med det man ställs inför i livet och jag börjar nu inse att det som händer i min närhet och det som förra inlägget syftar på kanske skall ge mig insikter och acceptans inom ett område där jag skamset måste erkänna att jag förut hyst en ganska stor mängd fördomar. Japp, så är det nog alldeles säkert.
Ta det där med att "gå in i väggen" och "bränna ut sig" till exempel. Herre jösses vad jag fnös åt sådana människor som råkade ut för detta förr, helt övertygad om att det bara drabbade lata, svaga, känsliga och gnälliga veklingar som inte pallade trycket. Nu vet jag bättre. Det är hårt arbetande, engagerade, ambitiösa människor som tar stort ansvar och som bryr sig om andra men som själva inte får någon som helst chans till återhämtning som det brakar för, inte dom lata, för lata kommer aldrig till den nivån och får aldrig känna av det trycket som gör att man brinner upp eller ramlar in i cementmuren. Men det fick lov att hända mig själv innan jag kunde få den insikten, och så är det nog med mycket här i livet. Man måste vara ödmjuk och inte så kvick att döma människor, för man vet aldrig vad var och en utkämpar för kamp här i livet. Det är också därför jag tycker att man alltid skall försöka vara så snäll och omtänksam det bara går, i alla lägen, men tro aldrig att snäll är samma som att vara en dörrmatta, en mes eller en sådan som ständigt utplånar sig för andra, nej, för det krävs mycket mod att ta den högre vägen i alla lägen, och speciellt när så många lägger sig på en lågvatten nivå och skvallrar och ljuger, svärtar ned och snackar skit om sina medmänniskor. Något jag absolut har råkat ut för att fullvuxna personer har gjort.
Sedan har vi alla irritationsmoment här i livet. Personer som får blodet att koka över. Sådana som paraderar in och ut i ens liv på löpande band och tycks finnas i varje bostadsområde, på varje arbetsplats och i varje umgängeskrets. Tro det eller ej, men de är otroligt nog här för att lära oss något viktigt, nämligen att hantera dem och att kanske säga ifrån på skarpen och sluta vara push-overs. Lärandet här ligger i att vi måste sluta låta människor kränka oss med sitt bossande översitteri och dåliga uppförande. I mitt eget fall råkar jag ständigt ut för folk som gör grova övertramp in på mitt territorium eller in i mitt liv. Folk som lägger sig i. Människor som inte vet vart de slutar och var andra börjar (de lider av så kallad jag-och-du-problematik), människor som inte har koll på eller blankt skiter i vad tomtgränsen går. Fy fasiken vad less jag är på sådana människor. Och jag förstår framför allt inte hur de har tid eller energi. Senast igår råkade jag ut för en sådan människa, jag kom in i mitt klassrum efter lunch och där framför mina elever står en person och undervisar mina elever, på eget bevåg. Jag trodde ju knappt att det var sant! Helt otroligt! Men eftersom det inte var första gången personen i fråga, som inte ens är lärare, försökte ta över så har jag nu insett att här skall jag ta sats och träna mig på att säga ifrån på skarpen. Nästa gång åker personen ut med huvudet före.
Ja, jag vet. Det här är sådant man aldrig har hört talas om innan för så uppträder inte normala personer men till mig dras dom som om jag vore någon slags magnet för alla konstighetens varianter.
My life is better than fiction!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen.
Hahaha...
"För man måste bara skratta, för att överleva", som kungen sa i sin TV-intervju igår,
vad gäller både baktal och konstiga människor som han råkar ut för, och jag nickade mycket instämmande.
Tussilago nere vid sjön.
Längre än så har våren inte kommit här.
Ha en fin fredag!