Fredag och idag är det två veckor sedan våran älskade Lando lämnade oss.
Saknaden är enorm och det är så tomt här hemma. Det är ovant att inte ha Lando, för han var med oss överallt. Vi behandlade Lando som en familjemedlem och han var djupt älskad och uppskattad av oss alla.
Pappa, jag och Emilia på skidor vid våran stuga i Bösjön,
och självklart var Lando med på skidturen.
Lando The Show Jumper.
Han älskade detta!
Schäfrar vill ju arbeta och bli tränade och de är så ivriga att lära sig nya saker.
Följsamma, lättlärda, lyhörda och intelligenta som få.
Det finns ju en anledning till varför polisen och militären använder schäfrar i sitt arbete.
Hemma i Kråkberg var flickorna fullt engagerade i att träna Lando i hoppning.
Man tager vad man haver som till exempel soptunnan och stegen.
Huset i bakgrunden var flickornas och mitt första hus i Sverige efter det att vi hade flyttat hem från Japan.
Mitt pärlgråa vackra hus med vita knutar och med en glimt av Orsasjön från baksidan.
Landos första hem.
Här bodde flickorna och Lando och jag.
Vi sålde huset när vi flyttade tillbaka till Kalifornien.
Var det vinter så ville Lando att man skulle kasta snökokor.
Han hoppade högt. De skulle nämligen fångas uppe i luften.
Och man fick aldrig sluta :-)
Den älskade bollen var alltid med,
för vist kan man sparka boll och hoppa hinder samtidigt :-)
Hopp-didu!
Lando älskade att hoppa och att rulla sig i snön.
Nu i vinter har han stoppat ned huvudet i snön och stått och tittat på mjuka snötäcken.
Jag vet att han ville rulla sig vilt i snön men att hans kropp inte tillät det längre.
Det var så hjärtskärande att se. Men nu har han det bra.
Nu kan han hoppa och leka igen.
Finaste älskade Lando.
Maffi-Magilli.
Tårarna rinner.
Sorgen måste få ta sin tid, och det här blir svårt.
Jag saknar dej så.
Krama era hundar lite extra ni som kan.
Varm Kram
Beklagar verkligen, en hund blir ju som en familjemedlem. Kramar vår 13-åriga dansk-svenska gårdshund och hoppas, hoppas vi får behålla honom länge. Sköt om dig.
SvaraRaderaTusen tack. Ja, krama din hund lite extra medan du kan. Hoppas att han håller sig pigg och frisk ett bra tag till. Tack för din fina omtänksamhet.
RaderaVarm kram,
Anneli
Vår sista katt Svante 16 år (av 5) fick lov att somna in efter ett anfall i oktober 2023, än idag lyssnar jag efter hans tassar, saknar honom vid min sida i sängen. Han va innekatt men hade en stor kattbur på baksidan dit alla kunde springa ut och in som de ville. Men än idag är det svårt att öppna ytterdörren och kunna ha den öppen, han är ju inte här nu och han kommer inte springa ut genom dörren, ändå stänger jag den så snabbt jag kan. Tårar rinner fortfarande men vet att han fick ett bra liv, liksom din älskade Lando. De finns hos oss alltid i våra hjärtan och du tårar får rinna, de kommer det att göra hela livet det är våra barn, så får folk säja vad dom vill om det. Ha det bra. Blev långt men känslor kräver utrymme.
SvaraRaderaHej,
RaderaÅh, jag beklagar att Svante inte är med er längre. En älskad katt för er och jag förstår att du lyssnar efter hans ljudet av hans tassar och att saknaden är stor. De blir ett hål, något man älskat och uppskattat, en del av familjen, som inte finns där längre. Men vet att han är runt dig och att man kan förnimma sina djur. Jamen tänk alla vanor man har haft kring sina djur, som du nämner dörren. Vi var borta i helgen och förr hade vi fått åka och hämta Lando hos mamma och pappa, och nu skulle vi inte det. Så oerhört sorgligt och tomt. Jag förstår att tårarna rinner, men känslan ändå att man gav dem ett fint och bra liv tröstar. Ja, för alltid i våra hjärtan tills vi ses igen, vilket jag vet att vi gör med 100%. Ännu en gång så beklagar jag din fina Svantes bortgång. Fint att du skrev och man ska ge sorgen ord för annars går hjärtat sönder.
Tusen tack igen och varm kram,
Anneli
Hej Anneli! Jag upptäckte din blogg för några år sedan när jag besökte en FIRE blogg. Din blogg fanns med på "bloggar jag gillar".. och jag blev fascinerad av din blogg. Din blogg är genuin, den är samhällskritisk, informativ och personlig. I mina ögon är du en intelligent och ödmjuk kvinna. Din blogg är nyanserad och täcker många av livets områden.
SvaraRaderaJag förstår att Lando har en speciell plats i ditt liv och ingenting kan ersätter just honom och att du just nu befinner dig i ett vacuum. Jag tror även att du är en pragmatisk/handlingskraftigt kvinna. Allt tar sin tid, sörjandet och att ser ljuset någonstans... Vad tror du, kanske kan du nu ta itu med dina planer att köpa ngt utomlands? Tankarna finns ju redan där, låt det vara en terapeutisk sysselsättning som så småningom blir realitet. Och sedan får man ser, mycket kan händer... man får vara öppen för mycket i livet. Den som skriver detta är jag, Andrea. är ungefär 10 år äldre än du, dvs 63 år gammal. Flyttade från Tyskland till Sverige när jag träffade min man och ska inom 2-3 år flytta till Spanien. Vi befinner oss dock än så länge fortfarande i planeringsstadiet... men våra planer blir mera och mera specifika... Tack för den fina bildkavalkad! Ett otroligt fint resumé av Landos liv hos er! Ta hand om dig! Varma hälsningar! Andrea.
Hej Andrea,
RaderaVad fint att du presenterar dig själv, och vad glad jag är att du läser min blogg och kommenterar. Min blogg kan inte vara en renodlad FIRE-blogg eftersom jag inte skriver anonymt vilket jag tror att man nog måste göra om det skall handla om pengar och FIRE. Min FIRE-ide kom lite senare i livet och då hade jag redan hunnit blogga ett tag. Jag har det som mål att inte jobba till pensionen utan att äga min egen tid och att leva i frihet, och gärna med ett boende på varmare breddgrader. Så härligt att ni har planer på att flytta till Spanien. Där bodde vi på 90-talet och det var verkligen ett fin och trevligt land med fantastiskt klimat. Nu har jag inte varit så speciellt samhällskritisk på länge eftersom jag har känt att jag behövt själv-censurerat lite, vilket är hemskt egentligen men nädvåndigt i Sverige där åsiktskorridoren krymper och där man kan bli utsatt för drev och andra obehagligheter om man inte har har åsikter i linje med vänstereliten. Ja, man tystnar lite, och tro mig, det är jobbigt. Kanske kommer jag igen mer när jag har hoppat av ekorrhjulet.
Ja, tomheten efter Lando är enorm och sorgen får ta sin tid. Tårarna rinner dagligen vid något tillfälle och saknaden är stor. Han fanns ju alltid där så troget, strakt och kärleksfullt vid min sida och många av rutinerna i mitt dagliga liv cirkulerade runt honom som till exempel tre promenader om dagen, att man skulle hämta honom efter jobbet. Morgonen då han väckte mig och kvällarna då han låg nedanför min säng och blev klappad. Ja, nu gäller det att skapa nya rutiner och nya livsmönster. TA sig an ett projekt. Men sorgen har dämpat gnistan lite och jag får vänta ut den.
Tusen tack för din fina kommentar och för din omtanke. Så kul att få ta del av era planer också. All lycka till med det och låt mig veta hur det går. Heja er! Härligt att ha så mycket fint att se fram emot.
Ha en fin dag!
Varm kram,
Anneli
Lando var speciell och jag tror att vi är många som saknar honom.Läste ditt inlägg om sorg också.
SvaraRaderaAlla upplever och hanterar sorg på olika sätt. Jag stod ju min pappa väldigt nära och när han gick bort 2001 - han hade precis fyllt 70 så han var ju väldigt ung - bad jag om hjälp “uppifrån” dagen innan hans begravning. Hade jag bott i Sverige när han gick bort och inte hade fått litet mer distans under ca 4 år hade det varit väldigt mycket svårare. Det som kom till mig var en förståelse varför han inte kunde stanna i sin fysiska kropp. När den förståelsen kom var det som om jag kom ur den “dimma” jag befann mig i efter hans bortgång. Jag kände mig tacksam och glad att jag förstod och efter det kunde jag gå vidare.
Alltför många i min närhet har gått bort - båda mina föräldrar, min make Michael, några vänner i Sverige och här i USA har ett par personer som jag inte stod så nära numera pga olika orsaker men stod närmare tidigare, har gått bort. En kvinna bara häromdagen. När jag tittar i min adressbok är det väldigt många som står som bortgångna. Ibland känns det litet tungt att det blir färre och färre eftersom jag ju inte är gammal. Det finns orsaker till varför många människor lämnar och jag har förstått varför men samtidigt känns det litet tomt om jag skall vara ärlig.
Du får ta den tid det tar att sörja. Hoppas att du kan vara ute i naturen även om Lando inte är med dig. Naturen är ju verkligen helande. Tur att Bengt kommer på besök och att du har ditt fina halssmycke med Landos avtryck.
Stor kram!
Hej Anne-Marie,
RaderaTusen tack. Ja, det blir tomt efter Lando och han var ju ofta med här i min blogg, något jag kan känna stor tacksamhet över nu eftersom det finns så många bilder och så många berättelser om honom bevarade i och med det. Så många av mina vardagliga livs-rutiner kretsade också kring Lando. Nu känns det så tomt och så sorgligt. Men jag pratar med honom varje dag och jag är säker på att han hör mig.
Jag förstår att du kunde skapa lite distans eftersom du bodde i USA när din pappa gick bort, men jag förstår precis det du skriver om att det känns lite lättare i sorgen när man inser att de inte kunde vara kvar i sin kropp. Min morbror var också 70 år och han var klar. Hans kropp var sjuk och han fick lov att komma ur den. Nu är han återförenad med sin son, sitt enda barn, som han sörjde så oerhört djupt i så många år. Ja, jag förstår att känslan hjälpte dig ur dimman och att gå vidare.
Oj, så tungt och så tragiskt med så många runt dig som går bort. Jag kan känna på samma sätt och ibland så tror jag att det är åldern vi befinner oss i nu. Alla som var vuxna när vi växte upp börjar lämna, andra i vår ålder råkar ut för folksjukdomar och försvinner. Många, många alldeles för unga och friska människor får cancer och går bort. En 48-årig kvinnlig kollega gick bort i cancer förra veckan. Jag känner runt 5-6 personer som har cancer och som gått bort i cancer nu efter pandemin och efter allt skit som kom med den. Helt bergsäker på att det finns ett samband. Livet har börjat kännas som ett lotteri. Ja, det blir så tomt och man famlar till slut efter en mening med livet i sina lägsta stunder. Det känns så grymt.
Naturen är så helande. Jag skall försöka att ta mig i kragen och komma ut. Nu har jag varit sjuk ett tag med en rejäl influensa och feber som satt sig på stämbanden och i luftvägarna. Det blir dock svårt att vandra på Landos ocn mina skogsstigar. Jag är nog inte mogen för det ännu och skall hitta lite nya stigar att vandra längs så fort det blir lite mera vår. Vi har full vinter och det snöar i Dalarna nu på morgonen. Ja, jag har Bengt som jag skall passa i påsk när Bella åker till USA och mitt fina smycke är en skatt.
Varm kram till dig och tusen tack för din kommentar och din omtänksamhet. Kul att ha dig här i blogg-landia :-)
Anneli
Hej Anneli! Tänker på dig och jag förstår saknaden av Lando. Det är en familjemedlem. Teddy har en liten gran och sten på djurkyrkogården i Norrköping. Där brinner alltid ljusen och fullt med vackra blommor. Ida går ofta dit med barnen. Teddy finns med oss precis som Lando för er. Jag sa: "Aldrig mer en hund! Jag fixar inte ännu ett adjö efter en god vän." Tänk, när han bodde här hemma mötte han mig varje dag med en viftande svans. Alltid glad!
SvaraRaderaKärleksfulla KRAMAR! Anna
Hej Anna,
RaderaÅh, eran lilla Teddy. Jag kan minnas några blogg-inlägg om honom längre tillbaka i tiden. Så fint att han har en plats på djurkyrkogården och att Ida besöker den med barnen. Man har alltid sin hund, även om den finns i en annan dimension. Jag förstår fullt ut att du inte vill ha någon mer hund eftersom det blir så oerhört hjärtskärande svårt när vi står inför det svåraste beslutet när våra fina hundar inte kan vara kvar i sina felande kroppar längre. Nej, man fixar det inte. Man går sönder. Sorgen får ta sin tid och ja, de finns med oss, det är jag helt övertygad om. Man har de vackraste av minnen i sitt hjärta också. Att ha fått älska och blivit älskad av sådana vackra varelser. En ynnest och välsignelse. Jamen tänk att någon väntar så och alltid är glad när an kommer. Det blir tomt.
Varm kram och tusen tack för din fina och omtänksamma kommentar.
Anneli