Om att blogga

I går bloggade svenska Annika i Reston, Virginia om att hennes blogg Life in the Suburb, som ni hittar i min blogglista till höger, fyllde 16 år och i och med det reflekterade hon lite om bloggvärlden, tankar som jag absolut kan skriva under på. 

Bloggvärlden är otroligt rolig och spännande och framför allt för att man där möter andra bloggare och läsare. Man lär känna varandra på något sätt, lite som förr i tidens brevvänner, men bättre. 

Precis som Annika påpekar så har många bloggare som var med från början nu slutat att blogga helt och hållet av olika anledningar. Ett tag var det ju inne att blogga och då hade typ alla en blogg. När den trenden ebbade ut så försvann även de som följer trender. Vi andra blev kvar.

Många andra som har slutat att blogga hävdar att de nu använder Instagram istället, men även där håller jag med Annika om att Instagram absolut inte kan ersätta en blogg. Det blir något helt annat. Inte alls lika kul. 

Vissa bloggare avslutar sina bloggar och skriver om att de slutar eftersom att de inte längre har tid att blogga. Ja, så har livet blivit för många. So crazy snabbt och stressat att man inte längre har tid att sätta sig ner i reflektion och skriva om saker av substans. Väldigt tragiskt läge som jag tyvärr känner igen mig i. 

Jag har så många uppslag och så mycket jag vill blogga om på djupet men som heltidsarbetande medelålders kvinna som är extra trött och sliten och som bränt ut sig några gånger de senaste åren, känner även jag att energin och orken tryter. Jag är så trött efter jobbet att jag inte ens orkar blogga så ofta som jag skulle vilja, och det är trist eftersom jag ser min blogg som min dagbok.

Eftersom jag älskar att kommunicera i skrift så dagdrömmer jag om all tid i världen att läsa, tänka och skriva. Det har jag inte nu och det sörjer jag. Där kan jag känna mig lite avundsjuk på Annika i Virgnia och på Maria som har bloggen Wikers Liv, som båda är hemmafruar och därmed äger sin egen tid att blogga hur mycket och hur utförligt de vill och känner för. 

Att vara hemmafru är helt fantastiskt, by the way. Guld värt att kunna fokusera på barnen och familjen och på livet, och det slår den galna stressen springandes på heltid i ekorrhjulet med hästlängder, alla dagar i veckan hela året runt. Det kan jag skriva under på som varit hemmafru i nästan tjugo år och som därmed vet vad jag talar om och har något att jämföra med. Tänk bara om jag hade bloggat då....

Min egen blogg fyllde just 12 år eftersom jag började blogga i april 2010. Galet vad fort åren gått men det är fantastiskt kul att kunna bläddra tillbaka i bloggen eftersom den nu utgör en fantastisk dagbok fylld med berättelser, minnen och bilder. Vilken skatt. 

Från 2010 till våren 2015 bloggade jag helt och hållet på engelska. Sedan hände något. Jag kände på något sätt att min röst som varit helt amerikansk fram tills 2015 helt plötsligt blev svensk. Kanske det även var något i min mentalitet som förändrades då. Jag vet inte för det går inte att sätta fingret på. En dag kändes det bara mer naturligt att skriva på svenska istället för på engelska, och jag följde den känslan som jag så ofta gör med allt annat. 

När jag går tillbaka och läser mina inlägg från förr så märker jag även att stilen som jag bloggat på har förändrats. Kanske handlar det om att jag har blivit lite försiktigare nu med hur jag uttrycker mig när jag vet att det är fler som läser, och att jag inte vet vilka det är. Ja, även jag har de där tysta läsarna, som Annika skriver om. De som läser men aldrig någonsin lämnar en kommentar. Kanske har jag bara blivit äldre och mognare. Eller så har jag bara blivit tröttare och väljer att inte argumentera och gnälla och ventilera allt som jag tenderade att göra förr om åren. Man väljer sina slagfält på ett annat sätt när man blir äldre tror jag. I alla fall jag. 

Jag älskar att blogga och kommer nog att fortsätta i många år framöver. Jag tycker att det är så kul med mina bloggvänner och deras bloggar, även om jag inte har samma tid att läsa och kommentera som förr. 

Casa Kershaw Sweden

När jag började blogga bodde mina flickor och jag här. I det fina blågråa huset vid Orsasjön i byn Kråkberg. 

Huset köpte jag efter att vi flyttat hem från Japan strax efter det att min man och jag hade separerat. Det var en tuff tid i livet, men huset var en trygghet och tröst. Vi gjorde det till vårt nya hem och jag möblerade det till största delen med loppisfynd. 

Huset var helt fantastiskt och hade öppen planlösning med fyra sovrum, två badrum och bastu. Vi var väldigt lyckligt lottade som hittade detta hus. 

Jag sålde huset 2014 när vi flyttade tillbaka till Kalifornien, USA, eftersom jag trodde då att vi aldrig skulle bo i Sverige igen. Tänk vad fel man kan ha :-)

Köksbordet ropade jag in på aktion för 150 kronor. 

Sedan målade jag det vitt. Stolarna var ett ihop-plock från släktens vindar och garage. 

Men mycket har hänt sedan dess, både med- och motgångar och jag är därför innerligt tacksam för min blogg där jag har dokumenterat nästan allt. 

Nu är det dags att gå till jobbet! 

Ha en fin dag. 

Varm kram!