Tankar om livet, KETO, och mat jag sätter ihop

Min mormor och morfars gård i Orsa i Dalarna. De var bönder och här bodde familjen tillsammans i generationer där man hjälptes åt och tog hand om varandra. Min mamma växte alltså upp på gården med både sin mormor och morfar som del av familjens hushåll. Nu bor min morbror här, och han har ju aldrig ens behövt flytta hemifrån eftersom han tagit över från de tidigare generationerna. Han står där i garagedörren.  

Lördagstankar: 

Jag funderar väldigt mycket över det här med livet, om hur vi har det och hur det är. Det kan vara åldern eller den rådande situationen i världen på alla plan eller någon blandning, men det är som om att jag känner att vi behöver tänka om och börja prioritera det som verkligen betyder något på riktigt i livet. Back to basics på något vis. 

Vi måste sluta ryckas med i det där galna och ytliga materialistiska och det där allt mer hetsiga och digitaliserade samhället och istället värna mer om det mjuka, humana, mänskligheten, varandra och djuren och naturen. Det som är på riktigt. Vi måste framför allt fundera på hur vi spenderar våran tid och därmed våra liv. Hänger ni med eller låter jag som om att jag har hamnat i en existensiell kris? Vilket jag säkert har. 

Helgerna har blivit rena rama fixardagarna med en massa måsten då man skall skynda sig att ta hand om allt man inte hinner eller orkar under veckorna, och det är något jag verkligen noterar och reflekterar över eftersom det inte alltid har varit så i mitt liv. 

Alla hushållssysslor som tvätt, städning, matlagning, handling, food-prep och annat underhåll som behövs för att livet skall flyta och funka har jag klarat av under veckorna förr. Helgen har varit till för att bara njuta och umgås och att göra små utflykter. Fredag eftermiddag har inneburit ett skinande rent hus och lördag morgon har varit startskottet för att bara få göra vad man vill. 

Eftersom jag vet hur viktigt det är med återhämtning för egen del så hinner jag inte få undan hushållsarbetet under veckorna och då får det vänta tills helgen. Jag spenderar ofta lördagarna med att dammsuga, torka golv, damma, skrubba badrum och kök samt med att köra några tvättmaskiner. 

Har man hund blir det dessutom hundhår över hela huset och då är det absolut nödvändigt att städa på ovanstående vis minst en gång i veckan. I alla fall om man som jag är väldigt renlig av sig och inte alls trivs i röra, smuts och damm. 

Jag tänker på heltidsarbetande föräldrar med yngre barn. Hur orkar man? Själv har jag varit så enormt välsignad som har fått vara hemma-mamma på heltid ända tills mina barn var 9 och 12 år gamla och under de åren tänkte jag ofta, ofta på mina svenska väninnor här hemma i Sverige som efter sin korta föräldrar ledighet fick lov att lämna ifrån sig väldigt små barn till helt främmande människor för att återgå till ett heltidsspringande i ekorhjulet. 

Det svenska systemet är inte uppbyggt på så sätt att man som förälder kan vara hemma och ta hand om sina barn på det sättet jag gjorde i USA och jag kunde nästan börja gråta när jag tänkte på mina vänners situation här hemma, så hemskt! 

Jag var full av beundran över hur de fick livspusslet att ens gå ihop med allt jäkt och stress, vilket jag har förstått så här efteråt att man kanske inte alltid fick. Jag har skrivit om det förut men det här med utbrändhet är något jag bara hört talas om (och råkat ut för själv) i Sverige. 

I USA är det fullt acceptabelt och ganska vanligt att en av föräldrarna är hemma med barnen tills de är i skolåldern eller äldre och nästan alla mina amerikanska väninnor är hemmafruar och har därmed alltid varit hemma med sina barn trots att de alla är universitetsutbildade och egentligen fullt kapabla att även de springa ihjäl sig i ekorrhjulet. 

Detta förekommer knappt i Sverige trots att det nu mer än någonsin är super viktigt att vara en fullt närvarande förälder. Världen har blivit så mycket mer komplex och hård nu i jämförelse med när vi växte upp (läs på 70-80-talet). Sociala medier bidrar dessutom att många barn och ungdomar far illa av mobbing, hot och ständiga jämförelser med andra. 

Ett ohållbart upplägg som allt för ofta bäddar för psykisk ohälsa i unga människors liv. Men samtidigt som barn behöver sina föräldrar mer än någonsin så är de flesta vuxna så upptagna med annat att de knappast hinner andas. 

Det känns som om att samhället ställer nästintill omänskliga krav på människor i ett system där pengar, materiell status, utseende, prestation och en framgångsrik yrkeskarriär är vad som verkar få människor att känna att de ens har ett människovärde. 

Barnen får betala priset och believe you me när jag säger att vi lärare allt för ofta ser detta i skolan. Man har inte tid med barnen helt enkelt. Annat kommer före. Det här med att en av föräldrarna tar ett steg tillbaka och stannar hemma för att få hushållet och barnens och familjens vardag att fungera smidigt och optimalt finns inte på kartan i det här upplägget. 

Lägg till det att det dessutom också ofta är så illa ställt att man inte ens ror båten tillsammans i familjen som ett team utan man lever som separata enheter och har separata ekonomier och skilda plånböcker i familjer fast man är gifta eller sambo och har barn tillsammans. Då blir det ju aldrig All-for-one-and-one-for-all, eftersom var och en måste ta tillvara på sina egna intressen i relationen. "Utifall man skulle gå isär" är en förklaring jag ofta får höra på detta beteende. Det hela gör mig djupt förtvivlad och jag har identifierat detta tänk som en av orsakerna till problemet. 

Allt är liksom mitt eller ditt och samhällsupplägget kräver att var och en skall kunna klara sig helt själv helt oberoende av varandra, och det är också en orsak till att vi har fler singel-hushåll (med en hög grad av ensamhet) i Sverige än i något annat land. Vi klarar oss helt enkelt utan andra eftersom vi har staten som kan (eller åtminstone ska) kliva in och reda upp våran livssituation om något går snett. Det låter kanske bra i mångas öron, men är det hälsosamt att inte behöva sina medmänniskor. Är det bra att inte jobba som ett TEAM i en familj? 

Nu är det ju absolut inte så att jag advokerar för att vi skall vara beroende av varandra och andra i livet för att klara oss utan mer för att vi skall ta tillvara på varandra och jobba som ett TEAM och alltid göra det som är bäst för hela familjen och framförallt barnen just då. Detta har allt för ofta kommit i skymundan i Sverige. Det är liksom inte accepterat och anses som något fult och de modiga mammor som nu väljer att vara hemma några extra år med barnen råkar ut för både gliringar och shaming, och inte allt för sällan av andra kvinnor som ofta utger sig själva för att vara feminister. 

Det är som om att det är extra fult att göra sådant som är bra för barnen och extra fint att göra sådant som är bäst för egen del som att ha en framgångsrik karriär och tjäna mycket pengar. Jag upplever att många hittar hela sin identitet och hela sitt människovärde i sin yrkestitel och det är oerhört tragiskt. Jag tror också att det här är en av orsakerna till varför många gruvar sig för att gå i pension. Om man inte är sin yrkestitel, vem är man då liksom? Ingen? Vidare känns det som om att många har sina sociala liv och kontakter via jobbet. Kollegorna är deras kompisar. 

Ja, vad vill jag säga med det här nu då? Jag vet inte utan bara skriver utan destination, det som kom ut liksom. Jag skriver av mig och undrar om det skall vara så här. Jag styr om tankarna och lägger fokus på det som är viktigt och därmed kommer det mer energi in i livet. Helt plötsligt får jag ro att sätta mig ner och läsa eller kommentera i olika bloggar som jag tycker är superbra, men där ron att göra så inte funnits förr eftersom jag jäktar för mycket i vardagen. Ändring på torpet! 

Här och nu: KETO och mat jag sätter ihop.

På helgerna passar jag även på att "sätta ihop mat", som jag kallar det för eftersom de recepten jag gör nu för tiden är så superenkla. Förr älskade jag att laga mat. Jag var kreativ och mina rätter var välplanerade och vällagade och jag använde bra råvaror. Nu när jag springer i ekorrhjulet så har kreativiteten försvunnit och nu lagar jag bara för att vi måste äta. 

Jag äter fortfarande KETO-mat vilket är ungefär som LCHF men kanske lite striktare. Målet är att få kroppen att använda fett som bränsle istället för att använda kolhydrater (glukos) som är det vanliga. Jag har ätit KETO i nästan ett helt år nu och det går jättebra. 

Sockersuget är helt borta men det har tagit ganska lång tid att få till en perfekt nivå av ketoner i blodet. Får jag i mig för mycket mejeriprodukter som grädde och creme fraiche till exempel så går jag snabbt ur ketosis eftersom mejerier är insulina. Det är en ständig balansgång. 

Jag vet att det finns många frågor kring denna diet där man tar bort nästan alla kolhydrater från sin kost, men ni förstår varför om ni har tid att titta på denna dokumentär på You Tube som heter The Magic Pill. 

Enormt sevärd. Här är länken och I dare you to watch it! 

https://youtu.be/vIvm2kq75dA

För mig är detta en perfekt nivå av Ketoner. Det betyder att min kropp bränner fett som energi istället för kolhydrater. Jag har alltså ställt om min kropp vad gäller bränsle förbränning. Coolt va?! 

Jag mäter ett par gånger i veckan och det här var resultatet igår. Toppen-nöjd!  

Nedan är exempel på mat som man kan äta när man äter Keto-mat, eller strikt LCHF. 

I går kväll sken solen och då blev det grillpremiärhos oss. 

Rostbiff med färsk sparris. Mums, mums! 

Kycklingbröst med broccolimos och en klick tryffelmajonäs, som jag äter på allt :-) 

Köttförsbiffar

Gorgonzola lax

Mer fisk....

Torskfilet i ugn med sås som jag gör på tomater, purjolök, grädde och grönsaksbuljong. 

Jag bryner hackad purjolök och tomat i små bitar i smör. 

Lätt som en plätt. Bara att sätta ihop, typ. 

Väldigt gott till en grönsallad eftersom man varken äter ris eller potatis när man äter en KETO-diet. 

Mitt främsta mål med KETO är en god hälsa. Socker är gift och boven bakom många av våra folksjukdomar. 

Mitt andra mål är att hålla vikten. Jag är 172 cm lång och har tyvärr som så många andra kvinnor i västvärlden svårt att minnas någon gång i livet då jag varit nöjd med min kropp. Jag har dock en enorm garderob bestående av klädklenoder i storlek 38/40 (US 8/10) och de kläderna vill jag även fortsättningsvis komma i. Men där vet ju alla vi över femtio hur det kan vara med den saken, så det är bara att kämpa på. 

Min målvikt är 65 kg (143 Ibs). Jag har 8 kg kvar att gå ner, och det jag precis ska göra nu är något jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle göra, Over-My-Dead-Body. Men nu är jag över femtio, och vem bryr sig liksom? Visst är det en härlig känsla för er som känner igen den och vet vad jag menar. Här kommer alltså en bild på vågen från igår..73 kg (160 Ibs). Jag har alltså 8 kg som skall kämpas bort med keto-kost och motion. Det är mitt mål, och ni som läst min blogg ett tag vet att jag älskar att ha mål. 

Jag tänker ibland med sorg på alldeles för många kvinnors, mig själv inkluderad, förhållande till våra kroppar. Det är så osunt och ledsamt på något vis att aldrig känna att man duger. Jag tycker att vi alla ska sluta med att vara så hårda mot oss själva och istället börja älska våra gudinnekroppar som bär upp våra vackra själar, eller vad säger ni? 

Och nu är det bäst att jag slutar innan jag får för mig att lägga ut någon hel-kroppsbild också. 

Ha en underbar lördag! 

Varm kram. 

Nu går jag på Sportlov!

I dag sitter jag hemma och undervisar fyra lektioner i engelska och en i spanska via TEAMS som är skolans digitala lär-plattform. Vi har alltså undervisning via datorn i dag och det passar ju utmärkt så här på fredagen innan sportlovet. 

Vanligtvis är Moras skolor stängda fredagen innan sportlovet, mest på grund av det totala trafikkaos som  Vasaloppet för med sig samt att kommunens bussar används till Vasaloppsåkare och skolorna till logi för samma kategori. 

Men i år blev det inte så eftersom vårterminen började två dagar senare på grund av att vi fick lov att ställa om från planerad undervisning på plats till digital undervisning på grund av Covid-läget i kommunen efter jullovet, och nu står vi istället här och behöver ta igen två missade skoldagar. Men att få undervisa hemifrån känns ju faktiskt lite extra lyxigt på en fredag, trots att fredagarna är en av mina absolut intensivaste dagar på hela veckan.

Det blev ingen fredagsbukett till den här helgen, 

istället blev det super söta mini-påskliljor. 

Vårsolen lyser in så vackert på dem just nu och det gör mig glad. 

På lunchrasten tog jag en härlig långpromenad med Lando. 

Solen sken och isen låg blank på Orsasjön. Ett fåtal skridskoåkare var ute och njöt av lunch solen och jag kände att den värmde i ansiktet. När jag kom hem upptäckte jag att topparna av några vårlökar var på väg upp ur det enda landet jag har vid huset och det kändes så vårigt på något sätt trots att jag vet att chansen är stor att det rätt som det är dimper ned några decimeter snö här i Dalarna igen innan denna vintern tackar för sig, och innan dess går inga vårknoppar säkra. 

Orsasjön i dag.

Några modiga vårlökar tittar upp ur landet. 

Nu är det fredag, klockan är 14.30 och nu går jag på Sportlov! 

Tjoho! 

Ha en fantastiskt fin fredag! 

Varm kram. 

TBT - Road trip USA

Nu är det THROW-BACK-THURSDAY här i min blogg och dags att tänka på något annat än att jaga upp oss över ett ganska skevt pensionssystem och fattigpensionärer.

Här kommer istället lite bortglömda bilder från en lika bortglömd USB-sticka som jag hittade i mina gömmor för några veckor sedan från en resa som jag dock aldrig kommer att glömma.

När vi hade sålt vårt hus i Tampa, Florida och skulle flytta till Japan gjorde vi the road trip of a life time då vi körde från Florida till Kalifornien men upp genom USA och ända till Montana i norr. Vi besökte flera av USAs stora National Parker under vägen som bland annat Yellowstone, Great Sands National Park, White Sands National Park och Glacier National Park. 

Vi har tidigare även besökt Grand Canyon, Joshua Tree, Yosemite, Death Valley och Sequoia Park. Helt enorma upplevelser. Naturen i USA är den mest storslagna jag har upplevt i hela mitt liv! Enormt vacker. Inget jag har sett någon annanstans kommer ens i närheten, och jag har varit på ganska många platser på jorden. 

USA har en helt makalöst fantastisk natur men den kommer tyvärr ofta i skymundan då folk som reser till USA ofta fokuserar på storstäder och dess sevärdheter samt på billig shopping. 

 

Yellowstone National Park, Montana. 

Apropå Yellowstone, ni missar väl inte serien med samma namn på CMORE med Kevin Costner i huvudrollen. Se den! Spännande handling i de vackraste av miljöer.

Glacier National Park, Montana. 

Jackson Hole, Wyoming 

White Sands National Park, New Mexico

Här åkte vi t-fat i sanden. 

Lombard Street i San Francisco, Kalifornien, är tydligen världens krokigaste gata. 

Till vänster bakom oss i bilden ute i vattnet skymtar den berömda fängelseön Alcatraz som vi också passade på att besöka. Jag kommer ihåg att flickorna tyckte att det var riktigt ruskigt där. Stackarna!

Alcatraz står på listan av så kallad Dark Tourism eftersom ön och fängelset skall vara hemsökt. Ja, man fick ju faktiskt både rysningar och lite gåshud på armarna när man gick där inne bland de gamla fängelsecellerna och fick höra historier om alla mördare och andra skurkar som hade suttit där. 

Vi lämnade kajaken hos uncle John i Montana och när vi kom till Kalifornien åkte vi till Car Max och sålde våran älskade silverfärgade Toyota 4-Runner för 8000 dollar kommer jag ihåg. 

Sedan tog vi flyget till Hawaii, där vi var i några dagar och besökte bland annat Pearl Harbor och alla härliga stränder på The North Shore som The Beach Boys sjunger om, innan vi flög vidare till Tokyo i Japan för att bosätta oss där i några år. Det var en helt fantastisk resa! Tack gode Gud för den upplevelsen! Jag känner mig så enormt tacksam och välsignad. 

Ha en riktigt fin torsdag! 

Lönar det sig ens att jobba?

Det verkar inte som det. I alla fall om man inte är så vidare högavlönad. Jag känner faktiskt vårdbiträden, lokalvårdare och folk inom hemtjänsten här på mindre ort i Dalarna som tjänar runt 25 000 kronor i månaden före skatt. 

Jag såg detta på internet och blev så förvånad. Jag satt och gapade i två minuter. Jag lovar. Kan detta verkligen stämma? Är det någon som vet? Är den här uträkningen verkligen rätt? 

I sådana fall, är det fel på det svenska pensionssystemet eller på det svenska välfärdssystemet eller båda? Det måste väl i alla fall vara så att det alltid ska löna sig att jobba, och inte bara med knappt en tusenlapp. Eller är jag helt fel ute där? 

Men tabuleringen ovan är bara en av anledningarna till varför vi alla måste ta ett eget ansvar och spara och investera till vår egen pension, och vi måste också låta alla unga människor veta om detta. Man måste börja spara till pensionen nästan direkt man börjar jobba som ung. Ju tidigare desto bättre. 

Vem tar på sig ansvaret att lära våra ungdomar det? Sist jag kollade hade inte Skolverket skrivit något om det i sina styrdokument om vad vi skall lära våra elever i den svenska skolan i alla fall. 

I USA upplever jag det som om att man i mycket större utsträckning än här i Sverige förstår att man måste spara till sin egen pension. I alla fall de amerikaner som jag känner till. Man investerar och man har ofta program genom sin arbetsgivare som matchar upp till en viss procent av det man investerar. Ett sådant upplägg kallas för en 401K-plan. 

Vidare upplever jag att många investerar i så kallade ROTH-IRAs där man sedan kan plocka ut pensionen utan att betala skatt för den som tidigast vid 59 och ett halvt års ålder. 

När man har maxat sin ROTHs och sin 401K så är det rekommenderat att investera i följande typ av fonder för bästa resultat, eftersom det gäller att inte lägga alla sina ägg i samma korg: 

Själv tycker jag att fonder är bra för det känns tryggare på något sätt och så kan man automatisera det hela, och slipper fundera. Visst är det kul med enskilda aktier men där känns det som om att man måste vara mer på alerten och mer aktiv och ganska kunnig för att säkra upp ett riktigt bra resultat. En mer tidskrävande process alltså. Även här gäller det att sprida sina investeringar inom olika branscher. 

Jag har också hittat en bra tabell som visar hur mycket pengar det eventuellt kan bli i slutändan om man investerar på detta sätt och räknar på en snittränta över tid på 9% (över tid och historiskt sett så ligger den siffran i snitt på 8-12%). 

Världens åttonde underverk, RÄNTA PÅ RÄNTA, jobbar på och gör så att man kan bli mångmiljonär när bara man börjar att spara och investera tidigt. OBS! Den här metoden är en slow-and-steady-metod och inget get-rich-quick-sätt. Men tänk om vi visste detta när vi var unga!? Så visst borde alla elever få lära sig detta i skolan? 

Jag hörde på nyheterna förra veckan att rekordmånga unga människor hade hamnat hos Kronofogden och att det beror till stor del på att unga inte har någon som helst kunskap om privatekonomi. De gör bara som de flesta andra, konsumerar, och kraftigt påhejade av Influencers som de vill vara som men vars enda jobb går ut på att få unga människor att handla saker (som de egentligen inte har råd med). Ju mer de handlar desto mer pengar tjänar dessa Influencers. 

Nej, nu är det dags att lära våra svenska ungdomar hur man lever efter en budget, hur man sparar, hur man investerar och hur man tar hand om sig själv ekonomiskt hela livet. Men det första vi skall lära dem är vart man skall gå om man behöver pengar: TILL JOBBET! 

Jag är med i en FB-grupp som handlar om F.I. - Financial Independence, och där hade en 29-åring lagt ut detta idag. Hen hade, genom att jobba en massa nattskift på ett helt vanligt jobb, uppnått sin första miljon. Fantastiskt! 

Det här om något borde inspirera många unga. 

You Can Do It! 

Ha en riktigt fin måndag! 

Bokbud från Boston

Jag blev bara så otroligt glad och överraskad när Pernilla i Boston skickade en bok till mig som hon tycker att jag skall läsa och som hon sedan vill att vi skall diskutera. 

Med spänning åkte jag och hämtade ut den i fredags efter jobbet och kunde inte ens gissa vilken bok det rörde sig om eller vad den skulle handla om hur mycket jag än försökte. 

Men vilket spännande ämne måste jag säga! Det blir sportlovets läsning och så ser jag fram emot att få diskutera boken med Pernilla vid tillfälle, för det är precis så jag gillar att göra med böcker; läsa, reflektera, och sedan diskutera. 

Tusen tack Pernilla! 

Så otroligt roligt och spännande. 

Lönesamtal & Rush Limbaugh

 ...ja, så kan man sammanfatta denna veckas händelser. 

I onsdags hade jag lönesamtal med min chef och det kändes som ett väldigt bra samtal faktiskt. Man får veta i förväg att lönesamtalet absolut inte är någon löneförhandling utan mer ett samtal där man i samråd med chefen kommer överens om vilket värde man tillför verksamheten i sin yrkesroll, och där var vi överens tycker jag. Nu är det bara att hålla tummarna för att det också visar sig i lönekuvertet från och med april. Alltid lika spännande. 

Jag är nog lite amerikansk i min inställning till lönen där jag tycker att YOU GET WHAT YOU PAY FOR. Alltså så ser jag ett enormt signalvärde i lönenivån eftersom den i min värld är mätstickan på vilken grad av insats jag anses göra samt vilken nivå av prestation min chef förväntar sig av mig. 

För några år sedan pratade vi löner några kollegor emellan och då framkom det att en kollega på lågstadiet hade en ovanligt och faktiskt skamligt låg lön. Jag blev förfärad och började genast med ett pep-talk om hur hon måste försöka få upp sin lön, men hon svarade helt sonika att: Med den här lönen så känner jag då ingen press att prestera i alla fall. Det är ju så sorgligt när någon kollega råkat få en så pass dålig ingångslön en gång i tiden att det är svårt att ens komma i kapp. 

Annars har veckan rullat på som vanligt. Jag har stora och många klasser och undervisar i engelska och spanska och samtidigt som det är superroligt så tar det massor av energi och så här i slutet på veckan är det så tomt i drivmedelstanken att man går på ångorna bara, och speciellt när det börjar närma sig sportlov. 

Vi har en vecka kvar nu och så äntligen får vi lite ledigt vecka 9. Jag vet inte om det bara är mentalt eller om det faktiskt är så att någon har planerat in loven i exakta tidsintervaller för hur mycket man orkar för man är så färdig att gå på loven när de kommer. 

Massor av svenskar från större städer har åkt upp till fjällen och Sälen är nu den hårdast drabbade kommunen vad gäller covid i hela Dalarna. Vidare ser jag att flera av våra kändisar och influencers reser nu på sportlovet både inom Sverige och utomlands. Detta samtidigt som vi vanliga svenskar uppmanas stanna hemma av Folkhälsomyndigheten. 

En annan nyhet som präglat den senare delen av veckan är att en mycket stor och känd amerikansk radiopersonlighet har lämnat oss. Rush Limbaugh dog i onsdags och kommer att lämna ett enormt tomrum efter sig. That's for sure. Han har haft en egen talkshow i 30 år och hade ungefär 39 miljoner lyssnare. Han var en sann pionjär inom sitt område och det känns så konstigt att han är borta nu. 

Jag började lyssna på The Rush Limbaugh Show redan 1992 efter att min amerikanske svärfar introducerat mig till radioprogrammet. I början förstod jag inte så mycket av det han sa eftersom det var en helt ny genre av engelska för min del i kombination med att karln pratade så otroligt snabbt, i alla fall för en nykomling i USA. Men sedan har jag lyssnat genom alla åren hemma i köket i Monterey mellan 9-12 och på road-trips och på eftermiddagarna mellan 12-15 i Maryland och Florida. The Rush Limbaugh Show har liksom alltid hängt med där i bakgrunden, precis som med Car Talk, Dave Ramsey, Paul Harvey och Dr. Laura Schlessinger vilka vi även kunde lyssna på i Italien, Spanien och Japan genom AFN - Armed Forces Network. 

Sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag lyssnat på honom via podcast nästan varje dag och det kommer att kännas jättekonstigt att inte kunna sätta igång den nu på mina promenader med Lando eller när jag kör hem från jobbet, är ensam hemma eller inte kan sova på natten. Nu får det bli Sean Hannitys podcast för hela slanten istället, men det är ändå inte samma sak. Rush Limbaugh är The Babe Ruth av talk show världen, en legend, och han är därmed oersättlig, och även om jag inte alltid höll med om allt han sa så kunde jag liksom inte låta bli att lyssna på vad han hade att säga. 

Så här sa Laura Ingram om Rush: "His boundless enthusiasm for his craft, his endless love for his listening audience, his defiant perseverance, even in the face of cancer, gave us comfort, and you bet, gave us inspiration". Jag håller med. 

Ha en fin lördag! 

TBT - Det här med skallerormar

...alltså, det gillar jag inte! 

Här var vi i New Mexico och besökte gamla indianlämningar. 

Vad kikar jag på här då? 

Jo, på den här lite lätt uppretade skallerormen som reste sig och hissade så hotfullt. Jag såg den knappt först så väl kamouflerad som den var där i gräset. Den gillade inte alls att jag var där i alla fall. Så mycket förstod jag. 

Här går Bella & jag och passar oss för skallerormar. 

Jag tror att vi såg runt tio styckna på den här utflykten. 

Inte kul. 

De låg liksom lite här och där och dåsade. 

Jag minns att jag tänkte att det var tur att vi var där med två lugna döttrar som gick så snällt bredvid oss och inte två vilda småpojkar som sprang runt och busade i gräset, för då hade de blivit bitna. No doubt about it! 

En sak jag verkligen uppskattar med Sverige är bristen på skallerormar och spindlar och andra smådjur som kan skada eller döda mina barn. Jomen visst springer man på en och annan björn ibland här i Dalaskogarna (som jag har skrivit om HÄR), men det är något helt annat det :-) Det är Mors Lilla Olle i jämförelse. 

Efter utflykten blev det lite shopping och sight-seeing i Santa Fee, New Mexico, en väldigt söt liten stad  där bland annat Georgia O'Keeffe museet ligger. 

I brist på spännande historier från min vardag i ekorrhjulet här hemma på mindre ort i Dalarna så gräver jag i arkivet och hittar en massa gamla bilder på ett USB-minne. 

En sak är dock säkert: Vad synd att jag inte hade en blogg på den här tiden för då hade jag kunnat dokumenterar så många spännande resor och situationer. 

Men nu har jag bestämt mig att allt eftersom fylla på med foton och minnen på bloggen från förr när det är TBT- Throw-Back-Thursday, i syfte att föreviga lite av det liv som annars bara finns på ett gammalt bortglömt USB-minne, för så kan vi ju inte ha det. 

Ha en riktigt fin torsdag! 

Galet vad alla veckor bara rusar fram. 

Varm kram! 

Same, same...och den sötaste frisyren ever.

 It does not get any more exciting than this...

Det känns som om att jag lägger ut samma bilder från varje helg :-) 

Sköna promenader i solen, frisk luft och gnistrande vit snö på sjön, och så lite tulpaner. 

Fredagsbuketten bestod av ljus- och mörk-lila tulpaner den här gången. Ja, suck så fina. 

Lördagen ägnades till viss del åt att städa, byta i sängarna och tvätta ur tvättstugan. Det låter lika trist som det är, fast egentligen gillar jag att städa och piffa till huset men eftersom jag absolut inte får till orken till det under arbetsveckorna så blir de sysslorna kvar till helgerna och det är just det som kan kännas lite tråkigt. Man jobbar hela veckorna och så har man jobb kvar när man är ledig. 

Tänk, jag som alltid har varit van att ha ett skinande rent hus varje fredag när jag klev över tröskeln med fredagsbuketten i handen. Men nu är det andra tider och annat upplägg. 

På söndagen tvättade jag Lando med ett specialschampoo för hans lite torra och kliande skin och han blev så ren och fin och mallig. Ja, han struttar faktiskt runt lite extra när han är nybadad. Han känner sig säkert riktigt fin. 

Helgfrukost...och jag var så enormt sugen på blåbär, så blåbär det blev. Mums. 

Helgen innehöll även lite self-care. Jag tog hand om ansiktet med detta underbara scrub som löddrar upp till en tinglande syresättande ansiktsmask av sig själv när man skrubbat klar. Man kan verkligen känna att den jobbar. 

När masken sedan försvunnit helt från ansiktet är man klar och det är bara att tvätta av med varmt vatten. Denna scrub & mask från Filorga är speciellt framtagen för mogen hy, läs för kvinnor i min ålder och äldre. 

Som vanligt fotar jag mina tulpaner lite till överdrift. 

Det blir så när man är svårt förtjust....

På Instagram hittade jag den sötaste frisyren ever och tänker kopiera den på stört. 

Classic, classy, crispy, och dessutom har jag en liknande ansiktsform så den blir nog bra. 

Klänningen har jag redan :-) Imagine that! 

Den kommer från Lilly Pulitzer Resort Wear och härstammar från mitt amerikanska liv, där jag dressade mig några snäpp färggladare än jag gör här i Sverige. Man blir så glad av färg tycker jag. 

Tänk att nu är det måndag igen och bara två hela veckor kvar tills vi går på sportlov. 

Det skall bli så otroligt skönt med lite lov för det har varit väldigt intensiva veckor sedan skolan började, mycket för att vi fick ställa om undervisningen till digital vilket förde med sig nya utmaningar. Från och med i dag är alla elever tillbaka på skolan och skall undervisas på plats, men vilken erfarenhet dock. Nu vet vi att vi kan och att det faktiskt går väldigt bra. Man måste bara tänka lite annorlunda kring upplägg. Men jösses vilken fena jag har blivit på TEAMS. 

Jag önskar alla en riktigt fin vecka. 

Varm kram!