Jag rensar och rensar, och desto mer jag städar och organiserar och desto fler prylar jag gör mig av med ju lyckligare blir jag. Livet känns lättare och platsen som prylar förut upptog fylls nu istället med livsenergi och en lust att uppleva, umgås och resa istället för att damma ägodelar.
Det här får mig att tänka på en bok som heter The Year of Less författad av Cait Flanders och som handlar just om det jag upplever nu. Cait Flanders slutade nämligen att shoppa, rensade ur sin lägenhet och gav bort en massa ägodelar och började upptäcka att livet är värt så mycket mer än sådant man kan köpa i affärer, och desto mer hon gav bort desto bättre mådde hon.
"In her late twenties, Cait Flanders found herself stuck in the consumerism cycle that grips so many of us: earn more, buy more, want more, rinse, repeat. Even after she worked her way out of nearly $30,000 of consumer debt, her old habits took hold again. When she realized that nothing she was doing or buying was making her happy—only keeping her from meeting her goals—she decided to set herself a challenge: she would not shop for a year.
The Year of Less documents Cait’s life for twelve months during which she bought only consumables: groceries, toiletries, gas for her car. Along the way, she challenged herself to consume less of many other things besides shopping. She decluttered her apartment and got rid of 70 percent of her belongings; learned how to fix things rather than throw them away; researched the zero waste movement; and completed a television ban. At every stage, she learned that the less she consumed, the more fulfilled she felt.
The challenge became a lifeline when, in the course of the year, Cait found herself in situations that turned her life upside down. In the face of hardship, she realized why she had always turned to shopping, alcohol, and food—and what it had cost her. Unable to reach for any of her usual vices, she changed habits she’d spent years perfecting and discovered what truly mattered to her".
Jag vill varmt rekommendera Caits bok samtidigt som jag vill flagga för att hon i dagarna precis kommit ut med sin andra bok som handlar om att få chansen att kliva av ekorrhjulet och sedan leva ett liv med intention. Boken heter Adventures in Opting Out: A Field Guide to Leading an Intentional Life.
Av olika anledningar så har jag på sista tiden tänkt väldigt mycket på att få kliva av Ekorrhjulet, att sluta byta min dyrbara och begränsade tid här i livet mot pengar och att istället börja leva ett liv helt på mina egna villkor. Jag tänker på att kunna vakna varje morgon och själv välja vad jag vill göra med min dag istället för att vara tvungen att lönearbeta, och det gör mig så taggad på att jobba mot mitt mål med allt jag har.
Jag har några år kvar innan jag är där och tidpunkten för när jag kan kliva av ekorrhjulet beror helt på storleken av summan som jag anser mig behöva för att kunna leva ett bra liv. Desto mindre jag behöver ju snabbare kan jag kliva av och tvärtom.
Jag tänker att jag vill att min passiva inkomst skall täcka mina driftskostnader (mat, boendekostnad, transport, samt förbrukningsvaror som till exempel hushållsprodukter och hygienartiklar). Vidare vill jag ha utrymme i min budget att resa och uppleva, men jag måste erkänna att ibland när världen känns för hård och vissa människor omkring för osorterade så skulle jag absolut kunna nöja mig med det minimala som bara täcker driftskostnaderna. De stunderna känns det som att jag lätt skulle kunna avstå det där extra bara för att slippa hantera vissa situationer.
Det här med att leva med intention, som Cait Flanders avhandlar i sin nya bok, tror jag är livsviktigt. För de allra flesta av oss skulle det nog vara förenat med stora hälsorisker att bara sluta jobba och sedan vandra planlöst och utan riktning resten av livet. För vissa skulle det lätt kunna bli så, och det är just de personerna som också är allra räddast att ens gå i pension när de uppnått pensionsåldern. För visst har ni också träffat på sådana personer? Som gruvar sig för pensionen alltså? Många vet nämligen inte hur man lever ett liv utan att spendera majoriteten av den vakna tiden på en arbetsplats och skulle därför ha svårt att hitta mening i en massa egen tid där man är fri från alla måsten och får bestämma helt själv över sitt liv och sin tid.
Jag har absolut inga sådana problem. Jag har varit hemmafru i nästan tjugo år och vet precis vad man kan göra hela dagarna om man inte behöver lönearbeta så jag skulle absolut inte ha några som helst bekymmer med att fylla min lediga tid. Majoriteten av mina väninnor i USA är hemmafruar och de tycker förskräckligt synd om mig som fick lov att gå och bli en karriärskvinna med heltidsjobb efter skilsmässan. Ja, jag förstår dem och hur de tänker kring min situation för jag själv fattade inte alls hur mina svenska väninnor hemma i Sverige ens hade tid att leva när de jobbade heltid.
Jag kände till exempel då att jag skulle grina blod om jag, som flera av mina svenska väninnor, fick lov att lämna in mina små barn på den kommunala barnomsorgen i ottan varje morgon för sedan ge mig av till ekorrhjulet. Jag förstår för att jag har levt i båda versionerna av livet. Dock är jag enormt tacksam för att jag fick vara hemmamamma tills mina flickor var lite äldre och kunde klara sig själva efter skolan tills jag kom hem på eftermiddagen. Tack gode Gud för alla de åren då jag fick privilegiet att vara mamma på heltid.
Mina hemmafru-år har alltså lärt mig vad man kan göra när man äger sin egen tid och därför har jag rätt bråttom dit igen. Jag har nämligen väldigt svårt att få ihop livet och allt jag vill göra så länge jag inte äger min egen tid helt och hållet.
Vad har ni för mål? Skulle ni kunna tänka er att gå i pension tidigt? Och skulle ni veta vad ni skulle göra om ni ägde er egen tid resten av livet och slapp lönearbeta?
Ha en underbar torsdag!
