Lönesamtal & Rush Limbaugh

 ...ja, så kan man sammanfatta denna veckas händelser. 

I onsdags hade jag lönesamtal med min chef och det kändes som ett väldigt bra samtal faktiskt. Man får veta i förväg att lönesamtalet absolut inte är någon löneförhandling utan mer ett samtal där man i samråd med chefen kommer överens om vilket värde man tillför verksamheten i sin yrkesroll, och där var vi överens tycker jag. Nu är det bara att hålla tummarna för att det också visar sig i lönekuvertet från och med april. Alltid lika spännande. 

Jag är nog lite amerikansk i min inställning till lönen där jag tycker att YOU GET WHAT YOU PAY FOR. Alltså så ser jag ett enormt signalvärde i lönenivån eftersom den i min värld är mätstickan på vilken grad av insats jag anses göra samt vilken nivå av prestation min chef förväntar sig av mig. 

För några år sedan pratade vi löner några kollegor emellan och då framkom det att en kollega på lågstadiet hade en ovanligt och faktiskt skamligt låg lön. Jag blev förfärad och började genast med ett pep-talk om hur hon måste försöka få upp sin lön, men hon svarade helt sonika att: Med den här lönen så känner jag då ingen press att prestera i alla fall. Det är ju så sorgligt när någon kollega råkat få en så pass dålig ingångslön en gång i tiden att det är svårt att ens komma i kapp. 

Annars har veckan rullat på som vanligt. Jag har stora och många klasser och undervisar i engelska och spanska och samtidigt som det är superroligt så tar det massor av energi och så här i slutet på veckan är det så tomt i drivmedelstanken att man går på ångorna bara, och speciellt när det börjar närma sig sportlov. 

Vi har en vecka kvar nu och så äntligen får vi lite ledigt vecka 9. Jag vet inte om det bara är mentalt eller om det faktiskt är så att någon har planerat in loven i exakta tidsintervaller för hur mycket man orkar för man är så färdig att gå på loven när de kommer. 

Massor av svenskar från större städer har åkt upp till fjällen och Sälen är nu den hårdast drabbade kommunen vad gäller covid i hela Dalarna. Vidare ser jag att flera av våra kändisar och influencers reser nu på sportlovet både inom Sverige och utomlands. Detta samtidigt som vi vanliga svenskar uppmanas stanna hemma av Folkhälsomyndigheten. 

En annan nyhet som präglat den senare delen av veckan är att en mycket stor och känd amerikansk radiopersonlighet har lämnat oss. Rush Limbaugh dog i onsdags och kommer att lämna ett enormt tomrum efter sig. That's for sure. Han har haft en egen talkshow i 30 år och hade ungefär 39 miljoner lyssnare. Han var en sann pionjär inom sitt område och det känns så konstigt att han är borta nu. 

Jag började lyssna på The Rush Limbaugh Show redan 1992 efter att min amerikanske svärfar introducerat mig till radioprogrammet. I början förstod jag inte så mycket av det han sa eftersom det var en helt ny genre av engelska för min del i kombination med att karln pratade så otroligt snabbt, i alla fall för en nykomling i USA. Men sedan har jag lyssnat genom alla åren hemma i köket i Monterey mellan 9-12 och på road-trips och på eftermiddagarna mellan 12-15 i Maryland och Florida. The Rush Limbaugh Show har liksom alltid hängt med där i bakgrunden, precis som med Car Talk, Dave Ramsey, Paul Harvey och Dr. Laura Schlessinger vilka vi även kunde lyssna på i Italien, Spanien och Japan genom AFN - Armed Forces Network. 

Sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag lyssnat på honom via podcast nästan varje dag och det kommer att kännas jättekonstigt att inte kunna sätta igång den nu på mina promenader med Lando eller när jag kör hem från jobbet, är ensam hemma eller inte kan sova på natten. Nu får det bli Sean Hannitys podcast för hela slanten istället, men det är ändå inte samma sak. Rush Limbaugh är The Babe Ruth av talk show världen, en legend, och han är därmed oersättlig, och även om jag inte alltid höll med om allt han sa så kunde jag liksom inte låta bli att lyssna på vad han hade att säga. 

Så här sa Laura Ingram om Rush: "His boundless enthusiasm for his craft, his endless love for his listening audience, his defiant perseverance, even in the face of cancer, gave us comfort, and you bet, gave us inspiration". Jag håller med. 

Ha en fin lördag!