Hospitality

När man har gäster över helgen blir det många trevliga sittningar.

Men nu är det måndag så vi tar väl en tur i ekorrhjulet igen då :-) 

Ha en fin dag! 

Winter, winter go away!

Hur mycket vinter klarar man av egentligen? 

6 månader om året?

Kan någon tala om för Kung Bore att det är dags att åka hem nu? 

Midsommar känns väldigt långt borta. 

Ha en fin söndag!

Otålig och oglansig

Hela Dalarna är en enda stor snöhög just nu och till helgen skall det komma ännu mer snö, och nu har det faktiskt varit vinter i över fem månader här.

 Det kommer säkert att bli som förra året då vi bara hade vår i två minuter innan sommaren kom med full kraft och jag vet inte vad jag tycker om det annat än att det blir svårare och svårare för varje år som går att ha så mycket kyla och mörker under sådan stor del av livet.

De långa vintrarna får mig att seriöst fundera på hus i Spanien eller Florida eller annan sydligare breddgrad då vintern har blivit alldeles för mycket av en transportsträcka där jag går och väntar på ljusare och varmare tider.

Jag blir rastlös och otålig, och det blir lätt att jag spenderar nuet med att planera för framtiden, och det är väl inte så det är meningen att det skall vara? Livet blir ju lite lätt fel-fördelat då.

Jag är så oglansig och glåmig just nu att jag nästan undviker att se mig själv i spegeln. Jag duckar och springer förbi. Var det där verkligen jag? 

Jag är också jättetrött på mina vinterkläder som jag tycker är alldeles för mörka och färglösa: Mörkblått, svart, grått och beige. Snacka om att ha fegat ur vad gäller färg! Jag har blivit som så många andra svenskar att jag väljer säkra kort  som varar länge och som inte blir smutsiga så snabbt. För jag har alltid undrat hur de där människorna i vita vinterjackor och vita täckbyxor håller kläderna rena. Tvättar de ytterkläderna varje vecka? Sådant orkar inte jag i alla fall så det får bli mörkblått. Suck vad trist jag är!

För mig är det lite med kläder som det är med mat, man fastnar för fem lätta och snabba favoriter. Jag måste skärpa mig där, verkligen.

Uj, uj, uj vilket gnäll-inlägg det här blev. Men jag känner mig faktiskt lite off.

Jag läser precis på en annan blogg där en syster firar sin fina bror som gått bort alldeles för tidigt i cancer, och mina tårar börjar strömma nedför kinderna. På bloggen finns även en fin bild på brodern som utstrålar värme och humor. Man ser att det var en fin person. Det sätter genast livet i perspektiv. Bara så där på en bråkdels sekund. Folk dör i cancer och jag klagar på snö! Jag skäms. Nej, man får fan skärpa till sig, stampa i golvet och ta tag i sig själv och gå ut och njuta av varje sekund i livet varje dag man är frisk och ovan jord. 

På promenad genom byn. 

Det är 12 veckor kvar till skolavslutningen och jag tänker på Ida i Lönneberga och hennes sång: 

Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nå'n sätter fart...

Och just nu håller jag faktiskt med, för det är svårt att tro att det här snölandskapet ska förvandlas till skirande grönska på bara 12 veckor, det vill säga ifall inte någon sätter fart. 

Ha en strålande fin fredag! 

Nu är det helg. 

Jag spricker av förtjusning

I går hade jag en väldigt fin och intressant diskussion med en kollega som berättade att hon tänker ta hösten till att känna efter vad hon verkligen vill göra. Hon tänker alltså kliva åt sidan och ta tjänstledigt för att känna in och hitta riktning i livet. Hitta tillbaka till glädjen, som hon sa. Vad fint att ge sig själv det möjligheten och det utrymmet. 

Vilken lyx också att kunna göra så när de flesta av oss inte har något annat val än att göra vårt bästa och försöka känna efter medan vi fortfarande står mitt i uppe i allt, mest för att det inte finns ekonomiskt utrymme att kliva åt sidan ett tag och begrunda saker och ting i stillhet. 

Jag tror att många av oss kommer till en viss punkt i livet där det kan bli så att man börjar ifrågasätta riktningen. Vad gör vi? Vart är vi på väg? Vad vill jag? Gör jag det jag vill? Är jag lycklig? Orsaken till detta är enligt min mening att vi lever i ett alldeles för "uppskruvat" samhälle. 

Det känns som om att jag stöter på ganska många människor just nu som söker ett enklare och mindre komplicerat liv. Ja, ungefär som i det där som Ernst säger att i det enkla (livet) bor också det vackra (livet). Jag vet inte om det är för att jag själv är inne på den vägen och för att jag i och med det också själv har ett väldigt stort intresse i den livsstilen som det helt plötsligt uppenbarar sig flera likasinnad både lite här och där. Visst är det säkert så, men jag tror också att det beror på många av de orsakerna som jag har bloggat om nyligen och att folk faktiskt börjar ifrågasätta sin livsstil. Spännande! 

Min kollega tänker jobba på att familjen blir mer självförsörjande vad gäller bär, frukt, grönsaker och rotfrukter och skall därmed börja odla upp trädgården rejält. Vilken fantastisk ide! Jag spricker av förtjusning eftersom det hela ju är både ekonomiskt och ekologiskt. Det är ju det som är fördelen med att bo på landet. Ja, heja henne! Jag blir varm i själen bara jag tänker på det. 

Och eftersom jag just läst boken Jag Kliver av Ekorrhjulet av Åsa Jansson så tänker jag förstås ge kollegan den boken i morgon. Sådan är jag. Jag ger folk böcker. Hör jag att de gör något spännande eller är inne på en teori om något och jag råkar ha en bok i ämnet i min ägo, ja då ger jag dem boken. 

Själv tänker jag försöka att leva på halva lönen från och med i sommar bara för att få en ide om på vilken "lägsta summa" man fortfarande kan leva bra och det blir ett spännande experiment som jag faktiskt ser fram emot.  Samtidigt får jag upp sparkvoten till 50% och nästa steg blir att ta reda på hur snabbt man kan spara ihop till en miljon, typ? GAME ON! 

Ha en fin onsdag! 

The road less traveled...

Take it! 

It will make all the difference. 

 

I går hade vi ett möte på jobbet och då framkom det en teori om att det lätt kan anses vara en dygd att ständigt vara stressad, stanna sent efter jobbet och att rusa fram i 180 knyck, som i att man har mycket att göra och som i att det är en prestation att ha mycket att göra och därmed ett tecken på prestanda att stressa runt hela tiden. 

Som tur var kom vi i arbetslaget fram till att det inte behöver vara så och därmed kan medarbetare som inte stressar ett endaste dugg (typ jag) slippa känna sig som om att de är personer som presterar mindre och som om de måste ha en lättare arbetsbörda än andra. För så är det ju absolut inte. 

Jag är till exempel jättenoga med att plocka ut den friskvårds-timme som kommunens alla anställda har rätt att ta ut varje vecka, men jag kommer ihåg att det fanns vissa som höjde på ögonbrynen när jag vid ett tillfälle påtalade detta. Vem sjutton har tid att plocka ut den liksom ?...var det jag upplevde att jag bemöttes med, och sedan blev det nästan något jag inte talade högt om, att jag faktiskt har tid att se till att ta hand om mig själv en timme av min arbetsdag varje vecka. För det skulle ju kanske kunna uppfattas som om att jag inte hade lika mycket som de andra att göra på jobbet, och det vore ju skamligt, eller? 

Jag, som tänker för mycket, sitter ju förstås och undrar om detta är ett typiskt kvinnligt fenomen: Vi skall ha yrken där vi är överarbetade, sönderstressade och underbetalda för det vi gör är ju ett kall, och "man skall ju absolut inte bli lärare för lönens skull", var det en kvinna som påpekade i en FB-grupp för kvinnor där jag är med. Skrämmande! De är just den inställningen, tänkte jag utan att skriva det, som gör att kvinnor är underbetalda och överarbetade i traditionella kvinnoyrken. Tänk att en kvinna påpekar för andra kvinnor att det inte är lönen som är viktig, inte undra på att det finns löneklyftor och att män äger mer än kvinnor i Sverige, när det finns kvinnor med den inställningen. 

Det är som om att vi kvinnor skall "tåla" och vi skall utplåna oss själva och helst utan att ställa krav. Det är ju ett kall, en dygd....Som om det vore fint att stressa ihjäl sig på jobbet på något sätt. Och det skall ni veta, så skulle inte en endaste man som jag känner tänka, och det finns nog få män som skulle säga att man inte skulle ta ett jobb för lönens skull. Det är ju därför man jobbar. Man lönearbetar för att få en lön!! Hallå!!! Visst, sedan skall man ju också tänka på andra saker när man väljer karriär, som om det är något man trivs med och om det är något man är bra på osv. Men ingen har råd att vara underbetald eller jobba gratis, och jag förfäras över att det tydligen finns kvinnor med den inställningen att det är helt OK. För att någon måste göra det (läs kvinnor), och det är väl därför som det nästan bara blir kvinnor kvar i de yrkena.  

Men det här med stress på arbetsplatsen: Jag har bestämt mig för att aldrig mer i hela mitt liv gå i den fällan igen och stressa sönder mig på jobbet, därför undviker jag stress som pesten. Vägrar. Tänker inte utsätta mig för det igen. Alla som har bränt ut sig och gått in i den berömda väggen vet varför.

Vidare skall man komma ihåg att om man stressar och går sönder på arbetsplatsen så är man hur utbytbar som helst, arbetsgivaren sätter dit en frisk kropp istället för din sjuka. Men i ditt eget liv så finns bara du, och hemma i din familj och för dina barn är du inte utbytbar. Tänk på det!

För mig är nyckeln hållbar planering där jag lägger upp min arbetsdag och allt som skall hinnas med på ett så realistiskt sätt som bara möjligt. Jag gör en plan utifrån mina elevers förväntade förutsättningar men blir inte stressad om inte allt hinns med, för så är det när man jobbar med människor. Vissa dagar går det snabbare än man tänk att jobba med en uppgift och vissa dagar är det tvärt om och jag tänker att i längden så jämnar det ut sig. Människor är inte maskiner och ingen tjänar på att man trycker in mer än vad som får plats. 

Men det kan hända att jag har ett helt annat förhållningssätt än många och jag misstänker att det är för att jag har helt andra referensramar än de flesta. Det finns så mycket mer och så mycket större i livet och därmed vet jag att vare sig min identitet eller mitt människovärde ligger i min yrkesroll eller mäts av min arbetsprestation. Jag tror att det är de där kraven som vi ställer på oss själva som ställer till det för oss. 

Livet är inte en tävling och jag är inte med i någon kapplöpning och därmed räcker det för min del och i mina ögon om jag gör det allra bästa jag kan av det jag har varje dag och utan att stressa, för det är upplägget jag mår bäst av. Det håller och det får också jobbet att bli så väldigt mycket roligare. 

Ännu härligare blir livet när absolut inget är ett måste utan bara  så länge jag har lust. 

Ha en helt underbar dag! 

Man ska nog inte tänka så mycket...

...man skall bara leva. 

Jag tillhör dem som tenderar att tänka för mycket och speciellt på samhällsfrågor som jag sedan analyserar sönder, och det är nog inte alltid så bra. Det finns nämligen rätt så mycket elände just nu och massor som är fel och snett och tandlöst, och tänker man på det för mycket så blir man både förtvivlad och nedstämd. Jag hade liksom förväntat mig mer och bättre av Sverige. 

Själv känner jag en enorm maktlöshet över vart vårt svenska samhälle är på väg. Så mycket så att jag oroar mig för hur det kommer att se ut i framtiden för mina barn och barnbarn.

Jag upplever även att både demokratin och rätten till yttrandefrihet i Sverige krymper, och många låter bli att tycka något alls eftersom åsikter kan få negativa konsekvenser för de modiga själar som tycker. Detta i sin tur skapar tystnadskulturer ända upp på institutionell nivå, och det främjar inga som helst demokratiska processer. 

Själv tycker jag att Sverige har blivit ett väldigt förslappat samhälle där det saknas både riktig kompetens inom många områden ( där vi tar för givet att det finns kompetens) och en hel del ryggrad i hanteringen av både stora allvarliga samhällsproblem och sådant som är verkliga hot mot rikets säkerhet. Att stå starkt för eller emot något har blivit för riskabelt helt enkelt. Även för våra makthavare som vare sig törs ha en åsikt i kontroversiella frågor eller agera bestämt längre. 

Nej, så man skall låta bli att tänka för mycket helt enkelt. Jag försöker att påminna mig själv om det dagligen. Man är bara en liten människa utan någon som helst makt att påverka.  Jag skall checka ut och bara leva. 

Att vara low-maintenance

 Jag är en så kallad low maintenance woman alltså motsatsen till kvinnor som är high maintenance. 

Low maintenance är ett jätte bra uttryck som jag faktiskt inte riktigt kan på svenska, men det betyder typ att det inte behövs så mycket för att underhålla "mitt skal", utan jag klarar mig ändå och är väldigt enkel. Inga krussiduller här inte! Jag vet inte riktigt varför jag är så men det finns liksom ingen prio på det och jag är nog inte heller så intresserad. Det finns så mycket annat som jag tänker på så jag glömmer kanske mig själv...Ja som de där dagarna då jag bara applicerat mascara på ena ögat, för något kom emellan, eller bara rakat ena benet för jag glömde det andra. 

Visst älskar jag massage och ansiktsbehandling och i mitt förra liv unnade jag mig rätt så rikligt av den varan, för det var så lättillgängligt och alla jag umgicks med gjorde det regelbundet, så det var lätt att dras med. Men jag tycker att utbudet här på mindre ort i Dalarna är så enormt begränsat och några spa:n har vi knappt i den bemärkelsen så nu blir det mycket sällan någon lyxig kroppsvård, även om jag är i skriande behov av en massage. 

Visst går jag på medicinsk fotvård ett par gånger om året (för man skall vara rädd om fötterna som bär en) men jag går aldrig till någon nagelsalong och får manikyr utan klipper, filar och målar själv. Vidare går jag till frissan typ en gång om året, om jag kommer ihåg det, för jag är ju egentligen en häst-svans-flicka som helt plötsligt brukar komma på att Ops nu var det förfärligt länge sedan jag klippte mig :-) 

Häromdagen var en sådan dag, då jag upptäckte att jag inte har klippt mig sedan i juli alltså, och det råkade jag komma på för att mamma berättade att frissan som jag brukar gå till skall sluta. Oh, nej! Jag som tycker att det är så svårt att hitta en bra frissa och hittar jag en som jag gillar blir jag trogen kund livet ut. Vad gör jag nu då? Slutar att klippa mig helt? Och jag som behövde klippa mig igår typ. 

Men vi löste det hela genom att jag hoppade upp på kökspallen hemma hos mamma och hon tog fram saxen och klippte mig, och voila! Så här blev det och jag är supernöjd. Det är kanske dit man skall gå även i fortsättningen. 

Ha en underbar lördag! 

Inget av det där är omöjligt!

Just nu vart man än vänder sig i media så diskuteras det inte bara pension och FIRE-människor som pensionerar sig redan vid 40 års ålder utan vi kan också läsa om många som vill hoppa av ekorrhjulet helt mitt i sin karriär.  

Jag ser detta som en relativt ny trend i Sverige och tolkar det som inget annat än en slags reaktion på något i vårt samhälle som inte fungerar längre och som vissa mår dåligt av och därmed börjar människor på att fundera över alternativ och hur de kan göra för att förändra sin egen situation.

Problemen i samhället som gör att många nu letar efter alternativa, extrema och kreativa lösningar, även om det innebär väldigt drastiska livsstilsförändringar, är enligt min mening följande:

PROBLEM 1- 

Pensionen - Många människor har, mycket på grund av att Sverige är ett välfärdssamhälle där man inte behöver ta något större personligt ansvar för att allt man behöver skall finnas där, gått och felaktigt trott hela sina yrkesverksamma liv att bara man jobbar hela livet så står staten där och automatiskt tillhandahåller med en bra pension på ålderns höst. 

Men när dessa helt vanliga och hårt yrkesarbetande människor sedan börjar närma sig den tilltänkta dagen då det äntligen är dags att tacka för sig efter allt slit så tittar de kanske för första gången över den ekonomiska aspekten av det hela och får en rejäl chock. De inser nämligen att de kommer att få leva på mycket lite pengar när de slutat jobba. 

De som läser om detta i media tar nu för säkerhets skull en titt på sin egen pension och många inser att det faktiskt inte kommer att göra någon stor ekonomisk skillnad om de slutar nu, mitt i karriären, eller om 15 år. I mitt eget fall har jag loggat in på minpension.se och ser att det bara skiljer 2 900 kronor i månaden om jag jobbar tills jag är 65 år istället för att sluta jobba vid 55 års ålder. Och då måste jag ställa mig frågan om 2 900 kronor i månaden mer är värt att jobba 10 år extra för. Det är ju faktiskt rätt chockerande lite pengar det rör sig om på sådan lång tid.  

Orsakerna till chocken för människor är två: 1. Pensionsmyndigheten har inte varit tillräckligt tydlig med att det allmänna pensionssystemet bara är ett supplement till eget sparande och tjänstepensionen. Man har alltså inte förstått sig på systemet. 2. Man är inte intresserad (symptom av välfärden) och har inte tagit eget ansvar och satt sig in i hur pensionssystemet fungerar och man har därför inte sparat något själv till pensionen, för man har inte vetat om vad lite man kommer att få. 

Min åsikt om detta: Socialism och välfärd gör att människor inte ser om sitt eget hus för sin egen del utan luras helt enkelt in i en falsk säkerhet där de tro att samhället i alla lägen skall stå där med ett skyddsnät och tar hand om alla med offentliga medel. Vi är helt enkelt inte vana att behöva ta ett helhetsansvar över våra egna liv och detta framgår heller inte lika tydligt som det till exempel gör i USA, där detta ansvar är mer av en no-brainer och därmed en självklarhet.

I USA måste du pensionsspara själv och du börjar med det så fort du fått din första riktiga lön i ditt första riktiga jobb. Har man tur så matchar arbetsgivaren sparandet med en viss procent i en så kallad 401K-plan. Det rekommenderas ofta att man lägger undan och investerar 15% av sin egen lön varje månad. Gör man detta från sin första löning tills pensionsålder så är man dollar-miljonär, på en helt vanlig löning alltså! Imagine that!!

Tänk om vi kunde gå ut i skolorna och lära våra svenska ungdomar detta? Någon som känner för att göra detta? Jag gör det med mina elever! Jag visar dem fenomenet ränta på ränta och avdramatiserar aktiemarknaden som något de absolut kan göra själva. Jag förklarar att köper man en aktie så köper man en del av ett företag och får därmed en del av vinsten, som omedelbart skall återinvesteras så att man äger fler och fler aktier som kan ge pengar den dagen då man går i pension.

PROBLEM 2 -

Ekorrhjulet - Svenska familjer har vandrat in i något som jag kallar för två-inkomst-fällan, och den mina damer och herrar vandrar man tyvärr inte ut ur lika lätt. Man har nämligen byggt upp hela sitt liv och sin livsstil på kostnaden av två hela inkomster. Både mamma och pappa måste alltså jobba heltid för att täcka familjens driftskostnader och barnen måste checkas in på dagis vid arla morgonstund och innan solen ens har gått upp redan när de är 1 - 1.5 år gamla.

För att sedan få vardagen med barn och arbetsliv och privatliv att gå ihop behövs avancerad logistik. Man får tidsbrist och sömnbrist och brist på tålamod. Livet blir en rutin som går ut på att man följer ett rigoröst schema och det skall även presteras, minsann, och på kvällarna somnar man av utmattning sittandes i soffan före nio.

Vabuari kommer men man har inte tid att barnen är sjuka och man har inte tid eller råd att vara sjuk själv. På vissa arbetsplatser är det rent utav så illa att man inte törs vara sjuk och mormor får därför VABa, utan betalt förstås, för chefen har tittat strängt på mammorna i personalgruppen och frågat om det är problem med VAB på arbetsplatsen (som i att insinuera att det VABas för mycket).

Det finna mål och deadlines och när man väl uppnått de målen skall man göra nya målsättningar och utvecklas ännu mer och avancera bortom förstånd. Det blir bara mer och mer och allt går runt, runt, fortare och fortare. I panik ringer man till RUT och LINA och köper städtjänster och matkasse, för vem har tid med sådant själv? På utvecklingssamtal med chefen får man frågorna: Vart är du? Vart ska du? Hur skall du ta dig dit? Själv undrar man i sitt stilla sinne vart man är på väg själv, på riktigt alltså. Och en dag inser man att man inte är glad. Man känner sig rent utav sorgsen. Vart tog livsglädjen vägen?

Kanske det brister. Man orkar inte längre. Man blir sjukskriven en tid, men inte tillräckligt länge för att bli helt frisk, för så snabbt det bara går skall man skolas in på arbetsplatsen igen och jobbträna, alltså träna på att först gå lite sakta i början för att sedan bygga upp sig så att man kan börja springa med full fart i ekorrhjulet igen.

Men man snubblar och ramlar under och bakom och bredvid. Man inser att man aldrig i livet kommer att kunna springa så där snabbt igen som man gjorde innan. Energin kommer aldrig tillbaka och man är trött. Så trött att det inte ens går att sova bort tröttheten. Trött på livet som det är.

Det är då tankarna börjar komma, de som handlar om hur man skall kunna ta sig ur ekorrhjulet helt och hållet. Man börjar tänka djupa tankar om livets mening och börjar fantisera om ett helt annat liv. Ett liv utan stress och mål och deadlines och rusningstrafik och ständig disk och dam och smutstvätt. Ett liv där man har TID och där man framför allt äger sin egen tid. Ett liv där man har tid  att umgås med sin familj utan att det är schemalagt. Ett liv där man har ordning på hemmet och där man kan gå ut på morgonen och sätta sig i trädgården med sitt morgonkaffe istället för att dricka det i bilen på väg till jobbet.

Problemet är att kraven blir högre och högre och många stressar sönder sig själva och sina familjer. Livet levs utan egentlig livskvalitet. 

Det råder rekordnivåer på psykisk ohälsa i Sverige bland både kvinnor och barn. För vem har tid för barnen? Nu blev det helt plötsligt skolans ansvar att uppfostra barnen, för föräldrarna är för upptagna med sig själva, och lever barnen sedan fan i rena rama protesten mot det galna vuxensamhället så skall lärare inte låtsas om det utan det skall vara helt acceptabelt att bli hotad och utsatt för våld av arga elever. Vi lärare skall då absolut inte ringa efter polisen eller föräldrarna, nej för behöver vi göra det gör vi enligt experter fel. Nej, vi skall istället gå kompetensutveckling i hur vi skall bemöta dessa elever. För de skall bemötas minsann, där och då samtidigt som vi undervisar en helklass i engelska och helst utan att de andra 23 eleverna i klassen drabbas. Utåtagerande elever som kanske hade mått rätt OK om mamma och pappa hade uppfört sig annorlunda under deras uppväxt och framför allt hade tid med dem.

Men barnen prioriteras ju inte av föräldrarna. De checkas ju in på dagis redan när de är bebisar! De skall ju smidigt passa in i det galna livspusslet, och finns det någon avvikelse så blir det katastrof, för då brakar planen. Krasch i systemet. Helst skall de inte märkas för det kan störa mammas och pappas spurt i ekorrhjulet. Det måste funka gnisselfritt, annars går det inte.

Min åsikt om detta: Det är helt vansinne! Det finns inget hållbart över detta sättet att leva. It is the road to nowhere....I USA finns det miljontals hemmafruar och hemmamammor. Och vi talar inte Hollywoodfruar eller om att vara lyxhustru, vi snackar medelklassfamiljer. Och det går hur bra som helst att leva på en lön om man prioriterar, lever efter en budget och slutar att konsumera en massa onödiga saker som man vare sig behöver eller egentligen har råd med. Jag känner också hemmapappor. Bara man jobbar i team där en går ut och bring home the bacon medan den andra frys it up in the pan. Skall båda bring home the bacon så får man till slut äta den rå, för ingen har tid att steka den...

Jag själv var hemmafru och hemmamamma tills min yngsta dotter var 9 år och äldsta dottern 12 år. Jag skulle nog grina blod och svimma av sorg om jag skulle behöva checka in mina barn på dagis när de bara var bebisar. Ni som gör det är starkare än mig.

I min värld finns det inget normalt över att lämna ifrån sig ett barn i sådan tidig ålder. Mina barn har föresten inte varit en sekund på dagis faktiskt och de är smarta och produktiva tjejer som det går hur bra för som helst i livet. Jag har haft all tid i världen för dem och på ett sätt som sönderstressade och överarbetade förskollärare i alldeles för stora barngrupper absolut inte har.

Men samhället i Sverige ser ned på en förälder som själv vill vara hemma och ta hand om sina barn och hemmet ungefär som om man vore en mindre värd varelse utan utbildning och intelligens. Jo, för här i Sverige är det värde som samhället applicerar på en person direkt kopplat till yrkesrollen. Har du ingen yrkestitel är du ingen..Det är du visst det!!! Du är en modig person som hittat en identitet i dig själv utan jobbtitel. Det är inte lätt alla gånger men när man väl har gjort det så kan ingen ta det ifrån en. Jag själv är absolut inte min yrkesidentitet och det är inte i den mitt människovärde ligger och det är väl därför jag är totalt prestigelös på jobbet. En underbar känsla...Peace. 

Ett annat stort problem är att Sverige är det mest individualistiska landet i hela världen och fastän du har en partner lever man separata liv där allt är uppdelat i ditt och mitt. Man har separat ekonomi, separat sparande. separat pension, enskild egendom. Vad hände med att dela allt tills döden skiljer oss åt? All for one and one for all? Man låter bli att gifta sig. Själv skulle jag vägra att skaffa barn med någon som inte ville gifta sig med mig. De skulle vara alldeles för otryggt. Jag skulle också vägra att skaffa barn med någon som ville skriva ett papper för att försäkra sig om att jag inte skulle få något om det hela skulle gå åt skogen. Fy fasiken så själviskt och så oattraktivt! Man delar lika rakt av. Allt annat är grogrund för otrygghet och fattigdom., och speciellt för ensamstående mammor. Det finns absolut ingen jämlikhet i det upplägget i jämlika Sverige.

Har man väl lyckats bli gift så är man enligt min mening EN och man slår ihop allt. Man har gemensamma bankkonton, gemensamt sparande, gemensamt ägande i hus och bilar och gemensamt allt. Och då kan familjen börja blomstra. Det finns forskning på detta! Om ni inte tror det läs en bok som heter The Everyday Millionaire av Chris Hogan. Där har man samlat fakta om vad det är som gör att folk lyckas med pengar och att de blir miljonärer. De är gifta, de jobbar tillsammans mot sina mål, de investerar, och de flesta är från yrkesgrupperna ingenjörer och lärare...Imagine that! Det trodde ni inte va?!

Innan någon kokar över av ilska för att man tror att jag föreslår att alla kvinnor blir hemmafruar så skall jag säga att det gör jag absolut inte. Inte heller tror jag att barn far illa på dagis. Men jag föreslår att man pratar ihop sig och samarbetar runt familjens situation så att man verkligen tar sig tid för barnen och inte sätter karriär, pengar, status, resor, prylar och allt annat först. Man kan turas om och man kan minska ned på sin konsumtion så rejält att man lever på en inkomst och då har man ju all tid i världen att ta hand om barn och familj. Det leder till total harmoni för alla inblandade. Stressen utplånas i och med att en av parterna tar ansvaret för barnen, familjen och hemmet medan den andra tar ansvar för familjens försörjning, och pengarna är bådas oavsett vem det är som går hemifrån varje dag för att tjäna dem. Det finns inget mitt och ditt det finns bara "vårt" i en familj. 

Livskvalitet och konsumtion är som sagt var inga synonymer, som många tycks tro, tvärtom. Det är när man slutar att konsumera och börjar leva på ett enklare sätt som man helt plötsligt inser vad livskvalitet är på riktigt. Livskvalitet är TID, tid att fokusera på det som verkligen betyder något i livet. Kom i håg att på jobbet är du hur utbytbar som helst men för din familj och dina barn finns bara du. Du väljer...

Efter att ha läst boken Jag Lämnar Ekorrhjulet - Ett liv utan lönearbete av Åsa Axelsson så är jag övertygad om att alla svenska familjer kan leva ett bra liv på en lön. I Sverige är detta lite av en sensation som ingen tror på men i USA är det som jag tidigare nämt hur vanligt som helst. Det gäller bara att man tar tag i livet och i alla utgifter och att man sedan minskar ned på allt onödigt, så går det.

Inget av det där som Åsa Axelsson skriver om i sin bok är omöjligt. 

Ha en underbar dag! 

Vinter, vinter, vinter...

Här i Dalarna har vi vinter minst halva året och det tär. 

Nu vill jag ha vårblommor och takdropp och en sol som värmer. 

Men i natt har det kommit rejält med snö igen. 

På hundpromenad i byn. 

Ha en fin eftermiddag. 

Nu skall jag byta bromsbelägg på bilen. 

Tur att man har en morbror med egen bilverkstad. 

När man silar myror och sväljer elefanter!

• En kvinna i 50-årsåldern från Mora blev i dagarna dömd för olaga vapeninnehav för att hon hade Peppar spray som hon tänkt försvara sig med om det skulle behövas i sin ägo. 
• Gängmedlemmar i våra svenska förorter är tungt beväpnade med pistoler och automatvapen men fälls sällan för några brott trots att de använder vapnen till att döda. 

• Swedbank och Nordea har tydligen ovetandes låtit organiserad brottslighet med kopplingar till Rysk maffia och Putin använda bankerna för penningtvätt av miljader i flera år utan att misstänka att något var fel. 
• När jag kommer till banken och skall sätta in klassens pengar från kak- och korv försäljning till skolresan vill banken absolut att jag skall redovisa var jag har fått tag på 10 099 kronor i kontanter. 

Är det bara jag eller är det något snett med det hela? 

Silar man myror och sväljer elefanter? 

Eller inbillar jag mig bara? 

Alltså tänk...

att nu är det ljust när man går till jobbet och ljust när man kommer hem. 

Så skönt efter att ha vandrat i mörker så länge nu. 

Det lyfter onekligen både humöret och energin. 

Men ute snöar det som bara den och det har kommit minst en decimeter. 

Nu är jag redigt trött på vinter faktiskt och eftersom Vasaloppet är över så kan snön gärna börja smälta bort nu. Det är så man tänker när man kommer från Mora, typ...

Bara vi har snö över Vasaloppet så kan det vara bra sedan. LoL!

 I går när jag kom hem hade yngsta dottern köpt en vacker blomma, en slags pelargon. 

Är det någon som vet vad det är för slags pelargon så får ni gärna dela med er om det :-)  

Jag är ju alls inte någon sofistikerad människa när det kommer till blomsorter och kan typ bara Mårbacka-Pelargon, för sådana har jag som jag just nu övervintrar i garaget.  

När skall man ta fram dom förresten? 

Hemma i köket i vårt lilla radhus. 

Ha en fin tisdag!

Att bara skriva om det som vandrar ur hjärtat...

Jösses, vilket skönt sportlov jag har haft. Tur att man redan är på plats i snön i Dalarna och inte alls behövde förflytta sig någonstans för att få ut så mycket som möjligt av naturen och vintervädret. 

Men i vanlig ordning så går ledigheten alldeles för snabbt och vipps så skall man börja jobba igen. In i ekorrhjulet och vardagens rutiner. Vilken enorm tur jag har som har världens bästa jobb där jag får arbeta med världens bästa elever, supertrevliga kollegor och totalt prestigelösa och skarpa chefer, för så är det inte för alla skall jag tala om. Nej inte alls, och det är ett område som jag tyvärr besitter kunskap om efter att ha blivit utsatt för arbetsplatsmobbing och har haft riktiga stolpskott till chefer på ett företag i besöksnäringen här i Dalarna. Nej, nu har jag det fantastiskt bra. Guldläge! Tack gode Gud! 

Det gör så mycket när man trivs på sin arbetsplats. Hela livet blir annorlunda av att man aldrig en endaste sekund bävar för att gå till jobbet utan ser varje dag som en ny möjlighet till att utveckla och därmed utvecklas i en miljö där man känner sig riktigt uppskattad. Och när man mår bra presterar man också bra...allt hänger liksom ihop. Det är chockerande att inse att alla chefer inte tycks veta detta eller ens har självinsikt i sitt eget ledarskap. 

Med det sagt så skall man vara mycket noga med vilka chefer man väljer att arbetar under. Det finns vissa arbetsplatser här som jag i dagsläget skulle undvika som pesten bara för att jag vet vilka cheferna på de platserna är. Inkompetens och gräsligt dåligt ledarskap är i dessa fall understatements, och detta leder till vad som på engelska kallas toxic workplaces. För dåligt ledarskap demoraliserar nämligen en hel verksamhet. Livsfarligt! 

Det här är bara en av anledningarna till att man skall se till att vara ekonomiskt oberoende, så man kan ställa sig upp och säga nej tack (eller fuck you om det är befogat) och gå därifrån. Tyvärr har många inte något annat val än att jobba kvar på en toxic workplace. Man har huslån och billån och studielån och andra lån och räkningar och livets omkostnader. Vidare kanske man också är i medelåldern och eftersom det åldersdiskrimineras hejvilt i Sverige trots att det är förbjudet (eftersom det är som med som allt annat i Sverige så blir det inga konsekvenser för detta som i USA till ex. där man kan stämma en arbetsgivare för diskriminering) så är det inte alls så lätt att bara vandra in i ett annat jobb. Man föredrar 30-åringar över 50-åringar alla dagar året runt på de flesta av våra svenska företag och kommer man upp i åldrarna så man måste se till att ha jobbet kvar helt enkelt. Man sitter där man sitter. Man har ont i magen och spyr ute på parkeringsplatsen innan man går in på jobbet men man har inget val (been there done that tyvärr).  

Har man istället ägnat sig åt aggressivt sparande (istället för meningslöst shoppande) och investerande så skulle man kanske ha ett kapital investerat med en tillräckligt stor avkastning varje år för att täcka sina levnadskostnader, och det är då man är ekonomiskt fri och oberoende och inte alls behöver gå till en arbetsplats som man inte trivs på. Man behöver inte gå till någon arbetsplats alls om man inte känner för det. Tänk tanken i några sekunder. Hur känns den? Friheten att alltid kunna välja. Friheten att aldrig behöva befinna sig i en situation som man inte vill vara i och detta gäller både arbete och relationer. Vet ni till exempel hur många kvinnor som stannar i dåliga relationer för att de tror att de inte skulle klara sig själva ekonomiskt? Alldeles många. 

Tänk vilken inre frid man skulle känna om man vore helt ekonomiskt oberoende. För utom de situationer jag nämner ovan så skulle man till exempel aldrig behöva oroa sig om vad som skulle hända om man blev sjuk. Man har ju redan sina kostnader täckta och behöver inte leva på någon futtig sjukpenning som bara betalas ut en begränsad tid tills man blir utförsäkrad. Man klarar sig själv i alla lägen. 

Jag har skrivit om det förut men ekonomiskt oberoende är absolut inte synonymt med ett lyxliv i överflödigt sus och dus, som många har missförstått det att vara, nej, ekonomiskt oberoende är du när du har en passiv inkomst (alltså en inkomst som du inte behöver jobba för att få) som täcker dina absolut nödvändiga levnadskostnader varje månad, alltså det som ditt liv kostar att driva: Tak över huvudet, mat, bilunderhåll, bensin, el, vatten, sophämtning, telefoni, internet, TV och hem- och bil försäkringar etc. Vill man att kapitalet skall även täcka resor och lite lyx så får man se till att ha ett ännu större kapital, alltså där det blir pengar över efter att levnadskostnaderna är täckta. 

Desto mindre utgifter man har desto snabbare kan man bli ekonomiskt oberoende. Trimma dina kostnader. Nej, man behöver inte ha 100 TV kanaler! Kolla öven över avtal och abonnemang. Förhandla.  Vidare gäller det att inte ha några lån eller andra skulder alls. Det är faktiskt regel nummer ett innan man kan bli ekonomiskt oberoende: 

•  Betala av alla lån och skulder först (utom eventuellt huslån). Gör inget annat. Lev efter en exakt och tight budget när du gör detta. Sälj saker. Vi snackar öken torka. Du ser inte insidan av en restaurang om du inte jobbar där. Det råder totalt köpstopp tills alla skulder är utrotade. Attackera skulder som om de vore en nödsituation, för det är de. De står som ett hinder mellan dig och friheten. Allt som blir över när du betalat för dina nödvändigaste levnadskostnader skall användas för att släcka skulder som om de vore en eldsvåda. Vartenda öre. När du inte längre har några lån...
• Bygg en kontantbuffert på 3-6 månadskostnader. (Inte 3-6 löner utan dina omkostnader i 3-6 månader) Sedan...
• Börja spara och investera i aktier och/eller aktiefonder. VARNING: Investera aldrig genom din bank för de får provision på att sälja på kunder vissa produkter plus tar för höga avgifter. Öppna ett ISK-konto på typ Avanza istället. Dit kan du föra över pengar själv och börja investera gratis på egen hand. Kan jag så kan du, och då skall du veta att vissa anser mig som rätt korkad :-)  
• Investera bara i stabila företag med bra avkastning. (googla gärna Prinsessan Estelles aktieportfölj). Håll er borta från nymodiga gizzmos som till exempel Bitcions. Över tid historiskt sett genom alla berg-och-dalbanor har aktiemarknaden gett en avkastning på mellan 8% - 12% i snitt. Investera inte i metaller som till exempel guld då det ligger på mindre än 2 % i avkastning och är en usel produkt. 
• Förstå vad du gör! Om du får rådgivning se till att rådgivaren verkligen vill lära dig så att du sedan kan fatta egna beslut och inte bara är en försäljare. Om du hamnar hos en rådgivare som snackar över ditt huvud med ett språk som du inte förstår och som gör att du känner dig underlägsen och dum. Gå därifrån omedelbart! En riktigt bra rådgivare skall ha ett lärar-hjärta och inte bara pusha produkter. 

Jag har drygt tre år kvar tills jag är där själv och kan välja, och det är också det som är det allra viktigaste för egen del. Friheten att kunna göra precis som jag vill, att alltid kunna välja och aldrig behöva göra något bara för att jag behöver pengarna. Bara tänk er den känslan. 

När man väl är där är man också vad jag kallar UNFUCKWITHABLE. Leif GW Persson förklarar detta fenomen bra när han skriver om det i sin självbiografi att det är inte själva pengarna som är bäst med att vara rik utan det är att man alltid kan tycka och säga precis vad man vill i alla lägen utan att behöva oroa sig för konsekvenserna. För man är inte beroende av någon för sin försörjning. 

Jag tänkte skriva ett längre inlägg senare om vad det är som hindrar folk från att bli ekonomiskt oberoende, för det är absolut inte storleken på lönen. Det hela handlar om tankesätt, värderingar och livsstil. Personlig ekonomi, alltså privatekonomi, handlar nämligen bara till 20% om kunskap och hela 80% om beteende. 

Det som hindrar många är myter om vad som är normalt, till exempel myten om att det är normalt att alltid ha billån eller ännu värre leasing-bilar (som faktiskt är det absolut dyraste sättet att äga en bil på). Man blir aldrig ekonomiskt oberoende om man är normal. Jag skulle aldrig låna pengar till en bil! Jag köper mina bilar kontant för ihopsparade pengar. Min Golf köpte jag begagnad för 50 000 kronor för några år sedan och nu letar jag efter en VOLVO V70, eftersom min dotter skall ta över Golfen, och då tittar jag i prisklass ca. 30 000 kronor., eftersom jag skall betala kontant. Men jag är också totalt opretentiös och har inget som helst behov av att imponera på någon. Alla är inte så. Alldeles för många är beredda att gå i skuld för att det skall se bra ut inför andra. 

Ser jag vanliga medelklass människor med bilar i 3- 400 000 kr klassen eller mer så tänker jag bara att de är galna att ha sådana höga billån för bilar sjunker ju så snabbt i värde. Åker man in i ett medelklass bostadsområde och ser att det står en massa över-klassbilar parkerade utanför husen så vet man att där bor det en panka stackare. Var så säker. För folk köper saker som de egentligen inte har råd med för att imponera på människor som de inte ens känner. För så gör ju alla andra, eller? Men vet ni vad...Don't keep up with the Joneses because the Joneses are broke! 

Sedan är det alldeles för mycket YOLO över mångas liv och spenderar beteenden - Man lever bara en gång så man skall passa på att unna sig, typ. Jo, visst lever man en gång men om man tänker så så kommer man aldrig att bli ekonomisk oberoende. Eller min favorit: Man måste leva nu och unna sig för vad som helst kan hända. Man kan dö i morgon....LoL! Eller inte! Jo, visst kan man dö i morgon. Man kan bli påkörd av en långtradare och dö på stört. Men den risken är ju extremt låg och är man frisk och lever ett ganska hälsosamt liv så är chansen tusen gånger större att man lever tills man är lång över åttio och att man nu får lov att jobba tills man blir 70 år för att man levt efter filosofin att man kan dö när som helst och därför ständigt unnat sig massor och sparat för lite eller inget alls. 

Tänk vad som kommer när man bara börjar skriva....Helt oplanerat och rakt ur hjärtat. 

Mycket att tänka på! 

Ja och läs den här boken för guds skull! Så inspirerande. Så mycket tänkvärt. 

Ha en underbart fin måndagskväll! 

Det är dags för alla influencers att

komma in i matchen och börja ta sitt ansvar vad gäller miljön. 

Influencers som använder sina liv som reklampelare för olika produkter och vars syfte är att i samarbeten med olika företag tjäna pengar på att få sina följare att handla så mycket som möjligt, och ju mer det handlas desto mer pengar tjänar dessa influencers på det. Löp-och-köp!!!  

Men problemet ligger i att denna enorma konsumtion av kläder, väskor, skor och prylar etc. som så kallade influencers gör allt i sin makt för att få sina lättpåverkade (och ofta unga) följare att ägna sig åt är ett beteende som bidrar till enorm miljöförstöring, och därmed helt befängt. Hur tänker man?! Jo, man tänker enbart på egen vinning. Pengar i egen ficka före ansvar över miljön. 

Har de helt missat miljödebatten som äger rum just nu?! Man kan ju undra. 

Influencers har en plattform av följare och därmed enorma möjligheter och makt att påverka andra. Med denna makt att påverka så kommer också enligt mig ett stort och allvarligt ansvar för hur man påverkar. Tänk om man istället som influencer kunde få andra att anamma ett miljötänk och sluta konsumera och istället återbruka och använda det man redan har. Utmana sina läsare till ett år av köpstopp till exempel? Blogga om hur man i varje del av sitt liv kan ha ett miljötänk och till exempel om hur många outfits det går att kombinera ihop av sådant man redan har i garderoben. 

Medan vi andra oroar oss över miljöförstöring och unga Greta Thunberg visar ett beundransvärt mod och enormt cilvilcurage i sitt agerande runt miljöfrågan så strävar influencers åt totalt motsatt håll där miljötänket får komma i skymundan för personlig vinning. 

Inte OK i min mening! Jag mår nästan illa av det och har slutat att läsa vissa bloggar där varje liten tillsynes personlig vardagsberättelse leder till en affiliatelänk (annonslänk) för läsare att klicka på i försäljningssyfte. 

Det är dags att komma in i matchen som sagt var! 

Har man så där många följare som vissa har så har man faktiskt en chans att göra något seriöst och något bra för mänskligheten och inte bara för sig själv, som läget oftast är nu. 

Titta bara på Prinsessan Madeleine som håller på med Childhood och Prinsessan Sofia som jobbar med Project Playground och Mera Hjärta mot nätmobbing. Yes! Underbart. Helt rätt och riktigt! 

De har fattat att de har världens ögon på sig och därmed enorma möjligheter att påverka och använder sitt inflytande genom att göra något riktigt och viktigt för mänskligheten. 

Precis så önskar jag att fler influencers skulle börja tänka och agera. 

Hund och hockey och helt ekonomiskt oberoende

Jag tänkte skriva ett ganska långt inlägg om privatekonomi och om vad som står i vägen för de flesta människor och ekonomiskt oberoende, men jag blev så trött efter all sol, frisk luft och efterföljande matlagning att jag beslutade mig för att skriva om det i morgon i stället...

Så stay tuned.  

 

Alltså...den här hunden. 

Jag går och sätter mig ute i solen och han kommer och lägger sig på mina fötter. 

#alwaysbymyside

Men jösses vilken fantastisk hockeymatch vi var på igår! Visst tror jag alltid på en Mora-seger men igår kom jag faktiskt till hallen lite inställd på att Färjestad, som ligger etta i SHL, skulle kanske med största sannolikhet ta hem segern. Men vad gör Mora IK? Jo, vinner med 3 - 0!!! Helt makalöst. Bara så kul. Jag kan inte ens med ord beskriva energin i hallen som varade genom alla tre perioderna. Yes! Vi älskar Mora!!! Hockey at it's very best!  

Morgonpromenad 

Det är vackert nu!

Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker fotografera himlen nu, 

inget foto gör den rättvisa. 

I morgon är det Vasaloppet här och sedan kan våren komma bäst den vill. 

Ha en fin eftermiddag. 

Så jädrans bra!

Har ni sett den här? 

The Harry Quebert affair

Den är så bra att man sträcktittar. 

Alla avsnitt finns på C-More men jag tror även att den går som serie på TV 4 nu. 

Det var länge sedan jag såg något så välgjort och så bra.