Tappad bloggröst, och trams.

 Good Morning Lovlies...

 Nu är det fredag igen. 

Och jag har tappat min bloggröst. 

Det är så mycket jag vill skriva om men orden kommer inte ut. Jag blir bara trött. 

Jag kan känna mig nästan uppgiven av allt trams som pågår just nu. 

Till exempel: 

Svenska elevers läsförmåga sjunker stadigt och nu ska vi lärare gå på kurs på grund av det, eller kompetensutveckling som det kallas. Alla lärare skall kompetensutvecklas i hur man skall lära eleverna att läsa, oavsett stadie och oavsett vilket ämne läraren undervisas i. Detta trots att många av oss redan varit med på omgången med läslyftet för några år sedan samt att det inte finns någon som helst forskning på vad elevernas sjunkande läsförmåga faktiskt beror på. 

Som språklärare jobbar jag med läs- och skrivutveckling dagligen. Vidare har jag skrivit mina masteruppsatser om detta och därmed forskat i ämnet. Men jag skall ändå spendera flera timmar med att gå en kurs där man pratar om att besöka skolans bibliotek med sina elever och där jag får tips om hur man skall presentera en bok för att eleverna skall bli sugna på att läsa den, och detta baserat på lågstadieelever, när jag jobbar på högstadiet, men är utbildad gymnasielärare.

Det hela känns som en stor förolämpning för flera av oss lärare samtidigt som det är slöseri med dyrbar tid då vi skulle kunna göra så mycket annat. Det är i min mening att det är bland annat sådana här saker som sänker statusen på läraryrket. Vi blir behandlade som en grupp får. Flera av mina kollegor besitter spetskompetens inom området, men måste ändå gå kursen.

Vi blir hela tiden förpassade tillbaka till skolbänken när sådana här saker kommer upp, samtidigt som de allra flesta av oss vet att elevers sjunkande förmåga att läsa och skriva beror på det alltmer digitaliserade samhället. Sätter man iPads i händerna på elever när de går i förskolan så kommer de inte att lära sig att läsa och skriva på samma sätt som innan detta galenskap med att alla elever skall vara digitaliserade till tänderna. Det kommer före allt annat och det är stora starka affärsintressen som ligger bakom det. 

Jag har elever på högstadiet som knappt kan hålla i en penna och jag har många elever som har en handstil som någon som inte kan skriva har och det blir därmed svårt att tyda vad de skriver. Men behöver man inte hålla i en penna och behöver man inte läsa en bok, utan får lyssna på den istället, ja, då tryter både läs-och skrivförmågan vill jag lova. Det fattar väl alla. Nej, då ska vi lärare med skam sättas i skolbänken igen. Vilket trams! Jag blir bara trött. 

Nästa trams: 

Projekt i kommunen som politikerna hittat på och som sedan läggs på oss lärare att planera, organisera och genomföra med eleverna. Evenemang som äter upp värdefull undervisningstid för elever som behöver bli behöriga för att komma in på gymnasiet. Detta samtidigt som vi skall bedriva vanlig undervisning och helt utan att vi får extra tid eller ersättning. Trams! Jag blir bara trött. 

Det finns så mycket mer trams som jag skulle kunna skriva om, men jag drar mig tillbaka i min egen lilla bubbla. Lösningen är att själv skapa sin egen lilla värld och sedan bara inkludera sådant man verkligen vill i den. Jag är nog ganska bra på det faktiskt.

Härom natten var det norrsken och Bella tog dessa helt magiska foton.

Mila & Bengt 

Utanför gammelstugan på gården.

 Vilken fantastisk uppenbarelse. 

Det var som om att hela himlen var full av änglar. 

 

Jag blir lyriskt lycklig och förundrad. 

 

 

Jag fortsätter att plocka in skålvis med tomater från växthuset nästan dagligen, och mer kommer det. I min oerfarenhet som växthusägare så har jag nog planterat lite för många tomatplantor, men de såg ju så små ut. LoL!

Det känns så nyttigt och så stort att odla sin egen mat, men det har de ju alltid gjort på den här gården. De har haft mjölk från korna och ägg från hönsen. Jag minns den stora potatisåkern längst bor i hagen och hur min mormor satt och skalade hundratals äpplen från träden utanför köksfönstret. Sedan har vi alla bärbuskarna och förr fanns också ett gediget trädgårdsland med bland annat sallad. ärtor, rädisor och morötter. Dill och persilja. Ja, och så alla bärbuskarna förstås. Källvatten som går att dricka har vi på fäboden. Ja, vi är nog rustade om kriget kommer tänker jag. Ved till värme och varmvatten har vi i vedboden och mer i skogen. Yes!

I går eftermiddag när jag var påväg hem från jobbet ringde mamma och pappa och sa att de satt i solen hemma på min altan på gården och väntade på mig. Jag blev så glad och skyndade mig hem. Men tänk så underbart. Älskade mamma och pappa. Det är inte alla i min ålder som har en mamma och pappa som sitter hemma och väntar på en när man kommer hem. Älskade människor.

Jag gjorde kaffe och bjöd på varm hembakad äppelkaka. Sedan kom Emilia också förbi och vi satt och pratade länge. Tills det var dags att gå in. Det är just sådana här stunder som jag älskar och uppskattar. Mina nära och kära. I all enkelhet. Livets mening. Bomull för själ och hjärta.

 And off to work I go....

Ha en riktigt fin fredag. 

 

I kärlek, ljus och värme. 

Varm Kram!