade och därför blivit både griniga och snäsiga. Medan vi väntade kunde jag konstatera att bemanningen för kvällen var för liten i relation till antalet gäster och att om man då också som restaurangchef sätter in lite för oerfaren personal som dessutom inte heller håller för tryck så har man katastrof att vänta.
Jag såg till exempel att två av gästerna vid långbordet som åt oxfilet, den dyraste rätten på restaurangen, inte fick sin tillhörande klyftpotatis förrän 15 -20 minuter efter det att köttet serverats och därmed hade de nästan ätit färdigt när potatisen kom. Hur fan missar man detta som kock?! Och hur missar man detta som servitris? Fy så illa! Jo, för att ingen hade koll och ingen brydde sig och killarna som beställt oxfilen var för unga för att våga säga ifrån. Sorgligt är ordet, och denna fars utspelade sig fortlöpande under kvällen. När det blev våran tur att beställa hade vi tänkt att beställa en förrätt och en varmrätt men blev genast avrådd av servitrisen vad gällde förrätten då den enligt henne skulle ta lika lång tid att få som varmrätten. Hallå! Tänk om man ägde en restaurang och hade serveringspersonal som avrådde gäster från att beställa något, och speciellt det som restauranger tjänar pengar på, MAT!! Men, men...Ja så det slutade med att vi fick nöja oss med bara huvudrätten och kvällens underhållning som bestod av att titta på och analysera en katastrofalt dålig service som drabbade alla bord i hela restaurangen.
Men maten var i alla fall god kunde vi konstatera när vi runt tio-snåret vandrade hemåt i den friska och kyliga höstkvällen.
I Sverige lever inte servitriser och servitörer på dricks på samma sätt som de gör i USA och därmed påverkar inte deras uppträdande mot gästerna deras levebröd på något sätt utan de får samma lön oavsett om de är kompetenta att leverera bra service eller ej. I alla fall är det så på mindre orter på landsbygden där det inte finns så många andra restauranger för missnöjda gäster att gå till utan det lokala utbudet, that is it, take it or leave it, shitty service or not. Tänk så det kan bli. Vad synd!
Den här texten har man med all säkerhet aldrig visat sin serveringspersonal på den restaurangen vi besökte, och därmed berövat dem en mycket viktig kunskap vad gäller kunder och service.
Jag känner ofta i Sverige att man som servitris, affärsbiträde eller annan säljande personal inte har koll på VEM kunden är, utan som kund får man ibland en känsla av att man stör.
