the motion.
Of a hand waving goodbye.
I try so hard to fight the feeling, that still lingers on inside.
But every single moment, I am running with the past.
With every door that opens I can't help looking back at the pieces that are gone, at what we could have become. I try hard, and still, if it would be your will, I would be the one you need.
I wonder when we became strangers.
It is like you slipped out of my hands.
I tried to hold on for some reason.
Sa vackert beskrivet! Visst ar det sa , att livet inte alltid blir som vi tankt oss.Tillvaron rycks upp,
SvaraRaderaoch vi maste starta om pa nytt igen. Sa svart det kan vara nar allting stalls upp och ner.
Kram Gunilla N
Hej Gunilla,
SvaraRaderaJa, visst är det så och för vissa är det lättare att gå vidare än för andra.
Kram och ha en fin dag!
Anneli