Upp och ut

i friska luften. 

En strålande vacker dag och riktigt varmt i solen, 

om man nu kan kalla + 8 grader för varmt :-) 

Promenad i skogen vid sjön. 

Det luktar vår i min älskade Dalaskog. 

Här inhämtar jag lugn och energi, för här 

finns nämligen livskraften i det mest grundläggande av allt - Naturen. 

Trevlig Valborg! 

Vildvuxet

Jag känner mig fortfarande lite krasslig men har masat mig upp och plockar lite i kläder 

och skall nog sätta igång en tvättmaskin. När man är den enda föräldern att tillgå så stannar ju inte vardagen bara för att man är sjuk utan man måste ju ändå skjutsa och hämta och se till att det finns mat och rena kläder och allt det där ändå. Men det är ju verkligen tur att flickorna är lite äldre och mer självständiga nu. Värre var det förr om jag var sjuk och bodde i något främmande land där man inte kände någon och flickorna var jättesmå och hunden behövde rastas och kylskåpet var tomt och mannen var ute i på något hangarfartyg...

Men vi överlevde :-) 

Allt har sin tid. 

Mina Mårbacka pelargoner som jag klarade av att övervintra växer så det knakar och har blivit så yviga och spretiga att jag på inråd av mamma har trimmat dem lite genom att klippa av några skott. 

Skotten har jag nu satt i vatten och hoppas att de kan slå rot och bli till plantor så småningom. 

Vi får väl se...

Nu när tulpanernas tid är över så är det vackert med en liten annan grön färgklick på bordet. 

På tal om grönt så är det ju absolut inte någon grönska ute ännu och här har vi brun-gula gräsmattor.

Där på gräsmattan ligger Lando. 

Han har positionerat sin älskade fotboll precis utanför 

skjutglasdörrarna och ligger nu och väntar :-) 

Härliga hund!

Jag får ingen ordning

på hälsan och sömnen.

Energin, orken och gnistan finns inte.
Jag stannade hemma från jobbet igår och sov hela dagen.
Jag hade faktiskt tänkt att försöka gå till jobbet för det är så krångligt att försöka få dit någon vikarie och ge direktiv om vad som skall göras på alla lektioner att det är nästan lättare att gå dit själv trots att man är sjuk. Och det gör vi ju ofta faktiskt. Jobbar fast vi är sjuka. Men idag...Nej, det tog stopp.

Jag har något skit i halsen och lungorna och är febrig och trött. 

Dessutom spökar tidsskillnaden fortfarande trots att det enbart rör sig om 6 timmars skillnad mellan den amerikanska östkusten och Sverige. Jag hörde faktiskt att det tar en dag per timme att komma ikapp och det kan nog stämma.

Ibland undrar jag hur jag klarade av den ständiga tidsomställningen när jag jobbade som flygvärdinna och ännu mer hur mina gamla kollegor som fortfarande jobbar i luften efter alla dessa år klarar av det? För det är ju faktiskt så att en handfull av mina fina kollegor som började flyga ungefär samtidigt som mig inte har landat ännu!  Tänk på det när ni ser de där lite äldre eleganta tanterna i kabinen med påsar under ögonen och pondus som få, bland de där yngre flygvärdinnorna som ser så där oförskämt pigga ut :-)
Men vilket järn-gäng!

Vilket väder!
Snö och blåst. 

Sju år som bloggare!

Idag är det exakt sju år sedan som jag med darrande hand 

och lite pirr i magen skrev mitt första blogginlägg på min blogg som då hette

The Fortunes of a Navy Wife 

för på den tiden var jag fortfarande en gift amerikansk navy wife och skrev alla inlägg på engelska, för efter att ha spenderat hela mitt vuxna liv utomlands
talade min inre röst enbart Engelska,
precis som den familj och de vänner som läste min blogg. 

SJU ÅR! 

Jösses vad tiden går. 

Titeln på det första inlägget var 

"Is this a good idea?" 

eftersom jag ju absolut inte var helt övertygad om att det var en bra ide att lägga ut händelser ur mitt liv på internet och faktiskt lite skraj över vad det kanske skulle kunna komma att innebära. 

När jag började blogga hade vi nyligen flyttat hem till Sverige för första gången och syftet med bloggen var då att göra det lättare för familj och vänner utspridda runt om i stora vida världen att följa vårt nya liv i Sverige, samt att fungera som någon slags dagbok för egen del. 

Aldrig då skulle jag ens i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att min blogg skulle få hundratusentals besök från läsare i hela världen. 

Nu efter sju hela år som bloggare kan jag konstatera att jag älskar bloggar like mycket som jag älskar att blogga, samt att min min inre röst har blivit svensk, vilket gör att all familj och alla vänner som inte behärskar svenska och som fortfarande är intresserade av vad vi gör i Sverige har lärt sig att använda googles översättningsfunktion på bloggen. 

Jag har dessutom flyttat bloggen ett par gånger, dels för att mitt liv har ändrats markant och behövde en ny sida och dels tyvärr för att vid ett par tillfällen skaka av mig elaka anonyma läsare som lämnade en massa knepiga obehagliga kommentarer. Jo, för det är riskabelt att ha åsikter och att uttrycka sina åsikter i det offentliga rummet, och jag har vid tillfälle råkat på enskilda personer som försökt tysta ned min röst på min egen blogg, trots att det råder yttrandefrihet i Sverige och freedom of speech i USA. Men det är faktiskt bara svenska kvinnor som försökt stoppa mitt skrivande i vissa, för dem, obekväma ämnen som de helst skulle se sopades under mattan.
Tänk hur folk är! Man blir ju chockad!

Livet är livet. Det går upp och ned. Ibland vandrar man på fields of gold och ibland står man där i skiten och min rapportering om livet på den här bloggen innehåller båda delarna. 

Min blogg har dock genom åren inneburit en enorm glädje och främst för att jag har fått så många fantastiska blogg-vänner. Huvudsakligen andra bloggare med egna bloggar, men också läsare utan bloggar som kommenterar på min blogg och som faktiskt borde ha egna bloggar, eftersom de verkar vara sådana trevliga, intressanta och goa människor. 

Bloggen är dessutom en underbar digital dagbok som gör att jag kan gå tillbaka i tiden
i bild och text samt ett fantastiskt fotoalbum nu när ingen använder vanliga album som står i bokhyllan längre. Men tyvärr äger jag ingen fancy systemkamera så ALLA bilder på min blogg är tagna med min mobiltelefon, vilket gör att bilderna inte är av högsta kvalitet, men jag tycker dock att telefonen är rätt OK, smidig och praktiskt och alltid med överallt.

En av de första bilderna jag la ut på min blogg:
Vårt första egna hus här i Sverige som vi köpte 2009.


Jag är så glad att jag började blogga och kommer att fortsätta så länge jag bara har lust!   

Magic Kingdom

Döttrarna tog en massa underbara bilder på Magic Kingdom och 

jag frågade om jag kunde få några fina foton där de stod framför Askungens slott.

Haha...Titta vad jag fick :-) 

Fyndigt! 

Äldsta dottern framför the Cinderella Castle 

...och yngsta dottern.

Magic Kingdom. 

Vilket ställe. 

Men det är väldigt dyrt med inträde. 

Ca. 1000 kr per person och dag. 

Jag förstår verkligen familjer som åker dit endast en gång i livet. 

När vi bodde i Florida hade vi årskort på Disney World och var där så ofta vi kunde. 

Vad jag kommer ihåg så kostade ett årskort ca. 800 dollar för en hel familj, men det var ju ett tag sedan,

så det var verkligen värt att köpa om man planerade att komma ofta. 

Dessutom brukade vi passa på att utnyttja fridagar på Sea World, då alla militärfamiljer får gratis inträde på till exempel Veterans Day som är den 11 november varje år. 

Ha en fin dag! 

När det handlar om att klara dagen

Ja, då är man hemkommen till värsta aprilvädret med snöfall och ett par minusgrader 

och så åker man på halsont och feber och får ont i kroppen, huvudet och blir hängig. 

Men jag har inte tid att vara hemma från jobbet. 

Alla mina klasser skall ha samhällskunskaps prov nästa vecka och behöver förberedas. 

Så det gäller att hålla sig på benen. Tur att jag köpte med mig lite amerikansk dunder-medicin hem från USA. Sådan som lurar kroppen och tar bort alla symptom under några timmar tills man har tid att åka hem och kura ned sig i sängen i eftermiddag. 

En stor mugg kokhet ingefära te fick också komma med till jobbet i morse. 

Lite vardagsglädje i tillvaron: 

Titta vad min övervintrade pelargon har tagit sig efter att ha varit helt nedklippt!
Vad lycklig jag blir :-) 

När man inte har lust

att shoppa!

Tänk att så var det faktiskt nu när jag var i USA.

Den känslan har aldrig någonsin infunnit sig tidigare. 

Inte vad jag vill minnas i alla fall.

Vad pafft :-)  

Jag hade absolut ingen lust att gör en massa shopping rundor som jag vanligtvis alltid passar på att göra i USA då allt är så mycket billigare där än här i Sverige. Nej, det kändes som om jag absolut inte behövde ett endaste plagg. Garderoben är mätt helt enkelt och det bereds utrymme endast för kläder som jag anser vara juveler i särklass. Vi åkte bara till ett par outlets och handlade nödvändigheter till döttrarna som till exempel springskor, lite gymkläder, och så Emilias fantastiska balklänning förstås. 

Endast två riktiga juveler fick följa med hem för min del och dom behövde jag inte ens leta upp då de bara uppenbarade sig framför mig när vi letade kläder till flickorna. 

En elegant och jätteskön stickad mörkblå kavaj med guldknappar från Ralph Lauren för 80 dollar som säkert kostar flera tusen i Sverige på Ralph Lauren. Vilket kap!

Passar perfekt i min garderob som är klassisk och tidlös men inte tantig. 

samt ett par superfina stövletter i mocca från Tommy Hilfiger. 

Den amerikanska delen av mitt mellanförskaps-hjärta klappar varmt och innerligt när jag är i USA och jag längtar stundom tillbaka till mitt amerikanska liv. Det känns jättekonstigt att bara vara en besökare på ställen där vi har bott. Att åka förbi våra gamla hus där andra familjer nu lever sina liv är bitter sweet liksom och jag inser att jag fortfarande lever i mellanförskapet i allra högsta grad, det vill säga jag är inte helt svensk och inte helt amerikansk och passar in överallt och ingenstans. Dessutom dras jag med en ständig hemlängtan som skapar ett hål i bröstet, men var hemma ligger vet jag faktiskt inte. Kanske lite här och lite där. Skall jag någonsin hitta hem? 

Jag fick med mig en av mina favorit tidningar hem. 

Costal Living Magazine som är full av costal heminredning 

och annat smått och gott som hör till Ocean Living. 

Jag hittade den på mat affären Publix där vi dessutom handlade mat, och hör och häpnad...

När jag skulle betala frågade expediten om jag var Publix kund, de hade slutat med kundkort, men det gick bra att försöka på telefonnumret, meddelade hon. Ja, så jag slog vårt gamla hemtelefonnummer 727-943 9563 som vi hade när vi bodde i Florida för 10 år sedan och som jag av någon anledning helt plötsligt kom ihåg, och det fungerade!!! Haha! 

Jag fick mina rabatter och log hela vägen hem :-) 

Nu snöar det här i Mora!
Stora vita flingor dalar ned och lägger sig på gräsmattan så här den 24 april. 

Hemma i Dalarna

igen efter att ha rest i 26 timmar! 

Jet-packad är ordet...

som mina barn kallade det när de var små :-) 

(Mamma är jet-packad. Hon kom hem från Amerika igår, talade flickorna om för grannen i Italien när de var små. Priceless!) 

Jag skall upp och jobba nu på morgonen och känner mig nästan yr. 

Vaknar upp till brun beiga färger ute då inget här är grönt ännu. 

Temperatur: Minus 2 grader. Brrrr. 

Gammal yrkesskada: Jag är så imponerad av flygplan. Vi åkte hem i denna enorma Airbus i två hela våningar. Det måste ha varit plats för ca. 600 passagerare. 

 Utsikt i väst

Utsikten den sista morgonen. Här satt jag och avnjöt mitt morgonkaffe kl. 7 på morgonen. 

Solen gick upp i öster och Mexikanska Gulfen i väster badade i de mest fantastiska ljus. 

Båda bilderna är tagna samtidigt. 

Utsikt i öst över Tampa Bay. 

Vi har haft en alldeles fantastisk resa. 

Det har varit så underbart trevligt att få umgås med mina båda fina och älskade döttrar 

och mina föräldrar som är av världsklass under hela påsklovet. 

Vilken gåva! 

Ha en fin måndag! 

Heavenly!

What a fantastic day at Clearwater Beach where I 

woke up early and enjoyed my morning coffee with the sun coming up over the bay in the east creating the most beautiful colors in the west. 

Then we spent the morning on the beach until our old neighbors here in Florida, Rich and Kathy, called us over for lunch as they had taken their boat down from Tarpon Springs and were now docked outside one of their  (and mine) favorite restaurants 

Frenchy's Salt Water Cafe. 

Rich with Hitch & Emilia 

Kathy, Bella, Rich, Emi & Hitch 

Hitch always rides with Rich & Kathy in their boat. 

What an absolutely gorgeous dog. He made me miss Lando so much. 

We had the most delicious lunch!

Ahi tuna & Key Lime Pie. 

In the afternoon we drove up to see our old home in Key Vista and to catch up with Rich and Kathy again, who still live in the neighborhood. 

On the way there we stopped by my favorite fabric store, Jo Ann Fabric...

Bella & Emi entering JoAnn Fabrics

...and I bought the beautiful striped fabric by Waverly to match the fabric 

above that I already have at home. 

 My father, mother, Bella & Emi on Rich and Kathy's back patio.

 Kathy & Rich

Our old house in Key Vista, Tampa. 

Other old neighbors also came out and greeted us. So much fun! 

It was exactly ten years since we were here the last time...In another life for me. 

Kathy & I 

Kathy, Rich, Bella, myself & Emi

What a superb day! 

Beach Dag 1

Som blev en beach eftermiddag...

För innan vi tagit oss hit från Orlando genom djävulusisk trafik, checkat in på hotellet och sedan ätit sen lunch så var det redan långt in på eftermiddagen. 

Men ack så vackert och varmt :-) 

Solnedgång

 Vackra, vackra Clearwater Beach. 

Vi bor på 8:e våningen men kan absolut inte klaga med den underbara utsikten. 

Idag blev det en stor sallad till lunch. 

Underbart! 

Clearwater Beach, FL

Då åker vi vidare efter att ha bott mitt emot Disneys Magic Kingdom sedan vi kom. 

Nu blir det Tampa och underbara Clearwater Beach i några dagar innan vi åker tillbaka till Svedala. 

Fler bilder från Magic Kingdom kommer senare. 

"A small step for man

a giant step for mankind"

~ Neil Armstrong

Today we spent the day at NASA @ Kennedy Space Center and 

what a fantastic and interesting day we had. 

It is so much fun to travel with my darling parents! 

I feel so blessed. 

It was great to see the Apollo exhibit, and especially since I met and got to know 

the astronaut Alan Shepard and his wife Louise when we lived in Monterey, California. 

The Space Shuttle Atlantis

Absolutely fantastic to see up close for real. 

On February 1st, 2003, the space shuttle Columbia disintegrated during its re-entry into the atmosphere. 

The seven astronauts were killed.

82 seconds after the launch of shuttle (STS-107), a sizable piece of foam struck the leading edge of Columbia's left wing, at a speed between 650 and 950 km/h, making a hole in the protective tiles made of reinforced carbon-carbon (RCC), close to the landing gear area.
During the re-entry into t