När döden kommer så nära

Nu är det lite över en månad sedan som Tony dog, bara 56 år gammal. 56 år låter så gammalt för mina elever till exempel, men för oss som befinner oss i närheten av den åldern själva så är det på tok för ungt för att lämna denna värld. Tony kunde väl ha fått stannat i minst 30 år till och få fortsätta vara pappa till Ellinor och älskad morfar till lilla Milton som avgudade honom. Morfar, det var det bästa som fanns...

Jag har varit till graven några gånger och tänt ljus och det är fortfarande totalt ofattbart att han ligger där. Nej, det går inte att fatta. Livet är kort. Livet är skört. Och framför allt, livet går alldeles för snabbt förbi. Man börjar inse att: All we are is dust in the wind. 

Tonys död plus insikten om att livet blåser alldeles för snabbt förbi i kombination att jag nu är över femtio har blivit grogrund för helt nya tankar: Hur vill jag leva resten av mitt liv och hur gör jag det bästa av den tid som är kvar? Jag vet, det låter klyschigt, men på riktigt alltså. 

• För det första så vill jag äga min egen tid. Jag vill läsa bra böcker, besöka spännande platser, resa, uppleva, umgås med människor jag tycker om, dricka och äta gott och ha något snyggt på mig när jag gör det. 
• Jag vill vara frisk och leva hälsosamt. Få i mig nyttig mat, träna, och sova bra. 
• Jag vill vara glad och lycklig och fokusera på positiva saker. 
• Jag vill aldrig behöva omge mig med människor som jag inte gillar, aldrig behöva gilla läget eller befinna mig i någon situation där jag inte vill vara bara för att jag måste. 
• Jag vill vända mig bort från personer och situationer som bara tar energi och inte ger något tillbaka. 
• I do not suffer fools, så jag vill aldrig behöva stå ut med idioter bara för att jag måste.
• Jag vill köpa en andra bostad men kan inte bestämma mig om den ska vara i Spanien, USA, Italien eller i Stockholms innerstad (Östermalm/Vasastan). Det ska få mogna fram. Jag tittar på olika objekt varje dag. Just nu är Stockholm en favorit. Älskar att vara där. Det finns så mycket att göra och så mycket att titta på. Vidare kan man få vara helt anonym och därmed existera kravlöst bland en massa människor. 

Ja, sedan har vi det här med att ha ordning och reda på alla ägodelar inklusive alla viktiga dokument och papper. Det skall vara klockrent liksom. 

Jag tycker faktiskt att man ska dödstäda. Det tänker jag göra. Egentligen har jag redan börjar med det eftersom jag har börjar att rensa ur bland allt jag äger. Jag gör mig av med massor. 

Man kan ju ställa frågan: OM jag dör i vilket skick vill jag att mina efterlevande skall hitta det jag lämnar efter mig. En massa clutter och skräp i en totalt oorganiserad oreda eller välorganiserade saker och papper i rena och välstädade utrymmen? Jag vet vilket jag väljer i alla fall. 

Jag tycker att det skall vara lätt, speciellt att hitta viktiga papper. Vidare skall de närmaste (i mitt fall döttrarna) veta exakt vad man har för livförsäkringar, konton, tillgångar och lösenord. Jag tänker extra mycket på detta av förekommen anledning. Anhöriga som får gräva och leta och som inte vet något. Inte optimalt. 

Tankarna är många, både vad gäller hur jag vill leva resten av livet och hur jag vill lämna det efter mig. Visst har jag funderat lite på det förut, men nu efter Tonys död så har döden kommit så nära och blivit så verklig på något sätt. Det kan hända när som helst...

För många år sedan följde jag en jättetrevlig blogg. Den handlade mycket om heminredning och bloggerskan, en kvinna i min ålder, bloggade väldigt personligt, hade ett vackert hem och handlade mycket på auktioner och besökte olika mässor. Det var bara så kul att följa den bloggen. Den vara bara så bra och fastän jag aldrig hade träffat hon som bloggade så tyckte jag att hon verkade så trevlig...Sedan så upphörde blogginläggen. Jag kollade och kollade. Det var så konstigt för hon brukade blogga flera gånger i veckan. 

Efter ca. tre veckor skrev hennes man ett blogginlägg där har berättade hjärtgripande om att hans älskade fru hade omkommit i en bilolycka, en frontalkrock, när hon och en väninna var på väg hem från en antikauktion, sådana som hon älskade att gå på och ofta bloggade om. Bra så sorgligt. Jag kände inte ens henne på riktigt men jag blev så enormt tagen ändå. Jag hade kommenterat på hennes blogg många gånger och hon hade svarat. Nu var hon död och lämnade man och tre unga barn efter sig. Jag tänker fortfarande på henne och hennes familj ibland, trots att det har gått många år. 

Sorry, för ett tungt och kanske för djupt inlägg, men detta är vad som virvlar runt i tankarna just nu. När en vän dör kommer döden nämligen väldigt nära. Det är minsann lätt att tappa bort sig själv i ett ständigt vevande requiem...

...och därför får man verkligen påminna sig själv om följande: 

En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.