eller åtminstone försöka att vara den bästa versionen av sig själv i alla möten med andra människor, även de som står oss allra närmast, ja, speciellt då.
Orsaken till att jag tänker på det här är antalet förhållanden/äktenskap runt omkring mig som går i kras. Det ena paret efter det andra, unga barnfamiljer som medelålders tillsynes etablerade par. Helt plötsligt skall det separeras, skiljas och flyttas isär, och det tragiska är nog att många enligt min mening bara har gett upp, checkat ut och struntat i att kämpa.
Alla förhållanden och äktenskap, även av den allra bästa sorten, utgör enormt hårt arbete. Att vara två på ett optimalt sätt är inte alltid en dans på rosor. Nej, för det handlar hela tiden om att komma ihåg att ge lika mycket som man tar och att vara beredd att kompromissa hela tiden.
Man kan inte vara självisk och kräva att partnern skall dansa efter ens egen pipa. Man måste stanna upp och känna in, och älskar man varandra tillräckligt så blir det inte alls en sådan stor uppoffring att ha som regel att alltid utgå från det båda vill och det man kommer överens om. Alltså, det är så viktigt att vara ödmjuk och snäll. Uppföra sig moget och med stor självinsikt i sitt eget beteende.
Men jag ser att många gapar och tjatar och gnatar och gnäller och bossar och bestämmer över sin partner och ser alltid till att få sin egen vilja igenom, till vilket pris som helst och är sedan stolta över att ha vunnit. Ja, vissa kan till och med skryta om det. Det är där man kan hitta början till slutet i många förhållanden. En i parförhållandet har axlat rollen som mamman eller pappan medan den andra parten blivit degraderat till ett barn som skall lyda. Blir man ständigt kränkt och överkörd så checkar man till slut ut ur förhållandet. Man är kvar fysiskt men inte mentalt, tills det inte går längre. Det skapar till slut en tyst vrede, en vrede som man kan gå sönder av.
Men det kan också vara så att den ena parten får ta allt ansvar i förhållandet och åläggs att styra och ställa och ta alla beslut, och det är ju inte heller rättvist. För vem vill ha en partner som inte är med och tar ansvar för hushållet, ekonomin och för att planera familjens sociala liv och aktiviteter? Ha en partner som inte är delaktig? Hur kul är det? Det är faktiskt riktigt slött att inte vara delaktig. Att bara sitta där och vänta på att den andra skall komma med alla förslag, som någon slags reseledare i livet.
Båda parter måste ta sitt ansvar för förhållandet.
Det får mig att tänka på en middag som jag var på i somras. Vi var sju vuxna vid middagsbordet, varav tre som jag knappt kände. Vad gör jag? Jo, jag konverserar artigt med alla och försöker få med alla i trevliga samtal. Jag tar mitt sociala ansvar för att kvällen skall bli trevlig och lyckad för att alla skall trivas. I min värld är det nämligen så man gör om man är vuxen. Men en av deltagarna, en vuxen man, maken till en av kvinnorna som jag träffar här för första gången säger knappt två ord på hela kvällen. Han äter och sitter och lyssnar på oss andra. Jamen, fan vad skönt tänker jag! Tänk att totalt slippa säga något, slippa anstränga sig, slippa vara engagerad, intresserad och trevlig. Slippa se till att andra har trevligt och att det blir en lyckad tillställning. Jösses, vad lätt! Men samtidigt så fruktansvärt oförskämt, otrevligt och oengagerat. Fy skäms liksom! Vilken mes! Ja, och precis så är det ju i vissa förhållanden. Den ena parten tar ansvaret för att livet skall bli trevligt och den andra bara följer passivt och bekvämt med. Men vem vill ha en passiv partner? Det måste ju finnas dynamik för att ett förhållande skall fungera.
Sedan har vi det där med att man låter sig själv förfalla fysiskt och utseendemässigt av ren bekvämlighet och lathet. Man tror att man har sitt på det torra för att man har gift sig eller blivit sambo. Man har ett fast förhållande och slutar därmed att anstränga sig. Släpper taget. Det kan vara att man går upp en massa i vikt, eller slutar med kroppsvård, hygien etc. och till slut liknar man inte alls den där personen man var när man träffades. Detta är ett jättestort misstag och det är livsfarligt! Det kan låta väldigt ytligt när jag säger så men det är dagens sanning. Och är det någon som protesterar så är det för att man är i förnekelse. För vem vill att den där snygga och fräscha och välklädda trevliga personen man en gång föll för skall förvandlas till en orakad och sur slusk i fläckiga mysbyxor? Ingen! Men tyvärr är det nog rätt så vanligt har jag förstått. I alla fall här i byarna.
Att åldras och förändras är helt i sin ordning, och det gör man ju tillsammans som par, men man skall aldrig sluta att bry sig om sitt yttre. Sen blir det ju som en domino-effekt...Man mår så mycket bättre och blir så mycket gladare och piggare som person om man ser något bra och trevligt när man tittar sig själv i spegeln och detta i sin tur spiller över positivt på annat. Det handlar om att ha lite självdisciplin, och det trevligaste är ju om man kan ha det tillsammans. Äter man och dricker lite extra gott som man faktiskt tenderar att göra som ett par och speciellt i våran ålder så blir det ju lätt så att man lägger på sig lite trivsel-vikt. Men det kan man tackla tillsammans. Göra det till en par-grej. Motionera tillsammans. Nu skall vi röra på oss och äta sallad till grillbiten istället för potatisgratäng, typ.
Slutligen så vill jag poängtera det där med respekt och vänlighet. I alla lägen. Varje dag. Man ska aldrig ta någon för givet. Aldrig. Man äger heller aldrig en annan person, inte ens om man är gifta, och man måste alltid omtänksamt värna om varandras integritet som individer. Vilja det bästa för varandra i alla lägen. Vara beredd att gå den där extra milen för att allt skall bli så bra som möjligt. Aldrig gå och lägga sig osams. Alltid kommunicera med varandra om allt och respektera att man tycker olika och att man har olika saker med sig i livets bagage. Olika är inte alltid dåligt, för är man en av varje så betyder det oftast att man är ett fantastiskt komplement till varandra. Det är därför som
opposites attract.
Go and do the right thing!
Always be the best version of yourself.
No matter where you are or who you are with.
Ha en underbar onsdag.
