Give Sorrow Words...

 I går var det en vecka sedan våran älskade Lando lämnade oss...

 ...och det har tagit mig en hel vecka att ens kunna sätta mig ned och skriva det här blogginlägget. 

Jag går runt med ett bottenlöst värkande hål i bröstet. Det stavas SORG. Jag kan fysiskt känna tomrummet och det gör ont ända in i hjärtat. Tårarna rinner. Lando fattas mig så och det är så tomt här hemma. Alla som har haft ett älskat husdjur förstår, och jag har haft ett extra starkt band till Lando av olika anledningar,men kanske mest för att han kom in i vårt liv när det var riktigt svårt. Han blev våran lilla solstråle och en stor tröst i sorgen. Han var dessutom den sötaste schäfervalpen som fanns. Vacker.

Lando som valp. 

Han luktade välling och nytvättad bebis. 

 

Lando kom till oss när livet kändes svårt. 

 

Han gjorde flickorna och mig glada igen. 

 

Han satte livet i perspektiv med sin enorma glädje och ovillkorliga kärlek. 

 

Han valde ut mig till sin människa i livet.  

Vilken ära.

 

Lando var en enormt älskad hund och nu sörjer jag honom lika djupt som jag har älskat honom. Sorgen är priset man får betala för kärleken, och sorgen är lika stark som kärleken. Men jag skulle aldrig ha velat vara utan den här kärleken till Lando, och jag kan med säkerhet säga att jag har blivit en bättre människa på grund av den ovillkorliga och gränslösa kärleken som han gav mig under alla åren. Kärleken är livets mening och vi har mycket att  lära av våra fina fyrbenta vänner på den punkten. 

 

Redan tidigt i somras märkte jag att Lando började bli lite svajig i bakbenen och att han hade saktat ned på tempot i allt han gjorde. Det spring i benen han alltid hade haft under våra promenader ersattes av en mer stilla gång med betydligt mindre hopp och skutt i stegen. Det var jobbigt att behöva konstatera att min älskade Lando nog började bli gammal och det var nog något jag sköt undan i förnekelse. 

Under hösten och vintern blev det värre och värre. Han klarade inte av att hoppa upp i blien själv utan vi fick alltid lyfta upp hans bakdel. Han slutade också att spontant skutta upp i soffan och sängen som han alltid har gjort, på grund av att det var svårt.

Under en av våra promenader strax efter jul sjönk Lando plötsligt ihop på sina bakben. Han kunde varken gå eller stå. Det var som om att benen vek sig under honom och jag förstod omedelbart att hans bakben inte höll honom längre, och att han hade ont. Jag satte mig ned och höll om honom, masserade lite och efter ett tag reste han sig upp med min hjälp och så gick vi i några minuter och så hände samma sak igen, hela vägen hem. Jag fick lov att låta honom vila benen mellan etapperna och vägen hem kändes oerhört lång den gången.

Veterinären ställde diagnosen artros i bakre ryggen och i bakbenen och man hittade även en tumör i hans testikel. Vi fick mediciner för artros och för smärta men de fungerade inte så bra på Lando och han valde att ligga ned för det mesta. 

Han var inte alls lika aktiv som förr och man märkte att våra promenader, även om vi hade kortat ned dem rejält, tog absolut alla krafter han hade. Det var som om att han bet ihop och ansträngde sig för min skull. Älskade lilla vännen. Sedan blev det bara värre och värre. Man märkte att han hade ont och jag blev så förkrossat ledsen när jag insåg att jag fick lov att ta det svåraste beslutet jag någonsin tagit i hela mitt liv. Att låta honom få lämna sin felande och värkande kropp. Ett totalt osjälviskt beslut och av ren kärlek, och dessutom var jag så rädd att ta ett förhastat beslut.

Som tur var fick jag hjälp av min yngsta dotter Bella och vi fattade beslutet tillsammans. Jag hade aldrig kunnat göra det på egen hand. Jag bara grinade hela tiden. Grät floder i bilen till och från jobbet. Jag liksom sörjde i förväg och hade en hel rulle med hushållspapper med mig till jobbet varje dag för att jag grinade så mycket. Jag försökte att inte gråta framför Lando utan jag gick upp på övervåningen, ut i tvättstugan, och stod i duschen och grinade hejdlöst. 

Bella pratade med veterinären där hon sommarjobbade när hon gick på gymnasiet. Vi bestämde ett datum och det viktigaste av allt: Att Lando inte skulle behöva gå in till veterinärkliniken utan att veterinären, som Bella känner, skulle komma ut till bilen och till bakluckan där han alltid ligger och där han känner sig trygg, och där vi kunde bädda mjukt och fluffigt med hans täcken, favoritfilt och kudde. Vi bestämde fredagen den 8 mars. Det var det värsta och svåraste beslutet jag har tagit i hela mitt liv. Sedan började en hemsk väntan.

Lando och jag.

 

På torsdag eftermiddag kom hela familjen hem till oss på gården. De kom för att ta farväl av Lando. Lando klev upp och hälsade på alla med viftande svans och sedan gick han och lade sig. Alla som var viktiga i Landos liv var på plats: Emilia, Bella, mamma, och pappa och så min systerson Isak. Nikita, en kompis till Bella som har känt och umgåtts med Lando sedan han var valp kom också. Vad fint. Hon hade med sig en vacker bukett gul-aprikosa rosor och ett jättefint kort som hon hade skrivit i om sorgen av att förlora en älskad hund. Så fint och så omtänksamt. Det blev tårar och kramar. Mamma hade också tagit med sig en hemlagad bönsoppa som vi åt lite senare på kvällen. 

 

 

Så fina rosor från Nikita.

 

 

Nikita hade skrivit så fint i ett kort. 

 

Min systerson Isak tar farväl av Lando.

På fredag morgon (8 mars) tog vi Lando på hans sista morgonpromenad. Han fick välja själv vilken runda och hur långt han ville gå och vi följde bara med. Han valde den vanliga rundan. Det kändes som en brutal overklighet att veta att det här var den absolut sista hundpromenaden i livet med min Lando. Vi som har vandrat tillsammans genom livet i så vackra omgivningar i så många år. Promenader som många gånger har varit så helande. Promenader som har läkt mitt hjärta.

Jag och Lando på köksgolvet på fredagen.

Fredagen den 8 mars var en vacker dag med strålande solsken och klarblå himmel. Den enda vackra dagen på hela veckan och jag är så tacksam över att vi fick en fin dag. På förmiddagen låg Lando på köksgolvet med ansiktet i solen och liksom njöt av dess värme och strålande ljus. Jag har aldrig sett att han har gjort så förut eftersom solljuset har varit irriterande att ha rakt i ögonen, men nu var det som om att han välkomnade vårens första värmande solstrålar. Han var så vacker. Han hade en speciell blick. 

Jag hade hämtat ut ett gele på apoteket som vi skulle ge Lando mellan tandköttet och kinden en timme innan vi skulle vara hos veterinären. Den var av ett lugnande slag som man kan ge till hundar och hästar typ på nyårsaftonen då det förekommer fyrverkerier. 

Vid halv elva fick han gelet av Bella. Hon är ju sjuksköterska och har också jobbat hos veterinären och jag var så tacksam över hennes hjälp att det inte gick att sätta ord på det. Det kändes tryggt. Gelen gjorde Lando lugn men inte dåsig. Den fungerar så att den tar bort fight-or-flight instinkten. 

Anledningen till att vi gav honom gelet var just för att Lando avskyr veterinärer efter att han har blivit riktigt hårdhänt behandlad av just sådana. Han morrade så han visade tänderna de få gångerna vi var  hos veterinären, och det har han aldrig gjort någon annanstans. Världens snällaste hund. Vi ville inte att han skulle känna oro inför mötet med veterinären. 

Strax innan klockan 11 gick jag ut och körde fram bilen eftersom jag ville att den skulle vara varm. Sedan bäddade Bella och jag fluffigt och mjukt med täcken, samt med Landos blåvita filt och hans kudde. Då kom han helt plötsligt ut på gården själv och klev upp med frambenen och visade att han ville in i bilen. Det var så tydligt att han var redo att åka iväg. Han var klar och det syntes. Jag hjälpte Lando in i bilen och han låg där så lugnt och fint och tittade på oss. Det var ett lugn över hela situationen, som om att han hade full kontroll och gjorde precis som han skulle göra. Han underlättade det för oss. Typiskt Lando. Älskade vännen.

Lando klev in i bilen själv och la sig så fint i solen. 

Vi hade bäddat så mjukt med täcken och favoritfilten. 

När vi kom till veterinären fick vi parkera på baksidan, som är en liten innergård omgiven av en syrenhäck. Fredagen var en strålande fin dag med sol och klarblå himmel. Jag kröp upp i bakluckan och la mig bredvid Lando. Bella kröp in från passagerarsidan och la sig bakom Lando. Emilia var också med i bilen. 

Veterinären gav honom en snabb spruta med sömnmedel under skinnet som gjorde att han blev trött och somnade med sitt huvud i min famn. Efter ett tag kom veterinären ut igen och gav honom avlivningsmedlet. Då sov Lando redan mjukt i mina armar. Sedan gled han iväg och över på andra sidan. Omgiven av Bella och Emi och omhållen av mig. Det gick så fint och tryggt till. Lugnt och värdigt. Det betydde allt för oss. Att det fick gå så fint och värdigt till. Det var bland det sorgligaste jag har varit med om. Men vi gjorde det av kärlek till Lando.

Jag la mig bak i bilen bredvid Lando.

Tänk att hela dagen var det som han visste och som om att han väntade på att få komma ur sin felande och onda kropp. Jag tänker på honom där han låg med ansiktet i solen på köksgolvet. Han var så vacker. 

Nu har Lando det bra på andra sidan. Fri från smärta springer han på vackra gröna gräsmattor och hoppar efter sina bollar och leker med pinnar. Kanske tar han en simtur i en liten sjö. Det är värre ställt med mig som sörjer och saknar honom så. Tomheten är brutal och jag har ett värkande hål i bröstet och tårarna rinner. 

Lando var vacker, stark och kraftfull. Han var 100% ovillkorlig kärlek, glädje och lojalitet. Vi har alla så mycket att lära av honom. Jag vet att han väntar på mig på andra sidan och att vi ses igen. Jag älskade honom så mycket under hela hans liv och nu kommer jag att sakna honom under det som återstår av mitt. 

Tack för allt älskade Lando. 

Good boy! 

Well done!

Mommy loves you!

Give Sorrow Words. 

The grief that does not speak whispers the o'er-fraught heart and bids it break.

~Sheakspeare

Farväl min älskade Lando

 Lando, min älskade Lando...

 I dag har min älskade Lando lämnat oss och jag är så ledsen att jag knappt kan andas. 

Han väntar på mig vid Regnbågsbron.

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
 När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans  hela dagarna.

Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem,
 någon som blivit lämnad kvar.

Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset.
Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. 

Ditt ansikte blir kysst om och om igen,
dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på
ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

Jag älskar dej min fina Lando.

Man blir varm i hjärtat

 Go'kväll i Stugan...

Första dagen tillbaka på jobbet idag efter att jag har varit sjukskriven ett tag, och titta vad jag hittade i mitt klassrum! Mina underbara goa elever hade skrivit en hel tavelsida full med så fina och snälla ord om mig. Men så glad jag blev. Riktigt varm i hjärtat. Visst har jag berättat att jag har elever i världsklass.

 I dag var det K-dag och vi hade APT (arbetsplatsträff) och sedan var det möten som inte rörde mig. 

Vid lunchtiden åkte jag hem till Lando och jobbade hemma resten av eftermiddagen. Jag skulle skriva omdömen på alla mina elever och de skall vara klara i morgon eftermiddag 17:00. Med allt som händer i livet känns jobbet lite sekundärt just nu. Det är bara ett jobb faktiskt. 

 

Tack till mina fina elever och tusen tack också för fina och omtänksamma kommentarer om min älskade Lando som inte mår så bra eftersom hans bakben inte håller honom som förr. Det kommer att bli svårt. Lando är född i mars 2011 och fyller snart 13 år. Nu står jag inför livets svåraste beslut, ett beslut jag måste ta i djup, gränslös och osjälvisk kärlek till Lando, den finaste hunden i livet.  Jag vill inte.

Ha en fin kväll. 

Varm Kram

Jobbet, Lando och gården.

 Söndag kväll...

Och i morgon börjar jag jobba igen. 

SPORTLOVET 2024 är slut.

Eleverna har ledigt men vi lärare har en så kallad K-dag. 

Jag var sjukskriven 100% veckan innan lovet och nu efter lovet skall jag vara sjukskriven på 25% och alltså jobba 75%. Ett sådant här läge är så främmande för mig men nu handlar det om att få till en hållbar arbetssituation så att jag inte blir utbränd igen, och det är på doktorns order.

Jag älskar verkligen mitt jobb som lärare. Jag har en toppenbra chef, underbara kollegor och elever i världsklass. Jag är djupt tacksam över mitt jobb men som så många andra som arbetar inom välfärdsyrken så känner jag nu att det är slitigt och att arbetsbelastningen är alldeles för hög. Sedan har man med människor att göra och hinner man inte det man ska och underpresterar man så drabbas eleverna. Jag känner mig otillräcklig, och jag känner att livet handlar väldigt mycket om jobbet. Men nu ska jag försöka få till en bra situation och som tur var så hägrar påsklovet om fyra veckor.

 

Vi har varit hemma hela sportlovet. Vi har vilat och tagit en välbehövlig paus gällande renoveringen av huset. Nu är det en firma som skall lägga nytt tak och det behöver inte vi jobba i som tur var. 

Vädret har varit rätt så dåligt och det har varit mulet och regnigt. Vi har umgåtts med Lando som blivit så långsam i sin gång nu. Vi vill inte lämna honom ensam hemma och han håller sig nära oss hela tiden. Vi går kortare promenader för hans bakben orkar inte gå den vanliga rundan längre. Det känns viktigt att få vara med honom, och det kan nog bara hundmänniskor förstå. Jag går ut i tvättstugan och gråter över hur det har blivit. Jag vet vad som väntar och jag har svårt att ta in det.

 

 Vi tänder ljus och myser.

  Finaste Lando är alltid nära.

 Så här blir pelargonerna i krukorna sedan. 

Jag skall köpa jord och plantera dem riktigt bara jag får chansen.

I dag gick det 100:e Vasaloppet, 

och det måste man ju nämna eftersom man är en äkta Mora-Kulla. 

Vi har följt det mesta via TV:n men pappa har varit på plats på vallar-stationen på kontrollen i Hökberg i vanlig ordning. Han lever och andas Vasaloppet och det har han alltid gjort. Han har förstås åkt flera Vasalopp.

Rapport från gården...

Nu är det full fart på takbytet. 

Det stod stilla ett tag på grund av dåligt väder. Firman var hit och satte upp ställning runt hela huset och så fick det stå i någon vecka innan takläggarna kom hit och drog igång arbetet igen. Nu är vi på gång och det blir bra. Skönt också att få det gjort innan våren kommer med eventuella regnväder för då regnar det in på övervåningen.

Det är så isigt på gården att den är svårt att gå på den. 

Vi sandar och sandar men det hjälper inte eftersom det sjunker undan. 

Det är mest synd om Lando som halkar på sin ostadiga ben.

Här ligger de gamla takpannorna som troligtvis är från 1910-talet då timmerhuset byggdes om och fick röd träpanel med vit midja samt en utbyggnad mitt fram som blev en hall/farstu nere och en veranda på övervåningen. Min gissning är att det var även då huset fick sitt nuvarande tegeltak, alltså för ca. 114 år sedan.

 Ställningar runt huset.

Här ser man delen av huset som byggdes till på 1910-talet. Då var överdelen där fönstret sitter nu en glasveranda. Väldigt fin, typiskt sekelskiftet, och med stora spröjsade fönster. När huset renoverades på 1950-talet byggdes verandan in och blev ett vanligt rum på övervåningen, men trots detta kallas det rummet fortfarande verandan.

Läkten är byggd på takets baksida.

Det blir också nya vindskivor och stuprör. 

 Del av taket på huset från baksidan.

 Uppe på verandan finns det en liten vit dörr till vänster...

 Bakom den dörren finns en gammal kattvind.

På 1980-talet byggde min superhändiga morbror om den kattvinden till ett litet badrum åt min mormor som då flyttade upp och bodde på övervåningen. Det här är ju ett fler-generationshus och i och med det har alltid funnits ett kök både uppe och nere, som är så vanligt på sådana här gårdar där familjen bodde tillsammans i flera generationer.

Där borta i hörnet där tvättmaskinen står har det funnits ett badkar som har stått på längden och alltså längsmed rummet. I det badade vi som små. 

Min morbror har byggt kommoden i trä till tvättstället själv och den kan man ju måla om i någon fin färg. Takpanelen ska få bli vit och det kommer att göra det här lilla utrymmet ljusare. Men allt det där tar vi senare.

 

Det har badrummet ska vi ta oss ann så småningom, men först ska vi fixa till sovrummen på övervåningen och under tiden får vi väl fundera hur det ska se ut här inne sedan. Nya ytskikt, kanske en ny toalett, om vi nu hittar någon. 

 

Om man tittar noga så ser man att toaletten är inbyggd i dörrkarmen. Jamen LoL! Han kunde min morbror. Allt är ju förstås hemmasnickerier och han hade en lösning på allt. Sedan får vi se vad vi gör med resten av utrymmet. Det finns redan en stor och fin separat tvättstuga på gården, och storleken på den lilla dörröppningen gör att det inte går att få in en vanlig tvättmaskin och det är därför det finns en modell mindre sådan där inne.

 

Vi har lagt ut flera av min mormors vackra gamla trasmattor på golven så att det inte skall vara så halt för Lando att gå och att ställa sig upp, och han ligger gärna på dem också. De är nytvättade och fina. Jag kanske behåller några av mormors trasmattor på golven permanent, vi får se.

Ha en riktigt fin söndagskväll. 

Varm Kram

 

Då var det fredag igen...

 God eftermiddag i stugan...

 

Då var det fredag redan och sista dagen på SPORTLOV 2024.

 

Jag har tagit det väldigt lugnt hela lovet och varit hemma mest hela tiden. När man bor på en skidort i Dalarna behöver man i alla fall inte åka iväg någonstans för att hitta snö så som många gör på sportlovet och påsklovet. Dessutom är jag ingen vintersportmänniska, trots att jag är född på skidor i Mora Nisses by. Det har nog att göra med att jag har spenderat den största delen av mitt vuxna liv bland palmer och citrusträd på varmare breddgrader. Jag har liksom kommit av mig totalt vad gäller vinteraktiviteter.

 

I går åkte mamma och jag upp till den lokala handelsträdgården för att leta reda på några vackra pelargoner att sätta i mina fina gröna blomkrukor i köket. Uppe på handelsträdgården driver de upp pelargoner och jag fick med mig några riktigt kraftiga små pelargoner hem som får växa till sig i krukorna i köksfönstren inför sommaren. Det kändes riktigt bra och det kommer att bli så fint.

Just nu är det full fokus på tulpaner uppe i handelsträdgården och många av butikerna i både Mora och Orsa får sina tulpaner härifrån. Jag kunde inte låta bli att köpa med mig två fina nyplockade tulpanbuketter hem. En med oragne-aprikosa blommor som matchar kökstapeten perfekt, samt en vacker bukett med röda tulpaner till vardagsrummet.

Kvinnan på bilden uppe till höger jobbade med att sätta ihop en massa vackra buketter i olika färger.

Det fanns förstås en hel del andra vackra blommor att titta på, och jag blev så sugen att köpa med mig något mer hem men hade självdisciplin nog att låta bli. Det är inte riktigt läge ännu eftersom vi inte är klara med all renovering ännu och jag vill få ordning på huset innan jag springer iväg och köpet växter.
 

Så många vackra buketter. Man skulle ju vilja ha alla...haha..

 

En trevlig liten utflykt! 

Tack älskade mamma. 

Det är de där små stunderna i livet som är de allra bästa.

De två buketterna som jag köpte med mig hem.

Den oragne-aprikosa buketten passar så bra till tapeten i köket.

Victoria Andrea heter pelargonerna som jag köpte. 

Blommorna kommer att gå i röd-rosa och ser så fina ut på bilden.

Kul att komma hem med en sådan här kasse.

Lando sover bredvid mig och hans ben springer i drömmen...

I drömmen springer han nog i full fart över ängarna och leker med bollen, eller hoppar han kanske vid vattenbrynet i sjön efter pinnarna som jag kastar till honom? Han älskar att sparka boll och att bada och fånga kastade pinnar. Det är hans bästa grenar, förutom kärleken han ger oss alla förstås.

 

 Lando, min lando, min älskade Lando. 

Min ständiga följeslagare i livet. Alltid vid min sida.  

Han är min hund och jag är hans människa.

Nu i slutet av mars fyller han 13 år. 

Schäfrar är verkligen intelligenta och de älskar att jobba. Schäfrar är också riktiga enmanshundar och även om Lando känner igen, gillar, värnar om och vallar hela flocken, läs hela min familj, så har han valt just mig som sin människa i livet. Det känner jag djup och ödmjuk tacksamhet inför. Det finns ingen som Lando. 

Lando kom till oss vid en väldigt speciell tid i våra liv, en tid då livet kändes lite extra svårt för mina flickor och mig. Då kom han och tog oss med storm med sin gränslösa glädje, lekfullhet och kärlek. Han spred solsken, ljus, värme och positiv livsenergi omkring sig och även vi började hoppa och leka och skratta igen. 

Lando luktade nytvättad valp och välling och var så enkel att älska och med sitt busiga sätt, sin ovillkorliga och gränslösa kärlek och glada upptåg satte han liksom livet i perspektiv. Livet är egentligen enkelt. Vi skall bara fylla det med kärlek och älska varandra, då klarnar allt. Punk slut.

Jag känner mig så välsignad att ha en sådan här fin och klok hund, en hund som består av ren och stark kärlek och villkorslös lojalitet. Han står alltid bredvid mig, han känner in mig och vi kan liksom varandras rörelser nu. 

Men nu börjar Landos kropp att bli gammal. Som hos många stora hundar så drabbas bakbenen och de håller honom inte lika bra nu som förr. Han lunkar sakta bredvid mig nu på våra promenader och jag förbannar våra glans-isiga vägar här i Dalarna för de gör honom ännu mer ostadig, hur mycket vi än sandar. Han förtjänar att få gå på stadig mark med sina åldrade bakben. Lando, min älskade fina vän. 

Jag känner stor och innerlig tacksamhet över varje dag vi får tillsammans nu, för jag vet att tiden håller på att rinna ut, och jag ful-gråter verkligen när jag skriver det här. Men nu skall jag fylla mitt hjärta och mina tankar med djup tacksamhet. Det här är en del av livet som vi alla ska igenom. Det är bara så. Man får tänka på det där ordspråket: En dag skall vi alla dö, men alla andra dagar innan dess så ska vi leva. Amen!

Jamen usch vilka sorgliga tankar så här en gråmulen fredag i mars. 

Jag tar tag i tankarna och styra om dem i en gladare riktning. 

 Ha en riktigt fin fredag. 

I stor tacksamhet.

Varm Kram