Dagarna som bara gick!

Good morning lovelies! 

Vips så gick hela förra veckan utan att jag hann med att endaste blogginlägg! 

Sportlovet avslutades med ett slaskigt och snöfattigt Vasaloppet där alla som jobbar runt detta evenemang hade gjort en enorm insats för att få till spåren till hela 9 mil med massor av konstsnö. 

Numera börjar vi alltid Vasaloppssöndagen med frukost framför TVn där vi ser starten i Berga by uppe i sälen. Jag får alltid tårar i ögonen och tuppskinn när startskottet går. 

Jag har själv varit på plats och sett starten live några gånger och till alla er som har möjlighet att göra det någon gång i livet vill jag bara säga: Gör det! Det är en alldeles enorm upplevelse. En upplevelse som hör hemma som en alldeles egen punkt på en Bucket List enligt min mening. 

Vasaloppet sitter djupt rotat i släkten och speciellt eftersom jag är uppvuxen i Mora-Nisses by Östnor och kommer från en familj där man typ lärde sig åka längdskidor innan man lärde sig gå. Min första tävling på skidor i livet var i Lilla Vasaloppet som fortfarande äger rum, vi har dessutom flera kranskullor i familjen och de allra flesta i släkten har åkt någon variant av Vasaloppet många gånger om. Japp, you get the gist! 

Efter att ha sett starten på TV är det tradition att ge sig ut efter spåret för att sedan ta sig ned till målet mitt inne i Mora för att se segraren i både herr- och damklassen komma i mål. 

När Vasaloppet är över markerar det även slutet på sportlovet, så i måndags var jag åter på jobbet och då kom också vintern. Så ironiskt. Den snön hade vi ju behövt på våra skidanläggningar och i Vasaloppsspåret minsann. Men ur led är tiden! 

Nu har vi alltså full vinter och det snöar fortfarande. Vardagen drog igång rejält med massor på jobbet inklusive lite onödig drama-lama som tog vinden ur mig och blev till en riktig energitjuv. 

I torsdags besökte alla elever i årskurs 8 gymnasiet och jag var en av de medföljande lärarna vilket var en ren fröjd. Det blev en mycket trevlig heldag där eleverna blev indelade i mindre grupper och fick sedan besöka de olika programmen där gymnasieelever och lärare förberett olika presentationer och rundvandringar inne på de olika programmen. Så kul! 

Tänk vad hela upplägget runt gymnasiet förändrats sedan jag gick där. Det har verkligen utvecklats och verkar så roligt och intressant nu. Det kändes nästan som om att jag skulle vilja gå gymnasiet igen :-). 

Mora Gymnasium, som ligger alldeles vid Dalälven, är ett otroligt fint gymnasium som har ett nationellt intag med både sitt idrottsgymnasium och nu även sitt IB-program där de som en av fem skolor i Sverige erbjuder en så kallad International Baccalaureate. 

Sedan hann jag bara blinka och så plötsligt var första jobbveckan efter sportlovet över, helt utan en endaste uppdatering här i bloggen och därför blev det här en liten sammanfattning i text och bild. 

Frukost framför Vasaloppsstarten. 

Två amerikanskor vid målgången i Mora: Felicia, som kom på trevligt besök, och Emilia.

Vasaloppsbakelsen är en återkommande klassiker. Ett måste enligt min mening! Den innehåller naturligtvis massor med blåbär. Både i form av mousse och sylt. Nom, nom...

I måndags kom då vintern, och efter att mina tulpanlökar tittat upp i landet.

Fel ordning! 

I torsdags besökte jag gymnasiet med mina elever. Vilket fantastiskt fint besök!

Tack Mora Gymnasium! Det gjorde ni bra!  

Mora Gymnasium är nu ett av fem gymnasium i Sverige som erbjuder ett IB-program. 

Ha en fin söndag! 

För mig blir det en rejäl långpromenad, rättning av prov, samt eventuellt en kvalmatch i hockey i eftermiddag. 

Systemet i USA och hemlösa svenskar

Hur är det i USA?

USA är ingen välfärdsstat. Det har det aldrig varit och det kommer det aldrig någonsin att bli. I USA vet gemene man att man förväntas hand ta om sig själv i alla lägen. Det är också den amerikanska mentaliteten och del av konceptet The American Dream där man är Self-Made, och väldigt stolt över det, vill jag tillägga. Det är fint att göra något av sig själv och det är fint att vara framgångsrik. Ja, man kan säga att det anses bra att vara bra helt enkelt.

Amerikaner vet att det är så här och alla svenskar, för den delen, som flyttar till och bor och verkar i USA visste att det skulle vara så här innan de flyttade dit. Många gånger är det också just därför som dessa svenskar har flyttat till USA. De lockas av friheten och de enorma möjligheterna att leva livet på ett sätt som kanske inte är lika gångbart i Sverige. 

Det amerikanska systemet där i princip vem som helst som verkligen lägger manken till det och är beredd att jobba stenhårt kan uppnå The American Dream är ett system som är djupt rotat i amerikanerna, i deras olika historier genom generationerna och hela deras värdegrund ända från första början. 

Hit kom man från olika länder i världen utan något, jobbade hårt och etablerade sig i landet. Det här med The American Dream kan vara svårt att greppa och det är min mening att man inte fullt kan förstå fenomenet förrän man levt i USA och bland amerikaner i många år.

Det egna ansvaret som också kommer med ofantliga möjligheter ger sedan amerikanerna ett driv som jag aldrig tidigare skådat. Svenskarna hemma i Sverige har inte riktigt behövt ha ett sådant driv på samma sätt för man klarar sig ändå eftersom staten alltid tar hand om och ordnar med välfärden och pensionen för alla i Sverige.

I Sverige upplever jag det som om att det är finast (och bäst för en själv om man vill bli omtyckt) att vara lagom, medel, average, som alla andra och inte sticka ut på ett sätt så att man kan uppfattas som mer framgångsrik än någon annan. Man skall helst inte va nåt och absolut inte gå runt och tro att man är nåt. 

Bland amerikaner däremot finns det en känsla att man får vara vem man vill och att man kan bli precis vad man vill bara man jobbar hårt och framför allt att hårt arbete lönar sig. Man kan nå oanade höjder bara man vill. Baksidan med ett sådant här system är förstås konsekvenser för de som inte gör det bästa de kan för sig själva och för de som inte tar ansvar över sina egna liv av olika anledningar.

Men det är min personliga åsikt att alla som inte är födda med funktionsnedsättningar eller är sjuka eller skadade har egna val att göra, och det gäller hela livet. Varje sväng av det, hela vägen rakt igenom. Det gäller bara att sluta vara ett offer och att ta makten och kontrollen över sitt liv och göra det som behövs för att förbättra sin egen situation.

Även om man känner att man sitter i ett mörkt och djupt hål så har man ett val:  Fortsätta att vara ett offer för sina omständigheter eller ta makten över sitt eget liv och göra det som krävs för att ta sig ur hålet och till ett bättre ställe.

Jag vet att många i USA sitter fast i något som kallas generational poverty och som har vuxit upp i barnfattigdom med missbrukarföräldrar och i våld eller i familjer där ingen har någon utbildning att tala om eller där man är offer för olyckliga omständigheter. Men i min mening är USA landet där man, om man verkligen bestämmer sig för det, kan ta tag i sin egen situation och göra något av sig själv bara man medvetet bestämmer sig för det. Man kan bli den första i sin familj att gå på College till exempel. 

Det finns många sätt för fattiga att gå på College gratis, till exempel Pell-grants, där staten betalar kostnaderna rakt av för att man har så låg inkomst, eller genom att gå med i militären som då betalar för College mot att man sedan själv betalar tillbaka detta genom att jobba inom militären i ett visst antal år. Hur många år beror på utbildningens nivå men det vanligaste är runt fyra år.

Jag har som militärfru träffat på enormt många som skaffat sig universitetsutbildning genom att få militären att betala för den, och jag känner personligen en tjej som ville bli tandläkare men som inte hade råd att betala för den utbildningen själv och som fick sin utbildning helt betalt av den amerikanska flottan i utbyte mot att hon sedan jobbade som tandläkare i US Navy i ett antal år, fem tror jag, för att betala av sina studier med sin service.

Jag har alltså träffat på väldigt många amerikaner som kommer från ingenting, fruktansvärda förhållanden och bakgrund och som gjort sig själv till något stort och mycket framgångsrikt. Därför köper jag tyvärr inte gnället om att The American Dream är död och att den inte längre funkar och där många satt på sig en offerkofta och påstår att det är omöjligt att bli något i Amerika nu.

Hur fungerar systemet med pensioner? 

I ett sådant system som råder i USA är skolan viktig för att det finns inte en massa offentligt finansierade skyddande lager på samma sätt som i Sverige (men som nu håller på att skäras ned i Sverige) som tar hand om de ungdomar som misslyckas med skolan av olika anledningar. 

Man vet att det är livsviktigt att klara skolan och att man måste utbilda sig, skaffa ett jobb och stå för helt egen försörjning i alla lägen. Därför har man som skola och lärare oftast föräldrarna på sin sida och det blir stora konsekvenser för den som missköter sig i skolan. Elever som bryter mot regler och stör ordningen kan bli avstängda helt enkelt

Om inte eleverna själva förstår att det är förenat med stor risk att inte sköta skolan så förstår i alla fall de flesta föräldrar det och därför kan det faktiskt uppstå en viss hysteri och enorm press på elever runt att lyckas oerhört bra i High School eftersom det är biljetten till universitetsstudier som sedan skall leda till ett bra jobb, ekonomi och ett ordnat liv som man klarar att betala för själv.

I USA får man lov att spara till sin egen pension och man vet att man måste ha sjukvårdsförsäkring så att man kan betala för sin egen sjukvård. Man är fullt medveten om att staten inte står för notan och att det absolut inte finns någon välfärd med en massa skattefinansierade skyddsnät som tar hand landets folk, och därför har man inte heller samma skattetryck som i Sverige utan får behålla mycket mer av sina egna pengar för att betala för sina egna liv.

Vad gäller pension så är det viktigt för alla amerikaner att man börjar att spara och investera till den på egen hand så snabbt som bara möjligt och i tidig ålder så fort man fått ett jobb. Det finns många förmånliga sätt att pensionsspara på beroende på sin situation och man kan spara skattefritt för att betala skatt når man senare tar ut pensionen eller spara redan skattade pengar som man sedan tar ut skattefritt när man går i pension.

En Roth-IRA (Individual Retirement Account) är till exempel ett pensionssparande där man sparar skattade pengar och sedan tar ut pengarna skattefritt, medan man när man investerar i en Traditional IRA får dra av sitt investerade kapital upp till en viss summa varje år i sin deklaration och sedan skattar när man tar ut pengarna pensionen. Ur båda dessa varianter kan man börja plocka pengar tidigast vid 59,5 års ålder om man vill slippa straffavgifter.

Det är också väldigt vanligt att privata arbetsgivare erbjuder ett pensions-sparande som kallas för en 401K-plan och där arbetsgivaren matchar sparandet upp till en viss procent. Väldigt bra och gratis pengar som sedan är investerade i fonder. Byter man arbetsplats så tar man sitt sparande med sig och gör en så kallad roll-over in till ett annat pensionssparande för att undvika skatt och straffavgifter.

Är man statligt eller kommunalt anställd har man automatiskt en pension som kommer med jobbet, och man behöver inte alltså göra någonting om man inte vid sidan om vill investera själv för att ha ännu mer i pension senare. Från en statlig eller kommunal anställning kan vanligtvis pensionera sig efter 20 år och få pension då, men ju längre man stannar desto högre blir pensionen.

Det finns även bra alternativ att på ett mycket förmånligt sätt pensionsspara om man är egen företagare.

Ja, det är en hel apparat men det är mycket intressant att vara insatt och jag har läst på enormt genom åren på just det här området. Man kan spara och investera och bli riktigt rik faktiskt. Det är genom dessa typer av sparande och investerande som helt vanliga människor har  blivit så kallade Everyday Millionaires. 

Social Security är också ett nationellt pensionssystem, ungefär som det allmänna pensionssystemet i Sverige, och som bygger på inarbetade poäng och som sedan betalas ut till alla beroende på hur länge man har jobbat och hur hög inkomst man har haft.

Alla amerikaner som någonsin har jobbat ett visst antal år har rätt till Social Security när de går i pension. Man betalar också in social security tax som i de flesta fallen dras automatiskt från lönen under de yrkessamma åren.

Precis som det går rykten om att det svenska allmänna pensionssystemet i framtiden kommer att minska markant eller kollapsa helt så sägs det att Social Security kommer att vara under-finansierat redan på 2030-talet och av samma anledning som i Sverige, att det kommer att vara fler som plockar ut än det är som betalar in, plus att det inte har förvaltats på ett optimalt sätt.

Därmed är det ännu viktigare att ta ett eget ansvar och börja skära ned på sina omkostnader för att kunna spara och investera så mycket som möjligt på egen hand inför sin pension.

I USA är detta redan ett väletablerat system medan jag i Sverige upplever att många vanliga svenskar inte ens vet hur man gör när man investerar på egen hand. Troligen för att de aldrig har trott att de skulle behöva göra det. Varför tror ni att många som går i pension i Sverige är så chockerade över sina låga pensioner? Det kom som en nyhet för alldeles för många svenskar.

Hur fungerar sjukvården? 

De flesta amerikaner som jag känner, inklusive hur det var för oss själva på den tiden, har sin sjukvårdsförsäkring, som oftast täcker hela familjen, genom jobbet om man är anställd och som en jobbförmån.  Det är det allra vanligaste. Därför är det många som väljer attraktiva arbetsgivare med lukrativa förmåner vad gäller både sjukförsäkring som täcker hela familjen och pension.

Som en parantes vill jag också tala om att det är en myt att någon kan nekas sjukvård i USA på grund av att de inte har råd. Alla som går in på en akutmottagning har rätt till sjukvård och kan inte nekas. Det är förbjudet av ett sjukhus att neka någon vård. Så då var det sagt och avhandlat. Tro aldrig mer på det nu! 

Samtidigt vill jag berätta att jag (svensk medborgare) har stått på akuten på Mora Lasarett med en liten dotter (också svensk medborgare) som hade bruten arm efter att ha ramlat på ishockeyplan i byn och sköterskan i receptionen på akuten frågade oss hur vi skulle betala för vården eftersom vi inte var skrivna i Sverige just då utan bodde i Japan. Japp! Sant!

För de flesta som kliver in på arbetsmarknaden i USA är det otroligt attraktivt att ro hem en  anställning på ett företag "with a good benefit package", så att man har det mesta vad gäller sjukvård och tandvård för hela familjen täckt. Statligt och kommunalt anställda får för det mesta också ta med sig dessa förmåner när de pensionerar sig och är därmed täckta för livet. Som till exempel militärfamiljer, poliser och brandmän.

Båda mina döttrar har till exempel fortfarande full täckning vad gäller försäkring som täcker gratis sjukvård i USA på grund av att de är barn till en krigsveteran. De täcks av denna försäkring tills de är 22 år eller har tagit examen från universitetet.

För marginaliserade människor i USA finns welfare (socialbidrag) och MedicAid som är statligt sjukvårdsförsäkrings-program vilket innebär nästan helt gratis sjukvård för människor som inte har råd med egen sjukvårdsförsäkring. Det finns alltså ändå ett visst socialt skyddsnät som finansieras med skattebetalarnas pengar men det är strikt behovsprövat och inte alls lika lätt att få tillgång till som i Sverige.

Vidare finns olika former av Social Security som till exempel betalas ut till människor med funktionsnedsättningar  och till människor som blir handikappade genom olyckor och sjukdomar samt till barn som förlorat en förälder (precis som man gör i Sverige) och till vissa änkor.

Det här som jag har beskrivit ovan är ett tillsynes fasansfullt och chockerande koncept för många svenskar som har vuxit upp med en nästintill inlärd passivitet vad gäller eget-ansvar i det svenska folkhemmet och med skattefinansierad välfärd där den svenska staten i princip står för allt så att svenskarna slipper tänka på det själva i utbyte mot enorma summor inbetalade skattepengar.

Hur funkar det i Sverige? 

Samhällskontraktet mellan skattebetalarna och den svenska staten säger att staten skall, i utbyte mot svenskarnas inbetalade skattepengar, stå för bland annat en hög kvalitet av skola, fungerande sjukvård, barn- och äldreomsorg av hög kvalitet, samt pension som går att leva på till alla som jobbat.

Vidare skall skattepengarna gå till bidrag till människor som av många olika anledningar inte kan klara sin egen försörjning. Enligt samhällskontraktet är detta människor som är sjuka, skadade, har funktionsnedsättningar eller som har hamnat i olyckliga situationer som gör att de har svårt att försörja sig själva för tillfället. 

Det här kan ju låta fantastiskt bra, och det var det också en gång i tiden. Men när staten sedan en tid tillbaka nu spenderar pengarna på så mycket annat vid sidan om det avtalade så att pengarna inte längre räcker att ge skattebetalarna den nivå av kvalitet på samhällsservice som de blivit lovade i utbyte mot sina skattepengar har vi ett problem, och det är just det problemet vi står mitt i just nu i Sverige.

Vi har till exempel helt andra kategorier av människor än tidigare som nu lever permanent på bidrag och människor som på ett kriminellt sätt utnyttjar systemet för att lura åt sig bidrag från staten. Detta är ett växande problem och det är en av orsakerna till att våra svenska skattemedel inte längre går oavkortat till det som var meningen från början och därmed försämras skolan, sjukvården, äldreomsorgen, pensionssystemet och andra samhällstjänster som förr låg i framkant även internationellt sett.

Sverige användes förr av andra länder som en förebild för det idealiska samhället. Nu används Sverige i internationella sammanhang som ett avskräckande exempel. 

Det är min åsikt att staten har begått grovt avtalsbrott gentemot de svenska skattebetalarna eftersom de har lagt pengarna på annat vilket gör att vi nu står inför en enorm och helt oacceptabla kvalitetsförsämring inom alla områden men främst inom sjukvården, skolan, barn- och äldreomsorgen, polisen, och det allmänna pensionssystemet.

Budgetunderskottet har resulterat i enorma nedskärningar och vi har nu svenskar som har jobbat i 45 år som får leva i fattigdom och vissa i hemlöshet som så kallade fattigpensionärer. Shame on Sweden! Vi har svenska pensionärer som sover på gatan och pantar burkar för att ha råd med mat.

Budgetunderskottet som framtvingat stora nedskärningar i resurser hos skolan, polisen och bland landets socialkontor har också gjort att Sverige nu är ett otryggare samhälle samtidigt som våld, och annan kriminalitet eskalerar okontrollerat.

Sverige har nästan ingen gränskontroll och tulltjänstemännen vittnar om att de knappt hinner med att kolla en liten bråkdel av alla som kommer in och ut i Sverige. Detta har gjort Sverige till ett Mecca för organiserad brottslighet och utländska stöldligor som pendlar ostört in och ut i Sverige medan gränspolisen och tullen står maktlösa, underfinansierade, underbemannade och med händerna bakbundna av tandlösa lagar.

Det har även nu gått så långt att läget i Sverige, enligt SÄPO, är ett hot mot rikets säkerhet. Själv känner jag inte igen mitt älskade Sverige längre. Gör ni?

Ja, så vilket system är bäst? 

Ett som präglas av eget-ansvar där man vet från början att man måste ta hand om sig själv på alla plan och där man därför inte betalar hög skatt. Eller ett system där man fått det indoktrinerat från början att staten står för allt och där man därför har världens högsta skattetryck (vilket gör att man inte har råd att, om man nu skulle vilja det, betala för sin egen välfärd och pension etc. med en normal lön), men där staten nu har använt pengarna till annat och därför markant drar in på den utlovade samhällsservicen och kvaliteten på den välfärd som alla skattebetalare skulle få i utbyte för sina enorma summor inbetalade pengar?

Saken är den att vi har kommit till en punkt nu i Sverige där gemene man måste börja se om sitt eget hus med egen-sparad privat pension, eftersom det allmänna pensionssystemet inte ger tillräckligt att leva ett skäligt liv för många, samt egen sjukvårdsförsäkring för att säkra upp tillgång till en bra kvalitet på sjukvård om man skulle behöva det i framtiden. Men svenskar vet inte HUR man gör! De har aldrig fått lära sig. 

Folkhemmet existerar inte längre och välfärden håller på att urholkas till en blek skugga av vad det en gång var. Samtidigt som skattetrycket är lika högt som det alltid varit, och regeringen skriker efter mer! 

Vi har nu hemlösa svenskar som lever på gatorna och i fattigdom i Sverige, trots våra höga skatter och välfärdssystem. Alltså i ett system där det är underförstått att staten skall ta hand om marginaliserade människor för våra välfärdspengar. 

I USA finns det också enormt många hemlösa. Jag hörde nyligen att i Los Angeles finns det närmare 50 000 människor som lever hemlösa på gatorna, men det är i ett system där det tvärtemot Sverige inte är underförstått att staten skall ta hand om människorna utan det ansvaret har man själv. Staten har aldrig lovat att ta hand om dig om du hamnar på gatan av olika anledningar.

I USA flyttar de familjer som kan och har råd till trygga områden med låg kriminalitet och med trygga och högpresterande skolor. Man bygger så kallade Gated Communities, inhängnade villaområden,  för att hålla allt man inte vill ha utanför, och så kommer det också att bli i Sverige inom sin tid. Det håller redan på att hända.

Jag läste en artikel i går om att barnfamiljer från Stockholm nu börjar flytta ut på landsbygden för att komma bort från kriminaliteten och för att uppfostra sina barn i trygghet. Välfärdslandet Sverige håller således på att bli ett segregerat land med växande klass-skillnader. 

Är USA ett hjärtlöst land? Nej, absolut inte! Amerikaner skänker enorma mängder pengar, saker och kläder till organisationer som hjälper fattiga. Typ Salvation Army och Röda Korset och i en mycket, mycket stötte skala än svenskar vill jag påstå.

Är man medlem i en kyrka är det en norm att man till exempel ger 10% av sin bruttolön till välgörenhet genom kyrkan. Vidare är volontär-systemet djupt rotat i USA och man börjar att ge av sin tid för att hjälpa andra i tidig ålder. Redan i High School eller tidigare.

Det är som om att människorna kliver in som privatpersoner och tar ett ansvar och hjälper andra i de roller som skulle axlas av staten i Sverige, och därmed är det amerikanska systemet enligt min mening mer hållbart och mindre sårbart eftersom det står totalt oberoende av myndigheter, staten och tillgång till skattepengar.

Amerikaner är enligt min mening enormt snabba att som gemene man kliva in och hjälpa till både i stora krissituationer och i vardagssituationer där andra behöver hjälp med mat, kläder, vård, tak över huvudet etc. Det är ett beundransvärt system som byggts upp och som är djupt rotat i samhället just på grund av att det är underförstått att man får klara sig själv och att staten inte har eller tar ansvar för den enskildes välfärd. Då hjälps man istället åt som medmänniskor och grannar. 

Jag själv jobbade både som volontär inom Röda Korset, på sjukhuset och på flickornas skola där jag bland annat stöttade elever med lässvårigheter i mindre läsgrupper. Tänk om vi hade et sådant volontärsystem i Sverige där vuxna gick in och stöttade upp i skolan där det behövs.

Ja, vilket system är bäst? Alla har vi olika preferenser beroende på vad vi har för bakgrund, livserfarenhet, situation och inställning i livet. 

Själv är jag enormt förtvivlad över vad som händer i Sverige just nu. Jag är djupt sorgsen och oroad. Rädd ibland. 

Hur skall vi någonsin kunna vända den nedåtgående spiralen? Vi svenskar är ju vana att sitta passiva medan staten styr och ställer med allt åt oss. Men vad händer när de inte längre har kapacitet att styra och ställa och ordnade det för oss som förut och vi svenskar fortsätter att sitta där passiva och utan att ens offentligt våga uttrycka våra åsikter om de stora förändringarna i vårt land?  Jag är djupt oroad av den anledningen att jag älskar mitt födelseland Sverige. 

Japp, det blev ett långt inlägg...Och det jag har beskrivit är systemen i stora drag. Anledningen till detta inlägg är att jag har fått ganska många frågor om skillnader mellan länderna samt hört en massa myter som verkar sitta fast rotade hos många. Tack för att ni läste! 

Ha en riktigt skön lördagseftermiddag! 

Det är så mycket hat

på internet i sociala media. 

Usch! 

Jag har faktiskt tagit bort mig själv från flera FB-grupper denna vecka just för att det är så mycket hat, negativitet, vinklad information och drev av olika slag, och ofta av folk som bara hakar på utan något som helst kritiskt tänkande eller granskande av information. 

Det skrämmer mig. Folk, skrämmande många, är lättlurade och tror på allt. Precis allt.
-Det stod ju på internet så det måste vara sant, typ. Horribelt! 

Jag tänker på vad skrämmande lätt det skulle vara att utsätta stora delar av befolkningen för psykologisk krigsföring genom desinformation och alldeles för många skulle tro på allt omedelbart och dras med i det som händer utan att ifrågasätta. Bli spelade som marionetter. Som dumma får låta sig ledas till slakt. Följa med gruppen. Svälja allt, hook-line-and-sinker. Vart är världen på väg? 

Nej, jag klarar inte av att se eländet längre. Jag mår dåligt av allt hat och undrar varför många är så otroligt aggressiva. För det är mycket aggressivitet som lyser igenom de skriva orden och det är inte nådigt. Det råder stor brist på ödmjukhet och respekt. 

I alldeles för många FB-grupper klarar man heller inte av att diskutera sakligt och det som började som en intressant och saklig tråd om ett ämne slutar i ofta i fula personangrepp utan dess like, där omogna vuxna går till attack mot varandra på ett barnsligt, elakt och högt skamligt sätt.

Det har spårat ur liksom! 

Vad är det för fel på folk? Man måste kunna skilja på sak och person. Allt annat är otroligt omoget. Man kanske inte tycker lika men det betyder inte automatiskt att någon är en dålig person. 

Så jag checkar ut från vissa forum för att skydda mig själv. Nu vill jag bara bjuda in värme och kärlek och glädje och ljus och omtanke i mitt liv. Medvetet vända mig bort från allt som inte är det. 

Man skall lyfta varandra och heja på varandra och vara glada för varandras framgångar. Man skall respektera att alla har olika åsikter och man behöver inte alltid ge sig in i alla diskussioner där man inte håller med bara för att få sista ordet. Man skall också respektera sig själv genom att avstå från att uppföra sig illa, men det är det inte många som tänker på, bristen på självrespekt. Egot tar över. 

Man måste bara låta vissa situationer vara som de är och utan att blanda sig i. Många gånger är det ju ändå inget man kan påverka så det gäller att välja sina slagfält noga och gå undan allt annat. Det är mitt mål nu och jag ber till Gud om hjälp att inse skillnad på de olika situationerna. Att ge mig styrka och vishet att veta när jag skall agera och när jag skall bara kliva åt sidan och vara tyst. 

Ha en strålande vacker lördag! 

Lyx eller budget?

När vi bodde i Italien hittade vi en liten by nord-väst om Venedig som heter Nove. I Nove tillverkar man keramik/porslin till flera av de allra största butikskedjorna och märkena i världen och i samma fabrik av samma material. Det är stadens huvudindustri alltså. 

Butikspriset hos de olika återförsäljarna bestäms sedan baserat på märkets exklusivitet, som stämplas under varan redan i fabriken, och det kan skilja en tusenlapp eller mer för till exempel exakt samma skål beroende på om den skall säljas under ett billigare märke som till exempel Åhlens och Pier One Imports eller under ett dyrare namn hos Tiffanys, Ralph Lauren och Oscar de la Renta. Samma pryl, samma material, samma tillverkningsställe fast under olika märken alltså. 

Det som är så underbart med Nove är att privatpersoner kan handla direkt i fabrikernas så kallade Factory Outlets där man kan välja och vraka bland de vackraste porslinet och keramiken i exklusiva märken till pang-priser. 

Jag har till exempel köpt otroligt vackra tårtfat av märket Tiffany's New York i dessa outlets. Tårtfat som jag skulle få betala minst en till två tusenlappar för, om inte mer hos Tiffany's, men som jag köpte för typ 150 kronor i Nove. 

Jag tror att det samma gäller för en massa produkter för i Italien finns det även skofabriker som tillverkar underbara skor i läder och mocka och sedan märker dem med olika märken efter beställning från olika modehus eller affärskedjor. Nu handlade jag mest mocka och läderskor på den lokala marknaden superbilligt när vi bodde i Italien men det var märken som Bass, Liz Claiborne, Prada, LV etc. Tillverkade i samma fabrik men sålda i helt olika prisklasser beroende på vilket märke som skulle ha dem. Galet va! För man tror ju att man alltid skall få något bättre om man betalar mer, eller hur? 

Men det är ju här man verkligen börjar tänka till om man är lite insatt. Hur mycket är jag beredd att betala för en märkesvara egentligen och speciellt när det finns billigare varianter av precis samma kvalitet och material?  

Nu vet jag ju att det jag skriver om här absolut inte gäller alla produkter, men tillräckligt många för att man får ta sig en funderare, som med produkterna tillverkade i Italien till exempel.  

Sedan har vi ju också det där med Fair Trade och miljö-perspektivet att tänka på. Det vore ju väldigt hemskt att välja den billigare varianten om människor och miljö har farit illa för att varan skall kunna tillverkas så billigt som möjligt. Men där man vet att det inte är så kan man ju välja den billigare varianten om man nu inte har några som helst behov att imponera på omgivningen med en massa märkesprodukter. 

Nu har ju jag helt slutat att shoppa åt mig själv eftersom jag har köpstopp på kläder och saker hela 2020. Men om jag någonsin skulle behöva något igen så småningom så skall jag nog se till att i så stor utsträckning det bara går köpa budgetvarianten, om den nu är i samma kvalitet och stil som den exklusivare märkesvaran. En annan förutsättning är förstås att produkten skall vara tillverkad på ett rättvist sätt. Ett toppenbra sätt att sno stilen men utan den höga prislappen. 

Marinblå topp i stretch bomull 199 kronor hos Lindex. 

Eller lyxvarianten i exklusivare märke.....

 Marinblå topp i samma stretch bomull 749 kronor från Veronica Virta. 

Jag ser knappt någon skillnad. Gör ni?

Jag har känt på båda jumprarna och jag kände ingen skillnad på tyget heller.

Det är nästan som man tror att de är gjorda från samma tygrulle. 

Different but same :-) 

Haha...som med tårtfaten och skorna i Italien. 

Ha en fin torsdag! 

(P.S. Det här inlägget är absolut inte ett samarbete) 

Är det för sent för att pensionera sig tidigt?

Med några få undantag så har jag fått för mig att de flesta FIRE-bloggare i de bloggar som jag följer och läser är i övre trettio-års åldern eller i tidig fyrtio års ålder. Väldigt få skriver ju om hur gamla de är men jag gör en vild gissning utifrån språkbruk, stil, berättelser och de tankar jag läser om i deras bloggar. Är det inte intressant egentligen, men man skapar sig liksom en inre bild av varje bloggare, både vad gäller utseende och personlighet. Skulle vara så förbaskat intressant att få veta om det stämmer. 

För egen del är det ju absolut ingen hemlighet vare sig hur jag ser ut eller hur gammal jag är eller hur jag har det hemma etc. För jag bloggar ju inte anonymt, även om det faktiskt skulle ha varit att föredra speciellt nu när jag ofta skriver om pengar och om att gå i tidig pension, vilka är ämnen av lite känsligare karaktär. 

Men jag har ju absolut ingen som helst aning om hur jag uppfattas av andra som följer min blogg men som inte känner mig, och medan det är uppe på tapeten så kan jag faktiskt känna ibland att jag missuppfattas. 

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad men ibland genom någon enstaka kommentar så kan det kännas som om att någon har fått hela mig om bakfoten på något sätt. Det är något jag läser mellan raderna bara. 

Häromdagen när jag bloggade om att gå i pension tidigt så slog det mej: Men herregud! Jag är ju femtio år gammal! Det kanske redan är försent att pensionera sig tidigt!? Ni vet ungefär så där som när man bestämmer sig för att i kväll skall jag minsann gå och lägga mig tidigt men så tittar man på klockan och inser att den redan halv elva.....Jamen, så kan det ju upplevas och speciellt av bloggare i 30-årsåldern som siktar på att bli ekonomiskt oberoende innan 40. 

Ja, jovisst, i jämförelse kan jag ju kännas som för gammal för att sikta på tidig pension, men då måste man också veta att mitt yrkesliv började vid 40-års ålder, så jag har faktiskt bara jobbat i tio år och lyckas jag bli helt ekonomiskt fri inom tre år så har jag nog gjort det bra ändå trots att jag började senare än de flesta här. 

Men nu tänker jag mer och mer att jag kanske skall satsa på att vara yrkesverksam i ca. fem år till för att generera lite extra inkomst utöver det som bara täcker mina levnadskostnader. Och jobbar jag fem år till så har jag ju ändå lyckats att gå i pension efter bara 15 yrkesverksamma år vilket innebär ett ganska kort yrkesliv innan pensionen i jämförelse. 

Jag läser en amerikansk FIRE-blogg som heter Retire By 40 som ni hittar HÄR och där blogg-författaren gick i pension vid 38 års ålder, för åtta år sedan, och efter bara 16 år totalt i yrkeslivet. Så  där ligger jag också ungefär trots att jag är lite äldre. 

Så är jag för gammal för att pensionera mig tidigt? Inte enligt mig själv eftersom jag ganska så nyligen började jobba vid 40 års ålder. 

Femton år i ekorrhjulet räcker och blir över tycker jag. Jag är nog helt enkelt inte gjord för att jobba-äta-sova-repeat i 45 år. För mig är ett sådant liv alldeles för begränsat och inrutat. Jag tror att jag absolut inte är ensam om att känna så för det är väl den känslan och inställningen som sporrar de flesta FIRE-bloggare, och därmed börjar vi att gräva oss ur situationen med gasell-intensitet, laser fokus och med avfart frihet i sikte. 

En av fördelarna med att vara ledig är att man har tid att laga till och njuta av en riktigt nyttig och god frukost - Godmorgon! 

Min summa

Det här inlägget blev jag inspirerad att skriva efter att ha läst DETTA BLOGGINLÄGG (klicka) hos Louise som författar den intressanta bloggen En Häst är ingen Spargris, och som precis som jag strävar efter att bli ekonomiskt fri och att kunna leva på en passiv inkomst istället för att springa i ekorrhjulet med alla andra. 

Att vara ekonomiskt fri är ett främmande koncept för många och de allra flesta tror nog inte ens att det är möjligt om man inte är född rik, har vunnit på Lotto eller Triss eller har ärvt en massa pengar. Men det är det faktiskt.

I USA har Chris Hogan nyligen kommit ut med en bok som heter Everyday Millionaires som bygger på en vetenskaplig studie där man har studerat livsvanorna av flera tusen dollar- miljonärer. I den studien har man bland annat kommit fram till att de flesta är helt vanliga människor samt att nästan ingen har ärvt eller vunnit pengarna. Vidare gick nästan ingen på ett prestigefyllt universitet och de flesta hade medelmåttiga betyg.

Vad dessa människor har gemensamt är att de konstant levt på mindre än de tjänat, undvikit alla typer av lån, utom bolån, samt investerat pengar i fonder och aktier. Det intressantaste för mig med studien är att de flesta som blivit miljonärer på egen hand har följande yrken: Lärare, ingenjörer och revisorer!! De är alltså inte kända skådespelare eller idrottsmän och de lever inga lyxliv i sus och dus.  

Haha, undrar varför just dessa yrkeskategorier är så ivriga och ihärdiga att skynda sig att bli miljonärer? Kan det vara yrket måntro? Vill man ut snabbare än attans? LoL!

Det är alltså helt möjligt för vem som helst med en helt normal inkomst att bli ekonomiskt fri.  Om lärare kan bli det så kan vem som helst! För tro mig, lärare är inte högavlönade precis! Man behöver bara vara villig att inte leva som alla andra i en materialisitisk värld som är som besatt av konsumtion.

Man måste våga vägra vara normal. Normal är pank och normal är belånad och normal är att leva löning till löning. Alla kan. Det är helt upp till en själv vad man är beredd att avstå från för att ta sig dit. Desto mer man kan avvara desto snabbare når man målet.

Med detta i åtanke är det nästan tragiskt när man ser människor som ställer in sina liv på så sätt att det äter upp hela inkomsten och sedan höjer sina levnadskostnader i takt med varje löneökning. Ja, då sitter man där, fast i ekorrhjulet resten av livet med en massa omkostnader, lån och konsumtion som gör att man måste jobba månad efter månad, år efter år ända fram till pensionen för att kunna betala för sina dyra liv. 

Om man istället bestämmer sig för att skära ned på sina omkostnader så mycket det bara går, ställer in sig på att leva som ingen annan under en begränsad tid nu för att sedan kunna leva som få resten av livet, samt att hela tiden leva på mycket mindre än man tjänar och efter en exakt budget där man i förväg bestämt vart varenda krona skall ta vägen innan lönen ens kommit in på kontot så kan man spara massor av pengar som man sedan investerar i aktier och fonder. 

Dessa aktier och fonder ger sedan utdelning varje år och den avkastningen fortsätter man sedan att investera tillsammans med alla pengar som blir över på lönen när allt är betalt varje månad. Fortsätter man sedan så i några år så kan man ganska snabbt bygga en så kallade penning-maskin eller frihets-maskin som genererar en passiv inkomst som täcker ens levnadskostnader.

När man är där, när det investerade kapitalet ger en utdelning som täcker boende, mat, driftskostnader, abonnemang, eventuella försäkringar och transport så är man ekonomiskt fri och behöver inte yrkesarbeta för en inkomst längre. Man behöver alltså inte byta bort sin egen tid mot pengar och äger därmed sin tid 100%. Man är FRI. 

När vardagen känns lite extra trälig fantiserar jag om hur det kommer att kännas att vara helt fri och att äga min egen tid. Jag sätter mig också ned och räknar på olika summor och scenarier och räknar på vad som krävs för att komma upp i en viss summa samt hur mycket jag verkligen behöver för att täcka mina levnadskostnader och kanske lite till för att kunna sätta lite guldkant på tillvaron.

Det är bara så upplyftande och inspirerande att göra detta och jag blir bara så mycket mer taggad varje gång jag gör det. Men jag måste erkänna att den där guldkanten inte alls känns så nödvändig vissa dagar. Då önskar jag mig bara frihet, no matter what, och då räcker det med en summa som täcker endast levnadskostnaderna. Strunt i guldkant!

Louise har skrivit upp sina summor i sitt blogginlägg, gå in och titta om ni är intresserade. Hon har även loggat in på minpension.se och kollat hur mycket pengar hon får i pension vid 65 års ålder om hon slutar att yrkesarbeta vid 55 år. Hon har därmed räknat ut hur mycket investerat kapital hon måste ha för att generera den passiva inkomst hon behöver för att täcka sina levnadskostnader. Vi har alla olika summor beroende på enskilda omständigheter. 

Det intressanta är att jag gjorde exakt det samma häromdagen och blev så förvånad när jag såg att jag bara får ca. 1000 kronor mindre i månaden i pension när jag är 66 år gammal (då jag planerar att börja plocka ut mina pensionspengar) om jag slutar att jobba vid 55 års ålder än om jag fortsätter att jobba tills jag är 66 år.

OBS! Jag kommer alltså inte att ta ut några pensionspengar från det Allmänna Pensionssystemet förrän jag fyller 66 år. Så byta min tid mot pengar, alltså yrkesarbeta, i tio år extra skulle alltså bara innebära ca. dryga 1000 kronor mer i månaden för mig som pensionär.

Jag får en väldigt låg pension genom det Allmänna Pensionssystemet eftersom jag började jobba i Sverige när jag var 40 år gammal och innan dess hade jag bara jobbat i Sverige några år som tonåring samt i tidiga 20-års åldern innan jag flyttade till USA.

Så utan mina egna investeringar skulle jag alltså ha ett liv som så kallad fattig-pensionär att vänta på ålderns höst och därför har det ju i mitt fall varit extra viktigt att ta ett eget ansvar över min situation och se till att jag har ett alldeles eget kapital att leva på när jag kliver av ekorrhjulet och senare i livet. Det tycker jag att alla borde göra föresten eftersom jag inte tror att det svenska allmänna pensions systemet kommer att kunna leverera som förr i framtiden, med tanke på vart Sverige är på väg.

Min summa, den kommer jag inte att skriva om här av den anledning att jag inte bloggar anonymt som de flesta andra gör som har samma mål som jag. Min blogg får därmed handla om en mer personlig sida av vardagslivet påväg mot Avfart Frihet, så det blir en lite annan vinkel på bloggandet än vad de flesta anonyma FIRE-bloggarna har. Utan summor, grafer, excelblad och kontouttdrag från depåer.

I bland önskar jag att jag bloggade anonymt men när jag började blogga för tio år sedan så handlade min blogg bara om vårt vardagsliv och inte alls om min resa mot avfart frihet. Den resan påbörjades en bra bit senare och efter några händelser som gjorde att jag bestämde mig för att aldrig någonsin behöva vara beroende av någon eller något för att kunna leva ett bra liv med min familj och vara lycklig. Så länge man är i beroendeställning så har man nämligen inte hela makten över sitt liv.

Jag har alltså varit med om saker som gjort att jag vill kunna vara helt fri och göra vad jag vill och bestämma över mitt eget liv. Aldrig behöva dansa efter någon annans pipa. Aldrig behöva vara PK eller existera i någon tystnadskultur. Jag vill vara unfuckwithable helt enkelt! Japp.

Klicka också gärna in HÄR och läs Frihetsmaskinens blogginlägg om hur Pengamaskinen vuxit till över 2,5 miljoner. Verkligen intressant och inspirerande inlägg för den som är sugen på ekonomisk frihet.

I dag är det tisdag och jag har Sportlov!

Lucky me. 

Ha en underbar dag. 

Solnedgång över sjön nedanför vårt hus. 

Gårdagen i bilder

Perfekt söndagsrekvisita: 

Min hund, en bra bok, vackra tulpaner, semla och dyr-te :-) 

Det gudomliga ljuset i min Dalaskog. Obeskrivligt. 

Is-segling på Orsasjön. 

Mexikansk frukost  - Hot, hot, hot. 

Tulpaner - Jag får aldrig nog. 

Lando - Always by my side. 

Ha en underbar måndag!

Det där med att ha dyr smak

Jag passade på att fylla på te-förrådet från NKs Tehandel när jag var i Stockholm förra helgen. Te räknas ju som mat/förbrukningsvaror så det är helt i sin ordning att handla te trots att jag har köpstopp. 

Det är speciellt två sorter som jag blivit så förtjust i och som alltid smakar lika gott samtidigt som det känns nyttigt och det är NKs Detox och NKs Fresh Ginger. Båda sorterna passar lika bra som både god dryck till vardags samt som kurerande varm vätska vid till ex. influensa och förkylning. Verkligen. 

Jag köpte en smockfull tepåse av varje eftersom jag inte kommer till Stockholm så ofta (man handlar i lösvikt) och då fick jag även en teburk i present. Så trevligt. Jag hade en fyrkantig sedan innan därför valde jag en rund denna gång. 

Jag har handlat precis de här tesorterna många gånger förut, och numera är det faktiskt bland det enda jag köper när jag är i Stockholm just på grund av att jag slutat att shoppa och lever efter en budget. 

Det var just det, budgeten alltså, som fick mig att verkligen uppmärksamma vad detta te kostar denna gång. Något jag inte riktigt registrerat förut utan bara betalat, och det fick mig verkligen att hicka till. 

Mitt te kostar tydligen 89 kronor per hekto! Och eftersom det allt som allt blev 7,5 hg när påsarna var fyllda till max så hade jag alltså köpt två påsar te för 757 kronor! Läs det igen! 

Och där stod te-expediten utan att röra en min och sålde te till mig för nästan 800 kronor och såg ut som om att det är något som folk gör varje dag i Stockholm, köper te för nästan 800 kronor alltså. Jösses ja. Inte undra på att jag fick en gratis teburk :-) 

Alltså, helt otroligt. Det är ju absolut inget man talar om för någon här hemma på mindre ort i Dalarna, att man handlat 7,5 hg te för 757 kronor alltså, för då tror de att man är galen. Tänk att jag aldrig har upptäckt vad det kostade förrän nu. 

Men då tänker jag på folk som bor i Stockholm. De måste ju ha jätte dyra liv. Eller de kanske inte dricker NK-te i lösvikt. 

Jag såg att tulpanerna inne i stan kostade 169 kronor för en bukett på flera ställen. Det är dyrt. Här hemma kostar en likadan bukett runt 69 kronor max. 

En stor Ramlösa på Coop på Karlavägen kostar 27 kronor. Samma flaska kostar 9 kronor här på ICA. Vilken stor skillnad. Jag tänker att då spelar det ju egentligen ingen roll att människor i Stockholm vanligtvis har högre löner än vad vi har här i Dalarna eftersom livet i stan verkar vara så mycket dyrare. Eller rör jag mig på extra dyra ställen kanske? Jag vet inte. Men dyrt är det i alla fall. Det tänker jag ju på nu eftersom jag medvetet har tagit kontroll över mina pengar och tänker på hur jag spenderar dem. 

Men jag tror att jag har ganska dyr smak, för det slår nästan aldrig fel att det jag gillar och föredrar också nästan alltid är bland det dyraste. Jag kan välja bland olika varianter av något utan att ha den blekaste aning om priset, och 99% av gångerna väljer jag det som är det riktigt dyra. Väldigt opraktiskt om man som jag bestämt sig för att spara pengar. 

Det positiva med den här upplevelsen är att jag faktiskt har börjat att verkligen titta efter vad något kostar. Förr har jag bara blundat och betalat. Jag har köpt det jag ville ha och struntat i priset. Så kan jag absolut inte hålla på längre. 

Nu får jag dricka te med andakt och verkligen njuta lite extra av varje lyxigt hekto. Som tur var kan man använda sumpen flera gånger eftersom det är så otroligt mycket smak på just båda dessa tesorter. 

I dag är det söndag men det gör inget...

för jag har Sportlov hela nästa vecka.

Ha en underbar dag.  

Hemma hos Prinsessan Madeleine i Florida

Jag sitter ofta på internet nuförtiden och letar hus i Florida. Tanken är ju att vi skall köpa hus på varmare breddgrader inom några år och då står vi i valet och kvalet mellan Spanien och Florida. Det finns fördelar och nackdelar med båda, men mitt amerikanska jag börjar nämligen längta hem rätt så rejält...så vi får se vad vi väljer till slut. 

Men vad hittar jag då när jag sitter här och bläddrar på alla MLS (Multiple Listing Services) -sidor? 

Jo....

Jag råkade hitta mäklarsidan där Prinsessan Madeleines och Chris hus i Florida ligger ute. De ska ju flytta, eller kanske redan har flyttat, till ett annat hus i Florida efter att de blev utsatta för inbrott och efter det känner familjen inte att de är trygga här. 

Jag har ju sett bilder i media av hur huset ser ut på utsidan redan, så jag kände igen det direkt. Men jag har aldrig sett hur det såg ut på insidan. 

Det som är ännu roligare är att det är prinsess-familjens egna inredning i huset och det är vad som syns på bilderna. Hur vet jag det? Jo, om man tittar riktigt noga i det blåa pojkrummet så står det NICHOLAS broderat på sängkudden i mitten. Och Nicholas heter ju Madeleines och Chris son. Vidare är barnrummen dekorerade för två flickor, en äldre och en yngre samt en pojke, vilket stämmer exakt in på familjen. 

Den här bilden på Prinsessan Madeleines hall var med i Svensk Damtidning förra veckan, 

så jag visste direkt att jag har kommit rätt :-) 

Det här är familjens hus i Pinecrest som liger lite söder om Miami. 

Nu spekuleras det faktiskt om familjen kanske köper Parneviks hus eftersom 

Parneviks skall sälja och flytta in i något mindre. 

Jag är lite förvånad över att Madeleine använder så pass lite färg i sin inredning. Jag hade nog gått lite modigare fram med färger i ett sådant här stort hus, och speciellt eftersom väggar och golv är så neutrala och ljusa. Jag hade definitivt även använt mer textiler. Jag tycker att gardinerna här försvinner nästan helt. 

Till höger har man lagt omkull ett foto....Kan det vara av familjen? 

Prinsessan Madeleines och Chris sovrum

....och badrum.

...med walk-in-closet

Prinsessan Leonores rum och badrum

Lilla Adriennes rum

Prins Nicholas rum. Tittar man noga så ser man att det står NICHOLAS på den blåa kudden i sängen. 

Madeleines man Chris jobbar tydligen hemifrån, och det här ser ut som hans hemma-kontor med alla skärmar.

Gästrummet - Jag undrar om det är här mormor Silvia sover när hon är på besök?

Kolla in sängkläderna! Känner ni igen lakanen från svenska IKEA? 

Det där påslakan settet finns ju även i blått. 

Gästbadrummet

Bara så kul att se! Eller hur? 

Ha en helt underbar lördag.