Köp vardagskläder!

Det är absolut något som jag ständigt måste påminna mig själv om.  Jag sitter och tittar på fina klänningar och kavajer men var och när ska jag ha sådant på mig här och nu? Läs: Springandes i ekorrhjulet på mindre ort i Dalarna. Risken är ju total att jag blir all-dressed-up-with-nowhere-to-go. 

Det är ju ganska fantastiska reor som pågår just nu och är man uppmärksam kan man knipa riktiga gobitar på upp till 70% rabatt. Men det är alltså vardagskläder som gäller, sådant som passar en medelålders skolfröken på landsbygden, och jag konstaterar att jag faktiskt inte har så mycket på den fronten. 

Det har nämligen varit så mycket roligare att fylla på med lite glassigare outfits när jag väl har handlat. Jag loggar in och skall leta rätt på en vardagskofta att ha i klassrummet och det hela slutar med att jag klickar hem en smoking med revär och allt. Sedan behöver jag varma vinterkängor, men eftersom man skall ha lackskor till smoking så hamnar jag således på lack-sko-avdelningen istället. Alltså, vad är det för fel på mig!? LoL! Kommer jag gåendes i smoking och lackskor mitt i snöyran så vet vi varför, eller hur :-) 

Ja, jösses....

Eftersom min mellan-tjocka Didrikson jacka från 2009 behövs bytas ut då den efter att ha hållit formen i så många år nu börjar se riktigt nött ut, så gav jag mig ut på jakt efter en ny. Jag hittade en precis lika dan fast i en uppdaterad version (eftersom det är 11 år senare) och i annan färg på kraftig REA. YES! 

Didrikson Parka

Originalpris: 1 799 Kr. 

Mitt pris på REA: 720 Kr.

Över 1000 Kr i rabatt! 

Det är bara så jag handlar.

 Tröja: ICHI 

Kofta: Esprit

Ralph Lauren Estate Jeans

50% på allt utom parkan som det var 70% på, och väldigt mycket vardag över det hela :-) 

Toppen! 

I Sverige har vi redan tystnat...

Jag tittar på Morgon Studion på SVT1 och en av programledarna denna morgon, en man med brittisk accent, berättar att när man flyttar till Sverige så får man snabbt lära sig att man absolut inte ska prata om politik med svenskar. Nej, man skall avstå ifrån att prata om allt som är intressant på riktigt konstaterar han vidare, och jag kan inte låta bli att nickandes hålla med i detta konstaterande. För i Sverige ska vi inte prata om något känsligt eller kontroversiellt. I Sverige ska vi hålla oss till att konversera om vädret, och det är vi redan bäst i världen på. Visste ni det? 

Varje gång jag lägger ut något på min Facebook sida eller skriver om något här i min blogg där jag markerar ett ställningstagande så får jag väldigt lite respons. Jag tror att det helt enkelt beror på att folk blir obekväma när något kräver att de ska stå för något. Det är ju som vi alla vet förenat med risk i Sverige att öppet ha några andra åsikter än sådana som går i linje med den självutnämnda feministiska vänstereliten, som vet bäst. Endast om man tillhör den skaran har man rätt till talan medan alla vi andra (läs den outbildade ignoranta massan) ska skämmas och vara tysta. Precis så upplever jag det. 

I Sverige råder en livsfarlig tystnadskultur på precis alla områden, och vi kompromissar om precis allt vilket leder till en farlig samhällsutveckling som enligt min uppfattning absolut inte är hållbar. Vi lever i förnekelse samtidigt som våra politiker och samhällsledare undviker att ta i kontroversiella och känsliga ämnen allt medan den vänstervridna tredje statsmakten tystar ned och sopar under mattan, och vi svenskar går hem och tittar på Bingolotto och Let's Dance. 

Jag kan faktiskt ibland på fullaste allvar undra om folk är korkade. Folk som inte tycker någonting. Folk som inte står för någonting. Folk som inte pratar om någonting. Tomma människor helt enkelt. Hallå!? Finns det någon hemma?! 

Själv vill jag konversera, diskutera, analysera och höra olika vinklar och åsikter. Sådant tycker jag är super-intressant. Jag gillar engagemang och jag gillar folk som törs stå för något. Folk med driv. Modiga människor. Människor som vågar ingripa. Tänk Raul Wallenberg! 

Men i Sverige smalnar åsiktskorridoren successivt av. En farlig trend i en demokrati med påstådd yttrandefrihet och allt. Själv känner jag mig absolut inte lika säker längre på vad jag får skriva och tycka högt här i Sverige samtidigt som exakt samma åsikter är helt självklara för mig att få uttrycka högt i USA. Jag har aldrig ens tänkt i dessa tankebanor där, alltså att det inte är OK att tycka vissa saker och att det skulle vara förenat med fara att uttrycka sin åsikt högt. 

Kolla vad som händer i Franrike nu? Kommer lärare där nu att undvika att ta upp känsliga ämnen när de undervisar om yttrandefrihet? Ja, jag tror det. Man skräms till tystnad. Lägger sig ned för extrema islamister, av rädsla. Precis som vi redan gör i Sverige och därmed lever vi redan i ett skugg-kalifat och i ett läge där vi till exempel låter bli att uttala oss om de farliga parallellsamhällen med extrema islamistiska sharialagar som redan existerar och växer sig allt starkare för varje dag som går runt om i hela Sverige och där bl. annat kvinnor dagligen utsätts för heders relaterat våld och unga människor tvingas in i gängkriminalitet, allt medan vi svenskar låtsas som om det regnar. Vi är rädda gott folk! 

Vidare angår det inte oss, eller? Bara vi slipper se det eller erfara det själva så finns det inte. Tycker vi något om det hela så låter vi i alla fall bli att säga det högt. Så fega är vi svenskar. Vad synd. Tysta konstaterar vi att det är inte bra alltså, men vi låter bli att lägga oss i. Våra svenska politiker tar ju inte ens i det med tång längre, det är för riskabelt politiskt. Man har för mycket att förlora, sin politiska makt, genom att ta ståndpunkt. Till och med självaste statsministern är bedövande tyst, samtidigt som det sprängs och skjuts och rånas och våldtas som aldrig förr. 

Och vänsterfeministerna skriker om att så är det minsann inte alls! Det är färre brott nu är förr, påpekar de på sitt strängaste besserwisser-sätt. Tryggare än någonsin, och så hänvisar de till statistik från BRÅ (som tydligen kan ha varit frisserad). Sverige är mycket tryggare nu än förr påstår man. 

Ändå vaknar jag var och varannan dag och får höra på nyheterna om att ytterligare någon 20-åring har blivit ihjälskjuten eller knivskuren, att barn blir rånade, äldre lurade på sina livs besparingar, och det kommer inte ens som nyhet nummer ett längre utan rapporteras typ på femte plats. 

En klar strategi av den tredje statsmakten för att förminska händelsen. Om samma sak hade hänt i Sverige på 90-talet innan jag flyttade härifrån så hade det stått på förstasidan på varenda dagstidning. Det hade varit sensationsnyheter. Breaking News! Men nu hör det till vardagligheterna i Sverige och är inte alls sensationellt längre. 

Jag känner varken igen det nya Sverige eller alla påståenden om att det var värre vad gäller till exempel skjutningar och rån av unga förr. 

Jamen, nu ska jag sluta att göra läsare som aldrig själva skulle drömma om att tycka något högt  (förutom om de får vara anonyma) obekväma genom att byta ämne....till väder och kläder :-) YES! Here we go...

Bild från gårdagens morgonpromenad. Grått och trist och blåsigt. 

Vilken tur att jag har Lando så att jag kommer ut på ett par rejäla rundor varje dag ändå. 

Morgonvändan blir alltid en timme lång i snabb takt. Det är bra det. 

När vi kommer fram till sjön blir det dock en liten paus eftersom Lando alltid ska ta sig ett dopp. 

Alltså, den här hunden....

Så skönt med höstlov eftersom jag känner att jag börjar bli rätt sliten den här tiden på terminen. 

 Sidenblusen från Ahlvar Gallery kom och den är helt underbar. 

(Jag såg just nu att vänsterpartiets nya blivande ledare hade en precis likadan på sig. Kul eftersom jag uppfattar det som om att både vänster- och miljöpartister absolut verkar ha som någon slags dygd att absolut inte bry sig om kläder eller stil och därmed nästan med flit brukar klä sig illa. Kul att vänsterpartiets nya ledare har en blus för över 2000 kronor på sig. Eller hon kanske köpte den på REA som jag :-)  

Som flytande siden. 

Bara så snygg till mina svarta byxor med lite lyster i. 

Den blir självklar till julens alla sammankomster. 

En riktig klädklenod. 

Den kan lätt livas upp med ett par glittriga örhängen och armband i någon klatschig färg. 

Jag har redan span på några super fina från svenska Caroline Svedbom. 

Ha en glittrande fredag! 

Nu kommer solen. 

När man släpar efter...

Jag är inne i en fas nu där jag liksom släpar efter. Det är inte vackert. Man kan säga att jag lever i ett mentalt sludder. Jag är trött och har tråkigt och allmänt sliten. Samtidigt känner jag mig rastlös, otålig och understimulerad. 

Jag lyssnar på Nana Mouskouri, Pavarotti och Placido Domingo på hög volym när jag går igenom alla gamla fotoalbum och annat som jag nu packar upp ur helt orörda kartonger vars innehåll härstammar från mitt förra liv och som blev nedpackat 2007 och 2009. 

Plötsligt minns jag till exempel att jag har bott i Japan och faktiskt äger en helt makalös Japansk Kimono i helsiden, alltså som i japansk nationaldräkt (inte som i morgonrock). Jag törs knappt packa upp den då den är vikt efter konstens alla regler. Jag fick den i gåva av mina japanska väninnor när jag skulle flytta ifrån Japan. Ett riktigt handgjort kostverk. Tänk att jag helt hade förträngt den. Vilken överraskning. 

Jag stöter också på bilder från när jag var riktigt ung och jobbade som flygvärdinna. Tänk vilket helt fantastiskt sätt att se världen. Verkligen världens bästa skitjobb. Jag vill varmt rekommendera alla unga ressugna människor att prova på det yrket. 

Vidare är flygfolket ett helt underbart släkte. Trevliga, smidiga, hjälpsamma, roliga, lösnings-fokuserade, sjukvårds-kunniga, säkerhetstänkande, omtänksamma, utåtriktade, vänliga, glada, flexibla, serviceinriktade, kvicka, språkkunniga, och superbra på samarbete i grupp i alla möjliga konstellationer samt på att bemöta individer i vilka situationer som helst faktiskt. 

Titta bara på vilken helt exemplarisk grupp det visade sig att flygvärdinnor utgjorde nu när man blixtsnabbt behövde anställa extra personal inom vården under covid-pandemin! Det enda som behövdes var en kort introduktionskurs, ungefär som när man skulle börja flyga på en annan flygplanstyp,  allt annat fanns redan där, inklusive säkerhetstänket. Ja, jag säger då bara det! Helt förträffliga människor helt enkelt. Om ni har möjlighet, anställ en flygvärdinna! 

Under en period när jag jobbade som flygvärdinna var vi en mindre grupp piloter och värdinnor som blev uthyrda av vårt svenska flygbolag för att jobba som in-flight och medical instruktörer på Kenya Airways och sedan Sudan Airways, och lilla jag som var näst yngst bland kabinpersonalen hade den goda turen att få ingå i den gruppen. Lucky me! Vi hade våra egna svenska piloter i cockpit vilket kändes tryggt och bra. 

Katarina, Sanne & jag på Zanzibar, som är en riktig paradisö utanför Afrikas östkust.

På stopp på Zanzibar- Vi bodde på ett underbart resort precis på stranden.

Le Galawa Beach

Det var ju både spännande och superintressant samtidigt som det var ett helt fantastiskt sätt att få se lite mer av Afrika, vilket vi verkligen gjorde eftersom vi var med och jobbade ombord på flygningarna för att utbilda den afrikanska besättningen.

När vi var lediga så skyndade vi oss att hoppa på som fri-passagerare på någon Kenya Airways flight och favoritdestinationen då var otroligt vackra Malindi och Hemingways Hotel som ligger precis vid Indiska Oceanen, och där vi hade kraftig Airline Crew rabatt på rummen. 

Jag minns att vi vid ett tillfälle inför en ledig långhelg hade så bråttom att bara springa över plattan och hoppa på sista flyget dit att vi glömde att kolla om det fanns lediga rum. När vi väl kom fram hade en stor grupp med brittiska turister just checkat in och alla rum var slut.  

Vad hände då? Jo, då sa den brittiska hotellchefen att vi fick bo hemma hos honom och hans fru i deras fantastiska villa i brittisk kolonialstil som låg 50 meter från hotellet precis på stranden. Tänk vilka minnen!! Underbart! 

Jag på stranden i Malindi, Kenya. 

Vilka tider! 

Vilka minnen! 

Tur man har dom! 

Jag hittar också bilder från när vi bodde i Spanien och Italien och på barnen när de var små och när de åkte gondol längs Venedigs kanaler till exempel. 

Jag blir glad när jag inser vad mycket roligt och spännande jag faktiskt har gjort i livet. Jag har levt ett rikt liv. Rikt på upplevelser och intryck. Rikt på möten med olika kulturer och människor över hela världen. 

Jag känner mig enormt välsignad som har fått bott i så många olika länder och för att jag har fått kalla några av världens absolut vackraste platser mitt hem. Jag är också väldigt glad över att mina båda döttrar har vuxit upp i ett internationellt sammanhang och att de nu därför är vad som som kallas för Third Culture Kids. Ungefär på samma sätt som jag får finna mig i att leva i ett mellanförskap resten av livet, vilket bland annat innebär att man får leva i en ständig längtan samt att man passar in överallt men samtidigt ingenstans. 

Man blir en kameleont. Flexibelt och smidigt kan man ställa om till vad som gäller just där man råkar befinna sig just då och till det som förväntas av en i det sammanhanget. Utan problem. Man bara vet liksom. Och man förstår. Det kallas interkulturell kompetens. En mycket underskattad egenskap. 

Just nu inser jag att jag har nog ställt om mig alldeles för mycket till det som gäller på mindre ort i Dalarna. På landsbygden. Det gäller att följa Jante-lagen till punkt och pricka. Förstå att medelmåttighet är det föredragna måttet. 

Ja, och så gäller det att inte klä upp sig för mycket, för då blir man all-dressed-up-with-no-where-to-go, och då undrar faktiskt folk här på riktigt vart man ska och frågar: Vart tror du att du ska då? Läs den frågan igen. Den innehåller mycket mer än man kan ana. Den säger nämligen allt. Vem tror du att du är? och Vart tror du att du ska? 

Note to self! 

Så det gäller alltså att hålla låg profil. Annars blir man en sådan där som blir illa omtyckt just för att man tror att man är någon som ska någonstans. Ni fattar. Det går ju inte. 

Jag inser mer och mer vad gravt felplacerad jag är här helt enkelt, och det gör mig både otålig och uttråkad, och vissa dagar också tyvärr odräglig, som nu till exempel, och då måste jag slänga iväg en rant i form av ett blogg-inlägg.

 Alla mina vänner från förr har flyttat härifrån och kommer bara hem och hälsar på föräldrar och släktingar några veckor varje år. Typ runt midsommar, jul, och kanske på något sportlov. De säger att jag gör det bra som klarar av att bo här permanent. Att jag är modig. Att de aldrig skulle stå ut. Ja, det ligger mycket i det där faktiskt. Inklusive att jag är alldeles för modig för mitt eget bästa och råkar ju till och med illa ut för det, vilket jag skrivit om ganska nyligen här i bloggen. 

I bland kan det till och med kännas som om att livet har passerat redan, att allt det roliga är förbi och att nu blir det inget mer än så här. Då blir jag riktigt deppig. Men då måste jag påminna mig själv om att jag faktiskt är mitt under en transportsträcka just nu. För det finns en plan, ett mål, en destination...Jag ska leva livet som jag vill ha det. Ett liv där jag äger min egen tid, varenda minut, och där jag kan göra precis vad jag vill när andan faller på.

Ja, jag är inne i en fas just nu. En fas där jag känner mig lite off. Det signalerar nog något tror jag. Jag får lyssna inåt. Det kommer nog snart...Men det kan också bara vara så att jag är sliten och trött i kombination med att människor runt mig dör som flugor alldeles för unga just nu. 

Förra veckan somnade min fina kollega Eva in efter att ha kämpat mot cancer en tid. Hon var bara 61 år. Cancern försvann ett tag men sedan kom den tillbaka och hon visste att hon hade en begränsad tid på sig att leva. Det enda hon ville göra då var att resa, och det gjorde hon också. Hon reste många gånger både med sin man och med sina vuxna barn, men sedan kom Coronan och satte stopp för resandet. Vad kan vi andra lära av detta? Jo, att det är nära och kära och upplevelser som är det viktigaste. RES och LEV, med andra ord. Det gjorde Eva. 

Jösses, vad mycket svammel det här blev...Men i alla fall...

Ha en fin dag! 

FIGHT THE FUNK! 

The Reluctant Career Woman

Alltså, jag tycker att det här upplägget med att vara en heltidsarbetande karriärs-kvinna är helt fantastiskt faktiskt. För tänk så fint att få chansen att verkligen vara någon, att få förverkliga sig själv, ha ett människovärde och få springa så fort man bara orkar och kan i ekorrhjulet under veckorna. Så snabbt att man stupar i soffan och somnar 19.30 lagom till Rapport varje kväll. Ge järnet liksom. Vara riktigt duktig, nästintill utplåning. Men hej, det är ju ändå bättre att brinna upp än att tyna bort, eller hur?! 

Ja, och sedan har man ju faktiskt varje helg på sig att göra allt det där man inte hinner eller orkar under veckorna: Jag menar som att dammsuga, damma, moppa, skura duschen och toaletterna, tvätta, stryka, vika in tvätt, byta sägkläder i sängarna, tvätta bilen, städa garaget och så inhandla och förbereda maten inför den kommande veckan. Och så lite trädgårdsarbete och så småningom snöskottning på det. Toppenbra upplägg faktiskt! Så praktiskt.

Att jag inte tänkte på det alla de där åren som hemmafru när jag istället ägnade all min vakna tid till att vara med mina barn, träna, läsa, skriva, fota, studera, resa, luncha med väninnor, vara med i bok-klubb, gå på bible study, sjunga i kör, vara med på olika events, gå på museer, föreställningar och utställningar, delta i SWEA, International Women's Club, JAWS, Shonan Ladies, vara volontär, gå på massage och ansiktsbehandling, ta långpromenader med hunden, sitta på stranden, bara vara, lyssna på radio, shoppa, baka, samt hinna med en daglig happy hour med grannfruarna etc. 

Alltså vad tänkte jag då? Hur kunde jag bara vara en hemmafru i nästan tjugo år när jag hade kunnat springa mig trött och nött i ekorrhjulet istället!? Och vara någon. 

And off to work we go. Världens sämsta selfie-spegel. I know.

 Sista jobbdagen i dag onsdag. 

Jag rättar och ger formativ feedback på ca. 115 st.argumenterande uppsatser på engelska.

Eleverna är redan på höstlov. Vi lärare jobbar måndag-onsdag. 

Jag ser att lärare i andra kommuner har höstlov hela veckan. 

Med tanke på hur sliten man känner sig så hade det behövts även här. 

Men, men...

Ha en riktigt fin dag i ekorrhjulet. 

Kram! 

När man skyndar och fyndar...och det där med digital valuta.

 Häromdagen lyckades jag bl. a. knipa ett par vita Tiger of Sweden jeans på 70% REA! 

Yes! 

Det är precis så man ska handla.  

Det bästa sättet att ladda inför nästa sommarsäsong är nämligen att fynda på REAn sent på hösten. 

Tröja från ICHI 

320 kr på REA 

Vita jeans från Tiger of Sweden. 

Originalpris: 1199 kr

Mitt pris: 359 kr på REA

Sitter som smäck! 

På tal om att handla så talades det på TV4 Nyhetsmorgon om att vi i Sverige snart kommer att få digital valuta! De två unga programledarna verkade tycka att detta lät otroligt innovativt och spännande. 

Men herre jösses vilket TOTLAT KONTROLLSAMHÄLLE Sverige är på väg att bli. Fattar inte folk att med digital valuta kan vartenda köp vi gör spåras och kartläggas. Och vad händer om systemet ligger nere eller kraschar? Det är galet nog som det är redan att vissa ställen inte ens tar emot kontanter som betalning. Redan där har kontrollen börjat. 

Vilka avgifter kommer vi sedan att tvingas betala till våra banker? Som för den som inte visste det redan är vinstdrivande företag i allra högsta grad. För att inte tala om vad som skulle hända om främmande makt skulle komma över systemet? Sverige utsätts redan för cyber spionage, dygnet runt varje dag hela veckan året om. 

Digal valuta och snart 5G över hela Sverige! Svenskar! Nu är det dags att vakna! Som en skock godtrogna lamm låter man sig föras till slakt! Jag måste gå och leta rätt på skäms-kudden. Heja Sverige! 

Som tur var så verkar det finnas lite extra vett i det militära ledarskapet (heja er!) som förstått att inte använda Huawei eftersom det utgör en säkerhetsrisk för hela Sveriges National Security. Skönt! 

Varför känner jag mig som gnällig tant på sistone? Jag har alldeles för starka åsikter för mitt eget bästa inom alldeles för många områden. Jag måste träna på att bli lite mer som andra svenskar på den punkten. Jag måste träna på att hålla tyst. 

Torsdag redan! 

Ha en fin sådan.

Randomly on a Sunday

• I går råkade jag på ett avsnitt av Wahlgrens Värld och konstaterade omedelbart att Bianca Ingrosso är ful i mun, som min gamla lågstadielärare skulle ha uttryckt det rätt och slätt. Både svordomar och könsord är chockerande högfrekventa ord i Biancas språk, hela vägen rakt igenom. Förutom att de är enormt oklädsamt för vem som helst att uttrycka sig på det viset så ser jag också en problematik i hennes val av språkstil eftersom hon är en av sveriges största influencers, och därmed har en mycket stor påverkan på många unga. Inte OK tycker jag, medan andra säkert roas av det hela eller tycker att det är coolt så vet jag att det till exempel finns forskning på att svordomar  och annat hårt språk föder våld, enligt en våldstrappa. Det var bara så tragiskt att sitta där och lyssna på alla fula ord som kom ur munnen på en person med ett sådant stort namn och påverkanskapital. Jag blev bara ledsen och trött. 

• Jag har börjat inse att jag möjligtvis tillhör en minoritet, kanske från en svunnen tid. Jag är en gammaldags tant. Jag gillar nämligen ordning och reda. Jag gillar gott uppförande, ett vårdat språk, respekt, bordsskick, vett och etikett. Jag tycker att man skall vara vänlig och artig och klä sig propert efter tillfälle och situation och att man skall ställa sig upp för äldre och ge dem sittplatsen på bussar och tåg. Jag tycker att man ska hålla upp dörren för andra, hjälpa till att bära en tung väska, vara uppmärksam och artig mot sin omgivning. Jag tycker att man skall vara ren och hel och välvårdad och lukta gott. Jag tycker att man skall ha pli på sina barn och lära dem gott uppförande samt att respektera andra. Ni anar inte vad många ungdomar (och tyvärr vuxna) man stöter på som helt saknar social kompetens. Sådant måste komma hemifrån. Japp, jag är stenålders och passar sämre och sämre in i det samhälle som Sverige har blivit. Ett samhälle med en preferens för total slapphet inom alla områden, hög toleransnivå för totalt oacceptabla beteenden i kombination med vad jag upplever som total avsaknad vad gäller krav på någon eller något. 

• Jag tycker att svenskar är fega, och det får jag faktiskt säga, dels för att jag själv är svensk och därmed har mandat att uttrycka mig om svenskar, och dels för att jag är amerikan och som sådan har rätt att säga vad jag vill, faktiskt i mycket större utsträckning är svenskar. Snacka om the best of both worlds. Sverige ligger i skarp nedförsbacke på många områden men svenskarna är knäpptysta. Jag förundras och förfäras över detta fenomen. Man tiger, det är nämligen så svenskar gör; en svensk tiger (eller var det någon som tyckte sig ha patent på det uttrycket? :-) Det är nämligen förenat med stor fara att uttrycka sin åsikt i kontroversiella ämnen och därmed låter man bli helt och går sonika runt i sina egen bubblor och låtsas som om att Sverige är den utopi det var förr. Livsfarligt läge! 

• Tidigt i morse tände jag ljus och skrev en hel sida i den vackra boken där jag planerar och "beställer" mitt liv. Skriver man ner sina drömmar så har  man tagit det första steget mot att förverkliga dem, och en dröm med ett datum blir ett mål. Juni 2025 står det på många ställen i min bok då det är målgången för mycket. I morse gick jag även in och läste forskning på det där med vikten att skriva ned sina drömmar och mål och vilken effekt det har på flera områden i hjärnan. Det visar sig även att de som skrivit ned sina drömmar och mål når dem i större utsträckning än de som inte gör det. Det ligger något i det där med att man skall välja det liv man vill leva för annars får man finna sig i att leva det liv man råkar få. Det visar sig alltså att vara gynnsamt att leva med intention. I knew it! Jag började nämligen väldigt tidigt i livet att beställa vissa aspekter av mitt liv. Tänk om jag hade vetat redan då vilket kraftfullt verktyg det var. 

• Jag har totalt tappat min trovärdighet gällande mitt köpstopp på kläder. Jag har nämligen klickat hem en hel radda med klädklenoder på sistone. Jag har försökt att analysera mitt eget beteende och har kommit fram till att jag har med all sannolikhet tröst-shoppat helt enkelt. Den där visselblåsar-historien, både det som kom före, alltså när det hela pågick och sedan all den där smörjan efter som jag fick utstå efter, gjorde nog att jag kände att jag var värd några enormt snygga plagg. Fasiken säger jag då. Det kostar på att vara visselblåsare minsann :-) Jag får buffra skadan med att konstatera att vartenda inköp dock varit en riktig klädklenod och inget skräp. Klassiska kläder som jag kan ha livet ut. Tänk att man ska då alltid ha ett behov att av släta över...Få det att inte se så illa ut. LoL! Men jag erkänner: Jag är så otroligt svag för vackra kläder...Suck, ja. Till och med när jag sitter och planerar livet och skriver att jag vill resa och uppleva och allt det där andra så blir alltid bisatsen att jag vill ha något fint på mig under tiden. Det kommer automatiskt liksom. Jag är hopplös, men det är OK. Jag är en vuxen kvinna med egna pengar och jag gör hur jag vill. Dock lever jag efter en budget och måste alltså minska ned på något annat för att summan skall vara den samma som tänkt från början. Tur man är bra på kreativ bokföring, det är nämligen de flesta amerikanska hemmafruar fulländade experter på. 

• Droppar ni bekantskaper baserat på deras politiska åsikter? Jag har blivit droppad men själv gör jag inte så. Jag själv tycker nämligen att det är uppfriskande när folk har olika åsikter i frågor och jag finner stort nöje i att försöka lista ut hur de tänker och var de kommer från i sina ställningstaganden. Jag älskar att argumentera sakfrågor bara man baserar det hela på verklig forskning, fakta, statistik etc. Våra egna ställningstaganden är ju alltid kopplade till våra egna ursprung och positioner i livet, alltså vilka vi var, är och skall. Om någon hävdar att deras värderingar och politiska åsikter inte är ett dugg kopplade till detta så har de helt enkelt inte självinsikt nog att inse det bara. Man färgas alltid av sin egen situation och sin egen kunskap. Jag har vänner och bekanta från all walks of life och tycker att det är superintressant. Jag har massor av vänner i USA som röstar på Trump och massor som röstar på Biden. Konsten är att kunna hantera olikheter sakligt. Man får absolut inte gå till personangrepp utan måste alltså skilja på sak och person. Att idiotförklara någon bara för att de tycker si eller så politiskt samt applicera en massa negativa person-attribut på någon bara för att de röstar på ett visst sätt tycker jag är primitivt och intolerant helt enkelt. Jag tycker att det är mycket intressantare att försöka förstå sig på, även om man inte alltid gör det. 

The Power of Writing Down Your Goals and Dreams...

Höstarrangemang. 

En nyligen hem-klickad sidenblus i benvitt, den nedan. 

Jag hade sett den i olika varianter och färger på programledarna i TV4 på sistone och tyckt att den såg helt fantastisk drömmig ut. Jag tog reda på var den kom ifrån (Hur gör man det? Jo, stylisten på TV4 har ett eget instagramkonto) och nu är den påväg hem till mig. 

Valet och kvalet stod mellan en benvit och en duvblå men jag känner att en benvit är mer gångbar till det mesta så det blev en sådan. Blusen kommer från märker Ahlvar Gallery och de har väldigt stilrena plagg insåg jag, som aldrig stött på kläder därifrån förut. Kul att hitta något nytt. Kanske håller jag på att bli skandinaviskt slät ändå. På tal om det så såg jag att Lexington ska komma ut med en Capsule Wardrobe Collection. Jösses så spännande det skall bli att se vad den kommer att innehålla. 

På tal om stilrea kläder så skickade jag tillbaka de raka svarta byxorna från Filippa K. De var för raka och dessutom hade de en konstig längd. Jag blev besviken och jag kände mig riktigt tantig i dem. Nej, inte en bra känsla. I stället köpte jag byxor på REA från Designers Remix och matchade dem med ännu en klassisk sidenblus i vitt från danska By Malene Birger.  Underbart snygga plagg, och på REA. Jag känner mig helnöjd. 

Fredagens middag: Kycklingsallad. Mums, mums. 

Lördag fixade vi lite i trädgården och tog in utemöblerna. Vi fick också besök av först yngsta dottern och sedan äldsta dottern och hennes Philip. Så mysigt. Däremellan hann jag luncha med en gammal kollega som jag inte träffat på tre år. Verkligen trevligt! Vi hann inte prata klart förstås, men kom överens om att fortsätta över en fika innan jul. På kvällen blev det grillat innan det började spöregna och blåsa. 

Söndag, idag. Hockeytränaren åkte tidigt i morse då hans J18-lag spelar match mot Leksand i dag. Lando och jag tog just en långpromenad i min Dalaskog och jag passade på att plocka med mig hem all mossa som jag kommer att behöva till adventsljusstaken och andra arrangemang inför julen. Det gäller att passa på innan snön kommer och den har vi blivit lovade nästa vecka. Nu fattas det bara lite en- och tallris, sedan kan julen komma när den vill. 

 

Ha en riktigt fin söndag! 

I morgon startar sista veckan innan höstlovet.

 

Men så skönt. Vi behöver en break nu. 

Kram. 

Gårdagen och tack!

Först av allt, tusen tack för kommentarerna på mina senaste inlägg om bland annat döden.

Det värmer hjärtat och jag blir så glad av era kommentarer :-) 

Jag skall sätta mig ned och svara på alla idag när jag får en lucka. 

Dagarna är hektiska och när jag kommer hem från jobbet så är jag så trött och slut att jag bara orkar med det allra nödvändigaste som att få till lite mat, gå med Lando och hålla lite ordning här hemma. 

Någon som känner igen sig i det? Eller har ni massor av energi kvar när ni klivit av ekorrhjulet? 

Jag har så många blogginlägg i huvudet men orkar inte få till dem just nu.

Här är dock gårdagen i bilder: 

What I Wore to Work. 

Jag vet, jag har världens sämsta selfie-spegel. 

Jacka: Barbour 

Siden scarf: Burberry

Tunn tröja i lammull: Lexington

Supersköna jeans med lite stretch: Donna Karan DKNY

Mocka boots: Vagabond

I går efter jobbet slängde jag ihop en keto variant av kålpudding.  

Jag har "perfektat" receptet över tid och den här gången blev det riktigt smarrigt. 

Eftersom vädret var så fint så orkade jag mig ut för att äntligen byta sommarens blommor mot den ljung som snällt har fått stått på bänken och väntat i flera veckor på sin tur. Men nu är det minusgrader och frost på nätterna så igår var det verkligen dags tyckte jag. 

Ljungen på plats i den gamla malm-krukan med pip från gjuteriet. 

Väldigt enkelt, men det gillar jag. 

Murgrönan som suttit i sommararrangemanget var helt intakt och har verkligen vuxit till sig så det planterade jag om i en egen kruka som jag tog in i värmen tillsammans med pelargonerna som jag tänker övervintra. Jobbar man på för att ta sig mot avfart frihet så gör man :-) Det gäller att återbruka och återvinna. 

På kvällen blev det en sedvanlig hundpromenad med Lando som bestämde sig att ta ett kvällsdopp. 

Oh, Lando, my Lando....

Hunden som badar tills sjön fryser över. 

Sjön som har tusen ansikten. Ljuset och färgerna skiftar varje minut. Jag låter mig förundras. Man kan lätt som en plätt missa en solnedgång om man har otur, även om man är på plats, för det går så snabbt. 

Veckorna innebär verkligen att leva i en rutin och en halv. Eller hur? 

Men i dag är det fredag. 

Igen! 

Ha en fin sådan.

Kram. 

När döden kommer så nära

Nu är det lite över en månad sedan som Tony dog, bara 56 år gammal. 56 år låter så gammalt för mina elever till exempel, men för oss som befinner oss i närheten av den åldern själva så är det på tok för ungt för att lämna denna värld. Tony kunde väl ha fått stannat i minst 30 år till och få fortsätta vara pappa till Ellinor och älskad morfar till lilla Milton som avgudade honom. Morfar, det var det bästa som fanns...

Jag har varit till graven några gånger och tänt ljus och det är fortfarande totalt ofattbart att han ligger där. Nej, det går inte att fatta. Livet är kort. Livet är skört. Och framför allt, livet går alldeles för snabbt förbi. Man börjar inse att: All we are is dust in the wind. 

Tonys död plus insikten om att livet blåser alldeles för snabbt förbi i kombination att jag nu är över femtio har blivit grogrund för helt nya tankar: Hur vill jag leva resten av mitt liv och hur gör jag det bästa av den tid som är kvar? Jag vet, det låter klyschigt, men på riktigt alltså. 

• För det första så vill jag äga min egen tid. Jag vill läsa bra böcker, besöka spännande platser, resa, uppleva, umgås med människor jag tycker om, dricka och äta gott och ha något snyggt på mig när jag gör det. 
• Jag vill vara frisk och leva hälsosamt. Få i mig nyttig mat, träna, och sova bra. 
• Jag vill vara glad och lycklig och fokusera på positiva saker. 
• Jag vill aldrig behöva omge mig med människor som jag inte gillar, aldrig behöva gilla läget eller befinna mig i någon situation där jag inte vill vara bara för att jag måste. 
• Jag vill vända mig bort från personer och situationer som bara tar energi och inte ger något tillbaka. 
• I do not suffer fools, så jag vill aldrig behöva stå ut med idioter bara för att jag måste.
• Jag vill köpa en andra bostad men kan inte bestämma mig om den ska vara i Spanien, USA, Italien eller i Stockholms innerstad (Östermalm/Vasastan). Det ska få mogna fram. Jag tittar på olika objekt varje dag. Just nu är Stockholm en favorit. Älskar att vara där. Det finns så mycket att göra och så mycket att titta på. Vidare kan man få vara helt anonym och därmed existera kravlöst bland en massa människor. 

Ja, sedan har vi det här med att ha ordning och reda på alla ägodelar inklusive alla viktiga dokument och papper. Det skall vara klockrent liksom. 

Jag tycker faktiskt att man ska dödstäda. Det tänker jag göra. Egentligen har jag redan börjar med det eftersom jag har börjar att rensa ur bland allt jag äger. Jag gör mig av med massor. 

Man kan ju ställa frågan: OM jag dör i vilket skick vill jag att mina efterlevande skall hitta det jag lämnar efter mig. En massa clutter och skräp i en totalt oorganiserad oreda eller välorganiserade saker och papper i rena och välstädade utrymmen? Jag vet vilket jag väljer i alla fall. 

Jag tycker att det skall vara lätt, speciellt att hitta viktiga papper. Vidare skall de närmaste (i mitt fall döttrarna) veta exakt vad man har för livförsäkringar, konton, tillgångar och lösenord. Jag tänker extra mycket på detta av förekommen anledning. Anhöriga som får gräva och leta och som inte vet något. Inte optimalt. 

Tankarna är många, både vad gäller hur jag vill leva resten av livet och hur jag vill lämna det efter mig. Visst har jag funderat lite på det förut, men nu efter Tonys död så har döden kommit så nära och blivit så verklig på något sätt. Det kan hända när som helst...

För många år sedan följde jag en jättetrevlig blogg. Den handlade mycket om heminredning och bloggerskan, en kvinna i min ålder, bloggade väldigt personligt, hade ett vackert hem och handlade mycket på auktioner och besökte olika mässor. Det var bara så kul att följa den bloggen. Den vara bara så bra och fastän jag aldrig hade träffat hon som bloggade så tyckte jag att hon verkade så trevlig...Sedan så upphörde blogginläggen. Jag kollade och kollade. Det var så konstigt för hon brukade blogga flera gånger i veckan. 

Efter ca. tre veckor skrev hennes man ett blogginlägg där har berättade hjärtgripande om att hans älskade fru hade omkommit i en bilolycka, en frontalkrock, när hon och en väninna var på väg hem från en antikauktion, sådana som hon älskade att gå på och ofta bloggade om. Bra så sorgligt. Jag kände inte ens henne på riktigt men jag blev så enormt tagen ändå. Jag hade kommenterat på hennes blogg många gånger och hon hade svarat. Nu var hon död och lämnade man och tre unga barn efter sig. Jag tänker fortfarande på henne och hennes familj ibland, trots att det har gått många år. 

Sorry, för ett tungt och kanske för djupt inlägg, men detta är vad som virvlar runt i tankarna just nu. När en vän dör kommer döden nämligen väldigt nära. Det är minsann lätt att tappa bort sig själv i ett ständigt vevande requiem...

...och därför får man verkligen påminna sig själv om följande: 

En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva. 

Thank God it's Friday & Oh, God! It's Monday!

 När jag skulle åka från jobbet i fredags råkade jag titta upp och se detta. Färgerna! Så vackra.

Väl hemma plockade jag in fredagsbuketten direkt från trädgården. 

Jag älskar den där fredagskänslan. 

Eftermiddag. 

Nystädat hus. 

Tända ljus.

...och så småningom också ett glas iskallt Prosecco i soffan.

Jag varvar ner. Det har varit en vecka med hög anspänning som sedan släppte, och det var först då jag kände att jag hade tagit det hela hårdare än vad jag anat. Adrenalinpåslaget avtog sakta och jag blev bara så trött. Nu har ett ton lyfts från mina axlar. Skönt.

Åh, jag vill varmt rekommendera den här boken. LÄS DEN! En sann historia som utspelar sig i Stockholm i början av 1900-talet. Så gripande och så otroligt bra skriven i romanformat. Jag avverkade den i en sittning. Det blir så när jag hittar böcker som är så fantastiskt bra (och hockeytränaren som tyckte att jag skulle hjälpa till att städa garaget :-) 

Jag fick veta av Anna som är kvinnan bakom bloggen Channal att flickorna Lilly & Lisa står som staty i Mosebacke Park i Stockholm. Jag skall gå och titta på den nästa gång jag är i stan i mitten av november. 

Bilder från söndagens morgonpromenad med Lando. 

Helgerna går alldeles för snabbt och jag känner verkligen att jag skulle vilja kliva av ekorrhjulet snarast och börja leva på riktigt i ett upplägg där jag äger min egen tid helt och hållet. Den svenska skolan får ett hårdare och hårdare klimat och vi lärare känner oss ofta maktlösa. Hur länge orkar man utsätta sig för det?

Ja, snart skall jag nog ta pension faktiskt. Jag känner det så starkt nu. Kanske extra mycket efter den senaste erfarenheten. 

En tydlig indikator är att två av mina mest ständigt återkommande tankar just nu är: Thank God it's Fridag och Oh God, it's Monday. Bara en sådan sak. Där vet man...

I går kväll tog jag äntligen in pelargonen (som jag fick av mamma förra sommaren) från altanen. Den blommar och blommar som aldrig förr och är så vacker och jag är rädd att den fryser nu när nätterna är så kalla. Färgen på blommorna är riktigt korallröd. Jag har aldrig sett den färgen förr på pelargoner. Jag låter mig förundras. 

På tal om förundran så är jag fortfarande svårt förundrad över min hortensia som återuppstod ifrån det döda. Tänk att allt som återstod av den var några bruna pinnar som stod upp i jorden och nu blommar den igen. 

Alltså, jag säger då bara det. Jag är lika förvånad och överförtjust varje morgon när jag ser den där i köket det första jag gör när jag häller upp morgonkaffet. Vidare är det underligt att den nu får ljuvligt rosa blommor när blommorna var kritvita förra gången. Enligt yngsta dottern, som också är familjens naturvetare, så beror färgen på blomman på blomjordens ph-värde. Så intresant! Visste ni det? Inte jag.

Monday morning and off to work I go.....

Nu är det trench och paraply som gäller. 

Nu får man dock kliva runt i dessa ljuvliga färger. Naturen är som en hel målarbok nu.

Orsasjön med fifty shades of grey...Det är vackert det med. 

Får mig att tänka på en gammal indiandikt som bl.a innehåller raderna:

"Can you see beauty, even when it is not pretty?"

Kan ni?

Ha en riktigt fin måndag!