Om att dödstäda och leva autentiskt

Det regnar och blåser ute och då passar jag på att dödstäda inne, och hej vad det går! 

Köksskåp och lådor är nu mer välorganiserade än någonsin. Jag är verkligen i rensar-tagen. Använder vi det här? Älskar jag det här? Är svaret nej så åker det ut. Här sparas inget utifall-att. Processen känns så befriande. Men den satt långt inne och fick lov att komma ut av sig själv. Plötsligt händer det! 

I natt när jag inte kunde sova lyssnade jag på Amelia Adamo, som var gäst på podden Värvet, och då trillade slanten ned. Jag går runt och undrar varför så mycket handlar om döden i mitt liv just nu. Många tankar går åt det hållet och det blir tungt. Helt ofrivilligt känns det som om att livet skall ta slut när som helst. Jag känner mig plötsligt så dödlig och det är ju inte alltid så roligt när man bara vill vara glad och pigg och positiv och njuta av livet. Blicka framåt med tillförsikt. 

Amelia Adamo satte alltså ord på det som händer mig: Man står nära döden när familjemedlemmar och vänner dör. Närheten till döden gör att vi själva påminns om att livet kan ta slut på ett ögonblick. Det är till stor del den åldern som jag befinner mig i nu, medelåldern, och där människor börjar dö nu. 

Cancer-helvetet och andra folksjukdomar (många orsakade av livsstil) smyger sig på, för att inte tala om att alla som var pigga och kraftfulla och aktiva vuxna när jag själv var barn har uppnått hög ålder nu. Hjälp! Jag vill ju att de skall fortsätta finnas så länge jag lever. Men så kommer det inte att vara, så det står man också inför, och på något sätt har jag svårt att förhålla mig till det.

Det gäller maxa oddsen för egen del genom att äta nyttigt, röra på sig, kanske till och med börja styrketräna, och framför allt sortera bort allt som är oviktigt i livet och fokusera på det som ger mening på riktigt. Ja, det är väl där jag befinner mig nu. Note to self: Lev hälsosamt och lev autentiskt. Lev i tacksamhet och glädje. Jag älskar uttrycket: Stay in the gratitude and focus on the joy! Oslagbart. 

För mig är det viktigare än någonsin att leva autentiskt. Att få vara sig själv och den man verkligen är och känna att man duger precis så. Jag känner mig helt plötsligt rentutav allergisk mot allt som är fake, konstlat, pretantiöst, påklistrat....You name it. Allt där värdet bara ligger i ytan, för vi människor är så mycket mer än det som syns på utsidan. Insidan är så mycket mer och så mycket större. Våra själar är gudomliga och heliga, och livet är så värdefullt. 

Jag lever på något sätt efter See no evil, Speak, no evil, Hear no evil, och jag känner mig principfast i det. Jag försöker se det goda i människor, om något inte är snällt sagt så tycker jag att man skall låta bli att säga det helt enkelt. Skitnack - Nej Tack! Jag orkar inte heller lyssna på elakt skvaller om människor, och tycker inte att man skall prata negativt. Visst kan man konstatera hur något är och att det borde vara annorlunda, men det finns ingen ingen produktivitet i gnäll och skitsnack. 

I går blev det tydligt i en situation där jag såg en person som har varit väldigt elak emot mig för några år sedan. En person som jag hade stått nära och litat på men som visade sig vara en helt annan person än jag trodde. I alla fall så såg jag den här personen i går och kunde konstatera att hen var i ett mycket dåligt skick. 

Tidigare skulle jag absolut ha känt ett stort mått skadeglädje över detta. Rätt åt personen typ. Men igår blev jag chockad, skadeglad i tre sekunder kanske om jag skall vara ärlig, men sedan började jag bara tycka så synd om den här personen. Vad kan ha hänt att det har blivit så där? Stackars hen. Verkligen. Jag kunde bara känna empati, och det är väl lite så jag menar när jag påstår mig genomgått någon slags personlighetsförändring.

Vinden och regnet piskar pilen utanför köksfönstret. 

Den här blomman kanske någon kommer ihåg. Den var så nära att bli slängd. Den var en liten skräpig halvdöd blomma tills jag planterade om den och nu växer den som bara den. Snart har jag en hel buske. Alltså, den här blomman älskar livet! Den är svagt rosa men ser vit ut på bilderna. 

En te-paus i dödstädandet med bästa vovven som sällskap. 

Jag skulle också behöva dödstäda garderoberna lite. 

I mina garderober bor kläder till tre olika personer: 

Mitt förra jag, mitt nuvarande jag, och mitt framtida jag. 

Det är nog ett fenomen som är mycket vanligare än vad man tror. Fråga vilken kvinna som helst. Det finns de där plaggen vi har så svårt att göra oss av med trots att de kanske varken passar kroppen eller livet längre. Sedan finns det de realistiska kläderna, de som passar kroppen och livet just nu, och de måste vi ju ha hur tråkiga de än företer sig, annars skulle vi ju behöva gå runt nakna. Ja, och så kan det ju hända att man, som jag och kanske några andra, tänker framåt. Den där snygga klänningen kommer att passa utmärkt sedan när jag har ett hus under palmerna och bland bougainvillean på varmare breddgrader, och de där snygga byxorna i tunt tropiskt ull från Tiger blir perfekta på jobbet i höst etc. Så är det för mig. Jag räcker upp handen och erkänner: Så'n är jag!

Mitt förra jag levde ett mycket glamorösare liv i olika länder över hela världen och det var ofta, ofta tillfällen att klä upp sig riktigt, riktigt snyggt. Det var ett liv i snygg-byxor, kjolar, klänningar, twin-sets, högklackat, kostymer, dräkter, glittrande långklänningar och fina cocktailklänningar. Mest sommarkläder, eftersom vi nästan uteslutande bott i länder i tropiska klimat där det växer plumeria, citrus, bananer och avocado.

De flesta plaggen blev dock stulna, med allt annat i våran flyttkontainer påväg hem från Japan, och det som är kvar (sådant jag hade skickat i kartonger med posten i förväg) har jag mycket svårt att göra mig av med. Det händer till och med att jag fortfarande glömmer av mig och inhandlar plagg till mitt förra jag i mitt förra liv. Det är då jag blir "All dressed up with nowhere to go", LoL. 

Sedan har vi kläderna till mitt nuvarande liv på mindre ort i Dalarna: Väldigt praktiska och vardagliga kläder, kanske lite tristare än vad som är min egentliga stil men de passar in här i Sverige och speciellt på mindre ort på landsbygden. Haha, ni har väl sett Ett Fall För Vera, typ så.  

 

När jag kommer hem från jobbet så åker vardagskläderna av till förmån för svarta leggings, yogapants och sköna tröjor. Hemma-dress. Sådant som tål hundhår, hundpromenader, matlagning, städning, disk eller soffhäng under en filt. 

 

Kläderna till mitt framtida jag är precis som på bilden nedan. De kommer att matcha min omgivning i vintersolen :-) En del av plaggen från mitt förra jag har förts över till kategorin mitt framtida jag eftersom jag är så förtjust i dem att jag vill kunna använda dem igen vid tillfälle. 

 

  

I kläder under kategorin mitt framtida jag har vi också några plagg som jag inte riktigt kommer i.  Både mitt förra jag och mitt framtida jag vägde/väger nämligen ca. 8-10 kg mindre än vad jag gör idag. Haha! Man kan ju bara skratta faktiskt, för nu är jag brutalt ärlig. Men som sagt, jag tror att dessa tre garderobskategorier är mer vanligt förekommande hos många av oss kvinnor än vad man anar. Är det någon som känner igen sig? Dags att rensa lite.

 

Bara kolla så fint jag matchar bougainvillean som jag skall ha i min framtida trädgård :-) 

Aprikos bomullsstickad tröja med sprund i sidorna - Newhouse

Vita byxor - Tiger of Sweden 

Guldfärgade ballerinas - Tamaris

En bild från en soligare dag.

Här ligger kvällssolen på i köket där ljuset är magiskt eftersom det kommer in både morgonsol och kvällssol på ett helt förunderligt sätt. Men annars har vi haft en till största delen sval och regnig sommar. I dag är det i alla fall första augusti och vi får hoppas på lite mer uppehåll och sol. 

Två veckor kvar av sommarlovet 2023 återstår. 

Vi har fått mycket gjort i sommar. 

Nu skall jag försöka göra det allra bästa av de dagar som är kvar innan jag kliver på ekorrhjulet igen. Men varje sådan här lång ledighet från jobbet och vardagens måsten och rutiner påminner mig om ett liv i total frihet. Ett liv där jag inte behöver lönearbeta för att kunna betala för mina omkostnader. Ett liv där jag kan kliva upp varje morgon, äga min egen tid och bestämma precis själv vad jag vill göra av dagen...Jodå, resan mot Avfart Frihet fortsätter, oavbrutet. 

Ha en helt underbar dag! 

Varm Kram