Ibland i livet är det absolut nödvändigt att förlåta någon även om det som personen har gjort eller gör kan kännas så fruktansvärt och så pass grovt att det känns som om att det hela är oförlåtligt. Aldrig i livet liksom!
Men vad är det som händer med själen när man går runt och bär på de känslor som uppkommit till följd av det man blivit utsatt för? Vad händer om man går runt en längre tid, kanske i flera år, och är förbannad och besviken och känner sig orättvist och illa behandlad av någon? Vad händer när man bär på undertryckt ilska?
Jo, det ska jag tala om: Man fräts sönder inifrån. Man blir förgiftad av ilska och bitterhet. Man går runt och mår dåligt och är ledsen och förbannad, och man slösar en enorm mängd av sin livsenergi på att älta sin situation i all oändlighet. Om och om igen som en vev. Först inför nära som orkar lyssna och sedan i sitt eget huvud i sina egna tankar när ingen orkar lyssna längre eftersom de anser det hela utagerat, trots att det är hur levande och aktuellt som helst i de egna tankarna.
Det är som att ständigt stå och trampa i kladdig gyttja, att konstant vandra i sankmark. Att sjunka ner i kvicksand. Det blir som om att man fastnar i en mardröm. Man lever det man blivit utsatt för. INTE BRA eftersom detta gör att man FÖRBLIR ETT OFFER.
En del gillar faktiskt att vara ett offer. Varför? Jo, för offerkoftan är bekväm. Det är skönt att vara en kränkt stackare som andra tycker synd om. Så länge man är ett offer har man nämligen ingen makt över sin egen situation och därmed inget ansvar utan kan bara sitta där passiv och vara den utsatta. Man blir paralyserad och det finns inget eget-ansvar.
Här gäller det att man tar tag i sin egen situation och vägrar vara ett offer, hur illa man än blivit behandlad. Har man blivit illa behandlad så har man ju givetvis varit ett offer eftersom man har blivit utsatt, men det gäller att inte förbli det mentalt. Det gäller att ta det kognitiva kommandot över situationen och reda ut det som har hänt kognitivt: Hur illa andra behandlar mig har inget med mig att göra, hur mycket man än vill tro det. Jag har inte gjort något fel och har inget att vara rädd för eller skämmas över. Jag lägger hela ansvaret för det som har inträffat på utövaren. Det är stunden man inser det som befrielsen kommer och man skyndar sig att slänga av sig den där förskräckligt illasittande offerkoftan och bränner den på bål!
Det gäller att ta makten över sina egna tankar eftersom det är hur vi tänker i en situation som också skapar känslorna som är kopplade till den situationen. Det är alltså våra tankar som skapar våran verklighet. Därför måste man vara extremt selektiv när det gäller vilka tankar man tillåter sig själv att ha.
Med detta konstaterat så skall jag sluta svamla och knyta ihop säcken. Att förlåta någon betyder absolut inte att man accepterar den handling som personen har utsatt en för. Det betyder inte heller att man på något sätt förminskar det grova som begåtts, eller att man någonsin kommer att glömma det. Nej, det hela handlar uteslutande om att man accepterar att det som har hänt har hänt och att man inser vikten av att lägga det hela bakom sig och bara blicka framåt för sitt eget mående och alltså helt och hållet för sin egen skull.
Jag förlåter alltså inte personen i fråga för personens skull utan det är helt i själv-bevarande syfte. Jag måste förlåta eftersom det är det enda sättet att blicka framåt och gå vidare i livet utan att frätas sönder av bitterhet. Jag orkar helt enkelt inte gå runt och tycka illa om någon bara för att de har behandlat mig illa. Det tar för mycket energi.
Att jag förlåter betyder absolut inte att jag nu istället kommer att tycka om den personen igen, nej verkligen inte. Det betyder bara att den personen inte betyder något för mig längre, inte ett endaste dugg faktiskt. Personen finns inte i min tankeverksamhet och jag tycker varken bra eller tycker illa om personen som jag har förlåtit. Jag känner total likgiltighet inför den här personen. För min egen skull.
Att förlåta här i den här situationen gör jag alltså helt för min egen skull. Jag önskar att jag var större och generösare än så och även hade förmågan att på ett bibliskt sätt förlåta den andra för den andres skull, men tyvärr är jag inte där ännu. Jag vore en hycklare om jag påstod det. Jag har det inte i mig här, men jag är trygg i vetskapen att det sköter Gud om. Han kompenserar nämligen alltid där jag inte räcker till på grund av att jag bara är människa. Tusen tack för det!
Att vandra i naturen med Lando är det allra bästa sättet att rensa hjärnan och att komma fram till bra beslut i livet. Yes! Jag beslöt mig för att förlåta och att gå vidare i livet. Det finns faktiskt en väldigt bra anledning till att framrutan är så mycket större än backspegeln.
