att bo på en mindre ort. Har någon mer än jag reflekterat över det? Speciellt påtaglig blir svårigheten för oss hemvändande ex-pats som i princip varit borta hela våra vuxna liv och som nu försöker anpassa oss till platsen för vårt ursprung igen. Ja, och för att göra det måste man vara enormt modig vill jag meddela.
Svenskar är ju överlag mycket homogena och min blogg kompis
Anne-Marie skrev nyligen ett mycket bra och intressant inlägg om denna
Sameness på sin blogg
Dare to Jump.
Medan jag, tvärtemot Anne-Marie, inte har några som helst invändningar vad gäller att man i Sverige har gemensamma traditioner som de flesta anammar som till exempel det enormt svenska Fredagsmyset, glöggmyset, och julmyspyset som vara i flera dagar och som jag anser vara kollektivt mys och som jag saknade enormt under alla mina år utomlands, så har jag mycket starka reservationer över att man i Sverige, och speciellt på mindre ställen, utsätts för sådan press att vara som alla andra på alla plan, alltså helt i linje med vad Jantelagen föreskriver och är man inte det kan man anses som avvikande och annorlunda och rentutav onormal på ett ohälsosamt sätt, fast inget är fel alls med en som person. Man har alltså varken en personlighetsstörning eller lider av mental ohälsa, som folk kan få för sig NEJ man är bara inte som dem. Man gör inte som dem. Lever inte som dem. Strävar inte efter samma saker som dem. Viktigt är här att förstå att det handlar inte om att vara bättre eller sämre, bara om att vara annorlunda, och kanske lite mer som folk är ute på kontinenten.
På större orter i Sverige lever man som svenskar ganska lika vad gäller mycket men det finns ändå tusen varianter vad gäller livsstil och val och olikheter är också därmed mycket mer accepterat. Man är alltså van vid mångfald på ett helt annat sätt än vad man är på mindre orter runt om i Sverige och det är det som kan kännas besvärligt då normen på det lilla stället bestäms utifrån vad som är vanligast där, och hur folk är mest och det kan ju leda till stora konsekvenser för den som är annorlunda och därmed avviker från vad som anses normalt.
Det jag skriver om är ju förstås självupplevt och något som jag tänker på ofta då det känns av rätt rejält nu när jag valt att flytta tillbaka till mina hemtrakter i vackra Dalarna, och också av andra anledningar.
Jag är ju egentligen helt felplacerad här då jag är en världsmedborgare av stora proportioner och har som sådan lagt mig till med både livsstil, sätt och vanor som gemene man på orten absolut inte har många erfarenheter av sedan tidigare och därmed bryter jag också grovt mot de oskrivna lagar och normer som gäller här och klassas just som onormal.
Eller:
Icke vanligt förekommande variant av kvinna.
Jag lämnade Dalarna strax efter gymnasiet då jag flyttade till Grekland och senare till Sydafrika.
Sedan följde ett kortare gästspel i Prinsessans Sofias hemby Älvdalen där jag jobbade som högstadielärare ett tag innan jag styrde kosan mot till Stockholm och drömjobbet som flygvärdinna.
Många internationella destinationer bockades av på min Bucket-list och i Dubai, under första Gulfkriget, sprang jag på min Amerikanske man och då blev det flytt till soliga Kalifornien där vi först bodde i San Diego och på ön Coronado (där flickorna och jag bodde förra året) och sedan Monterey och huset på vackra 159 Ocean View Blvd. i Pacific Grove. I Kalifornien jobbade jag också en tid som flygvärdinna och fortsatte därmed att resa men slutade då vi flyttade till Spanien där vi bodde i inte mindre än fyra fantastiska år. Sedan följde de fina salongerna i Washington D.C. och myspys i Virginia och Maryland blandat med annat trevligt New England liv längre upp på den Amerikanska östkusten som till ex. i Newport, R.I. Efter det fick vi drömstationering och spännande NATO-liv i Italien på en sagolikt vacker liten ort vid havet mellan Rom och Neapel innan vi byggde drömkåken vid Mexikanska Gulfen i Tampa, Florida och flyttade tillbaka till USA och uppdraget på Special Operations Command på MacDill Air Force Base. Efter tre år i Florida stod vackra Harrogate i England på tur och oj vad glada vi var att vi äntligen skulle få bo så nära Sverige och mormor och morfar. Men icke-sa-nicke, vi blev omdirigerade mitt i flytten, fick göra jordens U-sväng och damp istället ner i hamnstaden Yokosuka strax utanför Tokyo i Japan. Efter några år i Japan tog livet en tragisk vändning som jag inte räknat med och det blev separation från maken och andra tråkigheter. Flickorna och jag packade tre resväskor och vinkade hejdå till life as we knew it och åkte till tryggheten och öppna tröstande famnar hemma hos mamma och pappa i Dalarna.
Den gången då vi flyttade hem från Japan gjorde jag nog misstaget att tro att jag fortfarande var som vilken ortsbo som helst efter alla dessa år, för jag var ju trots allt faktiskt född där och har ett namn som folk känner igen. Dessutom var jag nog lite euforisk över att få vara tillbaka i Sverige och att få bygga ett nytt liv som vuxen på den plats jag egentligen bara levt som barn. Som Amerikan och officersfru av rätt hög rang var jag ju absolut van att få säga vad jag tyckte och att göra som jag ville i alla lägen (och jag menar absolut inte oartigheter eller illa beteenden av någon variant då jag avskyr folk som inte kan uppföra sig. Cannot stand it!) och som sådan blev jag ju blixtsnabbt alla Jantelag-anhängares största mardröm. Nej, vad fel det blev då jag var utåtriktad, entusiastisk och mycket framåt på en liten ort där alla skall vara lika och ingen skall sticka ut utom förstås de som redan etablerat sin plats i rangordningen som de stora fiskarna i den lilla dammen och som absolut inte gick med på att någon annan kom med nya ideer och nya sätt eller tog plats. Ja, och hur det gick sedan vet ju de flesta...
Den här gången förstår jag bättre än att tro att jag har helsvensk mentalitet och kan passa in på en liten ort och med det lever jag i min egen lilla bubbla och på mitt eget sätt. Jag väljer själv att njuta av de delar jag tycker bäst om här i Dalarna och det är främst närheten till min familj och till den enormt vackra naturen. Den helar och den är magisk. Jag är ingen storstadsmänniska eftersom jag inte tycker om att trängas och trivs bäst på landet så Dalarna får bli min bas och härifrån kommer jag att resa och kanske till och med leva på andra ställen med jämna mellanrum i framtiden.
En kompis ställde nyligen följande fråga på Facebook:
Are you in Sweden permanently?
Mitt svar:
I am never anywhere permanently!
Bilder från idag.
