Att bo på mindre ort

Vi har fått en ny granne. 

En vacker, välutbildad och vältränad ny-separerad småbarnsmamma med bra jobb i tidig trettioårs ålder. Hon hyr ett litet Lotta-på-Bråkmakargatan-hus runt hörnet alldeles vid vattnet där hon nu bor med sina små barn efter mannens svek. Vilken dum karl tänker jag. Han kommer säkert att ångra sig om något år eller typ om en kvart, för sådana som hon växer inte på träd här i byn minsann. 

Nej, minsann inte, inser en annan man...

En välkänd medelålders profil med högt chefsjobb i en grannkommun.
Han besöker grannen i smyg (tror han) för situationen är ju känslig. Hon är ny-separerad och han besitter hög chefsposition, så läget är ju otroligt delikat och man vill ju inte heller att byskvallret skall dras igång.

Men vi bor som sagt på mindre ort...

Alla vet allt redan.

För när mannen parkerar sin dyra bil på ett gräsfält nere vid båthamnen istället för på kvinnans gård, för att vara diskret, så undrar ju byborna omedelbart vem bilen tillhör och tar blixtsnabbt reda på detta genom modern IT.
Plötsligt står det klart för alla vem som är här och smyger efter skymning.

 Jag måste få säga att jag är djupt imponerad av den intensiva grannsamverkan som råder här.
Den är gränslös....Ja, jösses! Det är ju helt otroligt vad folk är nosiga!

Här i byn är det stenkoll på ett nästintill skrämmande sätt vilket tog mig själv många naiva år att inse under vilka jag trodde att jag var helt incognito när i själva verket grannarna visste mer om mig än jag själv gjorde, inklusive att jag var stroppig och högfärdig och trodde att jag var något, för så måste det ju vara om man är kvinna med ett spännande internationellt liv, bra jobb, egen villa, trevligt utseende och stark ekonomi. Japp. Så är det här! 

Inte undra på att grannfrun i Kråkberg aldrig hälsade på mig, förutom förstås hälsningen hon skickade i form av en anmälan till Länsstyrelsen för dålig djurhållning där hon skrivit ett brev med påståenden om att jag vanvårdade Lando. Helt jävla otroligt och ett rent påhitt, en sista chansning, förtal i ett desperat försök att jävlas med någon som hon absolut inte kunde komma åt på något annat sätt än via lögner.  

Att bo på mindre ort är som en spännande fältstudie i social-psykologi. 
Det finns forskning om fenomenet.
Mindre resurser betyder mer konkurrens och där det råder konkurrens skyr många inga medel.

Det ligger faktiskt stora sanningar i det vi ser i filmer som
Masjävlar, Änglagård, Jägarna, och Så som i Himmelen.

Tänk efter riktigt ordentligt så förstår ni direkt vad det gemensamma temat är.
Någon med anknytning till orten som bott och
verkat ute i stora världen återvänder hem till sitt ursprung.
Byborna blir direkt misstänksamma och oroliga då de fruktar att återvändaren på något sätt skall ta deras plats, partner, jobb, makt, status, vänner eller annat och att detta på något sätt skall inverka negativt på deras situation. För det är faktiskt den gemensamma nämnaren och är inget konstigt. De tror att deras liv skall förminskas och att de skall få mindre av något och därmed utgör återvändaren ett livsfarligt hot.

Varför tror ni att gråsparvar hackar ihjäl den exotiska, vackra och skön-sångande fågeln?
På liknande sätt som jag blev utsatt på den arbetsplats där jag sa upp mig 2012. För att min patetiskt mobbande kvinnliga mellanchef skulle kunna verka ostört med sina elaka härskarfasoner så behövdes jag först röjas ur fältet och elimineras, för i mig fanns det en konkurrens som skulle få henne att blekna vid varje jämförelse. Stackars människa!

Ja, att bo på mindre ort är spännande och ett ämne jag gärna återkommer till gång på gång.

Ha en fin dag!