Som person är jag väldigt lugn och trygg av mig...Lite som en filbunke. Jag oroar mig sällan för saker eftersom jag vet att allt brukar lösa sig till slut, och ja, vad är det värsta som kan hända egentligen?
Grundtryggheten som jag har fått under hela min uppväxt av de mest fantastiska av föräldrar finns där som basen för allt i mitt liv kan jag nu som vuxen konstatera. Jag vet att det absolut inte är så för alla och därmed är jag djupt och innerligt tacksam för hur jag själv fick växa upp så lyckligt lottad.
Vidare är jag frisk som en nötkärna, det är hela min familj. Ingen cancer i släkten och inga hjärt- och kärlsjukdomar. Idel ädel kärnfriska och superpigga Vasalopps-åkande, sommarstuge-renoverande, tak-klättrande (pappa renoverar altantaket hemma .-) bull-bankande och gym-gående föräldrar har jag. Baserat på detta har jag fått veta att om jag själv bara håller mig till en hälsosam livsstil så är chansen till ett långt och friskt liv rätt så stor för egen del, då vi tydligen ärver gener som är bra eller dåliga av våra föräldrar och det skall därmed till mycket innan jag börjar oroa mig för min egen hälsa. Ja, jag skall typ bli ormbiten eller något liknande....
I förrgår började jag dock få ont i höger sida av huvudet och höger sida av halsen på ett sätt som stålade ut i axeln och framåt mot halsbenet. Konstig känsla. I går förmiddag när jag satt ute hade jag fortfarande samma konstiga värk och så helt plötsligt kände jag hur jag började domna av i hela höger sida, inklusive i ansiktet som började kännas "droopy". Läskig känsla!
Jag informerade de som var i min närhet om hur jag kände samtidigt som ja ställde mig upp och började försöka banka liv i den avdomnade högersidan, som nu började kännas som den sov. När personen som satt bredvid mig kände på mitt ben så var det kallt i jämförelse med vänsterbenet. Så konstigt! När det hela inte gick över så blev jag faktiskt lite rädd. Tänk om jag har fått en propp eller stroke eller vad det heter?! Vad är det som händer!?
Jag ringde mamma som har jobbat inom sjukvården i hela sit liv och hon tyckte att jag skulle åka in till akuten. De som var med mig tyckte att jag skulle ringa Vårdguiden 11 77, vilket jag gjorde. Sjuksköterskan som jag talade med där sa åt mig att åka in på akuten eftersom mer än en extremitet domnat av.
Sagt och gjort! Vi åkte in till akuten på Mora Lasarett. Och vilket fantastiskt mottagande av superproffsiga och underbara läkare, sjuksköterskor och undersköterskor (som alla såg ut att vara typ 20 år gamla)! Vilka människor! Vilket fantastiskt bemötande! Vilken vård!
Jo, visst tog det tid. Jag blev kvar många timmar på akuten, och det skulle aldrig ske i den amerikanska vården som vi fick på den amerikanska militärens egna sjukhus med deras egna läkare och sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Där hade det gått blixtsnabbt.
Men ändå. Jag tänkte på det när jag låg där på TRIAGE i akuten och de rullade in människor som kommit in med ambulans på grund av olyckor och andra allvarliga tillstånd. Jag gillar att titta på HUR man jobbar och vilka system, rutiner och mönster som finns (var jag än är). Det var så intressant, så det var vad jag ägnade mig åt under de timmar som jag fick ligga och vänta. Jag kollade vem som gjorde vad och hur de rörde sig och jag såg ett mönster och förstod vilka uppgifter alla jag observerade hade.
Själv blev jag grundligt undersökt med EKG och man kollade balans och syn och reflex och känsel, och så blev jag röntgad med skikt-röntgen två gånger. Huvudet, nacken och halsen röntgades, varav en gång med kontrast som hettade upp kroppen på ett läskigt sätt. Alltså, det kändes som om jag skulle kissa på mig...men det var bara en känsla fick jag förklarat för mig.
För mig handlade det hela om peace of mind. Jag ville bara att de skulle kolla så att jag inte hade något blockage som kunde leda till stroke etc. Inget sådant syntes på röntgen men de upptäckte fläckar eller prickar på min sköldköttel som de skall titta vidare på (är det någon som vet vad det kan innebära? Jag försökte googla det i natt men hittade ingen bra förklaring utan bara mer generell information om köldkötteln) Jag kommer också att få komma på magnetröntgen för att titta lite mer närmare och noggrant, och det känns ju bra. Jag blev hemskickad vid halv tio-tiden på kvällen med blod-tunnande medicin, och hade missat både grillkväll och Orsa-yran med Blekinge-gänget...Men vad gör väl det....
Jag vaknar denna morgon och allt jag kan tänka på är vad djupt imponerad jag är av den vård jag fick igår när jag blev så rädd. Jag vet att jag klankar på den svenska sjukvården ibland, men det är faktiskt mest systemet jag kan känna mig lite ilsken på emellanåt. Vad gäller alla fantastiska människor som jobbar inom vården, och speciellt de jag hade den goda turen att få komma i kontakt med igår, så är jag djupt imponerad! Vilka människor! Det där jobbet hade nog inte jag klarat....Tusen tack! Ni är helt fantastiska!
Ödmjuk tacksamhet!