Att ha en hel gård med så stora ytor kräver en rejäl arbetsinsats och den tycks vara oändlig.
Jag känner en enorm respekt och stor medkänsla för min morbror som har bott här ensam i så många år. Det är så många situationer på gården där man behöver fyra händer och inte bara två.
Utsikt från balkongen på övervåningen.
Trädgården i förgrunden och hagen i bakgrunden.
Vi klipper gräset på gårdsplanen och i trädgården samt i första delen av hagen.
Gruppen med buskar precis bakom hammocken skall vi gräva bort i höst för den är snårig, vildvuxen och otillgänglig. Vi vill ha en stor gräsplan i trädgården inramad av bärbuskar längs sidorna, för så var det förr i tiden, och jag tror att trädgården blir finare och mer lättskött på så sätt.
Vi har så mycket bär på buskarna och fryser in massor.
Mamma hjälper mig att plocka och det är guld värt.
Jag är så tacksam.
Det är mycket rönnbär på rönnen mitt på gården och det är så vackert.
Det betyder tydligen att det inte skall bli så mycket snö i vinter.
Bra, för jag är absolut ingen vintermänniska.
Mig hittar ni då aldrig på en resa till fjällen, vare sig på vintern eller på sommaren.
Rönnen mitt på gården är lika röd som den gamla Nuffield-traktorn.
Det matchar fint tycker jag :-)
Vi har lagat den gamla traktorn från 1957 men sedan blev det mycket fix med att få skopan på plats igen, och till sist klarade vi det. Det krävdes lite extra tankeverksamhet, ordentligt med muskelkraft, exakt precision och ett stort järnspett. Men nu sitter den fast, som smäck.
Morgonljuset in i kammaren med bladspel från träden mot tapeten känns gudomligt.
Nytt den här veckan var att jag började jobba igen efter ett sommarlov som gick alldeles för snabbt förbi, som all tid tenderar att göra nuförtiden. Precis när jag äntligen hade börjat kunna sova lite längre på mornarna var det då dags att stiga upp tidigt igen för att göra sig i ordning och åka till jobbet.
Nu är första jobbveckan avklarad!
Det kändes jättekul att få träffa alla mina fina kollegor på skolan igen, både gamla och nya. Vi är ett riktigt bra och glatt gäng tycker jag, och det är alltid roligt att åka till jobbet när det är så. Guld!
Första veckan avslutade vi i går eftermiddag genom att ro kyrkbåt på Orsasjön precis nedanför vårt gamla hus. Det var underbart vackert ute på sjön och vi var ett gäng riktigt duktiga roddare minsann.
När jag först kom till båthuset blev jag tvungen att få fälla några tårar av sorg och saknad eftersom det var den platsen där Lando och jag brukade bada vid bryggan och sedan gå på skogspromenaden längs vägen in mot skogen bakom båthuset. Alltså, det var Landos och mina ställen och igår var första gången där utan Lando. Sorgen och saknaden finns kvar. Den är djup och oändlig. Det är så tomt utan Lando.