Från Glam till Damm: Att bara skriva om det som vandrar ur hjärtat...

Jösses, vilket skönt sportlov jag har haft. Tur att man redan är på plats i snön i Dalarna och inte alls behövde förflytta sig någonstans för att få ut så mycket som möjligt av naturen och vintervädret.

Men i vanlig ordning så går ledigheten alldeles för snabbt och vipps så skall man börja jobba igen. In i ekorrhjulet och vardagens rutiner. Vilken enorm tur jag har som har världens bästa jobb där jag får arbeta med världens bästa elever, supertrevliga kollegor och totalt prestigelösa och skarpa chefer, för så är det inte för alla skall jag tala om. Nej inte alls, och det är ett område som jag tyvärr besitter kunskap om efter att ha blivit utsatt för arbetsplatsmobbing och har haft riktiga stolpskott till chefer på ett företag i besöksnäringen här i Dalarna. Nej, nu har jag det fantastiskt bra. Guldläge! Tack gode Gud!

Det gör så mycket när man trivs på sin arbetsplats. Hela livet blir annorlunda av att man aldrig en endaste sekund bävar för att gå till jobbet utan ser varje dag som en ny möjlighet till att utveckla och därmed utvecklas i en miljö där man känner sig riktigt uppskattad. Och när man mår bra presterar man också bra...allt hänger liksom ihop. Det är chockerande att inse att alla chefer inte tycks veta detta eller ens har självinsikt i sitt eget ledarskap.

Med det sagt så skall man vara mycket noga med vilka chefer man väljer att arbetar under. Det finns vissa arbetsplatser här som jag i dagsläget skulle undvika som pesten bara för att jag vet vilka cheferna på de platserna är. Inkompetens och gräsligt dåligt ledarskap är i dessa fall understatements, och detta leder till vad som på engelska kallas toxic workplaces. För dåligt ledarskap demoraliserar nämligen en hel verksamhet. Livsfarligt!

Det här är bara en av anledningarna till att man skall se till att vara ekonomiskt oberoende, så man kan ställa sig upp och säga nej tack (eller fuck you om det är befogat) och gå därifrån. Tyvärr har många inte något annat val än att jobba kvar på en toxic workplace. Man har huslån och billån och studielån och andra lån och räkningar och livets omkostnader. Vidare kanske man också är i medelåldern och eftersom det åldersdiskrimineras hejvilt i Sverige trots att det är förbjudet (eftersom det är som med som allt annat i Sverige så blir det inga konsekvenser för detta som i USA till ex. där man kan stämma en arbetsgivare för diskriminering) så är det inte alls så lätt att bara vandra in i ett annat jobb. Man föredrar 30-åringar över 50-åringar alla dagar året runt på de flesta av våra svenska företag och kommer man upp i åldrarna så man måste se till att ha jobbet kvar helt enkelt. Man sitter där man sitter. Man har ont i magen och spyr ute på parkeringsplatsen innan man går in på jobbet men man har inget val (been there done that tyvärr).

Har man istället ägnat sig åt aggressivt sparande (istället för meningslöst shoppande) och investerande så skulle man kanske ha ett kapital investerat med en tillräckligt stor avkastning varje år för att täcka sina levnadskostnader, och det är då man är ekonomiskt fri och oberoende och inte alls behöver gå till en arbetsplats som man inte trivs på. Man behöver inte gå till någon arbetsplats alls om man inte känner för det. Tänk tanken i några sekunder. Hur känns den? Friheten att alltid kunna välja. Friheten att aldrig behöva befinna sig i en situation som man inte vill vara i och detta gäller både arbete och relationer. Vet ni till exempel hur många kvinnor som stannar i dåliga relationer för att de tror att de inte skulle klara sig själva ekonomiskt? Alldeles många.

Tänk vilken inre frid man skulle känna om man vore helt ekonomiskt oberoende. För utom de situationer jag nämner ovan så skulle man till exempel aldrig behöva oroa sig om vad som skulle hända om man blev sjuk. Man har ju redan sina kostnader täckta och behöver inte leva på någon futtig sjukpenning som bara betalas ut en begränsad tid tills man blir utförsäkrad. Man klarar sig själv i alla lägen.

Jag har skrivit om det förut men ekonomiskt oberoende är absolut inte synonymt med ett lyxliv i överflödigt sus och dus, som många har missförstått det att vara, nej, ekonomiskt oberoende är du när du har en passiv inkomst (alltså en inkomst som du inte behöver jobba för att få) som täcker dina absolut nödvändiga levnadskostnader varje månad, alltså det som ditt liv kostar att driva: Tak över huvudet, mat, bilunderhåll, bensin, el, vatten, sophämtning, telefoni, internet, TV och hem- och bil försäkringar etc. Vill man att kapitalet skall även täcka resor och lite lyx så får man se till att ha ett ännu större kapital, alltså där det blir pengar över efter att levnadskostnaderna är täckta.

Desto mindre utgifter man har desto snabbare kan man bli ekonomiskt oberoende. Trimma dina kostnader. Nej, man behöver inte ha 100 TV kanaler! Kolla öven över avtal och abonnemang. Förhandla. Vidare gäller det att inte ha några lån eller andra skulder alls. Det är faktiskt regel nummer ett innan man kan bli ekonomiskt oberoende:

Betala av alla lån och skulder först (utom eventuellt huslån). Gör inget annat. Lev efter en exakt och tight budget när du gör detta. Sälj saker. Vi snackar öken torka. Du ser inte insidan av en restaurang om du inte jobbar där. Det råder totalt köpstopp tills alla skulder är utrotade. Attackera skulder som om de vore en nödsituation, för det är de. De står som ett hinder mellan dig och friheten. Allt som blir över när du betalat för dina nödvändigaste levnadskostnader skall användas för att släcka skulder som om de vore en eldsvåda. Vartenda öre. När du inte längre har några lån...
Bygg en kontantbuffert på 3-6 månadskostnader. (Inte 3-6 löner utan dina omkostnader i 3-6 månader) Sedan...
Börja spara och investera i aktier och/eller aktiefonder. VARNING: Investera aldrig genom din bank för de får provision på att sälja på kunder vissa produkter plus tar för höga avgifter. Öppna ett ISK-konto på typ Avanza istället. Dit kan du föra över pengar själv och börja investera gratis på egen hand. Kan jag så kan du, och då skall du veta att vissa anser mig som rätt korkad :-)
Investera bara i stabila företag med bra avkastning. (googla gärna Prinsessan Estelles aktieportfölj). Håll er borta från nymodiga gizzmos som till exempel Bitcions. Över tid historiskt sett genom alla berg-och-dalbanor har aktiemarknaden gett en avkastning på mellan 8% - 12% i snitt. Investera inte i metaller som till exempel guld då det ligger på mindre än 2 % i avkastning och är en usel produkt.
Förstå vad du gör! Om du får rådgivning se till att rådgivaren verkligen vill lära dig så att du sedan kan fatta egna beslut och inte bara är en försäljare. Om du hamnar hos en rådgivare som snackar över ditt huvud med ett språk som du inte förstår och som gör att du känner dig underlägsen och dum. Gå därifrån omedelbart! En riktigt bra rådgivare skall ha ett lärar-hjärta och inte bara pusha produkter.

Jag har drygt tre år kvar tills jag är där själv och kan välja, och det är också det som är det allra viktigaste för egen del. Friheten att kunna göra precis som jag vill, att alltid kunna välja och aldrig behöva göra något bara för att jag behöver pengarna. Bara tänk er den känslan.

När man väl är där är man också vad jag kallar UNFUCKWITHABLE. Leif GW Persson förklarar detta fenomen bra när han skriver om det i sin självbiografi att det är inte själva pengarna som är bäst med att vara rik utan det är att man alltid kan tycka och säga precis vad man vill i alla lägen utan att behöva oroa sig för konsekvenserna. För man är inte beroende av någon för sin försörjning.

Jag tänkte skriva ett längre inlägg senare om vad det är som hindrar folk från att bli ekonomiskt oberoende, för det är absolut inte storleken på lönen. Det hela handlar om tankesätt, värderingar och livsstil. Personlig ekonomi, alltså privatekonomi, handlar nämligen bara till 20% om kunskap och hela 80% om beteende.

Det som hindrar många är myter om vad som är normalt, till exempel myten om att det är normalt att alltid ha billån eller ännu värre leasing-bilar (som faktiskt är det absolut dyraste sättet att äga en bil på). Man blir aldrig ekonomiskt oberoende om man är normal. Jag skulle aldrig låna pengar till en bil! Jag köper mina bilar kontant för ihopsparade pengar. Min Golf köpte jag begagnad för 50 000 kronor för några år sedan och nu letar jag efter en VOLVO V70, eftersom min dotter skall ta över Golfen, och då tittar jag i prisklass ca. 30 000 kronor., eftersom jag skall betala kontant. Men jag är också totalt opretentiös och har inget som helst behov av att imponera på någon. Alla är inte så. Alldeles för många är beredda att gå i skuld för att det skall se bra ut inför andra.

Ser jag vanliga medelklass människor med bilar i 3- 400 000 kr klassen eller mer så tänker jag bara att de är galna att ha sådana höga billån för bilar sjunker ju så snabbt i värde. Åker man in i ett medelklass bostadsområde och ser att det står en massa över-klassbilar parkerade utanför husen så vet man att där bor det en panka stackare. Var så säker. För folk köper saker som de egentligen inte har råd med för att imponera på människor som de inte ens känner. För så gör ju alla andra, eller? Men vet ni vad...Don't keep up with the Joneses because the Joneses are broke!

Sedan är det alldeles för mycket YOLO över mångas liv och spenderar beteenden - Man lever bara en gång så man skall passa på att unna sig, typ. Jo, visst lever man en gång men om man tänker så så kommer man aldrig att bli ekonomisk oberoende. Eller min favorit: Man måste leva nu och unna sig för vad som helst kan hända. Man kan dö i morgon....LoL! Eller inte! Jo, visst kan man dö i morgon. Man kan bli påkörd av en långtradare och dö på stört. Men den risken är ju extremt låg och är man frisk och lever ett ganska hälsosamt liv så är chansen tusen gånger större att man lever tills man är lång över åttio och att man nu får lov att jobba tills man blir 70 år för att man levt efter filosofin att man kan dö när som helst och därför ständigt unnat sig massor och sparat för lite eller inget alls.