måndag 26 februari 2024

Mot ett enklare liv & takbyte

Good Morning Lovlies...

Yes, och där gick vi då äntligen på sportlov 2024. 

En riktigt välbehövlig paus för oss alla. 


Under veckan har jag fått både en bra och en jobbig nyhet gällande hälsan. Den bästa nyheten är att jag har ett jättefint hjärta och superfina kranskärl. Dessutom har jag normalt blodtryck och riktigt bra blodvärde. 

Alla andra prover kom också tillbaka superfina. Men vilken enorm lättnad. Jag som hade gått och oroat mig själv för att det skulle vara något med hjärtat, att hälsan skulle vara körd i botten och att jag skulle få lov att börja med en massa hjärtmediciner. Men så är det alltså inte. Tack gode Gud! 

Den jobbiga nyheten är att det som känts som en hjärtinfarkt och som har landat mig på akuten ett par gånger nu med största sannolikhet är förknippat med stress. Jag är inte alls förvånad. Livet har gått i ett galet tempo och det sista året har det hänt saker som varit väldigt tunga. Dessutom har jag ju lite för mycket undervisningstid och väldigt stora klasser samtidigt som jag är jätteambitiös och vill så mycket med mina lektioner och undervisningsgrupper. 

Man tror att man mäktar med ett högt tempo på hög nivå, men man är ju bara människa och dessutom en medelålders sådan. Jag tror ju att jag är typ 30...men så är det ju inte (och jag blir lika förvånad varje gång jag går förbi en spegel :-), det får man inse och acceptera, hur svårt det än blir. 

Nu måste jag lägga om och leva annorlunda annars kan jag bli riktigt dålig av stressen. Jag har varit utbränd vid två tillfällen tidigare och vet hur illa det kan gå om man inte lyssnar på kroppens varningssignaler. Det kan bli riktigt, riktigt illa, det kan bli tvärstopp, för det är kroppen som säger ifrån när man håller på som jag har gjort och dessutom har tendensen med sig i bagaget.

 

Nyckelordet nu är hållbarhet. Jag vill ha ett hållbart arbetsliv. Samtidigt som jag minskar ned på jobbstressen ska jag också kalibrera om och fokusera på mitt mål om att kunna kliva av den svenska modellen av ekorrhjulet, en modell som är galen by the way. En modell som gör många människor sjuka, och speciellt oss kvinnor inom vård och omsorg och skolan. Sådant finns det statistik på nu. Bara en sådan sak. Heltidsarbete är en kvinnofälla.

Jag har trampat på och jobbat målinriktad mot Avfart Frihet länge men har kommit av mig lite eftersom det kostar en hel del, mer än vi räknat med, att renovera hus, men nu ska jag upp på banan igen. Det känns som om att vi alldeles strax har åtgärdat det mest akuta med de största reparationerna och renoveringarna av huset, och i och med det kan jag börja rikta pengarna som kommer in mot Avfart Frihet igen. Snart.

Vi har övervåningen kvar men det är mest ytskikt. Vi skall till exempel lägga in ett ekgolv i stora sovrummet uppe. Ekgolvet finns redan för det köpte jag på REA i höstas, och vi kommer att lägga in det själva för vi gick nämligen och blev golvläggare när vi la in golvet i hallen och köket, och det gick ju bra. Haha...Det var fint det. Vi behöver bara bidra med lite kroppsarbete, och den varianten har vi kört istället för gym-medlemskap en längre tid nu.

Takbyte...

 

På tal om att det kostar att renovera hus. Taket på huset är i akut behov av att bytas ut. I somras när det regnade forsade det in vatten på övervåningen. När vi tittade upp i vindsluckan så såg vi att min morbror hade ställt upp en hink och andra kärl där som fångade upp vattnet och när de var fulla så började det läcka in genom taket på övervåningen. Katastrof! 

Väntetiden på takbyte har varit lång men nu är det äntligen våran tur. Nu blir det nytt tak och det kommer att kosta jättemycket pengar, men vi har inget val. Vi måste ju ha tak över huvudet.

Företaget som skall byta tak har satt upp ställningar runt hela huset.


Nu blir det äntligen nytt tak. 
 
De befintliga tegelpannorna på huset har troligtvis varit där sedan 1910. 
 
Nu ber jag till Gud om att takbytet kommer att gå friktionsfritt så att det inte tillkommer en massa extra kostnader i samband med det. Vi har fått en offert men hittills har allt arbete inom alla områden blivit dyrare än kvoten vi fått från början. Hur kan det ens bli så? 
 
Jag har tänkt flera gånger under den här renoveringen att jag har nog valt fel bransch. Jag skulle ha blivit hantverkare av något slag istället. Jösses vad det kostar att ha sådana hemma. Det är bara att gratulera alla blivande rörmokare och snickare och elektriker och plattsättare och alla andra hantverkare som vi har anlitat. Jag uppmanar absolut mina elever att välja utbildningar som leder till hantverkaryrken.


Baksidan av huset med byggställning. 

 
Två tomma gröna blomkrukor i köksfönstret. 
 
Förslag på vad jag skall ha för blommor i dem mottages tacksamt. 



Tända ljus i köket och bästa hunden i hallen.



 
Min fina skål från Italien får hänga med även i det här köket.

Jag köper inget nytt till det här huset eftersom resan går mot ett enklare liv. 

Min heminredning, som mest består av sådant jag har samlat på mig under mitt liv utomlands i olika länder, passar inte riktigt in i ett gammalt bondgårdshus i Dalarna, var det någon som påpekade, men det tänker jag inte bry mig om alls faktiskt. Nej, för nu handlar det istället om att förenkla livet samt om att kunna spara ihop pengar till tidig pension och därför får allt vara som det är. Nu har jag samlat klart på materialism, resten av livet skall jag samla på trevliga upplevelser. YES! 
 
Ha en riktigt fin måndag! 

Varm Kram

söndag 18 februari 2024

Ett besök i mitt gamla liv som amerikansk hemmafru.

På ett Instagramkonto som jag följer läste jag nyligen en lista som en kvinna i 40-års åldern med cancer hade skrivit. På listan kunde man läsa hur hon önskade leva sitt liv från och med nu och hennes mål var bland annat att: 

  • Leva utan stressa. 
  • Leva autentiskt.
  • Umgås med nära och kära.
  • Uppleva.
  • Resa.
  • Jobba mindre. 
  • Äta ren mat. Ekologiskt.
  • Träna, yoga & meditation.
  • Vistas i naturen.

Varför ska man bli allvarligt sjuk innan man bestämmer sig för att ha som mål att leva efter en sådan listan? Varför kan vi inte bara leva så nu? För det är ju precis så som många av oss skulle vilja leva hela livet, och inte vänta med det tills man står där med en allvarlig sjukdom. 

Men det är väl så att livet verkligen sätts i perspektiv för många först när man blir allvarligt sjuk och då klarnar det ofta gällande vad som är viktigt i livet på riktigt. När natten är som mörkast ser man ljuset allra bäst, typ, och så börjar man fundera över livet.

Vi lever stora delar av våra liv, liksom per automatik, efter en samhällsnorm där man förväntas sträva efter framgång och hög materialistisk levnadsstandard. Vi tror att det förväntas av oss. Men blir man sjuk så inser man snabbt att mycket av det man har jagat hela livet inte betyder så mycket som man trott, utan kommer väldigt långt ned på listan av det man värdesätter i livet, om det ens finns med alls.

Jag tänker mycket på det här med livsstil och speciellt nu när jag har hamnat på akuten ett par gånger med bröstsmärta så stark att jag verkligen har trott att det rörde sig om hjärtinfarkt. Jag tycker att vi skall försöka leva efter den där listan redan NU. 

Jag vill leva ett hållbart liv där jag har tid och ork att: 

Ta hand om mig själv - både kroppen och själen. 

Ta hand om mina nära och kära.

Ta hand om hemmet.

Jag vill äga min egen tid i livet fullt ut och göra precis vad jag vill, varje dag. 

Jag har haft det så i livet tidigare och blev väldigt påmind om det när vi var i San Diego i november. Mina väninnor i San Diego är hemmafruar och har all tid i världen att ta hand om sig själva, sina familjer och sina hem, allt medan jag springer mig sönder och samman i ekorrhjulet enligt den helsvenska normen. 

När jag var i San Diego så var jag verkligen på besök i mitt gamla liv.


När man får börja sina dagar med en lång och härlig promenad i solen längs havet på en blommande ö i södra Kalifornien. Det mår jag så otroligt bra av.

Precis så skall livet vara tänker jag, och jag kan vara riktigt avundsjuk på mina väninnor som lever sådana liv, så fjärran från det liv jag lever nu och det händer faktiskt att jag frågar mig själv ibland: Hur f*n tänkte jag där!? Tänk att slippa stressa och slita ut sig. Slippa bli gammal och sjuk i förtid. Jo, för stress blir man både sjuk och sliten av. Ja, och stress kan till och med döda. Livsfarligt tempo vi lever i vi som är ambitiösa och jobbar heltid. Heltid är en riktig kvinnofälla by the way. Och oj vad detta ämne provocerar vissa svenskar, men det är dagens sanning.

 

Denisia, Rose & jag. 

Mina Steel Magnolias i världsklass.

Vi har varit vänner i över 30 år och därmed är Denisia och Rose bland de amerikanska vänner jag har känt allra längst, tillsammans med June, Jane och Lorie, som jag träffade i San Diego när jag kom dit för allra första gången för lite över 30 är sedan.

Jamen, jösses vad unga vi var när vi träffades. Livet lekte, vi levde high-life och vi var alla tre flickvänner till unga och skarpa amerikanska yrkesofficerare i den amerikanska flottan (typ Top Gun och En Officer och en Gentleman) som tjänstgjorde på samma fartyg tillsammans i Persiska Viken under Gulfkriget och operation Desert Storm. Vilka spännande tider. Men tänk vad åren går....

Nu är vi medelålders kvinnor med vuxna barn och lever helt olika liv på skilda sidor av jordklotet, men det som är så underbart är att man fortsätter där man slutade sist och som om att tiden stått stilla. Det spelar ingen roll hur många år som gått, man vet var man har varandra. Så är det ofta med gamla vänner. Så är det med nästan alla mina amerikanska väninnor och det är en härlig känsla. Jag är välsignad.

Min väninna Denisia & jag. 

Denisia är en riktig filantrop, hon och hennes väninnor i San Diego ställer ofta till med olika tillställningar där de samlar in jättemycket pengar till olika behövande organisationer och grupper i samhället. Helt fantastiskt!

Om ni klickar  HÄR så kan ni läsa om min väninna Denisia och hennes man och även få en tur i deras mysiga hem i Kensington i San Diego. Artikeln var i tidningen Ranch & Coast, San Diego's Luxury Lifestyle Magazine.


 
Så här skall man börja dagen - Om jag får välja.

I morgon är det måndag igen. 

En vecka kvar till SPORTLOV 2024. 

Ha en riktigt fin kväll. 

Varm Kram

 

lördag 17 februari 2024

Den femte generationen i huset

Godkväll i stugan...

I morse vaknade jag och kände mig riktigt lycklig. I och för sig så hör ju inte det till ovanligheterna eftersom jag är född grund-glad, men i morse var det lite extra bra att få starta på topp eftersom jag inte har känt mig så vidare toppen på ett bra tag nu. Jag har känt mig trött och svag och liksom saknat livsenergi sedan jag hamnade på akuten förra veckan med bröstsmärtor. 

I veckan som gick har jag dessutom varit på kardiologen på Falu lasarett och tro det eller ej så blev det också ytterligare en vända till akuten i onsdags morse. Men jösses! Nu får det räcka tycker jag.

Men idag var en bra dag. Solen sken, fåglarna kvittrade och det droppade från taken. Låten Gyllne morgon, gyllne morgon... (minns ni den?) spelade i mitt huvud under morgonpromenaden med Lando och jag undrar var den kom ifrån, för den har jag ju inte hört på minst 35 år. Men det var en gyllne morgon faktiskt, och jag behövde verkligen en sådan. Tack för den!

I dag är vi hemma och fixar lite småsaker. Sätter upp en list, målar ett foder och hängt tillbaka en dörr på en av skrubbarna på övervåningen. Jag har också fått upp gardinstång och gardiner på verandan där den här drömmiga tapeten sitter. 

Tänk att jag blir lika förtjust varje gång jag kommer upp för trappen och möts av tusen dansande tranor. Dancing Cranes, så heter tapeten.

 Originalgolvet i hallen uppe. Gammalt men ack så vackert. 

Det är mycket som är gammalt här i huset men det gör inget.

Jag vill ha gammalt, använt, omhändertaget och bevarat. 

På de här golven har mina släktingar trampat i över 150 år. 

Bland annat mamma och mormor och gammelmormor som barn. 

Jag är den femte generationen i min familj som bor i det här huset.

Det känns obeskrivligt fint. 

Så fint så att jag inte ens har vant mig vid tanken på att jag faktiskt bor här nu, för det gick så fort och det var inget som jag var beredd på. Det fanns ingen förberedande tankeverksamhet innan det var ett faktum att gården blev min. Plötsligt en dag så stod jag bara där med en hel släktgård, jag som just hade renoverat en funkislägenhet som jag skulle flytta till och liksom leva mer med mindre. Minska ner och få ett enklare liv. Livet är så föränderligt och så förunderligt.

Alla hjärtans dag...

På Alla Hjärtans Dag hade våra före detta grannar hängt vackra hjärtan av is i träden på gården. Vilken fin överraskning. Vilken vacker gest. Jag tittade ut på gården och såg dem hänga där, och jag blev så glad. 

Vilken otroligt gulliga människor. Så omtänksamma. Tänk att åka ända hit för att göra oss glada på Alla Hjärtans Dag. Det finns otroligt snälla och varma människor i denna värld. Det behöver man verkligen påminnas om ibland. Good people, som man säger på engelska.

All you need is love...


Tulpaner på Alla Hjärtans Dag.



Besök av Skogens Konung...

När jag tittade ut härom morgonen så trodde jag först att det var Bella som kom ridandes på en häst in på gården. Jag såg det hastigt och liksom lite i ögonvrån ut genom köksfönstret mot gården, men sedan såg jag ju, det var en älg! Den gick runt lite på gården och nosade på ishjärtana och åt lite på rönnen. Den såg ut att trivas.

Sedan skuttade älgen upp i snön och in i trädgården, där brukar den säkert sova. 

Vi hade ju nattgäster i form av två älgar där härom natten.

Älgen i trädgården.

På Lando-promenad.

 I fredags kom det en hel decimeter snö här. 

Otroligt. 

Men snart är februari slut ändå. 

 
  Våra nya promenadvägar.




Så mycket snö hemma på gården.

 
Ljusinsläppet i det här huset är så ljuvligt. 

 
Bladverket  i tapeten riktigt dansar i solljuset.



 
Nu är det tulpanernas tid och jag låter mig förundras. 
 
De blir vackrare för var dag som går. 


Ha en riktigt fin lördagskväll. 

Varm Kram

måndag 12 februari 2024

Ont i hjärtat

 Good Afternoon....

Ännu en gång har jag råkat ut för akut bröstsmärta som strålar upp på sidorna av halsen och ut i käkarna. Det hände exakt på dagen tre månader efter att det hände första gången, och precis som då så hände det på jobbet när jag hade elever i klassrummet. 

Ännu en gång hamnade jag på akuten och ännu en gång konstaterade man att det som tur var inte rörde sig om en hjärtinfarkt, trots att de symtom som jag uppvisade var klockrena för just det. Men så rädd man blir. Det var oerhört obehagligt och jag blev yr, kände mig svag och hade hjärtklappning och det var tungt att andas. Nu håller jag mig hemma från jobbet i lugn och ro och har remiss till kardiologen och till skiktröntgen i morgon kl. 9:30. 

Själv anser jag mig annars som en mycket frisk människa. Jag lever medvetet nyttigt och äter inga mediciner och har inget högt blodtryck, utan ligger snarare på den lägre skalan. 

Den här gången bad jag läkaren att beställa lite extra prover för att kolla upp att allt såg bra ut så att det inte var något annat problem och svaren kom tillbaka så fina att jag minsann skulle kvalificera som blodgivare. Jag hade bland annat ett mycket bra blodvärde. Bättre än vad kvinnor i min ålder brukar ha fick jag veta. Det var ju skönt att höra. 

Men jag undrar ju verkligen vad det är frågan om. Jag kan ju inte hålla på att åka från jobbet och till akuten med bröstsmärtor och tro att jag skall dö stup i kvarten. Nej, nu tänker jag gå till botten med det här, så det är bara att hålla tummarna och hoppas att den svenska sjukvården är med på banan.

Nu håller vi till på landsbygden och då händer det att vi får några extra nattgäster ute på gården, bland annat av Skogens Konung.

Vi ser spår av alla möjliga djur och rådjuren har gjort en riktig djurstig genom hela hagen. 

Härom natten låg två stora älgar och sov i trädgården utanför köksfönstret och på morgonkvisten reste de sig upp för att inta lite frukost från äppelträden. Man påminns verkligen om den omedelbara närheten till de stora Dalaskogarna och vildmarken som ligger alldeles runt hörnet.


Våra fina nattgäster.
 
 Vad händer i huset?



Jo, nu har luckorna till överskåpen äntligen kommit och de blev hur bra som helst. Vi har också fått dörrarna till de två köksskrubbarna som finns i köket och som vi också har sparat. Medan vi valde en helt ny underdel av köket så bestämde vi oss för att spara alla överskåpen i original eftersom de är plats-snickrade och i massivt trä. Överskåpen och alla originalluckor och dörrar har sedan fått samma gröna färg och beslag som den nya köksinredningen och det blev så bra. Mycket bättre än jag hade förväntat mig. Jag är så tacksam för det. 
 

Vi är dock fortfarande utan de små sneda skjutbara dragluckorna som skall sitta precis ovanför diskbänken. När vi tog bort de gamla så fick vi lov att bryta sönder dem för annars hade vi inte fått ur dem ur skjutspåren. Nu måste vi göra helt nya och vi klurar på det så länge. 
 
Jag har fått förslaget att inte ha några luckor där, alltså att ha hyllorna med koppar och glas helt öppna och exponerade, men det är det tvärnej på. Jag är absolut en sådan som vill kunna stänga om allt jag har på mina hyllor. Det hela är ju en smaksak men jag vill inte att de skall kännas plottrigt och dessutom vill jag inte heller behöva damma glas och porslin. 
 

Kök med sneda dragluckor - Så mysigt. Barndomsminnen och nostalgi.
 
Så tidstypiskt för 1950-talet då huset renoverades av min mormor och morfar.


 Kaffemuggen med hunden Bengt fick jag i julklapp av Bella.


 Kärlek ~ Drömma


Färgen på köksluckorna blev så otroligt fin mot tapeten. 

Färgkoden är NCS 3005 G50Y


Ja, man blir verkligen köks-glad.


Allt tillsammans - Tapet, kakel, beslag, bänkskiva, tak och målade snickerier. 

Jag är så glad över resultatet.


Överskåp och underskåp i hörnet av köket. 

Den grönmålade listen i hörnet döljer kopparrören som sedan gammalt går just där.


Nu har vi också en köksfläkt. 

Härligt!

 
 
Härligt när tulpanerna matchar tapeten.
 
 


 Köket sett från hallen. 

Trösklarna i huset är sedan mitten på 1800-talet och de blir kvar. 

Det är trösklar som släkten har trampat på i över 100 år. 
 
Priceless! 


 Ute i hallen sitter det gamla elskåpet till höger.

Elskåpet har fått samma färg som bakgrundsfärgen i tapeten. 

Färgen är lite beige-grå. 

I helgen fick vi även dit ett par knoppar på skåpet. 


 
Knopparna är inhandlade på Pier 1 Import i USA och har legat och väntat på att få komma till användning i nästan 20 år. I det här huset vill jag använda sådant som jag redan har och jag vill inte handla något nytt. Det gäller möbler och all inredning. Jag har dock tänkt att köpa en ny ullmatta till köket lite längre fram när allt annat nödvändigt på huset är betalt. 
 
Kostnaderna har dragit iväg något alldeles oerhört och allt har blivit mycket dyrare än vad vi beräknade från början, mycket på grund av att rörmokeri och elen fick lov att göras om helt plus att gamla rör har frusit och gått sönder. Ja, det har ju varit några katastrofer under resans gång. Det kan man lugnt säga. Det känns som om att allt som kan gå fel har gjort det, men det blir väl så när byggnader blir eftersatta och utan underhåll i så många år. 
 
Många delar som vi från början trodde att vi skulle kunna behålla har vi fått lov att byta ut helt och ersätta med nya grejer, och ja det har kostat en bra slant. Den nästa stora utgiften kommer att vara ett nytt tak på boningshuset, eftersom det regnar in genom det befintliga. Det blir ett stort och dyrt men helt nödvändigt arbete och det sätter igång i mitten av den här veckan.


Ha en riktigt fin eftermiddag.


Nu blir det en stilla hundpromenad med Lando. 

Vi vandrar på nya vägar nu och det är ovant att inte ha sjön alldeles inpå. 

Men allt har sin tid i livet. 

Var rädda om er. 

Varm Kram