Just nu vart man än vänder sig i media så diskuteras det inte bara pension och FIRE-människor som pensionerar sig redan vid 40 års ålder utan vi kan också läsa om många som vill hoppa av ekorrhjulet helt mitt i sin karriär.
Jag ser detta som en relativt ny trend i Sverige och tolkar det som inget annat än en slags reaktion på något i vårt samhälle som inte fungerar längre och som vissa mår dåligt av och därmed börjar människor på att fundera över alternativ och hur de kan göra för att förändra sin egen situation.
Min åsikt om detta: Socialism och välfärd gör att människor inte ser om sitt eget hus för sin egen del utan luras helt enkelt in i en falsk säkerhet där de tro att samhället i alla lägen skall stå där med ett skyddsnät och tar hand om alla med offentliga medel. Vi är helt enkelt inte vana att behöva ta ett helhetsansvar över våra egna liv och detta framgår heller inte lika tydligt som det till exempel gör i USA, där detta ansvar är mer av en
no-brainer och därmed en självklarhet.
I USA måste du pensionsspara själv och du börjar med det så fort du fått din första riktiga lön i ditt första riktiga jobb. Har man tur så matchar arbetsgivaren sparandet med en viss procent i en så kallad 401K-plan. Det rekommenderas ofta att man lägger undan och investerar 15% av sin egen lön varje månad. Gör man detta från sin första löning tills pensionsålder så är man dollar-miljonär, på en helt vanlig löning alltså! Imagine that!!
Tänk om vi kunde gå ut i skolorna och lära våra svenska ungdomar detta? Någon som känner för att göra detta? Jag gör det med mina elever! Jag visar dem fenomenet ränta på ränta och avdramatiserar aktiemarknaden som något de absolut kan göra själva. Jag förklarar att köper man en aktie så köper man en del av ett företag och får därmed en del av vinsten, som omedelbart skall återinvesteras så att man äger fler och fler aktier som kan ge pengar den dagen då man går i pension.
PROBLEM 2 -
Ekorrhjulet - Svenska familjer har vandrat in i något som jag kallar för
två-inkomst-fällan, och den mina damer och herrar vandrar man tyvärr inte ut ur lika lätt. Man har nämligen byggt upp hela sitt liv och sin livsstil på kostnaden av två hela inkomster. Både mamma och pappa måste alltså jobba heltid för att täcka familjens driftskostnader och barnen måste checkas in på dagis vid arla morgonstund och innan solen ens har gått upp redan när de är 1 - 1.5 år gamla.
För att sedan få vardagen med barn och arbetsliv och privatliv att gå ihop behövs avancerad logistik. Man får tidsbrist och sömnbrist och brist på tålamod. Livet blir en rutin som går ut på att man följer ett rigoröst schema och det skall även presteras, minsann, och på kvällarna somnar man av utmattning sittandes i soffan före nio.
Vabuari kommer men man har inte tid att barnen är sjuka och man har inte tid eller råd att vara sjuk själv. På vissa arbetsplatser är det rent utav så illa att man inte törs vara sjuk och mormor får därför VABa, utan betalt förstås, för chefen har tittat strängt på mammorna i personalgruppen och frågat om det är problem med VAB på arbetsplatsen (som i att insinuera att det VABas för mycket).
Det finna mål och deadlines och när man väl uppnått de målen skall man göra nya målsättningar och utvecklas ännu mer och avancera bortom förstånd. Det blir bara mer och mer och allt går runt, runt, fortare och fortare. I panik ringer man till RUT och LINA och köper städtjänster och matkasse, för vem har tid med sådant själv? På utvecklingssamtal med chefen får man frågorna:
Vart är du? Vart ska du? Hur skall du ta dig dit? Själv undrar man i sitt stilla sinne vart man är på väg själv, på riktigt alltså. Och en dag inser man att man inte är glad. Man känner sig rent utav sorgsen. Vart tog livsglädjen vägen?
Kanske det brister. Man orkar inte längre. Man blir sjukskriven en tid, men inte tillräckligt länge för att bli helt frisk, för så snabbt det bara går skall man
skolas in på arbetsplatsen igen och
jobbträna, alltså träna på att först gå lite sakta i början för att sedan bygga upp sig så att man kan börja springa med full fart i ekorrhjulet igen.
Men man snubblar och ramlar under och bakom och bredvid. Man inser att man aldrig i livet kommer att kunna springa så där snabbt igen som man gjorde innan. Energin kommer aldrig tillbaka och man är trött. Så trött att det inte ens går att sova bort tröttheten. Trött på livet som det är.
Det är då tankarna börjar komma, de som handlar om hur man skall kunna ta sig ur ekorrhjulet helt och hållet. Man börjar tänka djupa tankar om livets mening och börjar fantisera om ett helt annat liv. Ett liv utan stress och mål och deadlines och rusningstrafik och ständig disk och dam och smutstvätt. Ett liv där man har TID och där man framför allt
äger sin egen tid. Ett liv där man har tid att umgås med sin familj utan att det är schemalagt. Ett liv där man har ordning på hemmet och där man kan gå ut på morgonen och sätta sig i trädgården med sitt morgonkaffe istället för att dricka det i bilen på väg till jobbet.
Problemet är att kraven blir högre och högre och många stressar sönder sig själva och sina familjer. Livet levs utan egentlig livskvalitet.
Det råder rekordnivåer på psykisk ohälsa i Sverige bland både kvinnor och barn. För vem har tid för barnen? Nu blev det helt plötsligt skolans ansvar att uppfostra barnen, för föräldrarna är för upptagna med sig själva, och lever barnen sedan fan i rena rama protesten mot det galna vuxensamhället så skall lärare inte låtsas om det utan det skall vara helt acceptabelt att bli hotad och utsatt för våld av arga elever.
Vi lärare skall då absolut inte ringa efter polisen eller föräldrarna, nej för behöver vi göra det gör vi enligt experter fel. Nej, vi skall istället gå kompetensutveckling i hur vi skall bemöta dessa elever. För de skall bemötas minsann, där och då samtidigt som vi undervisar en helklass i engelska och helst utan att de andra 23 eleverna i klassen drabbas. Utåtagerande elever som kanske hade mått rätt OK om mamma och pappa hade uppfört sig annorlunda under deras uppväxt och framför allt hade tid med dem.
Men barnen prioriteras ju inte av föräldrarna. De checkas ju in på dagis redan när de är bebisar! De skall ju smidigt passa in i det galna livspusslet, och finns det någon avvikelse så blir det katastrof, för då brakar planen. Krasch i systemet. Helst skall de inte märkas för det kan störa mammas och pappas spurt i ekorrhjulet. Det måste funka gnisselfritt, annars går det inte.
Min åsikt om detta: Det är helt vansinne! Det finns inget hållbart över detta sättet att leva. It is the road to nowhere....I USA finns det miljontals hemmafruar och hemmamammor. Och vi talar inte Hollywoodfruar eller om att vara lyxhustru, vi snackar medelklassfamiljer. Och det går hur bra som helst att leva på en lön om man prioriterar, lever efter en budget och slutar att konsumera en massa onödiga saker som man vare sig behöver eller egentligen har råd med. Jag känner också hemmapappor. Bara man jobbar i team där en går ut och
bring home the bacon medan den andra
frys it up in the pan. Skall båda
bring home the bacon så får man till slut äta den rå, för ingen har tid att steka den...
Jag själv var hemmafru och hemmamamma tills min yngsta dotter var 9 år och äldsta dottern 12 år.
Jag skulle nog grina blod och svimma av sorg om jag skulle behöva checka in mina barn på dagis när de bara var bebisar. Ni som gör det är starkare än mig.
I min värld finns det inget normalt över att lämna ifrån sig ett barn i sådan tidig ålder. Mina barn har föresten inte varit en sekund på dagis faktiskt och de är smarta och produktiva tjejer som det går hur bra för som helst i livet. Jag har haft all tid i världen för dem och på ett sätt som sönderstressade och överarbetade förskollärare i alldeles för stora barngrupper absolut inte har.
Men samhället i Sverige ser ned på en förälder som själv vill vara hemma och ta hand om sina barn och hemmet ungefär som om man vore en mindre värd varelse utan utbildning och intelligens. Jo, för här i Sverige är det värde som samhället applicerar på en person direkt kopplat till yrkesrollen. Har du ingen yrkestitel är du ingen..Det är du visst det!!! Du är en modig person som hittat en identitet i dig själv utan jobbtitel. Det är inte lätt alla gånger men när man väl har gjort det så kan ingen ta det ifrån en.
Jag själv är absolut inte min yrkesidentitet och det är inte i den mitt människovärde ligger och det är väl därför jag är totalt prestigelös på jobbet. En underbar känsla...Peace.
Ett annat stort problem är att Sverige är det mest individualistiska landet i hela världen och fastän du har en partner lever man separata liv där allt är uppdelat i ditt och mitt. Man har separat ekonomi, separat sparande. separat pension, enskild egendom. Vad hände med att dela allt tills döden skiljer oss åt? All for one and one for all? Man låter bli att gifta sig.
Själv skulle jag vägra att skaffa barn med någon som inte ville gifta sig med mig. De skulle vara alldeles för otryggt. Jag skulle också vägra att skaffa barn med någon som ville skriva ett papper för att försäkra sig om att jag inte skulle få något om det hela skulle gå åt skogen. Fy fasiken så själviskt och så oattraktivt! Man delar lika rakt av. Allt annat är grogrund för otrygghet och fattigdom., och speciellt för ensamstående mammor. Det finns absolut ingen jämlikhet i det upplägget i jämlika Sverige.
Har man väl lyckats bli gift så är man enligt min mening EN och man slår ihop allt. Man har gemensamma bankkonton, gemensamt sparande, gemensamt ägande i hus och bilar och gemensamt allt. Och då kan familjen börja blomstra. Det finns forskning på detta! Om ni inte tror det läs en bok som heter
The Everyday Millionaire av Chris Hogan. Där har man samlat fakta om vad det är som gör att folk lyckas med pengar och att de blir miljonärer. De är gifta, de jobbar tillsammans mot sina mål, de investerar, och de flesta är från yrkesgrupperna ingenjörer och lärare...Imagine that! Det trodde ni inte va?!
Innan någon kokar över av ilska för att man tror att jag föreslår att alla kvinnor blir hemmafruar så skall jag säga att det gör jag absolut inte. Inte heller tror jag att barn far illa på dagis. Men jag föreslår att man pratar ihop sig och samarbetar runt familjens situation så att man verkligen tar sig tid för barnen och inte sätter karriär, pengar, status, resor, prylar och allt annat först. Man kan turas om och man kan minska ned på sin konsumtion så rejält att man lever på en inkomst och då har man ju all tid i världen att ta hand om barn och familj.
Det leder till total harmoni för alla inblandade. Stressen utplånas i och med att en av parterna tar ansvaret för barnen, familjen och hemmet medan den andra tar ansvar för familjens försörjning, och pengarna är bådas oavsett vem det är som går hemifrån varje dag för att tjäna dem. Det finns inget mitt och ditt det finns bara "vårt" i en familj.
Livskvalitet och konsumtion är som sagt var inga synonymer, som många tycks tro, tvärtom.
Det är när man slutar att konsumera och börjar leva på ett enklare sätt som man helt plötsligt inser vad livskvalitet är på riktigt. Livskvalitet är TID, tid att fokusera på det som verkligen betyder något i livet. Kom i håg att på jobbet är du hur utbytbar som helst men för din familj och dina barn finns bara du. Du väljer...
Efter att ha läst boken
Jag Lämnar Ekorrhjulet - Ett liv utan lönearbete av Åsa Axelsson så är jag övertygad om att alla svenska familjer kan leva ett bra liv på en lön. I Sverige är detta lite av en sensation som ingen tror på men i USA är det som jag tidigare nämt hur vanligt som helst. Det gäller bara att man tar tag i livet och i alla utgifter och att man sedan minskar ned på allt onödigt, så går det.
Inget av det där som Åsa Axelsson skriver om i sin bok är omöjligt.
Ha en underbar dag!
