Man måste få skratta i eländet

I går bjöd jag ner mamma och Anita från fäboden eftersom jag tyckte att de mitt i chocken och tragedin  över det nedbrunna huset i Grekland behövde få i sig lite näringsrik mat i form av lunch. 

Är det något jag har lärt mig i livet så är det att när människor drabbas av svårigheter så kan man hjälpa till med praktiska saker som till exempel att ordna lite mat, gå med hunden, städa, klippa gräset etc. Man kan rätt och slätt kliva in och hjälpa folk i chock och sorg att styra upp vardagslivet helt enkelt. Tveka aldrig att göra det. Det är nämligen just sådant som människor som lider oftast inte orkar med. Det är ju bara att gå till sig själv. 

Så många undrar vad man kan göra för människor som har det svårt. Jag vet: Åk hem till dem och dammsug! Laga mat. Hjälp dem rodda i vardagen. Sluta att bara strö meningslösa ord i all välmening. Gör något! Agera! ACTA NON VERBA. 

Dukat till lunch. 

Det blev en uppskattad paus i chocken och oron samtidigt som vi bearbetade händelsen genom att prata om den. Det är viktigt att ventilera och att få sätta ord på trauma och hemskheter och känslor. 

Anita är ju kvar i Sverige tills den 20 augusti då hon skall åka hem till Grekland där hon inte längre har ett hus eller några ägodelar eller ens en bil eftersom allt brann upp. Resten av familjen är dock på plats i Aten och skickade oss filmklipp från förödelsen när vi satt och åt lunch. Det var helt overkligt material att ta del av. Man kan inte tro att det är sant. 

Vi gick mentalt igenom rum för rum i huset och konstaterade vad som sorgligt nog inte finns längre. Det ena sorgliga konstaterandet efter det andra eftersom Anita och Georgos ägde ett helt fantastiskt vackert och unikt hem med antikviteter, konst, porslin, glas, och enorma äkta persiska mattor bland annat. Allt som nu är borta! 

Sedan började vi prata om Anitas kläder och skor. Allt sådant måste också avhandlas. Efter ett helt liv som diplomatfru, ambassadörsfru och ministerfru med mycket representation så ägde Anita klädklenoder galore. Det ena plagget vackrare än det andra. Helt oersättliga. Kläder som var uppsydda eller inköpta över hela världen. En helt fantastisk garderob. Klassisk, stilren, elegant och exklusiv. 

Där kan jag relatera. De flesta av mina klädklenoder blev ju stulna i flytten från Japan till Sverige. Det enda jag har kvar är de kläder som jag skickade i förväg med posten till Sverige. Men det allra mesta är borta för alltid. Jag kommer fortfarande med sorg på vissa fantastiska plagg som inte finns längre. 

Men det hela slutade med att vi satt och skrattade faktiskt. Anita berättade att så många av deras fantastiska vänner över hela världen hört av sig och erbjudit hjälp. Nära vänner i Aten som har ett stort hus på landet har erbjudit Anita och Georgos att bo hos dem så länge de vill tills de byggt upp huset igen. Fina vänner. Jag känner dem och deras nu vuxna barn. 

Även vänner i Libanon som är miljadärer har hört av sig och erbjudit hjälp. -Skynda dig och tala om för dem att alla era persiska mattor har brunnit upp, föreslog jag, och det var då vi började skratta. -Jag skojar inte, fortsatte jag. -Tala om för Majada att du inte har några mattor att lägga på golvet om hon nu vill hjälpa till praktiskt :-) Det var väl ett bra förslag. Det är helande och befriande att få gapskratta lite mitt i eländet. 

Avslutningsvis hade vi tagit fram rutpapper, penna och linjal och börjat skissa på ett nytt hus. De kommer naturligtvis så småningom att bygga upp ett nytt hus på gården. Nu har de chansen att bygga ett som passar dem som äldre par i 80-års åldern. Enplans och inte lika stort som förr höll vi alla med om. Litet och laddat. Det kommer att bli bra. 

Det blev en riktigt fin, bra och helande lunchstund ute i solen. 

Efter maten blev det kaffe och glass i all enkelhet. 

Ha en riktigt fin fredag! 

På måndag börjar jag jobba igen. Otroligt! 

Varm Kram!