Målning och tapetsering av hallen

 Vad händer på gården? 

Vattenledningen som går in i huset har frusit och det kommer att innebära extra jobb och pengar.

Vi har inte spolat så mycket vatten inne i huset eftersom vi har kopplat bort kranar i köket och toaletten och allt i badrummet nu när vi renoverar, och det var ju väldigt dumt det nu när det har varit över minus 20 grader kallt. Vattnet har i princip fått stått stilla, och ja, då frös det. Det är spännande det här med att renovera ett gammalt hus.

Men annars då?

Jo, vi börjar få ordning på hallen.

 Dörrfoder och taklister har kommit på plats.

 

 Elskåpet i hallen är målat.

Uppe i taket har vi byggt in de lite tjockare elkablarna. 

I ett sådant här gammalt hus är det vanligt att elen är dragen utanpå väggarna. 

 

 Det blev så snyggt med vitt paneltak och vita lister.

 Ett otroligt lyft. 

På 1950-talet renoverades huset i typisk 50-tals stil och då blev det brunmålade masonit-tak. 

Men nu är det åter paneltak igen som det säkert även var från början.

Hallen är i två delar. 

Först kommer man in i farstun och sedan in i hallen. 

Där längre in ser man en del av vardagsrummet. 

I farstun har vi en liten toalett som det var en pytteliten dörr till. 

Nu har vi satt in en helt ny toalettdörr men eftersom huset inte är riktigt rakt stötte vi på patrull. Då kallade vi in mästersnickaren och experten på precis allt som har med konstruktion att göra: Finaste pappa! Tur man har föräldrar i världsklass som hjälper oss att lösa så mycket i livet på alla plan. Jag är så välsignad. Älskade, älskade pappa. Det finns ingen som du.

Jamen titta så bra det blev!

Handtag hittade vi i en påse ute i snickarboden. 

Min morbror hade nog en tanke på att fixa till dörrarna i huset.

Nu är även tapetseringen av hallen påbörjad. 

Från början hade jag tänkt en mer färgglad tapet till vit bröstpanel, men på grund av några olika anledningar bestämde jag mig för en mer klassisk och neutral variant. 

Tapeten heter Borosan Easy -Up 2020 38601
 

Målade väggar i hallen hade känts lite för platt så vi bestämde oss för denna krispiga och klassiska tapet med liljor i krispigt vitt på en mjuk beige botten, och oj så bra det blir! Jag är supernöjd. Jag följer magkänslan och tänker med hjärtat när det gäller det här huset :-)

Eftersom elektrikern är mitt i färden med att dra ny el i huset så har vi kopplat bort elen från stora delar av huset. Vi har helt enkelt inte så många fungerande eluttag ännu, och därför blir bilderna lite mörka. Men jag kan inte låta bli att fota det som händer, även om det är lite dåligt med ljus i rummen.

Trots att det är lite mörkt så ser man vad fint det blir med den här tapeten i hallen mot de vita snickerierna. Jag är så glad att det blev så bra. Det är kul att kunna gå loss på tapeter i ett sådant här hus.

La, la, lovely....

Mormor hade nog tyckt att det här blev så fint. 

Hon är med mig. Det känner jag. 

Nu är det söndag. 

 

Vi tänder andra ljuset i advent. 

2:a advent och Nobeldagen. 

Nu sitter jag i soffan och njuter av Nobelfestligheterna.  

 

Utsikt från köksfönstret på gården. 

 

Tidigare idag har vi har varit på gården och fixat lite. 

Ljusstakarna lyser så fint och så mysigt i vardagsrummet. 

På gården har vi börjat att förbereda för garderob i sovrummet på övervåningen. 

Det blir en lång och smal walk-in closet. 

Ännu en av kattvindarna uppe kommer till praktisk användning. 

När huset byggdes så var det ju ingen som hade så mycket kläder och skor som man har nu och därför finns det inte så många garderober i anslutning till något sovrum i huset. För att inte göra för stora och drastiska ingrepp i de befintliga rummen bygger vi alltså om en f.d. kattvind, som min mormor använde som skrubb en gång i tiden, till en lång och smal garderob.

 Utsikt över sjön på hundpromenad en i morse. 

 

Vi kommer att få en riktigt vit och fin jul i år. 

Ha en riktigt fin kväll. 

Nu är det nio arbetsdagar kvar till jullov 2023.

Varm Kram!

Varför ska vi bara solskens-blogga?

 Vi har haft det så kallt här. Över - 20 C. Brrrrr.....

Nu är det runt - 10 C, och det känns varmt i jämförelse.

 

De senaste veckorna har jag läst mer en ett inlägg på sociala media, och främst då i bloggar, om att man inte mår så vidare bra. Något skaver. Livet är inte på topp. Man befinner sig i någon slags svacka. Kan någon relatera till det? Jag kan! 

Jag känner mig extra trött och frusen. Jag hostar och sviter av influensan eller vad det nu var vi hade dröjer sig fortfarande envist kvar. Något segt sitter i bröstet och i bihålorna. Jag har öronvärk till och från. Jag har dessutom ont i hela högerarmen, inbillar mig att det är någon slags muskel inflamation, och så kallsvettas jag lite av och till. Och angående det här med julen: Kreativiteten tryter och jag har noll julkänsla.  Jag som brukar riktigt mysa in julen.

Jag tog mig i kragen och planterade lite hyacinter och ett par amaryllis.

Det är ett knep sedan gammalt då man känner sig lite nere att plantera lite lökar och annat vackert så att man har något fint att titta på och att glädjas över. Ja, och sedan är det ju advent, och jag hade helt glömt bort att plocka in grönmossa från skogen innan snön kom som jag brukar varje år. Men då har jag sådan tur att jag har en underbar mamma som kom med vitmossa, och därmed är julen räddad :-)

 Ett gäng hyacinter i min Waldemarsudde kruka. 

Jag råkade få se den så kallade jubileumskrukan från Waldemarsudde och tänkte att det kanske är samma färg som i köket på gården. Jag måste ta mig en närmare titt på det. Men så fin färg. Kan vara svårplacerad om man inte råkar ha ett helt kök i just den färgen plus matchande köksstolar.

Det här med färgerna som jag helt på känsla och utan några djupare reflektioner har valt till gården är en helt fantastisk upplevelse, för utan att jag har vetat om det så går alla färger och former igen klockrent med sådant som har funnits på gården sedan tidigare utan att jag har varit medveten om det. Jag ler varenda dag när jag märker att allt passar så bra in och matchar sådant som min gammelmormors mamma, alltså min mammas gammelmormor, hade på gården i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. 

 

Och jag känner att de är med mig, alla dessa fantastiska och starka kvinnor som bott på gården genom tiderna. För det var min gammelmormor som fick ta över gården efter sina föräldrar och sedan min mormor, och nu ska jag få bo där efter min morbror. 

 

Grönt var favoritfärgen och det här huset går så mycket i grönt nu, helt av sig själv, att jag nog kommer att få det lite knepigt med all min heminredning som ju går i blått och vitt. Men vi löser det, och det kommer att bli så bra.

Lite adventsmys hemma i huset som en ung barnfamilj har köpt och väntar på att få flytta in i.

Tillbaka till det här med måenden och formsvackor. 

De tillhör ju det verkliga livet som går upp och ned för alla. 

Trots detta är sociala media fulla av solsken och perfektion. 

Jag har tänkt ganska mycket på det här och hur vi ofta pratar om att sociala media påverkar unga och leder till psykisk ohälsa, många gånger för att det mesta som presenteras på sociala media ser så perfekt ut. Ja, man kan ju lätt få för sig att alla har helt perfekta liv, utom en själv. Det påverkar alla. Även kvinnor i min ålder. Vi är inte immuna.

Jag scrollar genom FB och Insta och konstaterar att alla verkar ha sådan fantastisk ordning på sina liv. Folk är snygga i håret och har fina naglar och är välklädda och vältränade. Dessutom har de det så fint hemma och har tid att laga vacker och näringsrik mat baserad på ekologiska varor från scratch. Folk går på AW och julfester och glöggmingel och ser helt fantastiska ut. Jag blir enormt stressad av detta, trots att jag innerst inne vet bättre.

Själv är jag sliten och blek och naglarna är ojämna, avslagna och omålade. Jag har bara tvättat håret två gånger den här veckan och jag har skäggstrån på hakan och oplockade ögonbryn. Ser dåligt gör jag också. Men det kanske är meningen, så jag slipper se alla de där hårstråna."-Fröken, varför har du skägg?", undrade en pojke som jag har i spanska i åk 6.

Jag har haft samma svarta byxor på mig på jobbet fem dagar i rad, och växlat mellan två olika toppar. Dammråttorna, som mest består av hundhår. virvlar längs golven, och jag spenderar mycket av min vakna tid hemma med att rätta prov, eftersom jag skall sätta betyg på 241 elever nästa vecka. Mitt i allt detta så får sociala media mig att känna mig så otillräcklig som kvinna. For guess what: I don't have my shit together. My ducks are not in a row. Nej, tvärtom. Jag ligger efter, under, bredvid och bakom. 

Samtidigt ställer jag mig själv frågan: Varför skall vi bara solskens-blogga? Ja, och jag verkar inte vara den enda som frågar mig själv detta just nu. Till och med vissa bloggare som jag skulle kategorisera som influencers och som tjänar pengar på sina bloggar har börjat ifrågasätta sitt sätt att blogga. Allt det perfekta och allt det kommersiella som börjar skava eftersom det inte är i kongruens med det verkliga livet.

Nu menar jag ju absolut inte att det är bra med formsvackor och dåligt mående. Nej, jag menar att det kanske är hälsosammare att vara autentisk och att blogga om det verkliga livet så som det verkligen är och där man känner igen sig på ett bättre sätt än när allt är så välordnat och tillrättalagt hela tiden. Eller vad säger ni? 

Ska man bara skriva berättelser om ett liv som är på topp om man till exempel har en stor och välbesökt blogg? Jag tänker att det fungerar ett tag, men för mig kan det kännas så oäkta och jag kan inte blogga på ett sådant sätt. Livet går upp och ned och allt är inte alltid vackert och det känns inte alltid bra. 

Ibland ligger man ju faktiskt vaken på nätterna och oroar sig över saker, i alla fall jag. Och så ligger jag och försöker hitta lösningar. För när natten är som mörkast ser man ljuset allra bäst. Något jag har kommit fram till är att jag är Perfectly Imperfect. Gu' så skönt! Och allt som händer är bara en del av livet, och varför skall vi då bara solskens-blogga? Då får man ju bara med halva livet. Eller hur?

 

Ett bra knep när man känner sig lite nere är att tänka i tacksamhet. 

Det är så jag plockar upp mig själv från djupa mörka hål. 

Jag tänker på allt som jag är tacksam över och då är det omöjligt att känna något annat än ödmjuk glädje.

 Lando min älskade Lando.

Alltid vid min sida. 

Han känner in mig. 

Hundar känner nämligen av sina människor. 

Djur kommer från ett ställe där endast djup och ovillkorlig kärlek råder.  

Ljus, värme och kärlek. 

Vi har mycket att lära från våra djur.

Ha en riktigt fin lördag. 

Mot gården - där vattnet som går in i huset har frusit.   

NEJ!!!!

Nu blir det grävning i marken och en värmekabel för att tina upp det hela. 

Snart ringer vi arga snickar'n.

Varm Kram!

Vi tog oss en tur till södra Kalifornien

 Men hej! 

Det var ett tag sedan. 

Orken, lusten och hälsan tryter. 

Jag vill blogga men inget blogg-läge infinner sig. 

Känner mig lite låg och håglös och så har jag varit sjuk i influensa eller något liknande i nästan två veckor snart. Jag har jobbat som vanligt och varit på jobbet med feber. Bara en sådan sak. När man inte ens känner att man kan vara hemma när man sjuk. För jag har 241 elever i 9 olika grupper. 

Men nu skall jag i alla fall försöka att dokumentera våra fina resa till San Diego i södra Kalifornien. 

 

Men vilken fantastiskt fin resa vi har varit på mina två döttrar och jag. Tidigt på morgonen den 10 november klev vi ombord på ett Lufthansa plan med destination San Diego i södra Kalifornien. 

 

Flygresan var lång. Först ett par timmar till Munchen i Tyskland och sedan 11 timmar därifrån till San Diego. Det känns alltid som om att det är lite uppförsbacke när man åker västerut.

Bor man i Dalarna och flyger tidigt på morgonen så måste man också ta sig ner till Arlanda kvällen innan och sova över på hotell inne på Arlanda för att finnas på plats i tid nästa morgon. Ja, resan blir lite extra lång. 

Vi landade på eftermiddagen plockade upp vår hyrbil och körde direkt över bron till ön Coronado där vi skulle bo under hela vistelsen. Ön där vi har bott förut, mina döttrar och jag, och ön där jag bodde när jag först anlände USA i början på 90-talet. Nostalgi i massor vad gäller minnen från den ön alltså. Där känner vi oss så hemma.

 

Den här resan var väldigt välbehövlig vill jag påstå. Jag behövde verkligen få vara lite ledig och byta miljö. Jag behövde komma bort från alla måsten och från stress och hög arbetsbelastning.  Kroppen hade ju verkligen sagt ifrån, och det skrev jag om tidigare här i bloggen. 

 

Jag behövde också få vistas i ett varmare klimat bland tropiska blommor och fruktträd. Ja, och här blommade bougainvillea, plumeria, hibiskus, rosor, kamelia och liljor. Här var träden fulla med avocado och citrus av olika slag Ja, det var bara att plocka clementiner direkt från träden. Bara så otroligt fantastiskt och vackert. Jag njöt varje sekund, till och med när det kom lite regn en av dagarna.

 

Bella och jag på morgonpromenad. 

Coronado Beach och Stilla Havet. 

Bella & Emilia på morgonpromenad.

Jag tycker att själva San Diego är en helt perfekt liten stad. Så lättillgänglig och så lagom stor. Det är lätt att ta sig runt och det mesta ligger faktiskt inom 15-20 minuters bilväg, som flickorna påpekade när vi var där, om man nu inte stannar på ön förstås, för där ligger allt på gångavstånd, och där finns allt man kan önska sig.

 

Ön Coronado är på många sätt och vis en bubbla av så mycket vackert och så mycket välordnat, och därmed inte alls representativt av USA på något sätt, om man nu ens kan generalisera det amerikanska samhället. På Coronado kan man gå till nästan allt, och man känner sig trygg när man är ute och går, inte bara på dagen utan även tidigt på morgonen och på kvällen när det inte är ljust ute. Jag har aldrig varit rädd på Coronado.

 

 

Första morgonen åt vi en tidig frukost på Clayton's på Orange Avenue. 

Alltså tänk att kunna sitta ute och äta frukost kl. 8 på morgonen i november. 

 

 Emilia & jag.

 

Alltså, jaaa...De är de här små stunderna som gör livet. 

Jag tänkte precis så när jag satt där. 

Bara känslan att få sitta här med en kopp riktigt amerikanskt kaffe. 

Och bara ni som har druckit sådant vet precis vad jag menar :-) 

 

Älskar detta ställe, just a skip-and-a-jump från vårt lilla hus.

När man har rest till den amerikanska västkusten från Europa är man enormt morgonpigg. Första morgonen vaknade jag vid 3-tiden och ville ha kaffe, men fick gott vänta tills kl. 4:00 då Starbucks öppnade. Rutinen blev sedan den att kliva upp precis innan solnedgången, gå till Starbucks och köpa en stor kaffe latte, ibland den Gingerbread Latte som är i säsong nu, och sedan ta en rejäl morgonpromenad på ön i soluppgången. Helt priceless! Efter det gick jag hem och duschade och startade dagen. Oftast var vi redo att ge oss ut på trevligheter redan vid 9-tiden på morgonen.

 

Starbucks på Coronado Island.

 

Love, love, love....

 

Är man ute och går vid 5-tiden på morgonen så har man gatorna för sig själv.

Att få promenera runt på ön och titta på all vacker grönska och på alla fina hus är så roligt tycker jag som är så väldigt intresserad av hus och trädgårdar. Jag älskar att titta på alla olika byggstilar och på alla detaljer så som grindar och dörrar och fönster och träd och planteringar och små trädgårdsgångar. You name it.Lägg sedan till en massa tropiska blommor och frukt på det.

Morgon-kaffe-promenad.

Jag tar förstås en vansinnig mängd foton under mina promenader eftersom jag ser så många detaljer och fick en ide om att nästa gång göra teman om till exempel alla små grindar på Coronado, eller alla olika fruktträd, eller brevlådor, eller verandor av olika slag. Ja! 

 Så många fina och genomtänkta detaljer.

 

 

Tänk att ha den ron i kropp och själ som man behöver för att göra sådana här höstarrangemang vid sin grind. Jag är avundsjuk.

Något roligt och som jag såg extra mycket av denna gång var små bokskåp, eller små bibliotek, som folk hade satt upp utanför sina hus där man kunde lämna en bok eller ta en bok eller låna en bok. Vilken enormt fin ide! Att privatpersoner delar med sig av sina böcker på ön. Bara så mysigt. En riktigt fin småstadskänsla. 

Bara så mycket fint och så mycket fantastiskt som jag inte ens orkar tänka på när jag springer i ekorrhjulet här hemma i mörkret och kylan. 

Ett sådant här avbrott från mitt svenska liv väcker verkligen många tankar om livet och om hur jag lever det egentligen.  När jag får tid och lust och ork så ska jag skriva helt egna blogginlägg om det. Skillnaden på olika sätt att leva och vad det gör med oss och vår hälsa och mående. Det blir så otroligt tydligt när man som jag har något att jämföra med. 

Jag återkommer med flera inlägg och med tankar och funderingar från våran fantastiska vistelse i södra Kalifornien.  

 Ha en riktigt fin lördag! 

- 16 C här i Dalarna idag. Brrrrr! 

Mot gården där renoveringen fortsätter. 

Varm Kram