Good Morning Lovlies...
Oj så länge sedan jag hade lyxen att befinna mig i blogg-landia....
Efter två dödsfall och två begravningar i familjen på en kort tid, och sedan pysslandet med dödsbon och bouppteckningar med allt annat vad det innebär samtidigt som man skall få ihop livspusslet, så har inte den ron som jag behöver för att vara här infunnit sig. Det har gått i ett helt enkelt...
Förr, och inte minst när jag bodde i Kalifornien, hade jag mycket tid för bloggen. Så underbart. Jag älskar att blogga och genom tiderna så har det blivit ett av mina största intressen.
Att få dokumentera livets olika skeden i ord och bilder. Att
få skriva av mig om mina tankar och funderingar. Att få skapa ett
fantastiskt digitalt fotoalbum över åren som går. Ja, precis som folk
höll på med scrapbooks förr i tiden, eller avancerade fotoalbum. Jag har ju nästan 100 sådana också, från tiden innan digitaliseringen. Ja, så jag har ju alltid tyckt om att fota och dokumentera egentligen.
Sedan har vi det här med att få läsa andras bloggar och utbyta kommentarer hos varandra. Att få inspireras av och att få bli (digitalt) bekant med andra underbara själar i bloggvärlden. Att få ha sitt lilla trevliga community i blogg-landia. Bara så värdefullt! Ja. jag älskar verkligen att blogga.
Nu känns det som om att jag lever ett liv där det varken finns tid eller ork för så mycket annat än det allra nödvändigaste. Läs; sova, jobba, äta och sköta om allt det som är runt omkring. Bloggen blir lidande och det lider jag i min tur av. Jag längtar efter tiden och ron. Jag längtar efter att kunna få ägna mig åt det jag verkligen tycker är kul igen. Den tiden får inte ligga så långt borta.
När det är så här körigt i livet känns det som jag stjäl tid av annat, eller i värsta fall från andra, för att hinna få ihop ett blogginlägg. Att det ständigt är något annat som skall göras, alltid någon som väntar. -Var är du?! -Vad gör du!? Typ... Ja, det är mycket nu.
Men nu är det vardag igen och påsken kom och gick.
Så här en hel vecka efter påsklovet så får det nu bli att sammanfatta påsken i bilder.
Känslan när vi äntligen fick gå på påsklov....
...så skönt!
Då åkte vi upp till fäboden dit vi var bjudna på ärtsoppa och punsch av mamma och pappa.
Älskade mamma och pappa.
Bland de absolut bästa som finns.
Underbara människor hela vägen rakt igenom.
Min pappa klättrar upp på stegen snabbt som en liten ekorre för att justera solcellerna.
Minst en halv meter snö hade vi på fäboden.
En hund som heter Bengt, och hans morfar.
Lando njuter i vårsolen.
Hockeytränarens dotter med familj kom efter påskhelgen och stannade i en vecka.
Hockeytränarens måg är en riktig gourmet-kock och han lagade supergod mat i vanlig ordning.
På eftermiddagen bakade Ellen en tårta tillsammans med sin pappa.
På eftermiddagen hade vi kalas och då fick Ellen sina första kurbitsmålade träskor av oss.
Något alla Dalkullor måste ha :-)
Faktiskt.
På fredagen efter påsk var det alltså begravning i Orsa Kyrka för hockeytränarens bror. Det blev en riktigt fin ceremoni med många vackra blommor och riktigt fin musik. Prästens griftetal var så right-on att jag satt och log brett genom tårarna. Hon beskrev Kent mitt i prick. Han var en Orsa-profil som kände och pratade med alla. En riktig Brynäsare var han också. Han levde och andades Brynäs hockey. Flera av blommorna framme vid kistan gick också i Brynäs färger. Han hade älskat det, tänkte jag.
Det kom många till kyrkan för att närvara på begravningen, och pärmen med gåvor till cancerfonden i hans namn var riktigt tjock. Härom kvällen satt hockeytränaren och jag med varsin sådan pärm (jag med morbror Bengts och han med sin brors) och läste alla vackra meddelanden och dikter på telegrammen och så grät vi en skvätt. Det är bara så tragiskt att två sådana speciella människor har gått bort i cancer, alldeles för unga. De är djupt saknade. De kommer att fattas oss.
Väl tillbaka på jobbet var det dags för Nationella Proven i Engelska, och det hela resulterar sedan i att jag har ca. 150 prov att rätta under de kommande veckorna. Lägg sedan till det att mina spanskagrupper också skall ha Nationella Prov.
Nej, det här är absolut ingen rolig tid på året för oss lärare, och jag som redan har slut i bränsletanken. Jag hanterar det hela med att inte tänka på det så mycket utan betar av en dag i taget. Men på kvällarna är jag så trött att jag har ont i kroppen.
Nu går vi in i en period som varar fram till juni och som innefattar att rätta stora mängder prov, sätta betyg på alla elever och samtidigt planera och genomföra avslutningsaktiviteter i flera dagar och omgångar. Det är verkligen lager på lager med extra jobb de har sista månaderna på läsåret.
Under veckan blev jag så lycklig när jag hittade årets första tussilago.
Jag har också inhandlat blommor som jag skall plantera ute bara snön har gått bort.
I går kom ju vintern tillbaka och nu på morgonen ligger snön kvar.
Vi fick sällskap av Lando som har väntat och väntat på att det skall gå att ligga ute.
Helt plötsligt uppenbarade sig ett vackert moln på den klarblå himlen.
Det bredde ut sig och såg ut som en stor fjäder bara sekunderna innan denna bild togs.
Himlen är så oskyldigt blå....Som Ted Gärdestad sjöng på Kents begravning.
