Det är faktiskt inte så lätt att dela det som händer med människor på mindre ort för det blir liksom för stort och för juiceigt för många att hantera på ett värdigt sätt och frestelsen att istället skvallra tar lätt överhanden. Ja så är det tyvärr på platser där många har sådana små och innehållslösa liv att de själva blir innehållslösa människor utan något vettigt ämne att prata om och då pratar man om andra människor istället, nyfiket, skadeglatt och skvallrigt, precis som om konsten att konversera artigt, intressant och intellektuellt inom olika genre har gått dem helt förbi. Suck!
Man håller sig därför ensam i sitt.
Forskning visar att svenskarna är de ensammaste människorna i världen. Vi vill inte behöva varandra helt enkelt och vill heller inte vara någon till last. Detta faktum är en av orsakerna till varför vi svenskar lämnar in ungarna på dagis, en kommunal institution, innan de knappt kan gå och det är därför vi själva så småningom kan förvänta oss att bli avsläppta på ålderdomshem, sjukhem och långvård på ålderns höst, så vi inte blir till besvär.Vi vänder oss till institutioner och myndigheter istället för till varandra, ja och vi anmäler hellre grannen än lyfter telefonen eller går dit och frågar vad som försegår, och därmed ekar livet tomt som en gigantiskt avgrund för alldeles för många. Själv är jag numera något av en eremit. Det är frågorna jag inte kan hantera. Jag har helt enkelt inte svaren till nyfikenheten. Jag orkar inte ens yttra orden. Vill inte berätta. Jag omger mig hellre av tomhet och tystnad trots att det går rakt emot hela mitt väsen. Jag existerar hellre själv med det svåra än att tynga andra med det. Jag har förstås själv inte kunnat låta bli att begrunda över varför? Finns prestige inblandat? En fasad jag vill upprätthålla? Svar: Nej jag tror inte det. Jag tror mer att det har att göra med en vilsenhet. Jag har liksom inte hittat mitt eget jag i det hela, vet inte hur jag skall göra precis som om jag har slarvat bort manuset till den roll jag nu ska spela och får improvisera hela tiden, men faller bredvid, under och bakom, vilket gör mig totalt utmattad och tömd på energi. Jag har ingenting att ge och umgås man med människor så ska det ju handla om ge och ta, men om de ger mig något, vilket alla mina vänner skulle göra in a heartbeat så har jag absolut inget att återgälda detta med, och då inga transaktioner kan äga rum väljer jag att vandra ensam för att inte göra någon besviken.
Ja, som sagt var så skulle jag kunna skriva massor...i detalj.
Och med det sagt kan vi nu lugnt och sansat återgå till ytligheter.
Idag börjar jag kursen Sociala relationer, konflikter och makt som är en delkurs i min Master, haha..men varför blir jag full i skratt då själva namnet på kursen drar tankarna till en episod rakt ur mitt eget liv?
Skämt å sido, det skall faktiskt bli mycket intressant att läsa konfliktshantering.
Have a lovely Monday!
