Vardagen är galen och bara rusar fram. Det är så mycket nu: Lite ändringar på jobbet som innebär en viss ommöblering i personalstyrkan och arbetsfördelning samt massor med elevarbeten som skall in och rättas innan betygen skall sättas inför jullovet.
Det är mycket som händer som jag skulle vilja skriva om men linjen är fin mellan vad jag kan avhandla här eller inte, och då blir det att jag låter bli helt. Mycket är känsligt och tyvärr är de ju så att när man bor på mindre ort så är det alldeles för lätt för folk att lägga ihop ett plus ett och lista ut saker utan att man skriver om något allt för specifikt.
Jag är i alla fall väldigt glad över att våra chefer beslutat att vi lärare nu få jobba hemifrån så mycket det bara går och absolut inte behöver sitta på skolan när vi inte har lektioner. Toppen! Toppen!
Alla möten sker även digitalt och det funkar verkligen toppenbra. Så borde det alltid vara. Det här med att fysiskt behöva vara närvarande på ett visst ställe för att jobba känns som något från en gången tid, i alla fall i sådana yrken där man i princip kan få det mesta gjort digitalt.
Vidare är det en stor miljö-fråga, om man tänker efter, för tänk vad en massa giftiga och miljöfarliga utsläpp rusningstrafiken till och från vår jobb för människor över hela världen orsakar dagligen.
Samtidigt som jag är glad och stolt över att våra chefer har tagit ett sådant klokt beslut så vet jag att det finns lärarkollegor över hela Sverige som till och med på de dagar då de inte har elever, så kallade K-dagar, blivit tvingade av sina chefer att åka till jobbet bara för att sitta alldeles ensamma i sina klassrum och jobba digitalt och att sitta uppkopplade på digitala möten. Alltså arbetsuppgifter som man i princip skulle kunna utföra hemifrån. Jag vet att detta har fått många lärare att känna sig misstrodda och kontrollerade av sina chefer. Inte OK, och speciellt inte när alla andra yrkeskategorier med möjlighet att göra så ska jobba hemifrån i dessa tider på uppmaning av både Folkhälsomyndigheten och arbetsgivare.
Jag gör alltså så mycket "vit tid" (planerings-och icke lektionsarbetstid hemma). Vidare innebär detta att jag även hinner klämma in friskvård på dagtid och hinner därmed träna när det är som mest optimalt för mig som aldrig har mått bra av att träna vid 6-tiden på morgonen eller sent på eftermiddagen efter jobbet, eftersom jag är dödstrött då. Jag blir så nöjd med mig själv när jag hinner träna och tänker att det är jag verkligen värd. Den där extra dosen med endorfiner i novembermörkret är nämligen guld värd.
I ett par av mina åk 9 klasser ska vi börja läsa skönlitteratur på engelska då jag anser att ett av de absolut bästa sätten att utveckla sitt språk på är att läsa. På skolan har vi dessvärre inte så mycket litteratur på engelska och absolut inga klassuppsättningar av böcker som jag önskar att vi hade haft. Därför hörde jag av mig till gymnasieskolan där jag jobbat tidigare för att fråga om jag skulle kunna få låna böcker från deras mycket välutrustade bokhyllor inne på engelska institutionen. Men de sa NEJ! Kan ni tänka er! Jag blev jätte chockad.
Alltså lärare som har tillgång till massor av böcker och som nekar en annan lärare i samma kommun, som inte har tillgång till så många böcker, att få låna böcker till sina elever. Jag saknar ord!!!
Först frågade jag berörd rektor på gymnasiet som i sin tur bollade över frågan till gymnasiets lärare i engelska, som sa NEJ. Helt makalöst ofattbart i min värld. An atrocity, skulle jag vilja kalla det.
Att jag blev rejält sur är en understatement. Jag blev så arg att tårarna rann. Nu står böckerna på gymnasiets hyllor och samlar damm medan vi på grundskolan inte har några.
However, som tur var har jag ett ganska välutrustat bibliotek med egna böcker på engelska hemma och fick därmed raida det. Japp, så nu fick den här fröken ta med sina egna böcker till skolan så att eleverna ska ha något att läsa. Jag har ju mest böcker för vuxna men några av döttrarnas böcker kommer säkert att passa mina nior. Vidare gick några elever till det lokala biblioteket och hittade en bok att läsa, men ändå...
Det är genom sådana här händelser, den ena efter den andra, en massa helt ofattbara småaktigheter, som jag har lärt mig att det faktiskt finns fler än ett sätt att ta sig över ån. Jag tänker verkligen stå för att jag tycker att det är helt fruktansvärt att gymnasiet vägrade låna ut böcker till en grundskola i samma kommun. Ja, och om den åsikten bränner broar, guess what? There are more ways to cross the river. I can swim, I can row, I can jump, or even fly across, så det så. Själv är jag lösnings-fokuserad, flexibel och generös, och speciellt när det gäller våra ungdomar i den svenska skolan. Men alla är absolut inte det. Till er som inte är det: Fy skäms! Gå och ställ er i skamvrån!
Japp, då har jag skrivit av mig om detta...Nu får det rinna av och bort.
Ja det är mycket nu. Men i dag är det fredag och mina nior ska alltså börja läsa skönlitteratur på engelska. För de allra flesta är det den första boken någonsin på engelska. Underbart!
Ha en jättefin fredag!