Godmorgon i stugan!
Om att fortfarande vara en bloggare:
Det finns massor av människor som följer trender, som den om att ha en alldeles egen blogg till exempel. Det var väl i början av 2000-talet som det här med att blogga var stort och det var också i den vevan som så kallade influencers intog bloggvärlden. Sedan skulle alla, typ, ha en egen blogg.
Själv bodde jag utomlands på den tiden och missade det här lite. Jag kommer i håg att det var först i Japan som jag upptäckte blogglandia, dock skulle det ta några år till innan jag trevande och ganska skraj skrev mitt första blogginlägg i april 2010 i min blogg The Fortunes of a Navy Wife (som man hittar som länk till höger i min blogg), och då enbart i syfte att min familj och mina vänner runt om i världen skulle kunna följa vårt nya liv hemma i Sverige.
Jag fattade det inte just då, men det här med bloggandet skulle komma att bli en stor del av mitt liv. En riktig favoritsysselsättning. Ett andhål. Ett underbart upplägg och ett fantastiskt sätt att dokumentera livet i ord och bild, både som en typ av dagbok men också som en plats där jag med jämna mellanrum kan skriva av mig i vissa ämnen. Ned på pränt och ur huvudet. Det är så jag funkar lite. Sätt ord på tankar och känslor. Give Sorrow Words....är till exempel en riktigt bra ide, och det har jag verkligen gjort.
Nu har de flesta influencers och andra trendkänsliga människor som var med från början lagt ned sina bloggar sedan en bra tid tillbaka till förmån för reels på Instagram och Tik Tok. Jag tror att det här med att producera texter och bilder för en blogg kändes lite för tidskrävande för många. Att skapa innehåll där man skrev texter om något meningsfullt, nej, det kunde vara svårt. Det förstår jag.
Kvar finns nu en handfull influencers, kanske främst sådana med följare i äldre åldersgrupper, eftersom medelålders kvinnor fortfarande verkar uppskatta bloggar, och så vi då som ända från början hade ett helt annat syfte med våra egna bloggar än att bli framgångsrika och kända influencers. Vi som bloggar om våra verkliga liv i vått och torrt. Vi som nu känner till andra bloggare som vi följer och som följer oss. Vi som tycker att det här är en riktigt trevlig värld som värmer hjärtat. Kanske till och med för att just bloggar tenderar att vara en mycket snällare och varmare miljö än den som råder på andra sociala media.
Vad är det som får mig att reflektera över det här med det egna bloggandet? Jo, min egen frånvaro från bloggen. Jag vill blogga oftare men jag vet inte riktigt vad som händer. En slags känsla av inre stress och oro. Som om att något ligger lite orätt och behöver falla på plats. Så mycket som skall göras? Vardagen är så same, same i ekorrhjulet. På livsfronten inget nytt, typ. Nothing new unde the moon, same old dance, same old tune....Trots att jag känner stress.
Jag befinner mig i någon slags förändringsfas. Det känns lite personligt att blogga om, men jag strävar efter ett enklare liv på alla plan med fokus på det som verkligen betyder något på riktigt. Det kan ha med åldern att göra, men kanske även med min väninnas alldeles för tidiga död i somras. Hur lever vi våra liv egentligen? Ja, jag vet att jag tjatar om det med jämna mellanrum här, men tro mig, den frågan ältar jag även inombords.
Det som gör mig allra lyckligaste i livet är mina döttrar. Tanken på dem fyller mig med en enorm tacksamhet och så mycket kärlek. De är det absolut bästa jag har åstadkommit under mina levnadsår. Jag är så stolt över dem båda. Unga vuxna som försöker hitta sin väg i livet, och det gör det bra. Jag är så stolt och jag tackar Gud under mina skogspromenader.
När jag tänker på ett boende på varmare breddgrader i framtiden så tänker jag på det som ett ställe där vi alla får plats och kan umgås tillsammans, en plats för mina barn och deras framtida familjer. Nu känns det mest som om att vi springer om varandra på väg till våra respektive jobb och att alla har så fullt upp med vardagens pussel. Jag träffar ju Emilia på jobbet, det är kul, men där har vi ju alla fullt upp så de stunderna blir korta. I helgen jobbar Bella extra på sjukhuset och då passar vi lilla goldenvalpen Bengt, och så sover Bella över här i gästrummet eftersom hon slutar sent. Det är jättemysigt. Små guldiga stunder som man får ta tillvara på. Att ha en dotter sovandes hemma.
Haha...Ja, tänk att det finns folk som bloggar fortfarande, och förhoppningsvis så får jag fortsätta att vara en av dem i många, många år till.
Det tog flera dagar att få ihop det här blogginlägget.
Skrivet i torsdags - Om en nattvandrande hund:
Vilken otrolig fullmåne jag ser genom sovrumsfönstret nu på morgonen när jag börjar skriva på detta inlägg. Magisk!
Jag skall snart hoppa ur sängen och in i duschen och sedan ta en rejäl hundpromenad med Lando innan jobbet. Lando som rantar fram och tillbaka på nätterna och som vill bli utsläppt 4-5 gånger per natt. Jösses!
Det är nästan som att vara småbarnsmamma igen faktiskt. Som nätterna då man inte fick sova p.g.a en nyfödd, men nu är det en hund. Det kan ju inte vara bra för hälsan tänker jag. Jag har hört att man kan dö om de inte får ordentligt med sömn, omden blir ständigt avbruten. Ja, och det där med att väcka folk flera gånger per natt används ju även i tortyr har jag förstått.
Jag vet inte vad han gör ute. Spanar in rådjur i trädgården och går till grannens land och äter kattskit, ja typ.... Jag blir så irriterad att jag följer efter honom ut i trädgården, som en slags kontrollant. Ja, där står jag klockan två på natten i nattlinne och träskor under fullmånen i - 13 kallt. Jag traskar efter honom i snön på gräsmattan för att se vad han gör. En natt fick jag lov att ta i honom för att han vägrade att lyssna när jag sa att vi skulle gå in. Jag är helt mörbultad när klockan ringer på morgonen och behöver två koppar kaffe i sängen innan jag ens kan kliva upp. Helt galet som han håller på.
När man får ett tecken från andra sidan:
Under hundpromenaden längs vattnet på morgonen tänkte jag på Maria, min väninna som gick bort i cancer i somras bara 42 år gammal. Jag tänker på henne varje dag för det är så ofattbart att hon inte finns med oss längre. Så otroligt sorgligt att det inte går att sätta ord på, och speciellt att hon fick lov att dö ifrån sina två unga döttrar och sin Martin.
Jag får tårar i ögonen och tänker: Var är du? Ge mig ett tecken? Jag som tror på sån't...passa på nu. Och helt plötsligt, just då, så brakar det till i tallen bredvid mig där vid vattnet och det dyker upp en stor vacker gråaktig uggla. Så fin med att ansikte som på en söt docka. Jag stannar upp och börjar prata med ugglan, och när jag sakta rör mig framåt på stigen så hoppar ugglan liksom efter från tall till tall på de låga grenarna så att jag ser den så tydligt hela tiden. Jag som aldrig har sett en uggla på riktigt ute i det verkliga livet, förutom på en djurpark, trots att jag så ofta befinner mig i skogen. Det var en sådan unik upplevelse att jag kände på mig direkt att det var ett tecken.
Skrivet i fredags - Om tiden som går fort, och skall det vara så här?
Plötsligt så är vi redan en bra bit inne i december, och jag kan inte låta bli att undra om det här med att uppleva att tiden går så otroligt snabbt har att göra med åldern? För ju äldre jag blir desto snabbare verkar dagarna passera förbi, och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Kanske är det bra så länge man är slav i ekorrhjulet och tenderar att ändå bara gå längta efter fredagar då man äntligen får gå hem och ta helg.
Samtidigt så inser jag mer och mer att det här är ett skevt sätt att leva sitt liv på, att ständigt gå och se fram emot helgen och annan ledighet menar jag. För så kan det väl inte vara meningen att det skall vara, trots att det kanske kan se ut så för alldeles för många av oss som lönejobbar. Alltså för oss som säljer majoriteten av vår vakna tid för pengar. Det är bara att tacka sin lyckliga stjärna för att man har ett sådant trevligt jobb ändå. Alltså att jag tycker att det är lika kul att åka dit som att åka hem. Jag har ju världens bästa elever och undervisar i mycket trevliga ämnen.
Något jag inte bloggar om så ofta - Om resan mot avfart frihet:
Även om jag inte bloggar om det så ofta och detaljerat så går färden fortfarande mot Avfart Frihet. Varje månad lägger jag så mycket det bara går på att komma dit så snart som möjligt, vilket innebär mellan 45-50% av min inkomst. Under 2022 har det dock hänt saker som genererat oförutsedda utgifter och då har jag vissa månader inte kunnat avsätta lika mycket, men sådant är livet. Ibland har det känts som jag tagit ett steg framåt och två steg bakåt. Men det är bara att kämpa på. Stega ikapp, acceptera att sådant är livet och blicka framåt.
Om att få tänka om:
En annan sak som fått mig att tänka till lite extra på det här med möjligheten att kunna sluta lönearbeta är det rådande läget med recession och allt vad detta innebär med skyhöga priser på precis allt, men först och främst på elen, drivmedel och mat. Det är svindyrt att leva i Sverige! Jag är lika chockad varje gång jag går och handlar, för att inte tala om när jag tankar.
Sedan gäller det att hålla i och hålla ut. Sitta stilla i båten om det skulle behövas.
Ekonomin i världen går upp och ner som en berg-och-dalbana, det har den
alltid gjort historiskt sett. Och precis som om att vi sitter i just en
berg-och-dalbana så är det bara de som hoppar av i full panik som gör
sig illa.
Jag kan välja på att justera upp den summan som jag hade tänkt att jag skulle klara mig på och
som skulle täcka mina levnadskostnader, eller så får jag justera ned
mina levnadskostnader. Kanske både och. Men viktigt ändå att ge sig
själv någon slags marginal, utifall att.
Vi har ju ganska hyggliga medelklasslöner ändå, men hur gör låginkomsttagare? Jag kan aldrig låta bli att tänka på alla som har det sämre ställt och som kämpar. Jag blir frustrerad och arg och ledsen på deras vägnar. Ensamstående föräldrar, sjukskrivna, och så kallade fattig pensionärer m.fl.
Röda Korsets generaldirektör berättade häromdagen på TV-nyheterna att det är nu många fler av våra svenska pensionärer än tidigare som kommer till dem nu för att få gratis matkassar. Helt plötsligt har folk som har jobbat och betalat för sig hela livet inte råd att handla mat. I Sverige!!! Jag skäms. Skäms över hur våra fattig-pensionärer har det. Det är ovärdigt! There is something rotten in the state of Sweden.
Men hur skall vi tänka då? Jag kan ju bara prata för egen del och då tänker jag att jag måste tänka om gällande hur jag lever helt enkelt. Ett spår jag har varit inne på ett bra tag nu faktiskt. Jag kan inte längre slentrianmässigt gå till mataffären och handla som vanligt, eller spontaninhandla en ny outfit och samtidigt tro att jag skall ta mig till Avfart Frihet och till ett eventuellt boende på varmare breddgrader inom överskådlig framtid.
Jag planerar mina inköp noga och ser till att ha ett genomtänkt innehåll i skafferi, kyl och frys. Jag passar också på att handla kött, fisk och kyckling när det är kampanjpriser och har minskat ned på allt det där onödiga extra. Jag tänker att det kanske är tillfälligt, och om man tänker så går allt. Tro mig.
Något jag har bloggat om flera gånger - Miljö och konsumtion:
Sedan har vi det här med konsumtion. Jag behöver ju absolut ingenting! Lyckligt konstaterar jag att det enda jag köper till jul förutom mat och dryck är blommor och ljus. Allt annat som hör julen till finns redan i min ägo. I överflöd, och därför har jag kört iväg en del av det till den lokala återbruksbutiken mitt i byn. Så befriande.
Överflödig konsumtion påverkar klimatet på ett fruktansvärt hemskt och negativt sätt. Det är den allra största miljöboven i min mening. Därmed måste vi lägga om våra konsumtionsbeteenden omedelbart. Vem har inte sett bilder på klädbergen som förorenar vattendrag i fattiga länder till exempel. Kläder som så fint skulle återbrukas enligt några av våra allra kändaste klädproducenter. Allt är bara en lögn som skall få oss i konsumenter i rika länder att klappa oss på bröstet och må bra av att vi gör en insats för miljön.
Jag tänker mycket på det här med miljön och på vilken dubbelmoral det ligger i det här med att ha möjligheten att leva klimatsmart. Om vi tar det här med elbilar och solceller till exempel, det är fortfarande så pass dyrt att de allra flesta människor med helt vanliga löner inte har råd att vare sig köpa en elbil som kostar flera hundra tusen eller installera solceller för lika många hundra tusen, utan att ta banklån, om man nu ens kvalificerar för dessa summor på en lägre lön.
Bor man i flerfamiljshus, hyresrätt/bostadsrätt så finns det inte ens möjligheter att ladda sin elbil om man nu skulle råka ha råd med en sådan. På den ort där jag bor har jag medvetet kikat runt och det finns inte en laddstation i sikte vid ett endaste flerfamiljshus. Nopp! Så snopet. Vad besviken jag blir.
Men det är faktiskt med detta som det är med ekologiskt odlad och närproducerad mat, det är mest för människor som har högre löner och en stark ekonomi. Inte för lägre medelklassen eller arbetarklassen. Det inser man bara genom att titta på utbudet i våra mataffärer vars innehåll stämmer överens med demografin på de som bor och handlar där. Mer ekologisk, färsk, renare och därmed dyrare mat i rikare områden och tvärtom. Jag har bloggat om det här förut men jag tycker att det är viktigt att komma ihåg och man kan därför inte lyfta ämnet tillräckligt många gånger.
Gumman Grön i Mora. En riktig favorit.
Om man inte vill handla så kan man ändå fönstershoppa för att få in den där rätta julkänslan.
Nu har det kommit snö på gågatan, det hade det inte gjort på de här bilderna.
I våran familj har vi slutat med julklappar, förutom till barnen. Eftersom jag har vuxna barn så får de en alltid rejäl slant (behövs till renovering av lägenhet för den ena dottern och till hö, häst och hund för den andra) och kanske ett litet trevligt paket med något de verkligen önskat sig. Så här är det ingen som springer runt och handlar minsann, bara för att kulturen runt jul är sådan. Själv har jag sagt tvärnej till en endaste julklapp. Jag behöver verkligen inget utan försöker göra mig av med så mycket som möjligt av det jag redan äger.
Så fina Lucia-dekorationer inne på Gumman Grön.
Så mycket vackert att titta på.
Själv har jag planterat lite sparsamt i år eftersom vi åker bort strax innan jul. Men jag har planerat att göra en andra plantering av hyacinter i mina favoritkärl precis innan vi reser så att de blommar lagom till julaftonen då vi precis har kommit hem igen.
Några bilder från en hundpromenad för ett tag sedan.
Nu har vi mer snö, men de bilderna kommer senare.
I går njöt vi av Nobel, prisutdelningen och sedan banketten.
Så vackert, och så kul att se kungafamiljen igen.
Synd bara att inte Madeleine är med. Hon glittrar alltid lite extra.
Men hon lever livet under palmerna i Florida, och det gör hon rätt i.
Jag tyckte att det var så intressanta nobelpristagare i år.
Nu är jag t.ex. riktigt sugen på att läsa några av litteraturpristagarens böcker.
De låter så spännande. Eller hur?
För att inte tala om det där med Neandertalare.
Kronprinsessan hade verkligen något spännande att tala om med sin bordskavaljer.
Ha en riktigt fin tredje advent!
Varm Kram!
