När man har tagit lite semester

Känslan att få kliva av ekorrhjulet lite för att få byta bort det kalla höstvädret i slentrianen mot lite sol och värme i en hel vecka var oslagbar. Men i vanlig ordning tar det ett tag för mig att varva ner.

Fuerteventura, en av Kanarieöarna, var ett riktigt Wild Card eftersom jag inte visste något om den ön. Vi bara bokade och åkte, och oj så vackert det är här! Ön utgörs till största delen av sand från Saharaöknen, vilket gör att stränderna här är magiska och påminner mig lite om Hawaii faktiskt.

Havet är kristallklart och skiftar vackert i turkosblått mot den pudermjuka ljusbeiga sanden.

Den här bilden tog jag från bussen påväg till hotellet från flygplatsen och jag blev bara så glad när jag såg det här....Det här ska nog bli bra det, tänkte jag. 

Väl framme vid hotellet kände jag mig ännu en gång lika nöjd och glad. Mitt enda krav när jag bokade var att det skulle vara ett elegant femstjärnigt hotell med klädkod och Cava-frukost precis vid havet, och oj så fint det är här.

Hotellet ligger typ 20 meter från havet som just nu är uppvärmt och ljummet och vi har konstaterat att det är ungefär samma grader i havet och poolen, så helt njutbart med andra ord.

Poolen eller havet? 

Det är bara att välja. 

Havsutsikten från hotellrummets balkong. 

Där borta syns ön Los Lobos och till vänster om den kan man se Lanzarote. 

Hotellets trevliga veranda. 

 

Ett extra plus är att detta är ett SPA-hotell och bland det första vi gjorde var att boka in några massager, ansiktsbehandling samt en tid hos frissan. 

Den här vackra soluppgången njuter vi av till frukost varje morgon. 

Frukosten är helt underbar och det står kockar beredda att laga både omeletter och ägg precis som man önskar dem varje morgon. Ja, och Cava till frukost varje morgon som jag slår ihop med apelsinjuicen och gör till Mimosa. Mums....

Stranden precis nedanför hotellet. 

Hotellet har solsängar på stranden som man får låna gratis om man är gäst på hotellet. Perfekt!

Tinto Verano (som jag lärde mig att älska när jag bodde i Spanien på 90-talet) och bläckfisk till lunch. Mums, mums! 

Yngsta dottern sa: - Mamma, ta med dig en massa bra böcker. Man kränger en om dagen på ett sådant där ställe. Hon hade helt rätt. Den här boken läste jag ut första dagen i solen. Den här boken borde alla läsa.

En fängslande men hemsk verklighets skildring av den människo- och sexhandel som försegår mitt framför ögonen på oss här i Sverige dagligen och där barn och unga kvinnor i utsatthet blir köpta av helt vanliga svenska män med familjer och vanliga jobb. Dagligen.

Rysligt bra läsning skriven av polisen Simon Häggström som jobbar på Stockholms gator med att bekämpa människo- och sexhandel. LÄS DEN!

Beachen. 

Ha en fin dag! 

När man har vittnat i en rättegång

I torsdags fick jag en delgivning från tingsrätten där jag blev kallad som vittne i en rättegång i ett fall som inträffade för över ett år sedan. Alltså, man blir ju chockad att det tar sådan lång tid från själva händelsen tills det att ärendet kommer upp i rätten. Kanske har de inblandade löst situationen redan,  och så rör man om i grytan genom att prata om något som kanske redan är glömt och förlåtet, vad vet man? 

Och kommer man verkligen ihåg alla detaljer som skulle behöva återberättas och vara med i en rättegång och som man kanske skulle ha delat med sin av om fallet var färskare i minnet? Jag undrar vad det är som gör att det tar ett helt år att komma till skott med en rättegång i ett fall. Är det kanske köer där också precis som inom vården? 

Jag var livrädd för att säga fel och jag måste erkänna att jag var lika livrädd för att säga för mycket som jag var för att säga för lite. Jag garderade mig hela tiden genom att säga till mitt bästa minne när jag svarade på frågorna från åklagaren och båda advokaterna. Jag visste inte riktigt vad det hette på svenska utan fick faktiskt lov att googla upp vad  To the best of my recollection heter på svenska, för vissa saker har jag liksom aldrig behövt uttrycka på svenska i mitt vuxna liv. 

När det hela var klart släppte spänningen och jag fick jordens huvudvärk. Jag funkar så, när något släpper så kommer reaktionen. Tur att jag hade Alvedon i väskan. 

Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare. Men säger man verkligen Till mitt bästa minne, eller var det bara en dålig google-översättning? LoL! Jag kanske sa det på fel sätt. Vem vet! Nej, nu skall jag inte oroa mig över det. Usch, vad jag ältar ibland. Nu åker vi mot varmare breddgrader! 

Hit! 

Jag måste byta spår!

God kväll alla vackra själar! 

Mitt liv är fullt med extra av allt just nu känns det som, och jag har svårt att varva ned och svårt att sova på nätterna eftersom jag vaknar och ligger och tänker på allt möjligt, som till exempel på att Bellas bil måste lagas för en massa oplanerade tusenlappar och sedan ombesiktigas, och på att jag skall vittna i en rättegång på måndag, och kommer jag ens ihåg precis vad som hände? Tänk om jag säger fel? Undra om man får lägga handen på Bibeln och svära att säga sanningen som i amerikanska filmer? Finns Gud ens med i svenska domstolar? Det skulle förvåna mig. Men han skulle kanske behövas med tanke på allt elände vi har omkring oss i samhället nu. 

Och så tänker jag stress-tankar om alla elev-omdömen som jag skall sätta på mina elever denna veckan, ca. 175 elever som jag knappt känner ännu, och på alla prov som skall rättas och på att jag skall hinna packa inför resan. Och shit!! Är mitt svenska pass ens giltigt eller har det gått ut? OM det inte är giltigt, kan jag åka till Spanien på mitt amerikanska pass eller får jag problem då när jag skall komma tillbaka till Sverige igen med gränskontrollen som undrar hur jag kan bo i Sverige utan visum i mitt amerikanska pass. Men jag är ju svensk också....kanske jag kan visa mitt svenska körkort. Går det? Jag går upp mitt i natten och kollar om mitt svenska pass är giltigt. Ja det är det. Till 2021. Vilken tur! 

När jag sedan inte kan somna om ligger jag och lyssnar på radio. Jag älskar radio. Jag stoppar in hörlurarna i öronen och sätter på P3 Dokumentär eller någon annan spännande lång-lyssning och så flyter jag iväg....ofta in i drömmar och jag har sedan ingen aning om huruvida jag lyssnade klart på programmet eller ej. 

I natt när jag inte kunde sova så satte jag på P1 i lurarna och lyssnade på ett program om hur vi kan leva våra bästa liv...Oj, vilket djupt och bra program, minns jag att jag tänkte där precis innan jag somnade och missade resten av programmet. Men jag minns en bra fras från programmet och den var: De människor som säger minst har oftast mest att berätta.... Ja, så är det nog tänkte jag. Tänk vad många det finns som går runt och håller typ ett helt liv inom sig. Vi har ju alla stött på dem, ni vet de där som inte säger så mycket, men kanske tänker desto mer får man ju i alla fall hoppas. 

Man kanske skulle bli en sådan där som inte säger så mycket. Tänk vad skönt det skulle vara på något sätt. Man skulle kunna befinna sig bland folk och i olika sällskap eller på jobbet och på möten eller med släkten, men ingen skulle ens förvänta sig att man skulle säga så mycket eller delta i diskussioner eller starta samtal om något, utan man kunde bara sitta med och lyssna eller kanske bara tänka helt egna tankar. Ingen skulle ju veta skillnaden. Ja, kanske jag skall bli en sådan där människa som inte säger så mycket och som helt och hållet struntar i vad folk tycker om det. Vad skönt det skulle vara....Och det är nu alla ni som läser detta och som känner mig börjar gapskratta :-) 

Jag får en massa tankar av att lyssna på radio när jag inte kan sova och jag längtar efter att få diskutera dem med någon. Lite djupa ämnen av rätt abstrakt karaktär. Sådant som folk på mindre ort i Dalarna inte oftast vet hur man pratar om men som jag skulle kunna sitta och diskutera hur länge som helst. Det är i sådana stunder jag ännu en gång känner ett sting av hur felplacerad jag egentligen är här på mindre ort i Dalarna. Jag vill ha mer liksom. Hur länge orkar man egentligen prata med människor som inte förstår vad man säger? 

I bland kan jag till och med få för mig att folk här medvetet låter bli att informera sig om något för att det är enklast så, och då finns det ju heller inte så mycket att prata om förutom sådant av praktisk karaktär och ja, förstås, skvaller. Nej tack! Jamen, här skulle det ju rentutav vara lätt att vara en sådan som inte säger så mycket. För här konverserar man inte under middagar minsann, för här låter man maten tysta mun. Ja, så det skulle ju vara lätt som en plätt att leva i tystnad med andra ord. 

 Min lördag: 

• Storstädade hela huset.
• Rättade 103 engelska prov.
• Tvättade och hängde två tvättar.
• Tog ned och vek in tvätt. 
• Lagade mat. 
• Tog en hundpromenad i regnet.  

Nu: Sitter i soffan och orkar inte ens röra mig. Funderar på att gå och lägga mig. 
Före kl. åtta på en lördag!!

Helgerna blir så när jag inte hinner med något under veckorna. 

Det får mig att inse att jag måste byta spår! 

Allt går som tur var bara det är tidsbegränsat. 

Det är precis detta liv jag lever nu som är anledningen till att jag satsar på att bli helt ekonomiskt fri och därmed kan hoppa av denna snurra. För det här är inte livskvalitet i mina ögon. Absolut inte. Det här är att slösa bort sitt liv med en massa måsten och stress som gör att jag blir helt utmattad.

Det går inte att skjuta upp livet som man vill leva det tills man är pensionsmässig vid 
typ 67 års ålder. Nej, så länge kan man inte vänta. 

Freedom. I am on my way!

Jag vet att sådana här inlägg kan låta som gnäll, men faktiskt så är det bara så att jag konstaterar hur livet är just nu. Jag lever i det och jag skönmålar inte varje dag så som många bloggare gör. Nej, jag vet att livet går upp och ned och just nu är det lite för mycket för min del. Så är det.  

Nystädat hus. 

Morgonkaffe och rättning i morse. 

Ha en fin kväll! 

Nu tar jag fredag

Intensiva veckor fullkomligt swishar förbi....

Efter jobbet i dag tog vi oss en riktigt skön hundpromenad på ca. 5 km och det behövdes verkligen efter denna jobbvecka.  

Känslan av att få röra på sig riktigt ordentligt och att få andas in frisk och krispig höstluft. 

Bara så syresättande för både kropp och själ. 

För under arbetsveckorna är jag ju så trött och slut när jag kommer hem att jag knappt orkar röra på mig, förutom en liten kort hundpromenad, vilket ju absolut inte är bra. 

Flera av mina klasser har haft prov de senaste dagarna och jag kommer därför att behöva rätta stora högar  av skrivningar i helgen. Gäsp liksom.... Men, men...#mylifeasateacher

Nästa vecka bär det dock av till varmare breddgrader. 

Och oj vad det är efterlängtat och verkligen välbehövligt. 

Några bilder från den regniga veckan som gick. 

Jag äääälskar mina leopardmönstrade gummi-stövletter från amerikanska J Crew. 

It has gotta match :-) 

I veckan var det så grått att man knappt såg sjön. 

Orsasjön

Ha en fin fredagskväll! 

När man kanske inte håller så länge

Jag älskar mitt jobb!

Hand i handske, kan man verkligen säga. 

Jag älskar att vara lärare och jag älskar verkligen att undervisa. Vidare älskar jag mitt ämne engelska och jag är störtförtjust över att få jobba med unga härliga människor i utveckling varje dag. En riktig ynnest och jag känner mig enormt välsignad. Lägg till det att jag har lärarkollegor och chefer i världsklass. Det kan faktiskt nästan inte bli bättre tror jag och jag trivs utomordentligt bra på skolan. 

Andra fördelar med mitt lärarjobb är att ingen dag är den andra lik och jag tycker alltid att det är roligt att åka till jobbet varje dag. Mitt arbeta med elever är också väldigt socialt och energin är alltid enormt hög. My cup of tea in other words, jag som gillar omväxling och som är oerhört social och utåtriktad. Man kan faktiskt påstå att jag har roligt på jobbet hela dagarna. 

Men jobbet på en högstadieskola med ovanligt stora klasser i ett av Skolverket klassat  socio/ekonomiskt utsatt område kan också vara väldigt slitigt. Jag står dagligen inför situationer som i en hel, sund och idealsik värld inte ens skulle tillhöra skolan eller läraryrket, och som sedan följer med mentalt hem efter arbetstid och mal i tankarna.

Som lärare har jag dessutom människor tätt inpå mig hela dagarna och interagerar med andra nästan non-stop och i en ledande roll där det är jag som typ står för fiolerna. Jag håller i det hela och har ansvar för nästan 200 unga människor och deras lärande, inklusive planering, upplägg, utförande och efterarbete.

När jag kommer hem från jobbet varje dag är jag helt mentalt dränerad på energi och orkar inte så mycket mer än att bara vara. Vissa dagar orkar jag knappt prata med en endaste person till om det inte är totalt kravlöst (alltså någon man känner väldigt väl) och jag kan vara så trött att hela kroppen värker. Det är som om att jag tömmer mig på hela mitt innehåll som människa på jobbet och får således leva på blott ångorna under det som är kvar av dygnet tills jag somnar väldigt tidigt på kvällen.

Detta resulterar i att livet utanför jobbet på vardagarna blir rätt torftigt. Jag orkar till exempel absolut inte träna och kan på min höjd masa mig iväg på hundpromenad innan jag stupar i soffan eller sängen väldigt tidigt på kvällarna. Sedan jag brände ut mig för några år sedan har min energinivå aldrig återgått till min allra högsta-nivå igen. Den nivån alltså finns inte på kartan längre och jag har förlikat mig med det.

Att bränna ut sig är väldigt mycket en stor varningsklocka i livet. En signal som varnar för att man är ute på fel väg och att man absolut inte kan fortsätta att leva som man gör. Och man måste lyssna. Jag vet var gränsen går och vad som händer om man inte lyssnar. Ja, tyvärr har jag den erfarenheten.

Det som oroar mig lite nu är att jag i min nuvarande situation ibland kan känna som om att jag befinner mig i ett gränsland mellan vad som är sunt och normalt och vad som kanske kommer att bli droppen som får bägaren att rinna över en dag. För jag pushar mig alldeles för nära gränsen ibland. Mycket för att jag älskar mitt jobb, brinner för det jag gör och vill förstås därför göra så mycket jag bara kan. Ambitionsnivån är svindlande hög ibland. 

När jag kommer på mig själv där så backar jag, tar ett steg bakåt och lägger in en lättare växel. Det är en konst, men efter många år inom skolan och i undervisande kapacitet vet jag hur man gör. Just nu har vi en intensiv period men efter höstlovet skall vi ta det lite lugnare och jobba i en jämn takt.

Men i bland undrar jag hur länge jag kommer att orka jobba som jag gör nu. 

3 år? 5 år? 10 år? 

Vissa dagar, de riktigt tunga, tänker jag att om jag bara lyckas ta mina nuvarande 7:or upp till och igenom 9:an så gör jag det bra. Det är mitt första delmål. Jag vill verkligen följa med dem och ge dem en push upp på gymnasiet och ut i livet.

Orkar jag inget mer sedan så kan jag alltid kliva av då, och det känns så skönt och tryggt att ha den vetskapen. Det är framför allt en enorm känsla att ens ha det alternativet. Tänk alla som ibland känner som jag men som inte har något annat val än att jobba till full pensionsålder, en ålder som Regeringen i dag tar beslut om att successivt höja med jämna mellanrum de kommande åren. Vilken panik jag skulle ha om jag satt i den sitsen. Det skulle kännas som en never ending story, som att trampa vatten. Jag är välsignad i min situation och med stor beslutsamhet och skarpt laserfokus fortsätter jag att sikta på att vara helt ekonomiskt fri inom tre år. 

Nu kör vi onsdag. 

Ha en underbar dag!