Så otroligt lättad!

Parallellt med att jag har jobbat heltid som lärare så har jag den här terminen även skrivit en stor uppsats baserad på forskning om hur man lär ut akademisk engelska till elever som lär sig engelska. Titeln på uppsatsen är Teaching Academic English to English Learners: A Literature Review on Classroom practices, och oj vad jag har slitit och förstås många gånger undrat varför jag utsätter mig själv för något sådant. För ett par veckor sedan försvarade jag min uppsats på universitetet och har bara innerligt hoppats att den i alla fall skulle bli godkänd. Idag fick jag resultatet av mina examinatorer vid universitetet och utlåtandet var: 

It is our judgement that your thesis is an outstanding piece of work. 

Alltså jösses! Jag fick högsta möjliga betyg. Jag höll på att ramla ihop. Jag som hade varit så nervös att jag knappast vågat läsa utlåtandet. Nu är jag så otroligt lättad och glad att det inte ens går att beskriva känslan. Ett ton har lyfts från mina axlar.
I did it and I apparently did it good! Imagine that. 

Det är mycket som är otroligt för denna skilda heltidsjobbande och heltidsstuderande 47-åriga tvåbarnsmamman som tvingats ta till både plan B och C i livet som jag dessutom känner som om jag lever baklänges efter att ha varit hemmafru i nästan 20 år. Jag har kämpat hårt vilket har gett resultat och det är jag stolt över. Sedan jag som ensamstående mamma satte ned foten här på svensk mark efter separationen har jag sprungit fort framåt i full fart och faktiskt sprungit ikapp flertalet från min födelsekohort här hemma trots att de alla hade 20 års försprång.  Ja, shit vad man kan om man måste.

Just do it har varit min attityd genomgående. 

När skilsmässan var ett faktum så fick jag bästa rådet av min amerikanska svärmor: 

Nu har du två val, du kan lägga sig ned och dö eller så kan du ställa sig upp och kämpa.  

Jag valde alternativ två.

Jag noterar även att det känns konstigt att skriva om det här på svenska. Som ett tabu att dela med sig när man lyckats med något, och nästan som om man skryter, och det är ju fult i Sverige.

Hade jag skrivit det på engelska och i USA hade det inte känts ett dugg konstigt utan tvärtom, helt naturligt. Det hade varit självklart stolt och roligt för i USA är det fint med framgång.
Det är så man får ett bra liv. Och det är bra. I alla fall i USA :-)