2020 blev året då jag bara skrev 202 blogg-inlägg. Det absolut lägsta antalet inlägg sedan jag började blogga om mitt liv i april 2010. Det som hände i mitt liv under 163 dagar försvann alltså och blev inte ens omnämnda och det tycker jag är trist eftersom min personliga blogg är min dagbok.
Varför blev det så? Jo, jag har en teori, en teori som vuxit fram över en tid och som klarnat då den gått från grumlig till glasklar nu när jag har fått vara ledig från ekorrhjulet ett tag och börjar slappna av. Då kommer nämligen kreativiteten och lugnet tillbaka och med det lusten och orken att göra sådant som jag verkligen tycker om och som fyller livet med mening, lycka och trivsel.
Jag vet att jag låter gnällig och otacksam när jag nämner detta, för jag känner mig nämligen så när jag skriver det här, men livet i ekorrhjulet och all rutin och stress som det innebär dödar lusten, orken och kreativiteten. Dagens sanning. Punkt slut. Jag vet vad jag talar om...
Jag har nämligen något att jämföra med, något jag får tillbaka i mini-dos under lov och ledigheter och som gör att jag plötsligt kommer ihåg hur det var att äga sin egen tid helt och hållet och att inte behöva springa i ekorrhjulet under största delen av sin vakna tid år in och år ut. Jag kan till och med känna att minnet av det livet som jag levde då i nästan tjugo år, alltså majoriteten av mitt vuxna liv, kan vara till min nackdel eftersom jag har något att jämföra med vilket kanske också gör att jag kan känna mig lite extra missnöjd över rådande läge.
Hade det varit lättare att stå ut med livet i ekorrhjulet och jag inte visste om något annat? Om jag trodde att det var mitt enda alternativ här i livet? Jo, jag tror faktiskt det.
Jag har skrivit om det här förut men jag kommer ihåg att jag var helt förskräckt över de liv som mina svenska väninnor här hemma i Sverige levde. Horrified! Hur orkar man jobba heltid och ha hem och småbarn att ta hand om samtidigt? Hur har man ens tid att leva då? Hur får man någon kvalitet på vardagen? Hur får man tiden att räcka till? Jag förstod det inte, men nu inser jag att alla bara gjorde vad de måste precis som alla andra mammor och pappor gör här hemma i Sverige. Mycket för att det är det enda alternativet som finns, eftersom systemet är uppbyggt så, samtidigt som jag gjorde vad jag ville med min tid eftersom den var min helt och hållet att bestämma över.
Nu tycker mina amerikanska vänninor lika synd om mig som jag tyckte om mina svenska väninnor här hemma i Sverige under alla åren utomlands. De tycker att det är hemskt att jag måste vara en heltidsarbetande karriärskvinna och springa i ekorrhjulet och senast i morse skrev en av mina amerikanska vänner på facebook en kommentar på foton jag lagt ut från våran fäbod norr om Orsa och som visade en hel massa snö. Hon undrade: Kan ni få någon att skotta all den där snön eller måste ni göra det själva? Jag ler varmt åt den kommentaren, för hennes mening är ren och skär omtänksamhet. Jag vet. I have been there. Hon lever i en annan värld än vad jag gör nu.
Summa summarum: Jag känner att vardagens stress gör mig mindre kreativ och då orkar jag varken formulera mig eller skriva eller läsa eller fixa i hemmets alla hörn som jag gör med sådan stor glädje, ork och entusiasm när jag är ledig. Orken finns inte. Jag är glad om energin finns att hålla undan så mycket hundhår det bara går...
Men jag tror inte att jag är ensam för jag hörde nämligen nyligen att försäljningen av symaskiner har ökat explosionsartat under Corona-pandemin. Teorin bland symaskinsförsäljare är den att folk har fått mera tid över nu när de är hemma mer och därmed kommer även lusten att skapa och sy fram. Underbart! Själv älskar jag till exempel att klä om möbler men det gör jag bara när jag är totalt avslappnad, stressfri och vet att jag har all tid i världen, för då kommer även inspirationen.
En annan sak är att det faktiskt hände mycket i höstas, sådant som varit enormt jobbigt men som jag har varit ganska kryptisk med i mitt bloggande, mest på grund av att jag vet att det sitter en och annan brydi-britta och kontroll-läser min blogg i elaka syften. Ja, tyvärr är det så på mindre ort i Dalarna...och då har det blivit så att jag ibland låtit bli att skriva om det överhuvudtaget trots att situationen varit totalt bisarr. En typisk sådan situation som man lätt hamnar i om man är stark, orädd och om man väljer att stå upp mot något som är fel genom att hissa Bull-Shit-Flaggan.
Det är nämligen nu min totala övertygelse att gränslösa människor hatar när man till slut talar om för dem var gränsen går, och då blir det ett jävla liv. Ett liv som gjorde att många släpades i skiten i en jobbig och dyr process, men där vi till slut kom ut helt rena och friade på andra sidan. Jag visste hela tiden att det skulle bli så, för det är nämligen så att The truth is like a lion...Let it loose, it will defent itself! Men vägen dit i höstas blev lång och jobbig. Att vara en vissel-blåsare är minsann inte för alla. Jag förstår att många låter bli. Det blev ju också tyvärr så att det var jag som fick stå som anmälaren med namn och allt trots att det var fler än jag som reagerat och sagt ifrån. Men, men...
Nu börjar jullovet lida mot sitt slut, precis nu när jag börjat slappna av och fått tillbaka min energi och min kreativitet. I går gick jag till exempel runt och fixade med alla krukväxter här hemma, ett område som blivit grovt eftersatt och som jag verkligen kände mig glad att jag äntligen hade tid med och framförallt lust att ta tag i. Oj så fina alla växter blev!
I går gick jag också runt i hemmets alla hörn och ordnade och fixade med allt och kände enorm glädje i att göra det. Det var riktigt roligt att få piffa lite. Att inte ha tid och ork med detta under jobbveckorna föder faktiskt en viss stress och det har ju förstås att göra med att jag är en person som absolut vill ordning och reda och städat och gnistrande rent hemma för att må bra.
Nu sitter jag här i min mysiga läs- och blogghörna och undrar över hur blogg-året 2021 kommer att se ut. Jag hoppas att jag kommer att kunna dokumentera så mycket av det som möjligt och det kommer nog att handla en hel del om min resa mot Avfart Frihet. Säkert om allt jag kommer att avstå....(shopping, socker och alkohol) mest för att peppa mig själv. Men med tanke på det som framkommit i ovanstående reflektioner så känns det viktigare än någonsin nu att verkligen trycka gasen i botten en gång för alla och göra allt för att nå destinationen så snabbt det bara går.
Min myshörna....Det är här det händer :-)
Ja, så angående blogg-året 2021, är ni redo? För nu kör vi!
Hänger ni på?
