Bisarr rådgivning!

Härom dagen fick jag ett råd av en person som bara menade väl i sin rådgivning, men trots det tyckte jag nog att rådet var oerhört bisarrt. 

Personen namngav några personer i bekantskapskretsen, alltså sådana som vi är flyktigt bekanta med så pass att man kanske hejar och byter några ord om man stöter på varandra och kanske sitter ner och pratar lite med om man träffas i något sällskap i utelivet, men inget mer. 

Bland dessa personer finns det tydligen några som inte kan hantera information om mitt liv på ett bra sätt utan kan ta illa vid sig. Jag har tydligen levt och lever lite annorlunda än många här, för att inte tala om mitt liv som flygvärdinna! Speciellt det, fick jag veta av personen, det skulle jag helst undvika att ens nämna helt om jag inte ville bli väldigt illa omtyckt av vissa i bekantskapskretsen. Bara så konstigt i mina öron, men det var rådet jag fick. 

Jag fick vidare förklarat för mig att dessa uppräknade och namngivna personer nämligen inte mår bra när jag pratar om mitt liv för de är "avundsjukt lagda", sa personen som så omtänksamt försökte förklara detta för mig uttryckte det, och de tycker därmed illa om när jag pratar om något i mitt liv som är väldigt annorlunda och inte påminner om deras. 

Va?!... sa jag. Menar du att jag skall förminska mig själv och passa mig för att referera till händelser i mitt liv (så som andra gör hela tiden) för att inte riskera att avundsjukt lagda människor med dålig självkänsla och mindervärdighetskomplex ska tycka illa om mig?! Så bisarrt! 

Jag är 50 år gammal och jag säger väl vad jag vill! 

Dessutom är jag amerikan och kan verkligen få säga precis vad jag vill. 

För som amerikan har jag faktiskt mycket större yttrandefrihet än vad svenskar har

(har min väninna från Lettland minsann påpekat för mig :-). 

Man måste ju för fasiken få vara stolt och kunna prata om sin egen verklighet utan att hela tiden vara rädd för att uppfattas som skrytsam. Jag vägrar även att förminska mig själv för att passa in i en mindre värld. Det är sådana här gånger som jag kan känna mig helt felplacerad på mindre ort i Dalarna. Det hela är en tragisk ledsamhet...Alltså att det finns sådana människor som inte tål att höra om andras liv utan att må illa av avundsjuka, en avund som de sedan förvandlar till elakheter och ilska.

Det bisarra med det hela är också att varje gång mitt liv och leverne kommer på tal är det oftast efter att någon börjat ställa frågor. Jag börjar nästan aldrig säga något om mig själv om det inte kommer upp i en för mig naturlig del av en konversation. 

Jag kan ju inte heller ta ansvar över hur andra människor uppfattar mig eftersom var och en uppfattar andra och omvärlden utifrån sina egna individuella referensramar, och vi alla har olika sådana beroende på hur vi har levt våra liv. 

Många som läser det här förstår precis vad jag menar. Många som går runt och förminskar sig själva dagligen i något mindre sammanhang för att inte trampa någon avundsjukt lagd människa med dålig självkänsla på tårna...Men gör inte det! Ställ er upp och var stolta över allt ni har gjort och åstadkommit livet. Ta inte ansvar över hur andra reagerar på era livsberättelser och verkligheter.

För hur andra reagerar på hur du lever ditt liv säger nämligen inget om dig men allt om dem. Jag håller helt och hållet med Jonas Gardell och det han sa när han sommarpratade i P1 för några dagar sedan: 

Världen är full av idioter, och du kan inte ta hänsyn till dem! 

På tal om att prata om sitt liv så fick jag de här bilderna skickade till mig på Facebook för några dagar sedan. 

Min amerikanska väninna Linda råkade vara i San Diego och åkte förbi våran lilla söta Beach Cottage, anno 1922, som ligger två kvarter från stranden på våran älskade ö Coronado i södra Kalifornien. Här bodde vi! Fina minnen! Gångavstånd till allt. Nostalgi! 

Ha en fin dag! 

Ja, livet kan vara bisarrt på mindre ort i Dalarna.