Åh, vad jag önskar att jag hade en blogg alla åren utomlands. Tänk vilken skatt att få ha dokumenterat allt som hände då. Att få skriva om alla människor, platser och upplevelser. Tyvärr hade jag inte det och därför försöker jag nu skrapa ihop lite bilder från våra olika hem i alla fall, så att de skall finnas förevigade.
Här kommer några bilder från vårt hem på #83 Bara Heights i Yokosuka, Japan. Vi bodde i tjänstebostad på den amerikanska flottbasen.
Vi bodde på åttonde våningen och huset var jordbävnings-säkrat vilket betydde att det stod på enorma rullar och svajade så kristallkronan gungade över matbordet ibland när det var jordbävning.
Jag kommer ihåg att första gången det hände hade vi middag hemma och jag som hade hunnit fått i mig något glas vin trodde att det var jag, och hann tänka: Det ska nog inte vara något mer här nu, innan jag förstod att hela huset svajade och att jag just hade upplevt min första jordbävning i Japan.
Vi hade två balkonger, en mindre, som syns här och en större där vi hade grillen och lite mer utemöbler.
Det bästa av allt var ju förstås havsutsikten. Priceless!
Jag kom att tänka på en ganska intressant sak och det är den att de allra flesta normala människor (läs: sådana som inte flyttar till ett nytt land vart tredje år) köper möbler till sitt hem. För oss var det alltid så att vi fick leta hem till våra möbler. Tvärtom alltså :-)
Ikebana (sätt att arrangera blommor) är stort i Japan och jag hade alltid blomsterarrangemang med färska snittblommor hemma. Den där knuten som blommorna sitter i är gjord av keramik och fatet är fyllt med vatten.
Livingroom och diningroom...dörren till höger leder till en korridor där det fanns tre sovrum, två badrum och a den (hemmakontor, informellt vardagsrum).
Jag fick fålla upp gardinerna från huset i Florida för att de skulle passa där vid skjutglas dörrarna minns jag. Jag säger då bara det: Min symaskin och att jag kan sy har varit en enorm välsignelse genom åren. På många sätt och vis.
Amerikanskorna syr inte alls i lika stor utsträckning som vi svenskor gör och det är ytterst ovanligt att äga en symaskin. Jag har alltid kunna fixa till allt som har med textiler att göra och på så sätt alltid kunnat fixa ett ombonat hem.
Mina japanska väninnor som får lära sig hur man bakar Lussekatter och gör hemmagjord glögg. Här vid bardisken in mot köket. Misa, Mineko, Keiko, och Yuka.
The Den - Lilla hemmakontoret. Väldigt mysigt.
Flickornas rum med massor av färgglatt från IKEA i Kohoku
Hemmafruarna hemma i köket som var ganska så sterilt och trist.
Men vi hade ändå otroligt trevligt där emellanåt.
The Merry Wives of Bara Heights!
The Real Housewives of Bara Heights
Det var fantastiskt trevligt att bo i Japan. Här är my girlies, third culture kids.
Ibland brukade jag åka ut till stranden i Hayama och plocka gamla antika porslinsbitar som spolats upp på stranden. De kom bl. a. från gamla förlista fartyg som fraktade porslin. Jag har en helt otrolig samling.
En dag när jag vandrade alldeles ensam på stranden så råkade jag på det japanska kejsarparet. Hur makalöst fantastiskt är inte det? De är ju så osynliga och inte alls lika tillgängliga som till exempel vårt svenska kungapar, utan riktigt sällsynta. Men det har sitt sommarpalats i Hayama, precis vid stranden.
I alla fall så kom de gåendes där på stranden, så fina och gulliga tillsammans....Japans Kejsarpar.
Hemma hos oss i vår tjänstebostad höll vi luncher och middagar. Jag känner mig enormt tacksam över helt fantastiska möten med gäster så som till exempel den första svarta stridspiloten, en så kallad Fly Boy från andra världskriget. Så här skrev jag i min dagbok från den kvällen:
"We had the great pleasure of welcoming the famous Tuskegee airman Charles "A-train" Dryden and his wife for dinner at our home in Yokosuka, Japan. It was a truly amazing evening that I will never forget. I had World War II history live at my dinner table this evening".
"The Tuskegee Airmen were the first African-American military aviators in the United States armed forces. During World War II, African Americans in many U.S. states were still subject to the Jim Crow laws. The American military was racially segregated, as was much of the federal government. The Tuskegee Airmen were subjected to racial discrimination, both within and outside the army. Despite these adversities, they trained and flew with distinction. Primarily made up of African Americans, there were also five Tuskegee Airmen of Haitian descent.
Although the 477th Bombardment Group "worked up" on North American B-25 Mitchell bombers, they never served in combat; the Tuskegee 332nd Fighter Group was the only operational unit, first sent overseas as part of Operation Torch, then seeing action in Sicily and Italy, before being deployed as bomber escorts in Europe, where they were particularly successful in virtually all their missions.
I am so thrilled to have meet this truly amazing gentleman.
Dear God, thank you for blessing me so much!"
Charles Dryden och hans fru. Bakom står Janine, min granne i Japan, som nu bor i San Diego, hennes dotter Christy, och jag.
Here is Bella to the far right with her friends welcoming Navajo Code talker Samuel Smith to our house. We were all so excited to have him and his daughter over for dinner. The evening was filled of stories from the war. I asked him at one point: "-What was the hardest part of being a Code talker, Sir?" Upon which he answered: "-The hardest part was being a Marine".
Nästan alltid när vi hade spännande gäster hemma brukade grannarna komma över lagom till efterrätten för att hälsa, och äta efterrätt :-) Sådana här människor måste man helt enkelt dela med sig av, de är alldeles för intressanta och för fulla av historia för att hålla för sig själva. Här har bästa grannen Janine kommit över med sin familj för att hälsa på Navajo indianen Samuel Smith och hans syster.
Det har faktiskt gjorts en riktig Hollywood film om honom med Nicholas Cage i huvudrollen, som spelade honom. Filmen heter The Windtalker.
Jag har fantastiska vänner i Japan. Vi träffades senast på Hawaii för fem år sedan.
Tur det finns Facebook och Instagram och e-mail.
I Japan undervisade jag i engelska. En riktig guldgruva. Här är jag med två av mina elever.
Emilia. Titta vad liten hon var :-)
Här är en bit av den amerikanska basen i Japan där vi bodde, sett från vattnet.
Kolla in körsbärsblomningen.
Min absoluta favoritgranne i Japan och jag.
Lilla Sofia.
Nu är hon en stor skolflicka som bor i San Diego.
Här anländer hangarfartyget USS George Washington som skulle få sin nya hemvist på den flottbasen där vi bodde. Vi hade precis vinkat av USS Kitty Hawk, som skulle pensioneras och som nu ersattes av denna pärla.
Ja, det var några bilder som jag lyckades skrapa ihop från vårt hem och tiden i Japan. Vilka minnen, och som sagt var, tänk så synd att jag inte bloggade alla åren utomlands. Jag tror faktiskt inte ens att jag visste vad en blogg var på den tiden.
Ha en fin dag!
