Om att börja morgonen med en lång power-walk:
I går morse, innan jobbet, började jag dagen med en timmes lång och rask promenad med Lando. Vi gick rundan längs vattnet och i skogen. Solen sken, sjön glittrade, luften var friskt krispig och fåglarna kvittrade så där vårglatt. Guld värt! Mumma för kropp och själ. I särklass det absolut bästa sättet att starta en dag. Så skulle alla få ha det. Frisk luft och motion i vacker natur och morgonsol. Oslagbart.
Jag läser om att människor blir mer och mer stressade i takt med att ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare. Teknologin och framför allt digitaliseringen av vårt globala samhälle har gjort att allt går blixtsnabbt och därmed kommer förväntningar på effektivisering och på allt högre prestationer av alla.
Det blir ett galet spinnande hjul till slut. Alldeles för snabbt och intensivt för att vara hälsosamt. Många bränner ut sig, andra har både svårt att varva ner och att orka med något annat än att jobba. Folk blir sjuka och en del tar sig aldrig tillbaka in på arbetsmarknaden i full kapacitet igen för att de har gått sönder i jobbstressen. Jag läser om sådana människor ganska ofta.
Vad vi lätt glömmer bort är att 40 timmars arbetsvecka infördes år 1919 och då fanns inte den teknologi eller den digitalisering som vi har idag. Man behövde därför minst 40 timmar på sig att göra sitt arbete varje vecka när allt var manuellt. Men nu är världen helt förändrad och mer effektiv och trots det så har vi kvar 40 timmars arbetsveckor, även om allt går mycket snabbare att få gjort. Anledningen till det är att det skall vara mer och mer och snabbare och snabbare och att alla skall prestera mer än någonsin. Inte undra på att människor går sönder.
Så få personer som möjligt (spara in på kostnad för arbetskraft) skall göra så mycket som möjligt (vara supereffektiva) till den lägsta möjliga kostnaden (spara pengar). Det är inte hållbart och det är också därför som vi ser en hel folkrörelse nu som har FIRE (financial independence retire early) och FI (financial independence) som mål, just för att slippa delta i denna galenskap. Man letar efter ett alternativt och mycket sundare sätt att leva. Människor som är i 25-30-års åldern jobbar stenhårt och sparar och investerar så att de skall kunna hoppa av det galna ekorrhjulet redan vid 40-års ålder. Man förstår nämligen att det inte är ett optimalt livsupplägg att vara en kugge i ett sådant galet snabbt spinnande hjul tills man blir gammal och trött.
Om att ha hela sin identitet och sitt människovärde kopplat till en yrkestitel:
På tal om arbete: Då och då träffar jag på folk som jagar prestigefyllda arbetstitlar och högavlönade statusjobb. De jobbar stenhårt och till slut så är de sin yrkestitel. Hela deras identitet är kopplad till den profession de har. Graden av människovärdet korrelerar sedan direkt med arbetsprestationen och lönen.
Livet går sedan ut på att jobba och många gör hur stora personliga uppoffringar som helst (ofta på bekostnad av hälsan och familjen) för att kunna få klättra så högt som bara möjligt på karriärstegen. Händer det sedan något, blir man sjuk och tvingas sluta arbeta, eller, Gud förbjude, är tiden redan inne att gå i pension (oops så snabbt livet gick), så resulterar detta i en djup personlig kris, eftersom man nu helt plötsligt är ingen , precis ingen, eftersom både identitet och människovärde har varit så djupt sammankopplade till själva yrkestiteln.
Här hittar man ofta människor som är livrädda för att gå i pension. Vi känner alla sådana. Man har kommit upp i åren men stannar på jobbet i flera extra år bara för att man inte vet vad man skulle göra med all sin tid om man inte hade att jobb att gå till varje dag. Brist på fantasi tänker jag omedelbart. Det är något sorgligt över det hela eftersom man ju skall jobba för att leva och inte leva för att jobba.
Det är sant att de finns sådana människor, och jag försöker att förstå mig på dem. För mig är detta nämligen ett fascinerande fenomen av den anledning att sådana människor är mina absoluta raka motsatser i detta jordeliv. Människor som säljer all sin egna och fria tid här i livet mot pengar. Hos många av dessa människor är barnen en börda eftersom karriären kommer först och familjen på plats två eller tre.
Själv började jag yrkesarbeta som jag gör nu när jag var 40 år gammal. Nu är jag 52 år och målet är att kliva av ekorrhjulet till förmån för att få äga all min egna tid och slippa byta den mot pengar så snabbt det bara går. Vidare har jag aldrig någonsin varit intresserad av vare sig en ledarroll, förstelärartjänst eller en chefsposition av något slag eftersom det skulle ta upp alldeles för mycket av min egna tid.
Dessutom så kräver sådana roller att man har ett större ansvar, får en högre arbetsbörda och att man ständigt skall vara tillgänglig, och där tänker jag att det absolut inte ens är värt den högre lönen man får på sådana positioner i ett land som Sverige efter skatt. Nej tack! Då är min fria tid värd så mycket mer.
Ja, det är bara att konstatera: Jag är The Reluctant Career Woman, i alldeles egen och hög person, och det skäms jag inte ett dugg över att erkänna eftersom vare sig mitt människovärde eller min identitet sitter ihop med någon yrkestitel eller jobbprestation.
Men tänk ändå vad nyttigt det skulle vara för alla människor att tvingas hitta sig själva, sina egna identitet och att till fullo förstå hela sitt människovärde utan att vara kopplad till en yrkesroll. Den man är egentligen när allt annat försvinner, och att vara nöjd och stolt över den personen.
Jag tvingades göra det ganska tidigt i livet, alltså hitta min egen identitet och mitt sanna värde som vuxen kvinna och vara nöjd och stolt över mig själv utan något annat påkopplat som en yrkestitel som höjde mig som person. Det är jag så glad över nu för det jag hittade kan ingen ta ifrån mig. Jag skulle därför aldrig gå in i någon kris eller må psykiskt dåligt utan arbete eller som pensionär. Nej tvärtom. Jag vet precis vem jag är utan yrkesattribut, och det var väl också det som senare gjorde det lätt för mig att leva helt bekvämt i rollen som hemmafru och hemmamamma i nästan 20 år. And I loved it!
Om att vara hemma-mamma och hemmafru:
Ett väldigt fint läge i livet är att vara i en sits där man tar hand om sina egna barn på heltid. Jag började jobba när mina barn var 9 och 12 år gamla. Före det så fanns jag alltid där för mina barn på heltid och det var underbart roligt. Det absolut bästa jag har gjort i livet. Tänk att alltid hinna med sina barn, aldrig missa något och att aldrig behöva stressa eller ständigt vara sliten och trött som så många småbarnsföräldrar som också springer på heltid i ekorrhjulet är.
Jag hade aldrig tänkt att jag skulle bli hemmafru. Jag jobbade ju som flygvärdinna och trivdes väldigt bra med att ha hela världen som min arbetsplats. Ett underbart spännande och roligt jobb på den tiden. När jag gifte mig flyttade jag till USA och sedan hade min dåvarande man ett jobb med den ena utlandstjänsten efter den andra. Familjen följde förstås med eftersom det rörde sig om flera år i olika länder.
Vi hyrde hus på olika platser i världen och tog med oss alla våra ägodelar och bilar i stora flytt-containers varje gång. Först var det bara vi men sedan kom hunden och barnen och det blev fullt upp med livet utomlands och allt vad det innebar. Mina döttrar har gjort sin skoltid i Italien, Japan, USA, och i Sverige. Äldsta dottern föddes visserligen när vi bodde i Spanien men var för liten för någon slags skola så länge vi bodde där.
När man är hemmafru äger man till allra största delen sin egen tid och bestämmer själv hur man vill spendera sina dagar. Ett helt fantastiskt upplägg som slår vilken dag som helst på en arbetsplats hela året runt. Man slipper arbetsplatspolitik och osorterade kollegor. Man slipper prestationskrav och medarbetarsamtal, och man behöver inte köpa jobbkläder eller betala för bensin för att åka till och från jobbet varje dag. Istället kan man träna, läsa böcker, skriva, titta på film, fota, sy, ha superordning i huset, baka och laga nyttig mat med bra råvaror, ha koll på reor och kampanjepriser och planera alla matinköp noggrant därefter, ta långa promenader i naturen eller genom stan, besöka utställningar och museer, resa, luncha med väninnor, sitta på stranden i flera timmar mitt i veckan, jobba som volontär, plugga på universitet, lära sig Italienska, umgås med familjen och vänner, vara med i föreningar, sjunga i kör och se till att tvättstugan är urtvättad och att alla alltid har rena strumpor, och mycket, mycket mer. Hur bra som helst alltså och aldrig tråkigt.
Man behöver inte ha mycket pengar för att kunna vara hemma med barnen på heltid. Vi var ganska lågavlönade i början faktiskt. Jag har försökt att komma ihåg ungefär hur mycket pengar vi hade att röra oss med varje månad, men inte var det mycket. Vi rättade munnen efter matsäcken och då gick det att leva på en lön. Det skulle det absolut gå att göra i Sverige också, absolut, men svenskar kan inte tänka sig att offra livsstil för att vara hemma lite längre med sina barn. Och så var det ju det är med identiteten. Att man inte är någon eller är värd något om man inte har en yrkestitel.
Dessutom är Sverige ett väldigt individualistiskt och ojämlikt land på den här punkten eftersom gifta par och sambos oftare än man tror inte har gemensam ekonomi eller äger pensioner tillsammans, som man gör i USA till exempel, där familjen är ett samarbete där allas insats värderas (betald och obetald) på ett annat sätt. Alla kämpar liksom för sig själv i Sverige och kan inte räkna med sin partner även om man är gift. Detta innebär i Sverige att det blir riskabelt att vara den som stannar hemma med barnen för separerar man eller skiljer sig så får den föräldern absolut ingen kompensation av den andre parten för förlorad inkomst eller pension.
Man kan bli fattig helt enkelt. Jag har sett det på nära håll och det är inte vackert. Summa summarum blir att alla i Sverige måste ut i ekorrhjulet och barnen checkas således in i mycket tidig ålder på kommunal institution med för stora barngrupper, underbemannad, överarbetad, stressad och ibland obehörig personal. Jag vill börja gråta bara jag tänker på det. Jag förstod aldrig hur mina svenska väninnor ens klarade av att lämna ifrån sig sina små barn till främlingar så tidigt, samtidigt tackade jag Gud för att jag slapp göra det.
Staten uppmuntrar vidare detta upplägg eftersom de behöver få in skatteintäkter från så många som möjligt för att driva välfärdsstaten Sverige. Människor som vill ta ett eget ansvar för sina barn och som prioriterar familjens välmående straffas ekonomiskt av våra lagar och regler.
Om att ha olika åsikter:
Något som är helt självklart för mig är att människor har olika åsikter. Det beror oftast på att vi kommer från olika platser, har vuxit upp i olika familjer, har olika utbildningar, bakgrunder, erfarenheter, olika kunskaper och tusen andra saker som filtrerar hur vi upplever våra liv, verkligheten och vår omvärld, och som i sin tur utgör grunden för våra olika åsikter i olika sakfrågor.
Jag tycker att det är spännande när man tycker olika av den anledning för att jag är så nyfiken på vad det är som gör att den andra personen tycker som den gör. Det kan till exempel röra sig om politiska åsikter men också sakfrågor som jag skrev tidigare.
Vad är det som har gjort att jag uppfattar något på ett visst sätt och att någon annan på ett helt annat? Bara så spännande. Jag tycker om att diskutera och att ta till mig ny information. Ibland lär jag mig något nytt och då kan det hända att jag utifrån det till och med ändrar åsikt. Det har hänt många gånger. Ju mer kunskap och fakta att basera sina ställningstaganden på, desto bättre.
Jag tycker att det är väldigt roligt och intressant och viktigt att försöka förstå folk som tycker olikt mig själv. Alltså man kan lära sig så himlans mycket av sådant, och mitt liv går ut på att lära mig massor och väldigt många olika saker. Hela livet blir roligare då om man tänker efter.
Ju mer man vet ju mer förstår man sedan av omvärlden och av det som händer i den. Där är det också viktigt att ha bakgrundskunskaper inom andra ämnen som till exempel historia, religion, geografi, ekonomi och statskunskap, så att man kan använda den kunskapen som grund för sina ställningstaganden. Därtill skall man vara källkritisk och alltid ägna sig åt kritiskt tänkande, kritiskt lyssnande och kritiskt läsande.
Jag tycker om att diskutera sakligt och faktabaserat. Det är det enda sätter jag diskuterar på. Inte känslostyrt. Man måste kunna skilja på person och sak för annars går det inte att ha en diskussion med människor av andra åsikter. Jag har goda vänner som står på helt politiskt motsatt sida än vad jag gör till exempel, but I love them dearly, för personen är inte åsikten. Vi kan diskutera och det är högt i tak, och det är ju förstås en förutsättning för vänskapen.
Något jag ogillar starkt är när man går till personangrepp på någon bara för att man har olika åsikter. Det är helt oacceptabelt i min värld. Det är lågt och då checkar jag ut och stänger av. Det händer inte i min vänkrets men jag har råkat ut för det några gånger på sociala media och här i min blogg.
Det vanligaste sättet är att någon använder sig av härskartekniker där de har ett behov av att förminska mig och trycka till mig bara för att jag har min åsikt. Det är oerhört fult gjort och jag känner igen sådant direkt och ger mig absolut inte in i några diskussioner med sådana personer för det är helt lönlöst.
Människor som gör så kan inte skilja på sak och person och ägnar sig därmed åt personangrepp istället för att diskutera sakligt. De har inte förmågan att ha en faktabaserad, upplyst och saklig diskussion helt enkelt, utan trycker istället ned oliktänkande med oförskämdheter, just för de är så känslostyrda i sina egna ställningstaganden. Bara så trist och tråkigt.
Om att ha möte sent på eftermiddagarna:
Om psykisk ohälsa bland unga:
Jag såg ett program på TV i måndags kväll där man talade om den allt mer ökande psykiska ohälsan bland våra unga, och framförallt bland våra skolungdomar. Denna psykiska ohälsa är tydligen högre i Sverige än i våra Nordiska grannländer. Orsaken är skolstress, nationella prov och ett betygssystem som är galet och som utgör grunden för hets, stress och ständig oro.
Vidare har vi många elever som får underkända betyg redan i grundskolan och det gör att de i sin tur känner sig misslyckade, mindre värda och lider sedan av dålig självkänsla ända in i vuxen ålder just på grund av att de inte klarade skolan.
Att få underkända betyg i grundskolan kan sedan leda till ett livslångt utanförskap eftersom man kanske inte fick förutsättningar för att klara gymnasiet och det leder kanske till att det blir svårt att komma in på arbetsmarknaden. Arbetslöshet och lågavlönade jobb med mycket osäkerhet gör det sedan svårt att må bra. Enligt SVT-nyheter så kan det bli svårare för alla unga att komma in på arbetsmarknaden i framtiden, och tänk då på de som inte klarade skolan.
Jag kan faktiskt hålla med om allt det som programmet tog upp. Skolan är stressig och ställer höga krav på elever. Mycket att lära sig, många inlämningsuppgifter och prov, knepiga lärare och sedan svårt att få höga betyg. Vi har elever som bränner ut sig, oftast så kallade duktiga flickor.
Skolan skall vara gjord för alla men det är den tyvärr inte. Den är gjord för en viss slags elever och gynnar medelklasselever med föräldrar som har studiebakgrund mest. De som har böcker och tidningar hemma, de barn från familjer där man reser och har middagsdiskussioner istället för att låta maten tysta munnen. Sorgligt men tyvärr sant. Hur mycket vi än försöker oss på specialanpassningar av olika varianter så har marginaliserade föräldrar det oerhört svårt att stå upp för sina barn samt att förstå och våga stå på sig gällande vad deras barn har rätt till i skolan.
Jag vill bara gråta av sorg när jag inser saker som detta, eftersom det är helt sant. Jag bär detta ständigt med mig som lärare och försöker därför att göra lärandet i mitt klassrum så tillgängligt som möjligt för alla elever oavsett förutsättningar. Ja, vi får hjälpas åt. Jag har tänkt mer än en gång att jag är så glad och tacksam över att jag inte är ung nu, för det är inte lätt. Det förstår man när man ser det.
Om verklighetsfrånvända kläder:
Jag som gillar kläder och stil följer några olika konton med det temat. Men den senaste tiden har jag börjat känna mig så irriterad på mycket av det jag ser eftersom jag tycker att många av plaggen som man visar är så otroligt verklighetsfrånvända. Alltså, så där går ingen klädd på riktigt, bara på bild tänker jag, och då försvinner ju hela syftet eftersom plaggen egentligen inte passar in i någon vanlig människas liv.
Ja, det är ju vackra kläder, men var ska vi vanliga kvinnor med helt vanliga jobb och vanliga liv ha på oss de där plaggen? Jag blir riktigt triggad faktiskt. Kroppsnära klänningar som slutar på halva låret, och mycket är i vitt vilket betyder att många av oss inte ens skulle klara oss igenom en hel dag utan att fläcka ner oss. Nej, jag vet inte ens varför jag tittar. Note to self: Avfölja sådana konton!
Om att ha 16 arbetsdagar kvar till sommarlovet:
I dag är det 16 arbetsdagar kvar till SOMMARLOV 2022! Det inkluderar två så kallade K-dagar veckan efter att eleverna gått hem på sommarlov. Den 14 juni jobbar jag sista dagen innan jag får gå hem på sommarlov.
Niorna slutar den 9 juni medan åk 7 och åk 8 slutar fredagen den 10 juni.
Vårterminen har varit slitig men nu är den alltså snart äntligen slut. Jag kan knappast tro det. Underbart skönt!
Klockan är 5 på morgonen och solen lyser så vackert på mina rosor i köket.Torsdag redan.
Ha en riktigt trevlig dag.
Varm Kram!