Vilken lättnad!

I går hade jag möte med min uppsats-handledare, eller thesis supervisor som det heter på Engelska. Han har noggrant läst och gått igenom min magister uppsats och tycker att den är bra överlag, handlar om ett intressant ämne, är välbyggd, samt att jag har använt en rätt unik forskningsmetod. Det enda jag behöver justera lite är stylistiska aspekter som har att göra med språket på vissa ställen. Men vilken lättnad! Tänk om uppsatsen blivit sågad, för det är man ju alltid lite lätt livrädd för när man skriver sådana här stora uppsatser.

För mig personligen är det enormt utvecklande att skriva uppsatser av den här kalibern. Förutom att man får en massa ny ämneskunskap så utvecklar man språket på ett fantastiskt sätt. Vidare tränar man sin självdisciplin och uthållighet. Jag tror också starkt på att man håller hjärnan i form när den ständigt får jobba kreativt och analytiskt. Vidare är det ju ett enormt jobb och speciellt som jag jobbar heltid samtidigt. Men jag klagar inte för det här med tidsbrist är ett i-lands problem och där är många ibland nästan pinsamt gnälliga och bekväma. Själv har jag insett att livet går i vågor där de bland är så stora att man översköljs av dem. En del ser man på håll och är förberedd medan andra kommer som en överraskning, men för det mesta är de behagliga och kommer i jämna kluckande intervaller, och vet ni vad, det är bara att följa med.

Jag vill också vara en förebild för mina flickor. Jag vill visa dem att man kan studera, jobba och ta sig fram på ett bra och självständigt sätt i livet. Som kvinna är det nog extra viktigt att skaffa sig en bra utbildning och sedan ett bra jobb för det i sin tur ger frihet och valmöjligheter i livet. Man skall aldrig vara beroende av någon annan för sin egen lycka, och man kan undvika det så skall heller aldrig stå i ekonomisk beroendeställning till någon, det vet jag efter nästan tjugo år som hemmafru.

Mina döttrar och jag för exakt tio år sedan. 

Då såg livet väldigt annorlunda ut. 

Oj, vilken resa det varit sedan dess.