En dag på fäboden

Eftersom jag är sjukskriven 25% på grund av svår stress så jobbar inte på måndagar, vilket är guld eftersom det ger mig en lite längre återhämtningsperiod under helgerna. Det ger också tid till lite vistelse i naturen vilken är den mest helande platsen som finns. 

I måndags följde jag med mamma och pappa upp till fäboden och vi fick en strålande vacker vinterdag.

Vi har så mycket snö i Dalarna.

 Vi passade på att städa stugan inför säsongen och så blev det fika med mammas hembakade bröd.

Det råkade vara skidtävlingar på TV och det ville inte pappa missa.

Vi eldade i spisen och det blev så varmt och skönt i stugan.

Själva öppen spisen är från 1876. 

Den här fäbodstugan har tillhört gården som vi håller på att renovera.

Så mysigt i mammas och pappas stuga.

Nu är det skinande rent och stugan är redo för påskfirandet.

Mamma går ofta med stavar. 

Det är jättebra träning.

Det var en liten bildkavalkad från fäboden. 

Nu skall jag hoppa ur sängen och åka till jobbet. 

Jag är inte riktigt kry och har haft ont i halsen och varit hes i nästan tre veckor nu. I går hade jag feber på jobbet och fick lov att ta två Alvedon. Jag har råkat ut för något riktigt segdraget. Nej, nu vill jag bli frisk och pigg. Jag känner att jag går som på halvfart i ett liv som snurrar på helfart och lite till. Inte så kul.

Ha en riktigt fin onsdag!

Varm Kram

Tusen tack & Att få byta miljö

 Tusen tack alla fina.

Från djupet av mitt hjärta vill jag rikta tusen tack till alla er underbara bloggvänner som har gett mig så mycket kärlek och värme och omtänksamt deltagande i sorgen efter min älskade Lando. Min ständige och mest trogna följeslagare i livet under så många år.

Jag är helt överväldigad och varm i hjärtat av att finna så mycket djur-kärlek bland er alla. Många vet precis hur det känns eftersom man har varit i samma situation själv och jag uppskattar djupt alla era kommentarer och meddelanden både här i bloggen och på andra sociala media kanaler. 

Ni är så fina och jag känner att det finns så mycket kärlek hos så många och speciellt bland er djurälskare som delat med sig av eran egen sorg efter era egna älskade fyrbenta vänner, men även hos er som inte har eller har haft egna djur men som fick lära känna Lando genom mina många blogginlägg där han ofta förekom. Så helande. Så varmt. Så fint. Så mycket ljus. Tusen, tusen tack underbara ni! Det betyder mer än ni kan ana. Varma kramar till er.

Sorgen och saknaden blev svårare och djupare än jag någonsin kunde ana, men Lando var en stor del av min livsrutin i vardagen, från morgon till kväll i 13 år. Alltid närvarande, alltid vid min sida, och så blev det tre skogspromenader om dagen. Två längre på flera kilometer och så en kortrunda. Ja, det är hälsosamt på många sätt och vis att ha en stor och aktiv hund i sitt liv. Nu blev det bara tomt och tyst. Ett stort hål. 

Jag har känt mig avtrubbad och som i en dimma. Mycket har känts så irrelevant. När nära och kära går bort, människor eller en älskad hund, så sätts livet i glasklart perspektiv. Det som betyder mest i livet är det levande runt oss. Familjen, människor och våra älskade djur. Ändå ligger fokus hos många på så triviala och irrelevanta situationer och på materialism. Små petitesser. Hur folk håller på egentligen. 

Jag orkar inte se en enda influencer som pushar materialism i alla sina flöden. Jag kräks. För inget av det där betyder någonting när nära och kära är sjuka och går bort. Det känns så otroligt ytligt och så irrelevant, men det är ett helt eget blogginlägg det. Ett blogginlägg som jag känner att jag skall skriva i framtiden. 

Miljöombyte...

I fredags efter jobbet åkte hockeytränaren och jag söderut mot Djupekås i Blekinge för att hälsa på hockeytränarens son och hans familj, och det var verkligen välbehövligt för mig att få komma bort och se och tänka på något annat och att få byta miljö. Riktigt bra faktiskt. 

Det tar nästan 8 timmar att köra från Dalarna till Blekinge och eftersom jag fick lov att jobba i fredags så kom vi fram ganska så sent.

 

 När vi kom fram väntade en riktigt smarrig middag på färsk pasta med högrev. 

Till det blev det ett glas bubbel och sedan stupade vi i säng. 

Familjens hund Easton och jag är gamla vänner och det var som om att han visste och kände på sig för han höll sig nära och jag fick väldigt mycket hundkärlek av honom. Stora, fina, goa vovve. Han är 11 år. Jag har känt honom sedan han var ny valp i familjen. Bella följde med och hämtade honom från uppfödaren.

Goaste Easton höll sig nära mig hela helgen. 

Kan också ha att göra med att jag alltid smyger till honom lite extra gosaker från middagsbordet. 

Den här helgen fick han både högrev och flankstek av mig när ingen såg det :-)

 

Nere i Djupekås hittade jag våren och blev så glad. 

 

En hel gräsmatta med krokus i olika färger. 

 

Grannarna nedanför bor i ett riktigt Pippi Långstrump hus. 

 

Det ligger en massa charmiga hus med enorm snickarglädje i Djupekås. 

 

Så fina snödroppar det fanns på flera av gårdarna.

Hockeytränaren var nere här och hjälpte sin son att snickra i somras. 

 

I uthuslängan vid poolen finns nu ett jättefint gästrum med högt i tak. 

 

Fin havsutsikt har man också när man bor där.

Tänk att man kan förvandla en gammal bod till ett sådant härligt utrymme.

Förr i tiden tillhörde det här huset en uppfinnare som uppfann RN-Kroken, ett slags väderskydd för fasadarbeten (jag fick lov att googla det) och han hade skrivit en slags packlista på murstocken ute i uthuset och den listan blev synlig under renoveringen. Lite kul kuriosa som rör husets historia tycker jag. 

 

Camilla fick en enkel liten vårbukett av oss som bestod av franska tulpaner och körsbärskvistar. 

 

Nere vid havet i Djupekås där en stor båt spillde ut olja i somras. Det är nu nästan helt sanerat men man såg spår av arbetet och händelsen. Så fruktansvärt för alla fiskar och fåglar. 

 

Det blev en liten fika-tripp in till Sölvesborg. 

 

Så mysigt i Sölvesborgs centrum och även där var våren i full gång. 

 

Jag gillar att titta in på en affär som heter Esmeralda varje gång jag är i Sölvesborg. 

 

Det här gamla bordet tyckte jag var så fint. 

 

Vi skulle ta en fika på Ritz, men det var lördag och finväder och det hade gjort att jättemånga andra hade samma planer som oss. Det var smockfullt och många på kö så vi gick till ett litet fik som ligger bredvid MQ istället och som hade ett mysigt inglasat uterum. Det gick lika bra. Tydligen skall det finnas en supergod pärontårta där, men det visste vi inte då så den får vi smaka nästa gång.

På söndagen var det avslutning på hockeyskolan för hockeytränarens båda barnbarn. 

Hockeytränarens son är hockeytränare i Mörrum så han var med barnen på isen. 

Vilken fin ishall de har där i Mörrum. 

Efter avslutningen hade hockeytränarens äldsta barnbarn match och den stannade vi och tittade på innan vi åkte hem till Dalarna igen. Det blev väldigt sent men jag kunde konstatera att miljöombytet hade gjort mig riktigt gott. Men det sitter fortfarande i, att man skall skynda sig hem till Lando. Senast nu i eftermiddags efter jobbet fick jag den impulsen. 

 

Väl hemma i Dalarna var det tillbaka till full vinter igen.

 I natt hade det snöat nästan en hel decimeter. 

Nu jobbar vi i två dagar till och sedan tar vi PÅSKLOV 2024. 

Ha en riktigt fin kväll. 

Varm Kram

My Life as a Dog

 Fredag och idag är det två veckor sedan våran älskade Lando lämnade oss. 

Saknaden är enorm och det är så tomt här hemma. Det är ovant att inte ha Lando, för han var med oss överallt. Vi behandlade Lando som en familjemedlem och han var djupt älskad och uppskattad av oss alla. 

 Pappa, jag och Emilia på skidor vid våran stuga i Bösjön, 

och självklart var Lando med på skidturen.

Lando The Show Jumper. 

Han älskade detta! 

Schäfrar vill ju arbeta och bli tränade och de är så ivriga att lära sig nya saker. 

Följsamma, lättlärda, lyhörda och intelligenta som få.  

Det finns ju en anledning till varför polisen och militären använder schäfrar i sitt arbete.

Hemma i Kråkberg var flickorna fullt engagerade i att träna Lando i hoppning. 

Man tager vad man haver som till exempel soptunnan och stegen. 

Huset i bakgrunden var flickornas och mitt första hus i Sverige efter det att vi hade flyttat hem från Japan. 

Mitt pärlgråa vackra hus med vita knutar och med en glimt av Orsasjön från baksidan. 

Landos första hem. 

Här bodde flickorna och Lando och jag. 

Vi sålde huset när vi flyttade tillbaka till Kalifornien. 

 

Var det vinter så ville Lando att man skulle kasta snökokor. 

Han hoppade högt. De skulle nämligen fångas uppe i luften. 

Och man fick aldrig sluta :-) 

Den älskade bollen var alltid med, 

för vist kan man sparka boll och hoppa hinder samtidigt :-)

Hopp-didu!

Lando älskade att hoppa och att rulla sig i snön. 

Nu i vinter har han stoppat ned huvudet i snön och stått och tittat på mjuka snötäcken. 

Jag vet att han ville rulla sig vilt i snön men att hans kropp inte tillät det längre. 

Det var så hjärtskärande att se. Men nu har han det bra. 

Emilia och Lando vid Orsasjön, nedanför vårt hus i Kråkberg.
 

Nu kan han hoppa och leka igen.

Finaste älskade Lando. 

Maffi-Magilli. 

Tårarna rinner. 

Sorgen måste få ta sin tid, och det här blir svårt. 

Jag saknar dej så. 

Krama era hundar lite extra ni som kan. 

Varm Kram
 

Jag vill bli glad igen

 Good Morning Lovlies...

Dagarna kommer och går i en rasande fart och livet går vidare som det alltid gör på något förunderligt sätt trots att det känns som om att det stannar upp och stannar av när något väldigt svårt och sorgligt händer i livet. Livet och vardagen känns så annorlunda nu när jag inte har Lando. Det är så ekande tomt och så innerligt sorgligt. 

Att stå framför mina elever i spanska och undervisa om direkta objekt, som jag gjorde igår, känns totalt irrelevant när Lando är död. Allså Lando är borta och jag skall gå till jobbet och prata om direkta objekt! Ni fattar. Det känns som vitt skilda lager av verkligheten. 

Mycket känns så irrelevant i livet nu när Lando inte finns längre och jag har tagit hans bortgång så mycket hårdare än vad jag någonsin hade föreställt mig att jag skulle göra. Jag kunde aldrig tro att jag skulle sörja så här djupt och vara så här ledsen.

Jag försöker att reda ut sorgen och har kommit fram till att sorgen inte handlar om beslutet jag tog och inte över att han fick somna in. Nej, jag tog ett alldeles rätt beslut där för Landos skull. Han behövde få lämna sin värkande och felande kropp. Det hade inte varit värdigt att ha honom kvar här för min egen skull. Jag fick lov att tänka på honom i total osjälvisk kärlek, och jag vet att han hade all tillit i världen för mig att jag skulle fatta det beslutet när den dagen var inne och inte låta honom lida.

Sorgen är istället helt självisk och består av en enorm saknad över att jag inte längre har honom i mitt liv och sorgen består av vemodighet över så många fina minnen av stunder med honom i livet. Sorgen är också i djup och innerlig tacksamhet över att jag har fått ha en sådan enormt fin, kärleksfull och intelligent varelse vid min sida i livet i så många år och att jag nu skall klara mig utan honom.  -Nu klarar du dig själv utan mig. Jag har sett dig växa och nu klarar du dig...Ja, det var hans meddelande till mig via en djurkommunikatör dagarna innan. Han kommunicerade också värdighet. Att det hela skulle vara värdigt, och det är inte värdigt att tvingas leva i en felande kropp.

Nu är jag ensam kvar utan Lando och får klara mig så. Jag vet att det kommer att kännas lättare att leva med sorgen och saknaden ju längre tiden går, för man lär sig att hantera den. Man har inget val. Jag kommer att skapa en ny vardag utan honom. Men jag saknar hans närvaro och att klappa Landos tjocka, blanka och mjuka päls, och att krama hans stora och fina huvud. 

Varje morgon kom han och stoppade in sin nos mellan min kudde och min kind, det var så han väckte mig. På kvällarna när vi skulle sova låg han på ett par kuddar nedanför min säng och sträckte upp tassen på sängkanten som för att jag skulle hålla hans tass i min hand, och det gjorde jag också. Jag vill aldrig glömma det. Han var alltid nära. Nu är det bara tomt.

 

 Morgonljuset är magiskt i köket.

 

Jag har läst att sorg är den absolut svåraste känslan man kan ha, och att människor som lever med sorg många gånger är beredda att göra vad som helst för att det som orsakat sorgen aldrig skulle ha inträffat. Att man bara vill att allt skall bli som förr igen och att man skall slippa sorgen och få leva glad och lycklig igen. Jag tänker ofta på föräldrar som förlorar sina barn. Hur överlever man ens en sådan sak? Hur kan man någonsin fungera normalt och känna någon slags glädje i livet igen? 

Min morbror förlorade sin son, sitt enda barn, när den sonen var 21 år gammal och det kom min morbror aldrig över. Inget blev någonsin som förut igen. Guldet blev till sand, precis så brukade han säga. Trots detta ställde han sig upp och tog sig an livet igen, men med ett helt annat perspektiv. The Moment We Stand...Det är ett bra uttryck. Att kunna resa sig upp efter att det absolut värsta i livet har hänt. Det är starkt.

Jag vet att händelsen förändrade min morbror på djupet som människa. Han blev lite mer av en bohem som var totalt ointresserad av en materialistisk yta. Han värderade helt andra saker. Naturen, djur och människor. Han var så autentisk och så snäll, och med tiden kunde han skratta igen och hade en riklig humor med ett stort mått av självironi. Han gav mig rådet att man inte skulle jobba så mycket, man skulle göra andra saker i livet än att byta sin vakna tid i livet för pengar, tyckte han. Försöka njuta av livet och göra sådant som gör en glad och lycklig. Jag skall försöka följa hans råd. 

Jag likställer absolut inte att förlora en hund med att förlora ett barn, nej, det är sorg det här handlar om och sorg kan inte jämföras. Man kan inte jämföra någons sorg med någon annans sorg, det skrev en klok och nära släkting till mig ganska nyligen.

 

Nu vill jag bli glad igen. 

Jag vill inte gå runt och vara ledsen och känna som jag gör. 

Livsgnistan är borta. 

Tårarna rinner varje dag och i bröstet har någon slags luftvägsinfektions flyttat in. 

När familjens älskade Golden Retriver Charlie fick somna in i början av 1990-talet fick min mamma lunginflammation. Ja, sorgen sätter sig i bröstet. Precis så är det.

Turn again to life and smile! 

Det är ett mantra som rullar i mitt huvud. 

 

Det bara kom och flyttade in. 

Precis så hade Lando velat: Att jag skall vara glad. 

För han var alltid glad. 

Men jag vet att det här måste få ta sin tid. Sorgen och saknaden. 

Ha en fin dag och ni som kan, krama era djur lite extra. 

Varm Kram