Dagarna som går:
Jag vet inte hur det har blivit så här men tiden förefaller sig rusa på i snabbare takt än någonsin. Jag tror att vi människor lever i ett galet tempo. Bara en sådan sak som jag råkade höra på radion en dag, att vi nu får dubbelt så mycket gjort på våra arbetsplatser i jämförelse med för 40-50 år sedan, mest tack vara digitaliseringen, men att vi ändå trots detta fortfarande håller kvar vid 40 timmars arbetstid. Mycket vill ha mer, och allt skruvas bara upp, kraven blir högre och högre och allt skall gå snabbare och snabbare. Inte undra på att människor blir utmattade i skaror. Det nya tempot kan inte vara ett hållbart och hälsosamt upplägg. Inte för någon. Vi som springer i ekorrhjulet och säljer majoriteten av vår vakna tid i livet för pengar känner detta mer än någonsin. Till och med mina yngre kollegor på jobbet är trötta.
Stress gör oss sjuka:
Vi lever i ett prestations-samhälle där det ständigt skall levereras och presteras och sedan utvärderas och utvecklas. Visst är utveckling bra men när är det nog? Och när är man good enough? Undrar man tyst för sig själv så att ingen hör, eftersom det är en sådan omodern och opopulär inställning. Visst finns det områden där utveckling är livsnödvändig som till exempel inom medicinsk forskning som kan rädda liv, men inom vissa områden skulle man väl kunna sakta ner lite och istället fokusera på människan, djuren och naturen.
Helt otippat, enligt mig själv, så har ju även jag drabbats av stress. Den har gjort mig rejält sjuk ett par gånger genom åren sedan jag flyttade hem till Sverige och klev på ekorrhjulet. På sistone har symtomen varit eksem och utslag på olika ställen på kroppen. Värst har det varit runt ögonen nu i över en månad. Jo, jag har kontaktat sjukvården i ett försök att få träffat läkare men blivit bortmotad båda gångerna.
Om att bli bortmotad från sjukvården:
Först var det svårt att ens komma i kontakt med vårdcentralen för tidsbokning. Alternativet att de ringer upp en viss tid fanns inte ens med under över en veckas tid när jag ringde under deras öppettider. Man fick istället ett meddelande om att de hade tagit emot så många samtal redan att de nu inte kunde hantera fler just den dagen. Japp, så illa ställt var det. Jag funderade faktiskt på att åka och sätta mig på akuten ett tag. Området runt båda ögonen var knallröda och stack och sved och brann och kliade om vartannat. Jag hade svårt att sova på nätterna och vaknade med igenmurade ögon. Det var bedrövligt. Jag trodde att jag skulle behöva stanna hemma från jobbet faktiskt.
I slutet på vecka två såg jag till att slå numret till vårdcentralens tidsbokning exakt samma sekund som de öppnade för dagen och det resulterade i att jag blev uppringd av en kvinna senare samma eftermiddag. Jag förklarade mina symptom och hur det kändes. Kvinnan uppmanade mig att googla på ett specifikt ögontillstånd samt att smörja in området med babyolja. Vidare informerade hon mig om att hon själv hade jobbat på ögonavdelningen på ett sjukhus och att tillståndet jag hade nog kunde vara permanent. När jag sa att jag ville träffa en läkare så sa hon att jag skulle försöka med babyoljan runt ögonen i minst en vecka fört och om det inte hjälpte så skulle jag ringa tillbaka. Helt galet. Jag fick alltså ingen läkartid. Inte en chans. Jag blev bortmotad. Uppmanad att lösa det hela med en huskur. Helt otroligt!
Efter ett par dagar med glänsande babyolja runt ögonen blev tillståndet värre. Det kändes som om jag hade eld på ögonlocken. Jag gjorde då om samma procedur och hängde på tråden när tidsbokningen öppnade. Denna gång blev jag uppringd av en annan kvinna från vårdcentralen på eftermiddagen. Inte heller detta försök att få träffa en läkare gav resultat. Istället så hade hon tittat i min journal och sett att jag råkat ut för detta tidigare. Jo, precis, i samband med att jag brände ut mig. Lösningen blev att hon kontaktade en läkare som la in ett recept på samma medicin som jag fick vid tillfället för några år sedan, men utan att denna gång få träffa en läkare.
(Jag fick senare veta av en insatt person att det råder sådan brist på läkare på vårdcentralen i Mora att bara det mest akuta får släppas fram. Vi andra får nöja oss med babyolja :-).
Nu går jag på kortisonsalva som jag stryker på runt ögonen morgon och kväll. Samma salva som jag fått tidigare. Nu har det hela lagt sig lite och slutat att bränna och sticka. Det är solklart att man nu i den svenska sjukvården koncentrerar sig på att släcka eldar. Men inte nödvändigtvis de runt mina ögon.
Fokus är på akut sjukdom och på kroniska tillstånd. Allt annat, och inte minst förebyggande vård som tycks obefintlig, har fått kliva åt sidan. Det har vi inte vare sig pengar eller personal för längre i Sverige faktiskt. Trots ett av världens högsta skattetryck. Vi svenskar måste därmed ta ett helt och fullt ansvar för att kurera och läka oss själva. Främst av allt så måste vi hålla oss friska. Vi måste göra allt i vår makt för att inte bli sjuka i något.
Sjukvården och skolan skall drivas av staten!
Både sjukvården och skolan skall vara statliga. Det här upplägget med regioner för sjukvården och kommunen som huvudman för skolan funkar inte. Det är under all kritik eftersom det skapar ojämlikhet eftersom både tillgången till sjukvården och kvaliteten på skolan är beroende av var i Sverige man bor vilket är totalt oacceptabelt i ett så etablerat välfärdsland som Sverige. Ett totalt misslyckats koncept. Fråga vilken lärare som helst och jag kan garantera att de vill ha staten som huvudman istället för kommunen alla dagar i veckan året runt. Detta skulle även höja statusen på läraryrket och kanske därmed lönen.
Jag läste en mycket bra debattartikel i Svenska Dagbladet denna vecka (2022-10-15) med titeln Lärarnas Profession Måste Återupprättas som jag bara satt och nickade mig igenom. Vi måste göra läraryrket till ett mer attraktivt yrke annars kommer kunskapsnivån hos våra svenska ungdomar sjunka till ännu lägre nivåer. På vissa håll i landet är bristen på legitimerade lärare så stor att man kan behöva stänga ner skolor. Situationen är liknande inom vården där många lämnar yrket på grund av dåliga villkor så som låga löner, för hög arbetsbörda och omänskliga upplägg gällande arbetstider och skift.
Med allt jag skriver om ovan i åtanke så är jag full inställd på att vara en självläkande människa. Detta innebär att ta ett totalt och eget ansvar för min egen hälsa och att göra allt som står i min makt för att hålla mig frisk, och om jag blir sjuk vara beredd på att läka mig själv.
Jag har i princip helt slutat med socker och håller en så kallad ketogen kost sedan länge. Det mår jag mycket bra av. Socker är farligt för hälsan. Socker ligger bakom flera av våra allra vanligaste kroniska folksjukdomar. Alla kolhydrater räknar jag in som socker. Jag äter inte potatis till exempel, och allt som innehåller mjöl är totalt uteslutet.
Jag äter inte heller frukt eftersom frukt är smockfullt med socker i form av fruktos. Istället äter jag bär såsom hallon, blåbär och jordgubbar samt ovanjordsgrönsaker (förutom majs eller ärtor). Min kost består av protein, fett och grönsaker. Jag äter riktig och ren mat, ingen fejkmat (läs tillverkad, bakad eller processad mat).
Vidare kör jag periodisk fasta hela veckorna. Detta innebär att jag äter lunch och tidig middag. Sedan går det ca. 16-18 timmar då jag inte äter något utan bara dricker vatten. Inget fika för min del alltså. På helgerna äter vi frukost på ägg, bacon, avocado och bär, och därmed brukar det inte bli någon periodisk fasta då. Men ibland äter vi tidig middag och sedan sen frukost nästa dag och då hinner kroppen och cellerna få många vilotimmar utan mat.
Det gäller att äta mat som läker kroppen, se till att få god sömn, motionera och ta hand om sig själv på alla sätt och vis. Yoga och meditation skall också vara toppen, men dit har jag inte kommit ännu. De står definitivt på listan med allt jag skulle vilja ha med i mitt liv. Min största fiende är stressen och den vet jag inte riktigt hur jag skall få bukt med så länge jag springer i ekorrhjulet.
Vad gör ni för att ta ett eget ansvar för hälsan och vad gör ni för att självläka? Det skulle bara vara så intressant att få ta del av vad andra gör.