ser man ljuset allra bäst,
var det någon klok person som sa.
Och jag är svårt förtjust i klok-ord.
Jag vaknar ca. 3.30.
Varje natt.
För det mesta handlar det sedan om att försöka somna om, men ofta ligger jag och funderar länge, länge innan jag äntligen lyckas få till någon timmes extra sömn innan klockan slutligen ringer 6.15.
Jag ligger ofta och tänker på allt möjligt och i värsta fall försöker jag lösa världsproblem. Men härom natten låg jag och funderade och tog stora beslut baserat på att jag haft en stark känsla på sistone som inte känns bra och detta, kom jag på härom natten, beror på att jag nu av någon anledning inte lever i exakt kongruens med mina personliga värderingar och principer, för dem har jag tummat på för att passa in här och för att kunna verka i sammanhanget. Jag har alltså gett vika, jag har förhandlat sådant som i min värld förut icke varit förhandlingsbart och detta har resulterat i att jag fått lov att ta flera steg ifrån de grundprinciper jag normalt står stenhårt för och nu närmat mig sådant jag egentligen avskyr. Jag har kompromissat helt enkelt. Är det så folk måste göra här? Kanske.
Varför?
Jo, det går inte till här (på dessa små orter) som det gör på andra ställen, av den simpla och självklara anledningen att det skulle man aldrig tillåta på de där andra större platserna. No shit! Och folk på de andra platserna skulle ju knappast tro på mig om jag berättade. Men här är det fritt fram minsann för det ena dårskapet efter det andra, för här har folk inga valmöjligheter, vill man bo och verka här så får man minsann hålla till godo.
Varsågod, här är din skitmacka!
Tugga och svälj.
Men NEJ TACK!
Nu måste jag justera tillbaka livet så att det blir exakt i linje med vad jag tror på och vad jag står för. Samtidigt är jag svårt chockad över insikten om hur lätt det var att komma på glid, alltså att rätta in sig i ledet och gilla läget fastän situationen är vedervärdig. Nu behövs ett jättekliv för att gå tillbaka till GO, men jag är ju van med att ta gigantiska jättekliv och är absolut inte rädd för förändringar, tvärtom, det är det stagnanta jag skyr.
Ojojoj vilken lättnad och glädje jag kände 6.15 när klockan ringde och jag skuttade ur sängen med nya beslut. Lättad över att få kliva ur och glad som bara den över att jag tillhör den priviligerade skaran människor som absolut INTE behöver gilla läget eller äta skitmacka.
Aldrig någonsin!
Jösses så skönt!
Tack kära gode Gud för det!
Igår morse när jag vaknade hade det snöat här i Dalarna.
Våren törs man inte riktigt lita på :-)
Oj, stora beslut igen.
SvaraRaderaNu gissar jag på en flytt. :)
Hoppas att allt blir bra.
Kramar!
Kanske ett nybygge vid en strand?
Raderahaha...Kram!
Ja, det är lätt att hamna på glid i sina värderingar i den verkliga världen, inte bara i småstäder utan överallt känner jag. Jag tatuerade ju in en kompass-ros på axeln för att påminna mig själv om att hålla den egna kursen och behålla min integritet. Varje socialt sammanhang och varje arbetsplats kommer med kravet att kompromissa och anpassa sig känner jag - men ibland är kompromisserna acceptabla och ibland är de det inte. Och så gäller det att upptäcka när man korsat den där gränsen mellan acceptabelt och inte.
SvaraRaderaTänk på de tyska soldaterna under andra världskriget. Det var säkert många av dem som - liksom andra soldater världen över - trodde att de gjorde det rätta för fosterlandet, etc. när de ryckte in. Bara för att upptäcka med tiden att de förväntades följa befäl som innebar krigsbrott (atrocities) och så småningom folkmord... eller anställda som är finansiellt beroende av företag som tillverkar eller säljer något oetiskt (mediciner med problem eller vapen el.dyl). Så illa är det ju inte för oss, tack och lov! Men som sagt, det är nog inte ett småstadsfenomen utan snarare universellt! Skönt att du känner att du har löst det och hittat tillbaka till den acceptabla sidan igen.
Kram
Annika,
SvaraRaderaDu har satt fingret på exakt det jag menar. Man kompromissar och anpassar sig och till slut så stämmer det absolut inte överens med den man är och det är då mitt hela jag säger ifrån, på cellnivå. Situationer där man går över lik och människors hälsa för att få till det. För att uppnå mål i verksamheten..Fy fan!
Nej jag spelar inte med i det spelet. Jag kliver ur, vänder mig om och går iväg. Häller mig till mina värderingar där människor kommer först, sen pengar.
Kram, Anneli
Den här kloka, gamla gumman sa ju till dej, att du inte skulle passa in i en by
SvaraRaderavid Siljan med din internationella och vidgade bakgrund, men du var envis och köpte
huset vid sjön. OK, so now, what are you going to do? Vad säjer dina flickor? Kan
tänka mej, att det är svårt för dem att anpassa sej till Mora efter att ha bott på
så många intressanta och vackra platser.
Så du tänker göra ännu en ny start? Tror du har svårt att känna dej nöjd och tillfreds .
Orolig själ?
Ruth i Virginia
Jadu, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Jag vill ju vara nära min familj här i Dalarna och njuter av den vackra omgivningen, men har svårt att finna mig till rätta i hur det går till här, på många plan, och att folk inte ifrågasätter utan sitter tysta och mår dåligt, går hem och blir sjuka i depression och utbrändhet. Nej, ska man bo här ska man vara helt oberoende, på alla plan och klara sig helt själv.
RaderaHa en fin dag!
Anneli