Tåg, hundvalp & pensionärer som snickrar

 Här lyser man med sin frånvaro minsann...

 

Vardagen i ekorrhjulet är i full sving. Det är väldigt intensivt på jobbet. Varje dag är rolig och jag kan ännu en gång konstatera att jag nog har ett av världens bästa jobb. Bara så kul att få vistas bland så många unga och kreativa människor varje dag. Att få vara en del av framtiden samt att få ta del av unga människors tankar om livet är så intressant. Man får perspektiv som man kanske inte alls hade fått om man jobbade med ett gäng jämnåriga på ett kontor någonstans. Ni har väl sett reklamen för KPA Pension? Precis så har jag det, fast med lite äldre elever :-) Underbart!

Jag känner mig väldigt tacksam...och samtidigt väldigt trött. Det tar ju som jag konstaterat förr enormt på min energi att ha så många människor runt mig dagligen, och så intensivt. Jag är själv en oerhört social och utåtriktad person men baksidan av det är att jag tömmer energibanken och gör slut på hela mitt sociala kapital på jobbet varje dag. Jag kan vara så trött när jag går hem att jag har ont i kroppen. Men jag ler både till och från jobbet...Det är inte alla förunnat. Jag är så djupt tacksam. 

  

Baksidan av ekorrhjulet är att jag har svårt att få in det liv som inte är arbetslivet i den snurran. Jag har full show med att orka städa, tvätta, och laga mat. Jag är ju en person som pedant-städar, allt skall vara undanplockat och skinande rent, så där får jag nog skylla mig själv lite. Det blir sådant jag gör på helgerna.

Men förra helgen blev det ändå lite trevligheter med en biltur norrut längs E45an upp till Sveg i Härjedalen. Min morbror som har obotlig cancer bockade då av en sak från sin Bucket-List, och det var att en gång i livet få åka Inlandsbanan. Eftersom han inte ville åka hela vägen upp till Östersund så bestämde vi att han och Ann skulle kliva på i Mora och stiga av i Sveg där vi hämtade upp dem med bil. 

Det blev en trevlig liten tur. Något för mig också då Sveg nämligen har en ICA-affär som inte är av denna värld. Första gången jag insåg det fattade jag ingenting. Hur kan en liten håla som Sveg ha en ICA-affär med ett sortiment som skulle passa in på Östermalm? Jo, det ska jag berätta...Vägen upp till de lite mer exklusiva skidorterna i Sverige går nämligen genom Sveg och eftersom det är sista orten innan fjällen så passar familjer från till exempel Stockholm, med exklusivare smak och vanor än gemene man i Sveg, att stanna till där på ICA för att bunkra upp inför fjällveckan. För vem vill ha en massa mat med sig i bilen ända från Stockholm när man kan köpa den i Sveg? Precis, och ICA i Sveg har därför fyllt på hyllorna med sådant som dessa skid- och fjällturister vill ha.  

Så otroligt fina väggmålningar vi hittade på väggen till en garagelänga alldeles intill tågstationen i Sveg. 

Motiv från en svunnen tid på järnvägen. 

Jag minns dessa gula och brandgula rälsbussar mycket väl. 

Rälsbussen

Förr i tiden var järnvägen liksom livs-ådran för avlägsna samhällen - Superviktig.

Rallare - De som byggde järnvägen genom Sverige. Vilket jobb!!

 

Lokstallar - Jag älskar lokstallar. Så intressanta byggnader. Precis som gamla tågstationer. 

Så mycket karaktär i dessa byggnader och inget är det andra likt.  

Ja, jag är en sådan som tittar på byggnader....

Till höger ser man en karta över Inlandsbanan.

I Sveg hittade vi även en annan raritet - en telefonhytt.

 

Vem kommer inte ihåg när man stod i en sådan här och matade mynt för att kunna prata. Och tog mynten slut så var det bara så. Samtalet bröts.  Sedan kom telefonkorten - Oj, vilken smart uppfinning tyckte man.

 

Varje dag efter jobbet blir det en rejäl promenad på ca. en timme. Bara så skönt i det här vackra och varma höstvädret. Jag hoppas på en varm och riktigt fin höst. Att solen skiner gör stor skillnad i dessa ekorrhjul-springar-tider. Tids nog blir det mörkt och kallt.

Så fint i min Dalaskog nu.

Kompisar man möter på sin promenad. 

Hur söta är inte bondens kor!?

Lando badar varje dag, trots att sommarlovet är över.

Våra vandringsvägar. 

I veckan har pappa och mamma varit hemma hos oss och fixat lite med finsnickeriet runt de nya fönstren i friggeboden. Fönstren skall liksom kläs in i trä och sedan skall listerna på plats. Det fixar min älskade pappa. Han kan allt! Världens händigaste man är han. Tusen tack!

 

Sån't som 80-åringar gör på dagarna....sågar och snickrar och limmar och så.

En annan stor sak som har hänt den här veckan är att Bella har fått hämta hem sin Golden Retriver valp.

 

Han heter Bengt och är supersöt.  

Han följer Bella hack-i-häl vart hon än går. 

Men in i stallet törs han inte följa med, då sitter han utanför och piper.

 

 

Yngsta dottern har ju redan en häst och nu kom då äntligen den mest efterlängtade hundvalpen i världshistorien.

 

Horse & Hound - indeed.

 

Välkommen Bellas Bengt till gården!

Oj, och då hann det bli onsdag kväll redan. 

Livet springer fort känns det som. 

Jag som har så mycket som jag vill hinna med.

Ha en riktigt fin kväll. 

Varm Kram

När man gör något som piggar upp den här trötta tanten

 

I går efter jobbet var jag lika trött som vanligt. Det blev en lång dag där med eftermiddagsmöte på slutet. Sedan åkte jag ut till mamma och pappa för att hämta Lando, som är hos dem när jag jobbar, innan jag styrde kosan hemåt i bilköer genom Mora. 

Vanligtvis hade det blivit en lång hundpromenad och sedan lite soff- eller altanhäng innan jag går och lägger mig supertidigt, men igår blev det lite trevligheter istället, och det piggar upp. Verkligen! 

Mamma, Bella, Emilia, en väninna till Emilia och jag bestämde oss nämligen för att gå på bio och se Där Kräftorna Sjunger. Filmen är baserad på boken med samma namn, en helt underbar och mycket annorlunda bok med otroliga naturskildringar sammanvävda med ett livsöde. En bok man minns. En bokklenod. 

Nu har man alltså gjort film av boken och det brukar ju aldrig bli lika bra, men jag måste säga att det var det. Otroligt lyckad filmatisering av boken. Suck så fantastiskt! Har ni inte sett den så gör det. 

Jag undrar dock en sak: Förstod alla som inte har läst boken hur historien egentligen slutade? Tanterna från Älvdalen som satt på raden bakom till exempel? Hängde man med på engelska och hann läsa det som stod skrivet på slutet i boken med hålet där halsbandet låg så förstod man. Alla som läst boken vet....I boken så går man in på detalj hur hon bar sig åt. Det gjorde inte filmen, där var det underförstått för alla som förstod. Sometimes the predator has to die... 

Jag blev så uppspelt och så pigg efter att ha sett en sådan bra film. När jag kom hem vid 21-tiden tog jag Lando på en skön promenad och fick se den vackra kvällssolen över vattnet. Kl. 21 sover jag vanligtvis. Jag tänkte att man kanske skall börja hitta på lite trevligheter efter jobbet med jämna mellanrum. Sådant som piggar upp. Sådant som får en att känna sig lite mer levande trots att man springer som en galning i ekorrhjulet.

 

I Mora har vi ju förstås en rännsten gjord i Kurbits.

Så klart :-)

 Där Kräftorna Sjunger.

Underbar bok - Läs den! 

Underbar film - Se den! 

Så här vackert var det kl. 21:15 i går kväll. 

Onsdag redan och mitt i veckan! 

Tiden ruschar iväg. 

Livet går fort. Njut av din tid på jorden! 

Varm Kram

Ett riktigt fint avslut

...blev det på den här veckan.

Efter jobbet i går hade jag bestämt träff med Pernilla, som också är från Mora men bor i Boston i USA, och det var som alltid helt otroligt trevligt. 

Vi tog en eftermiddagsfika på Espresso House och pratade bort nästan två och en halv timme på vad som kändes som några minuter. Vi har ju alltid så väldigt många intressanta ämnen att avhandla när vi träffas. Tiden räcker aldrig riktigt till känns det som. 

Pernilla och jag är lika gamla och gick olika linjer på samma gymnasium samtidigt, men kände inte varandra under den tiden. Det roliga är att hon hittade mig via min blogg som hon råkade på där borta i USA och när hon insåg att vi är från Mora båda två så tog hon kontakt. 

Bara så superkul! Jag älskar bloggvärlden och mina bloggvänner. Så spännande och ett stort utbud av topics, och man hittar många trevliga och ganska likasinnade personer där. För det är ju trots allt oftast så att man läser de bloggar som man tycker är intressanta och som är författade av människor som man tycker är vettiga och som man  kanske har mycket gemensamt med redan. 

Det som är så skönt med Pernilla är att vi talar samma språk, vi har mycket liknande perspektiv och referensramar i livet som utlandssvenskar som båda har lång erfarenhet från ett liv utomlands och framför allt i USA. Man behöver inte förklara något för vi förstår varandra och kontrasterna och allt det där andra som vi båda har upplevt och lever i omedelbart. Klockrent!

(Bild lånad av Pernilla)

Pernilla och jag framför Sankt Mikael & Draken på gågatan i Mora. 

Vi tar alltid en sväng förbi Gumman Grön på gågatan. 

Det finns så mycket ögongodis där.

Lördag och det skall blir regn här i Dalarna. 

Oj, vilket blixt-och åskväder vi hade i går kväll. 

Det dundrade och small i flera timmar i ösregnet. 

Men nu är det uppehåll och jag skall passa på att ta en tur med Lando. 

Ha en riktigt fin dag. 

Varm Kram

TGIF - Fredag!

Äntligen fredag efter en vecka som har varit intensiv och rolig men som har känts väldigt lång. 

Skolåret 2022-2023 är påbörjat och satt i rullning.

Eleverna är på plats och alla lektioner är nu i full gång, i alla fall mina.

Jag har förutom engelskan och spanskan fyra nya klasser i år med elever som jag inte känner i ett ämne (Tyska) som jag inte har undervisat i förr.  Mycket nytt, mycket att tänka på, nya lektionsplaneringar och nya ansikten. Väldigt roligt men också ganska slitigt. 

Jag blir väldigt trött. Det känns lite som om att det är det enda jag bloggar om nu, om hur trött jag är. Men jag får skylla mig själv som går ut så hårt och så intensivt. Jag vill nämligen att det skall bli så bra som möjligt för alla elever och jag är otroligt ambitiös. Går det att sänka nivån lite?

 Efter jobbet ger jag mig omedelbart ut i naturen på en riktigt hundpromenad i ca. en timme. 

Naturen är mitt andhål.

Nu är turisterna så gott som borta från våra stränder och Lando ville bada i sjön på de ställen där vi vanligtvis går under resten av året, och det fick han så klart. Han skuttade och hoppade och var så glad. Det är svårt att tro att han är över 11 år när har leker som en ung-hund och med så mycket energi och glädje. Härligt!

 

 

 Det verkar vara ett riktigt fint bär- och frukt år i år. 

 

Så här mycket äpplen är det länge sedan jag såg på ett träd. 

Fint uppe på fäboden häromdagen.

Fredag, och jag börjar dagen på Mora Lasarett med ett besök på njurkliniken med min morbror som har cancer och som bara har 20% njurfunktion. Det är inga roliga besök, men i sådana här fall måste man som närmast anhörig följa med och stötta. Vidare behöver man vara med och lyssna då den drabbade kanske inte alltid kan ta in allt. Ja, det behövs verkligen två par öron. Fy för cancer! 

Närheten till sådant här gör att jag tänker väldigt mycket på livet. Mitt liv. Det är verkligen tid för ett rejält omtag i riktning mot det liv jag verkligen vill leva. Det kan inte vänta. Tiden är dyrbar och man vet ingenting om livet egentligen. Vissa saker kan man inte styra över men det man kan påverka själv, så som livsstil till exempel, tycker jag att man absolut skall ta ett rejält tag i. 

Jag önskar alla en riktigt fin fredag!

Varm Kram

Kan det vara åldern?

I måndags var det då den första skoldagen för eleverna efter en sommar som gick alldeles för snabbt. En vecka till hade inte suttit fel, och speciellt nu när vi har värmebölja och högsommar temperaturer hux flux.

Sjuorna skulle vara själva på skolan under måndagen medan åttorna och niorna skulle ha friluftsaktiviteter i Hemus, där vi lärare var och spelade freezebee golf i fredags. Jag tillhörde de lärare som fick vara i Hemus med eleverna. Det var väldigt varmt och svettigt och vi hade inte tagit med vatten åt eleverna, vilket omedelbart hamnade på utvärderingen av dagen som ägde rum på mötet samma eftermiddag. Vi har många möten nu. 

Det är jättekul att återse eleverna igen. Vissa har dragit iväg och blivit så långa att man knappt kände igen dem först. Det händer mycket i högstadiet. 

Själv är jag mest trött och skulle lätt kunna gå och lägga mig på stört när jag kommer hem på eftermiddagarna. Jag vet inte om det är ovanan att jobba igen eller om det är åldern. Jag får liksom inte till livsbalansen och börjar ännu en gång tänka att jag inte är gjord för racet i ekorrhjulet. 

Jag är otroligt tacksam att jag slapp det i nästan 20 år av mitt vuxna liv, och framför allt att jag slapp gå upp i ottan och lämna in mina döttrar på något kommunalt dagis/förskola i alldeles för tidig ålder och sedan skynda iväg till ett heltidsjobb. Under småbarnsåren var jag full av förundran över mina svenska väninnor som levde så. Att de ens orkade?! Jag skulle ha gått sönder. Tack gode Gud att jag fick ha det som jag hade det.

Med detta i åtanke så kan jag konstatera att det är dags att ta tag i livet efter denna sommar och göra en plan inför hösten för ett hållbart liv. Tankarna snurrar i huvudet och då är det läge att få ned dem i punktform. Det är så jag fungerar. När jag väl skrivit ned det jag vill och fått till en struktur så är planen satt i rullning. Istället för att bara reagera på allt som kommer min väg, som det känns att jag gör nu, så ska jag vara proaktiv i livet. 

 Vi har haft väldigt varma dagar, och igår kom åskan, blixten och massor av regn. 

 

 I helgen såg jag så här glad och avslappnad ut.  

Målet är att för det mesta få vara det. Inte bara på helgerna.

 Lagom till skolstarten varje år börjar dessa blommor att blomma precis intill altanen. 

 

Det är liksom ett tecken på ett nytt läsår är på intåg. 

Jag brukar börja den nya terminen med matchande nagellack :-) 

Ha en riktigt fin onsdag. 

I dag skall jag vara lärare i tyska för första gången i mitt liv. 

Varm Kram

 

 

 

Tankar en söndagsmorgon

 

Sommaren...Ja, det var skolavslutning och sedan midsommar och så någon vecka till hemma i något slags mellanläge med 16 grader och regn där jag tog mig an lite städning, fix och rensning (skänkte massor till återbruksbutiken) innan vi åkte till Grekland med hockeytränarens barn och barnbarn för att fira 60-årsdagen. 

Sedan blev vi tagna på sängen och  lamslagna av sorgen och chocken då Maria så hastigt och oväntat rycktes bort från oss mitt i livet. Hon hade ju vunnit över cancern, men så plötsligt kom den tillbaka igen i full kraft och grymhet och tog henne ifrån oss, på en vecka. FUCK CANCER!

Sedan är det min nära anhöriga, min morbror, som även han vann över cancern förra året...Nu kom även den tillbaka i form av metastaser i lymfsystemet och på magsäcken, och det finns inget att göra. Han har ett dåligt utgångsläge men bara 20% njurfunktion till följd av och som en biverkning av cancern i urinblåsan (som opererades bort förra året) och därmed är bromsmedicinerna uteslutna eftersom de skulle slå ut njurfunktionen helt och hållet. Det går heller inte att stråla eller operera...tumörerna sitter för illa till. FUCK CANCER! 

Sommaren och den glädje och lätthet man skall känna när det äntligen är sommarlov kom liksom av sig. Magen har vänt sig flera varv av obehag och jag har gråtit så mycket att jag har torra, knottriga och skrynkliga partier runt ögonen som verkar sitta kvar permanent. 

Mest av allt den här sommaren har jag börjat att verkligen tänka över livet. Det där livet som verkar gå vidare hos alla andra precis som om att allt var som vanligt trots att det inte är det för Marias familj eller för min morbror. De närmaste blir liksom lämnade i dödens rum i en outhärdlig sorg och saknad, där livet för dem är förändrat för all framtid medan vi andra bara fortsätter på som vanligt och badar och spelar golf och går på Gröna Lund och åker på solsemestrar eller går till jobbet och skolan precis som om att inget hade hänt. Livet går vidare trots allt, men det kanske är så det skall vara. Hur skulle det annars se ut? Vi har ju liv att leva, eller hur?

Kan det vara så att jag är i den åldern nu där folk som jag känner börjar få cancer eller andra sjukdomar och dör?  Kan det rentutav vara så att det kan drabba mig själv? Kanske dör jag snart. Jamen, den tanken finns ju där hela tiden nu och jag börjar klämma lite extra på den där knölen jag har på armen och tittar på mina födelsemärken och andra fläckar på huden med förstoringsglas. Och tänk om jag har tumörer i hjärnan utan att veta om det? 

Kan man gå till doktorn och be om en helkropps-scan i magnetröntgen? Ja tack! Bara för att kolla av för säkerhets skull, tänker jag. Troligen inte, eftersom man här i Sverige inte ens får komma på regelbundna årliga hälsokontroller om man inte har en privat sjukvårdsförsäkring. Tro mig, jag vet. Ett år efter det att jag hade flyttat hem till Sverige skulle jag nämligen ringa och boka min årliga check-up hos doktorn, men det var som att gå in i en tegelvägg. Det blev tvärstopp. Är du sjuk? Frågade man mig. -Nej, sa jag. Då sa damen på tråden från vårdcentralen: -Jamen, då utgår vi från att du är frisk. Jag blev så paff.

Under hela mitt amerikanska liv hade jag ju gått till doktorn en gång om året och kollat precis allt. Jamen, jag har ju haft superkoll på allt från blodtryck till blodsocker och kolesterolhalt. Nu har jag ingen aning om ett endaste värde eller en endaste halt eftersom jag bara får komma till doktorn först om jag har symptom, och då kan det ju faktiskt vara för sent. Men i Sverige är det ju så att alla något och ingen får mer.  

Vad hände med all förebyggande vård? Det har Sverige inte råd med längre helt enkelt. Trots att vi har ett av världens högsta skattetryck. Har vi ens flor-tanter på skolorna längre? Ni vet de där tanterna som dök upp helt oannonserade i klassrummen med en bricka små koppar fyllda med flor och så fick hela klassen skölja munnen med det i en minut, eller var det 30 sekunder, och sedan spotta tillbaka i koppen. Nej, vi har säkert inte råd med flor-tanter i Sverige längre. Har jag fel så hojta till, för det vore ju bra om jag hade fel. 

Förutom att jag har gått runt och inbillat mig att även jag kanske har cancer så tänker jag mycket på det här med hur vi lever våra liv. Lever vi på ett visst sätt för att passa in? Lever vi ett liv som andra förväntar oss att leva det? Eller lever vi livet precis som vi själva vill leva det, utan att bry oss om vad andra tycker och förväntar sig och utan att bry oss om att passa in? 

Om mitt liv här på jorden skulle ta slut snart, skulle jag ändå känna mig nöjd och tacksam för hur det har varit hittills? Jo, det skulle jag nog. Jo, absolut! Jag har levt ett mycket innehållsrikt liv. Ett annorlunda liv. I took the road less traveled, kan man verkligen säga. Jag har bott på många olika platser i världens alla hörn, Afrika, Asien, Europa och USA, och har jag inte bott där så har jag rest till de platser jag vill se och uppleva. 

Jag har fått se så mycket och jag har fått uppleva massor. Träffat många människor och lärt mig så otroligt mycket. Jag har verkligen sett världen och jag är tacksamt för ett mycket intressant, spännande och annorlunda liv. Mitt liv. Verkligen. Men bara för att jag är nöjd och tacksam över hur det har varit hittills så betyder det inte att det behöver sluta här. Nej, det finns så mycket mer jag vill göra och uppleva i livet. Jag är redo att skriva många fler kapitel. Hitta nya och spännande vägar. Hur det blir är inte riktigt klart och färdigplanerat ännu. Men det finns en väg och planen börjar ta form....

En sak är dock säker: Jag skall leva det liv JAG vill leva. Inte det liv som jag förväntas leva eller som andra vill att jag skall leva det. Om jag tänker efter så har jag nog i de allra flesta fallen i livet levt precis som jag vill, tagit mina egna vägar. Det är inte alltid populärt och har möts med visst motstånd ska ni veta, speciellt här på mindre ort i Dalarna. Vissa har gnisslat och gnällt medan andra protesterat högt. Några har till och med försökt att sätta käppar i hjulen, men så fort man inser att det bara beror på att jag inte har levat mitt liv som de ville att jag skulle leva det, eller att jag levt ett liv som de önskar att de hade levt det men inte vågat, så är det lätt att ignorera protesterna även om det är irriterande. Det första du skall veta om mig är att jag inte är du, och när du förstår det så faller allt på plats, typ. Det har jag som banderoll till höger här i bloggen och av en anledning förstås. 

Vad står på önskelistan just nu här i livet - Jo, att resa massor, njuta av upplevelser, och så småningom ett hem i solen på varmare breddgrader. Yes! Förutsättningen är att jag får hålla mig frisk och rörlig. Knoppen och kroppen måste därmed hållas i form. Ja, sedan behövs ju livet finansieras och det jobbar jag redan stenhårt på. Bara några tankar så här på en söndagsmorgon....

Fredag på lunchen lämnade jag in min avlånga kruka hos Gumman Grön på gågatan i Mora. När jag hämtade upp den 45 minuter senare hade de arrangerat orkideer så här fint i krukan. Love it! 

Den första jobbveckan var intensiv och jag genomlevde den som i ett töcken av trötthet. 

 Fredagen avslutades i Hemus där vi lärarkollegor spelade freezebee golf i värmen i skogen. 

Vissa drog sedan vidare på AW på restaurang. Jag hämtade upp Lando och åkte hem. 

Snark....Haha. 

Söndag idag. Soligt och värmebölja i Sverige. 

Njut av dagen mina vänner. 

Varm Kram

Det är ovant vill jag påstå!

Jösses vad trött jag har varit varje dag efter jobbet denna första vecka tillbaka i ekorrhjulet. Det är väl ovant helt enkelt. Ovant att gå upp så tidigt och sedan vara på jobbet 8-16. Vi har möten och får en massa information. Det är hela personalgruppen, det är arbetslag och ämneslag och elevhälsan och IT med sin digitala utveckling och iPadkurs. 

Själv vill jag helst av allt bara ha egen arbetstid så att jag kan göra i ordning pedagogiska planeringar och lektionsplaneringar till mina ämnen och klasser. Jag kommer att ha sju olika grupper och behöver därmed sju lektionsplaneringar. Hittills har jag bara hunnit med att göra två (EN åk8 & åk9), och idag är det redan torsdag.

Efter jobbet är det ett helt projekt att ta sig hem sedan. Jag skall ju hämta Lando och nu även slåss med trafiken och de köer som Cykel-Vasan i Mora nu genererar. I går kom jag hem straxt före kl. 18 då jag också behövde stanna och handla. Ja, jag var så trött och slut att jag faktiskt hade kunnat gå och lägga mig på stört, men istället körde jag norrut och upp på fäboden där mamma fortfarande håller till. Pappa pendlar mellan hemmet och fäboden eftersom han håller på att snickra hemma, men mamma kramar ur det sista av sommaren så länge Anita, som annars bor i Grekland, också är kvar däruppe. 

Uppe på fäboden fanns redan min morbror och hans hund och mamma bjöd på kaffe. Sedan kom Anita från sin stuga och vi tog vi en lång promenad runt fäboden och över ängarna och in i skogen. En riktigt fin runda. 

Promenaden i den friska luften och den vackra naturen i kombination med kaffet gjorde att jag piggnade till rejält och all trötthet var som bortblåst. Det absolut bästa sättet att avsluta en arbetsdag tänkte jag när jag sedan pigg som en mört körde hemåt strax efter kl. 21.

 

 Morbror och mamma på fäbodpromenad.

 

 

 

Vi gick förbi min morbrors hus på fäboden och tittade även in där en sväng. 

 

Promenaden går längs vägen och genom skogen och utmed ängarna. 

En perfekt runda.

Det börjar bli höst i skogen här uppe. Det både syns i naturen och känns i luften.

Skogen är full av blåbär, vilda hallon och med lingon som håller på att mogna till sig nu. 

Det är så vackert med alla de röda bären i den gröna skogen.

 Jamen tänk vad lite fäbodluft och natur kan göra!

I dag är det torsdag och nu skall jag hoppa ur sängen och in i duschen. 

Ha en fin dag! 

Varm Kram