så kan jag beskriva mig själv minsann.
Mina före detta jobbarkompisar har börjat dra ut mig på roligheter, för ett par veckor sedan var det After Work Release Party på Zorn Gården i Mora och igår var det modevisning, middag och underhållning på något som kallas Ladies' Night och det var toppen. Vi hade bara så trevligt!
Fina Lina :-)
Helt underbar underhållning!
...och vissa saker händer bara på Ladies' Night i Mora!
Vi skrattade så tårarna rann.
Men, innan....Ja, då spökar sviterna av de sociala fobier som kom i och med utmattnings syndromet för några år sedan och vilket innebär att jag börjar ångra att jag tackat ja ju närmare eventet kommer och är därmed mycket nära att dra mig ur varje gång. Ringa och hitta på en lam ursäkt till varför jag absolut inte kan komma och sedan stanna hemma i pyjamasen och läsa en bok istället. Och tänk vad många gånger jag gått ut och omedelbart längtat hem till min bekväma och kravlösa ensamhet. "Varför gick jag hit? Hur fasiken tänkte jag?!! Jag vet ju att det är skönast hemma. Jag vill inte vara bland folk!! Kan jag smita ut bakvägen? Gå på toa och sen bara inte komma tillbaka?"
Det är svårast att gå ut här hemma där folk vet vem jag är sedan förr och där chansen är stor att någon kommer fram och börjar prata, det är då det kan bli jobbigt. På större ort och andra ställen där jag kan vara helt anonym har jag inte några problem alls. Där kan jag ju stå tyst i ett hörn och njuta eller i mitten av allt som händer och vara helt incognito. Underbart! Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att bli som jag var förr och jag har nog inte lust med det heller. Jag har inte lust att ösa ur mig energi och ta ansvar över andras trevnad i alla lägen. Jag har inte lust att vara den som håller konversationerna flytande. Jag vill kunna sitta tyst om jag så önskar. Vara introvert. Låta andra stå för fiolerna. 'Cause, I am tired of toein' the line!
Men, vad är det som händer nu? Jo, när jag väl blivit upphämtad av arbetskompisarna och vi väl kommit på plats då känns det riktigt roligt. Ja superkul faktiskt och så har det i alla fall varit två gånger på rad nu och i och med det ser jag framtiden med tillförsikt. Det kanske löser sig det här.
Igår var det en person med i sällskapet som jag inte träffat tidigare och helt plötsligt insåg vi att vi hade mycket parallella upplevelser vad gäller utmattning, sociala fobier och allt som kommer med det. Ja, och hur kom vi in på det spåret? Och med en främling? Oj,oj! Jo, vi började pratat hus och bostäder och där någonstans i den konversationen råkade jag säga att jag letar hus av mindre modell och gärna bostadsrätt, men absolut inte i fel läge eftersom jag är folkskygg. Ännu en gång kan jag inte med ord uttrycka känslan av att bli validerad i mina upplevelser. Jag är inte ensam, jag är inte tokig, jag inbillar mig inte bara allt. Det händer på riktigt och andra, många andra, har precis samma erfarenhet. Vet hur det är, vet hur det känns, vet hur omvärlden reagerar, vet hur livet efter är för alltid förändrat. Vet att man har blivit någon annan och hur man får treva och leta sig fram för att hitta fotfästet och skapa nya situationer där man trivs och känner sig tillfreds samt hur andra människor har mycket svårt att förhålla sig till detta faktum att man förändrats och vill ta andra vägar i livet.
