Om 40 timmars arbetsvecka och lite annat

 

Om att börja morgonen med en lång power-walk: 

I går morse, innan jobbet, började jag dagen med en timmes lång och rask promenad med Lando. Vi gick rundan längs vattnet och i skogen. Solen sken, sjön glittrade, luften var friskt krispig och fåglarna kvittrade så där vårglatt. Guld värt! Mumma för kropp och själ. I särklass det absolut bästa sättet att starta en dag. Så skulle alla få ha det. Frisk luft och motion i vacker natur och morgonsol. Oslagbart.

 Om 40 timmars arbetsvecka: 

Jag läser om att människor blir mer och mer stressade i takt med att ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare. Teknologin och framför allt digitaliseringen av vårt globala samhälle har gjort att allt går blixtsnabbt och därmed kommer förväntningar på effektivisering och på allt högre prestationer av alla. 

Det blir ett galet spinnande hjul till slut. Alldeles för snabbt och intensivt för att vara hälsosamt. Många bränner ut sig, andra har både svårt att varva ner och att orka med något annat än att jobba. Folk blir sjuka och en del tar sig aldrig tillbaka in på arbetsmarknaden i full kapacitet igen för att de har gått sönder i jobbstressen. Jag läser om sådana människor ganska ofta.

Vad vi lätt glömmer bort är att 40 timmars arbetsvecka infördes år 1919 och då fanns inte den teknologi eller den digitalisering som vi har idag. Man behövde därför minst 40 timmar på sig att göra sitt arbete varje vecka när allt var manuellt. Men nu är världen helt förändrad och mer effektiv och trots det så har vi kvar 40 timmars arbetsveckor, även om allt går mycket snabbare att få gjort. Anledningen till det är att det skall vara mer och mer och snabbare och snabbare och att alla skall prestera mer än någonsin. Inte undra på att människor går sönder.  

Så få personer som möjligt (spara in på kostnad för arbetskraft) skall göra så mycket som möjligt (vara supereffektiva) till den lägsta möjliga kostnaden (spara pengar). Det är inte hållbart och det är också därför som vi ser en hel folkrörelse nu som har FIRE (financial independence retire early) och FI (financial independence) som mål, just för att slippa delta i denna galenskap. Man letar efter ett alternativt och mycket sundare sätt att leva. Människor som är i 25-30-års åldern jobbar stenhårt och sparar och investerar så att de skall kunna hoppa av det galna ekorrhjulet redan vid 40-års ålder. Man förstår nämligen att det inte är ett optimalt livsupplägg att vara en kugge i ett sådant galet snabbt spinnande hjul tills man blir gammal och trött.

Om att ha hela sin identitet och sitt människovärde kopplat till en yrkestitel:  

På tal om arbete: Då och då träffar jag på folk som jagar prestigefyllda arbetstitlar och högavlönade statusjobb. De jobbar stenhårt och till slut så är de sin yrkestitel. Hela deras identitet är kopplad till den profession de har. Graden av människovärdet korrelerar sedan direkt med arbetsprestationen och lönen.

Livet går sedan ut på att jobba och många gör hur stora personliga uppoffringar som helst (ofta på bekostnad av hälsan och familjen) för att kunna få klättra så högt som bara möjligt på karriärstegen. Händer det sedan något, blir man sjuk och tvingas sluta arbeta, eller, Gud förbjude, är tiden redan inne att gå i pension (oops så snabbt livet gick), så resulterar detta i en djup personlig kris, eftersom man nu helt plötsligt är ingen , precis ingen, eftersom både identitet och människovärde har varit så djupt sammankopplade till själva yrkestiteln.  

Här hittar man ofta människor som är livrädda för att gå i pension. Vi känner alla sådana. Man har kommit upp i åren men stannar på jobbet i flera extra år bara för att man inte vet vad  man skulle göra med all sin tid om man inte hade att jobb att gå till varje dag. Brist på fantasi tänker jag omedelbart. Det är något sorgligt över det hela eftersom man ju skall jobba för att leva och inte leva för att jobba.

Det är sant att de finns sådana människor, och jag försöker att förstå mig på dem. För mig är detta nämligen ett fascinerande fenomen av den anledning att sådana människor är mina absoluta raka motsatser i detta jordeliv. Människor som säljer all sin egna och fria tid här i livet mot pengar. Hos många av dessa människor är barnen en börda eftersom karriären kommer först och familjen på plats två eller tre.

Själv började jag yrkesarbeta som jag gör nu när jag var 40 år gammal. Nu är jag 52 år och målet är att kliva av ekorrhjulet till förmån för att få äga all min egna tid och slippa byta den mot pengar så snabbt det bara går. Vidare har jag aldrig någonsin varit intresserad av vare sig en ledarroll, förstelärartjänst eller en chefsposition av något slag eftersom det skulle ta upp alldeles för mycket av min egna tid. 

Dessutom så kräver sådana roller att man har ett större ansvar, får en högre arbetsbörda och att man ständigt skall vara tillgänglig, och där tänker jag att det absolut inte ens är värt den högre lönen man får på sådana positioner i ett land som Sverige efter skatt. Nej tack! Då är min fria tid värd så mycket mer.

Ja, det är bara att konstatera: Jag är The Reluctant Career Woman, i alldeles egen och hög person, och det skäms jag inte ett dugg över att erkänna eftersom vare sig mitt människovärde eller min identitet sitter ihop med någon yrkestitel eller jobbprestation. 

Men tänk ändå vad nyttigt det skulle vara för alla människor att tvingas hitta sig själva, sina egna identitet och att till fullo förstå hela sitt människovärde utan att vara kopplad till en yrkesroll. Den man är egentligen när allt annat försvinner, och att vara nöjd och stolt över den personen. 

Jag tvingades göra det ganska tidigt i livet, alltså hitta min egen identitet och mitt sanna värde som vuxen kvinna och vara nöjd och stolt över mig själv utan något annat påkopplat som en yrkestitel som höjde mig som person.  Det är jag så glad över nu för det jag hittade kan ingen ta ifrån mig. Jag skulle därför aldrig gå in i någon kris eller må psykiskt dåligt utan arbete eller som pensionär. Nej tvärtom. Jag vet precis vem jag är utan yrkesattribut, och det var väl också det som senare gjorde det lätt för mig att leva helt bekvämt i rollen som hemmafru och hemmamamma i nästan 20 år. And I loved it!

Om att vara hemma-mamma och hemmafru: 

Ett väldigt fint läge i livet är att vara i en sits där man tar hand om sina egna barn på heltid. Jag började jobba när mina barn var 9 och 12 år gamla. Före det så fanns jag alltid där för mina barn på heltid och det var underbart roligt. Det absolut bästa jag har gjort i livet. Tänk att alltid hinna med sina barn, aldrig missa något och att aldrig behöva stressa eller ständigt vara sliten och trött som så många småbarnsföräldrar som också springer på heltid i ekorrhjulet är. 

Jag hade aldrig tänkt att jag skulle bli hemmafru. Jag jobbade ju som flygvärdinna och trivdes väldigt bra med att ha hela världen som min arbetsplats. Ett underbart spännande och roligt jobb på den tiden. När jag gifte mig flyttade jag till USA och sedan hade min dåvarande man ett jobb med den ena utlandstjänsten efter den andra. Familjen följde förstås med eftersom det rörde sig om flera år i olika länder. 

Vi hyrde hus på olika platser i världen och tog med oss alla våra ägodelar och bilar i stora flytt-containers varje gång. Först var det bara vi men sedan kom hunden och barnen och det blev fullt upp med livet utomlands och allt vad det innebar. Mina döttrar har gjort sin skoltid i Italien, Japan, USA, och i Sverige. Äldsta dottern föddes visserligen när vi bodde i Spanien men var för liten för någon slags skola så länge vi bodde där.  

När man är hemmafru äger man till allra största delen sin egen tid och bestämmer själv hur man vill spendera sina dagar. Ett helt fantastiskt upplägg som slår vilken dag som helst på en arbetsplats hela året runt. Man slipper arbetsplatspolitik och osorterade kollegor. Man slipper prestationskrav och medarbetarsamtal, och man behöver inte köpa jobbkläder eller betala för bensin för att åka till och från jobbet varje dag. Istället kan man träna, läsa böcker, skriva, titta på film, fota, sy, ha superordning i huset, baka och laga nyttig mat med bra råvaror, ha koll på reor och kampanjepriser och planera alla matinköp noggrant därefter, ta långa promenader i naturen eller genom stan, besöka utställningar och museer, resa, luncha med väninnor, sitta på stranden i flera timmar mitt i veckan, jobba som volontär, plugga på universitet, lära sig Italienska, umgås med familjen och vänner, vara med i föreningar, sjunga i kör och se till att tvättstugan är urtvättad och att alla alltid har rena strumpor, och mycket, mycket mer. Hur bra som helst alltså och aldrig tråkigt.

Man behöver inte ha mycket pengar för att kunna vara hemma med barnen på heltid. Vi var ganska lågavlönade i början faktiskt. Jag har försökt att komma ihåg ungefär hur mycket pengar vi hade att röra oss med varje månad, men inte var det mycket. Vi rättade munnen efter matsäcken och då gick det att leva på en lön. Det skulle det absolut gå att göra i Sverige också, absolut, men svenskar kan inte tänka sig att offra livsstil för att vara hemma lite längre med sina barn. Och så var det ju det är med identiteten. Att man inte är någon eller är värd något om man inte har en yrkestitel.

Dessutom är Sverige ett väldigt individualistiskt och ojämlikt land på den här punkten eftersom gifta par och sambos oftare än man tror inte har gemensam ekonomi eller äger pensioner tillsammans, som man gör i USA till exempel, där familjen är ett samarbete där allas insats värderas (betald och obetald) på ett annat sätt. Alla kämpar liksom för sig själv i Sverige och kan inte räkna med sin partner även om man är gift. Detta innebär i Sverige att det blir riskabelt att vara den som stannar hemma med barnen för separerar man eller skiljer sig så får den föräldern absolut ingen kompensation av den andre parten för förlorad inkomst eller pension. 

Man kan bli fattig helt enkelt. Jag har sett det på nära håll och det är inte vackert. Summa summarum blir att alla i Sverige måste ut i ekorrhjulet och barnen checkas således in i mycket tidig ålder på kommunal institution med för stora barngrupper, underbemannad, överarbetad, stressad och ibland obehörig personal. Jag vill börja gråta bara jag tänker på det. Jag förstod aldrig hur mina svenska väninnor ens klarade av att lämna ifrån sig sina små barn till främlingar så tidigt, samtidigt tackade jag Gud för att jag slapp göra det. 

Staten uppmuntrar vidare detta upplägg eftersom de behöver få in skatteintäkter från så många som möjligt för att driva välfärdsstaten Sverige. Människor som vill ta ett eget ansvar för sina barn och som prioriterar familjens välmående straffas ekonomiskt av våra lagar och regler.

Om att ha olika åsikter: 

Något som är helt självklart för mig är att människor har olika åsikter. Det beror oftast på att vi kommer från olika platser, har vuxit upp i olika familjer, har olika utbildningar, bakgrunder, erfarenheter, olika kunskaper och tusen andra saker som filtrerar hur vi upplever våra liv, verkligheten och vår omvärld, och som i sin tur utgör grunden för våra olika åsikter i olika sakfrågor. 

Jag tycker att det är spännande när man tycker olika av den anledning för att jag är så nyfiken på vad det är som gör att den andra personen tycker som den gör. Det kan till exempel röra sig om politiska åsikter men också sakfrågor som jag skrev tidigare. 

Vad är det som har gjort att jag uppfattar något på ett visst sätt och att någon annan på ett helt annat? Bara så spännande. Jag tycker om att diskutera och att ta till mig ny information. Ibland lär jag mig något nytt och då kan det hända att jag utifrån det till och med ändrar åsikt. Det har hänt många gånger. Ju mer kunskap och fakta att basera sina ställningstaganden på, desto bättre. 

Jag tycker att det är väldigt roligt och intressant och viktigt att försöka förstå folk som tycker olikt mig själv. Alltså man kan lära sig så himlans mycket av sådant, och mitt liv går ut på att lära mig massor och väldigt många olika saker. Hela livet blir roligare då om man tänker efter. 

Ju mer man vet ju mer förstår man sedan av omvärlden och av det som händer i den. Där är det också viktigt att ha bakgrundskunskaper inom andra ämnen som till exempel historia, religion, geografi, ekonomi och statskunskap, så att man kan använda den kunskapen som grund för sina ställningstaganden. Därtill skall man vara källkritisk och alltid ägna sig åt kritiskt tänkande, kritiskt lyssnande och kritiskt läsande.

Jag tycker om att diskutera sakligt och faktabaserat. Det är det enda sätter jag diskuterar på. Inte känslostyrt. Man måste kunna skilja på person och sak för annars går det inte att ha en diskussion med människor av andra åsikter. Jag har goda vänner som står på helt politiskt motsatt sida än vad jag gör till exempel, but I love them dearly, för personen är inte åsikten. Vi kan diskutera och det är högt i tak, och det är ju förstås en förutsättning för vänskapen. 

Något jag ogillar starkt är när man går till personangrepp på någon bara för att man har olika åsikter. Det är helt oacceptabelt i min värld. Det är lågt och då checkar jag ut och stänger av. Det händer inte i min vänkrets men jag har råkat ut för det några gånger på sociala media och här i min blogg. 

Det vanligaste sättet är att någon använder sig av härskartekniker där de har ett behov av att förminska mig och trycka till mig bara för att jag har min åsikt. Det är oerhört fult gjort och jag känner igen sådant direkt och ger mig absolut inte in i några diskussioner med sådana personer för det är helt lönlöst. 

Människor som gör så kan inte skilja på sak och person och ägnar sig därmed åt personangrepp istället för att diskutera sakligt. De har inte förmågan att ha en faktabaserad, upplyst och saklig diskussion helt enkelt, utan trycker istället ned oliktänkande med oförskämdheter, just för de är så känslostyrda i sina egna ställningstaganden. Bara så trist och tråkigt.

 Om att ha möte sent på eftermiddagarna: 

Det borde vara förbjudet! Alla är trötta och ingen orkar tänka riktigt klart efter en hel dag med lektioner, över 100 elever att hålla reda på, och efter att ha varit projektledare och föreläsare i klassrummet sedan arla morgonstunden. Man är mosig i hjärnan helt enkelt. Jag vet inte hur det är med alla andra men jag är då absolut inte den skarpaste kniven i lådan efter en heldag på jobbet. 

Om psykisk ohälsa bland unga: 

Jag såg ett program på TV i måndags kväll där man talade om den allt mer ökande psykiska ohälsan bland våra unga, och framförallt bland våra skolungdomar. Denna psykiska ohälsa är tydligen högre i Sverige än i våra Nordiska grannländer. Orsaken är skolstress, nationella prov och ett betygssystem som är galet och som utgör grunden för hets, stress och ständig oro. 

Vidare har vi många elever som får underkända betyg redan i grundskolan och det gör att de i sin tur känner sig misslyckade, mindre värda och lider sedan av dålig självkänsla ända in i vuxen ålder just på grund av att de inte klarade skolan. 

Att få underkända betyg i grundskolan kan sedan leda till ett livslångt utanförskap eftersom man kanske inte fick förutsättningar för att klara gymnasiet och det leder kanske till att det blir svårt att komma in på arbetsmarknaden. Arbetslöshet och lågavlönade jobb med mycket osäkerhet gör det sedan svårt att må bra. Enligt SVT-nyheter så kan det bli svårare för alla unga att komma in på arbetsmarknaden i framtiden, och tänk då på de som inte klarade skolan. 

Jag kan faktiskt hålla med om allt det som programmet tog upp. Skolan är stressig och ställer höga krav på elever. Mycket att lära sig, många inlämningsuppgifter och prov, knepiga lärare och sedan svårt att få höga betyg. Vi har elever som bränner ut sig, oftast så kallade duktiga flickor.

Skolan skall vara gjord för alla men det är den tyvärr inte. Den är gjord för en viss slags elever och gynnar medelklasselever med föräldrar som har studiebakgrund mest. De som har böcker och tidningar hemma, de barn från familjer där man reser och har middagsdiskussioner istället för att låta maten tysta munnen. Sorgligt men tyvärr sant. Hur mycket vi än försöker oss på specialanpassningar av olika varianter så har marginaliserade föräldrar det oerhört svårt att stå upp för sina barn samt att förstå och våga stå på sig gällande vad deras barn har rätt till i skolan. 

Jag vill bara gråta av sorg när jag inser saker som detta, eftersom det är helt sant. Jag bär detta ständigt med mig som lärare och försöker därför att göra lärandet i mitt klassrum så tillgängligt som möjligt för alla elever oavsett förutsättningar. Ja, vi får hjälpas åt. Jag har tänkt mer än en gång att jag är så glad och tacksam över att jag inte är ung nu, för det är inte lätt. Det förstår man när man ser det. 

Om verklighetsfrånvända kläder: 

Jag som gillar kläder och stil följer några olika konton med det temat. Men den senaste tiden har jag börjat känna mig så irriterad på mycket av det jag ser eftersom jag tycker att många av plaggen som man visar är så otroligt verklighetsfrånvända. Alltså, så där går ingen klädd på riktigt, bara på bild tänker jag, och då försvinner ju hela syftet eftersom plaggen egentligen inte passar in i någon vanlig människas liv.

Ja, det är ju vackra kläder, men var ska vi vanliga kvinnor med helt vanliga jobb och vanliga liv ha på oss de där plaggen? Jag blir riktigt triggad faktiskt. Kroppsnära klänningar som slutar på halva låret, och mycket är i vitt vilket betyder att många av oss inte ens skulle klara oss igenom en hel dag utan att fläcka ner oss. Nej, jag vet inte ens varför jag tittar. Note to self: Avfölja sådana konton!

Om att ha 16 arbetsdagar kvar till sommarlovet: 

I dag är det 16 arbetsdagar kvar till SOMMARLOV 2022! Det inkluderar två så kallade K-dagar veckan efter att eleverna gått hem på sommarlov. Den 14 juni jobbar jag sista dagen innan jag får gå hem på sommarlov.

Niorna slutar den 9 juni medan åk 7 och åk 8 slutar fredagen den 10 juni. 

Vårterminen har varit slitig men nu är den alltså snart äntligen slut. Jag kan knappast tro det. Underbart skönt!

Klockan är 5 på morgonen och solen lyser så vackert på mina rosor i köket.

Torsdag redan. 

Ha en riktigt trevlig dag.  

Varm Kram!

Söndag på fäboden

 

I dag tog vi en tur upp till fäboden där våren precis har tagit fart. 

 

Vitsippor och vilda påskliljor blommar så vackert.  

Jag plockade med mig en bukett påskliljor hem.

Vi tittade också till stugan åt våra släktingar som bor i Aten, Grekland. 

De kommer lagom till midsommar och stannar sedan hela sommaren.

Jag har också hunnit med att rätta prov i några timmar och det kändes verkligen som jag lyfte en stor börda från mina axlar genom att göra det, för det har legat över mig.

 

Det är inte optimalt att jobba på helgen, jag vet, men nu har jag en extra stressig tid med många prov och uppsatser som skall rättas och betygsättas samtidigt som all tid på jobbet då jag inte undervisar går åt till att rätta nationella proven just nu. Förhoppningsvis blir de klara den här veckan.

Ha en riktigt fin söndagskväll. 

Varm Kram!

Äntligen fredag!

 

Fredag!

 Uppdatering friggebod:

När jag kom hem från jobbet idag hade hockeytränaren spikat lister och vitlaserat golvet i friggeboden.  

 

 

Nu skall golvet bara vitlaseras med ett lager till och så är det färdigt.

 

Helgbuketten består av underbara aprikosa rosor. 

 

Tulpansäsongen är över och nu inväntar jag pionerna.

What I wore to work this week:

Jobbklädd på mindre ort i Dalarna.

Svårt förtjust i sköna ballerinas av olika slag. 

Förr sprang jag runt i klackar :-) 

 

Här i  ballerinas från Billi Bi i mocka och läder. 

Jeans - Levi's

Polotröja - Lexington.
 

Veckans gryta:
 

Krämig Kycklingryta

500 gram kycklingbröst.

2 dl Naturell Creme Fraiche 

2 dl vatten 

3 dl grädde 

2 stora vitlöksklyftor, finhackade 

1 stor gul lök, hackad

Champinjoner, stekta i smör. 

12 st. soltorkade tomater, skivade.  

2 röda paprika, skivade och smörstekta. 

4 msk. fryst basilika 

1 msk dijonsenap

1 msk grönsaksfond

Gör så här: 

Skär kycklingbrösten i små strimlor. 

Fräs i smör. 

Krydda med salt, vitpeppar, svartpeppar och grillkrydda. 

Häll över vatten och låt det puttra ihop. 

Skär och hacka löken och vitlöken. 

Stek i smör och olivolja. 

Blanda ihop med paprikan och champinjonerna. 

Häll över allt till kycklingen. 

Blanda i creme fraiche, grädde och basilika. 

Smaksätt med grönsaksfond. 

Blanda i basilikan. 

Låt puttra i ca. 10 minuter. 

Servera med ris eller över fettucini. 

Enjoy!  

Jag önskar alla en riktigt fin fredag

Om att blogga

I går bloggade svenska Annika i Reston, Virginia om att hennes blogg Life in the Suburb, som ni hittar i min blogglista till höger, fyllde 16 år och i och med det reflekterade hon lite om bloggvärlden, tankar som jag absolut kan skriva under på. 

Bloggvärlden är otroligt rolig och spännande och framför allt för att man där möter andra bloggare och läsare. Man lär känna varandra på något sätt, lite som förr i tidens brevvänner, men bättre. 

Precis som Annika påpekar så har många bloggare som var med från början nu slutat att blogga helt och hållet av olika anledningar. Ett tag var det ju inne att blogga och då hade typ alla en blogg. När den trenden ebbade ut så försvann även de som följer trender. Vi andra blev kvar.

Många andra som har slutat att blogga hävdar att de nu använder Instagram istället, men även där håller jag med Annika om att Instagram absolut inte kan ersätta en blogg. Det blir något helt annat. Inte alls lika kul. 

Vissa bloggare avslutar sina bloggar och skriver om att de slutar eftersom att de inte längre har tid att blogga. Ja, så har livet blivit för många. So crazy snabbt och stressat att man inte längre har tid att sätta sig ner i reflektion och skriva om saker av substans. Väldigt tragiskt läge som jag tyvärr känner igen mig i. 

Jag har så många uppslag och så mycket jag vill blogga om på djupet men som heltidsarbetande medelålders kvinna som är extra trött och sliten och som bränt ut sig några gånger de senaste åren, känner även jag att energin och orken tryter. Jag är så trött efter jobbet att jag inte ens orkar blogga så ofta som jag skulle vilja, och det är trist eftersom jag ser min blogg som min dagbok.

Eftersom jag älskar att kommunicera i skrift så dagdrömmer jag om all tid i världen att läsa, tänka och skriva. Det har jag inte nu och det sörjer jag. Där kan jag känna mig lite avundsjuk på Annika i Virgnia och på Maria som har bloggen Wikers Liv, som båda är hemmafruar och därmed äger sin egen tid att blogga hur mycket och hur utförligt de vill och känner för. 

Att vara hemmafru är helt fantastiskt, by the way. Guld värt att kunna fokusera på barnen och familjen och på livet, och det slår den galna stressen springandes på heltid i ekorrhjulet med hästlängder, alla dagar i veckan hela året runt. Det kan jag skriva under på som varit hemmafru i nästan tjugo år och som därmed vet vad jag talar om och har något att jämföra med. Tänk bara om jag hade bloggat då....

Min egen blogg fyllde just 12 år eftersom jag började blogga i april 2010. Galet vad fort åren gått men det är fantastiskt kul att kunna bläddra tillbaka i bloggen eftersom den nu utgör en fantastisk dagbok fylld med berättelser, minnen och bilder. Vilken skatt. 

Från 2010 till våren 2015 bloggade jag helt och hållet på engelska. Sedan hände något. Jag kände på något sätt att min röst som varit helt amerikansk fram tills 2015 helt plötsligt blev svensk. Kanske det även var något i min mentalitet som förändrades då. Jag vet inte för det går inte att sätta fingret på. En dag kändes det bara mer naturligt att skriva på svenska istället för på engelska, och jag följde den känslan som jag så ofta gör med allt annat. 

När jag går tillbaka och läser mina inlägg från förr så märker jag även att stilen som jag bloggat på har förändrats. Kanske handlar det om att jag har blivit lite försiktigare nu med hur jag uttrycker mig när jag vet att det är fler som läser, och att jag inte vet vilka det är. Ja, även jag har de där tysta läsarna, som Annika skriver om. De som läser men aldrig någonsin lämnar en kommentar. Kanske har jag bara blivit äldre och mognare. Eller så har jag bara blivit tröttare och väljer att inte argumentera och gnälla och ventilera allt som jag tenderade att göra förr om åren. Man väljer sina slagfält på ett annat sätt när man blir äldre tror jag. I alla fall jag. 

Jag älskar att blogga och kommer nog att fortsätta i många år framöver. Jag tycker att det är så kul med mina bloggvänner och deras bloggar, även om jag inte har samma tid att läsa och kommentera som förr. 

Casa Kershaw Sweden

När jag började blogga bodde mina flickor och jag här. I det fina blågråa huset vid Orsasjön i byn Kråkberg. 

Huset köpte jag efter att vi flyttat hem från Japan strax efter det att min man och jag hade separerat. Det var en tuff tid i livet, men huset var en trygghet och tröst. Vi gjorde det till vårt nya hem och jag möblerade det till största delen med loppisfynd. 

Huset var helt fantastiskt och hade öppen planlösning med fyra sovrum, två badrum och bastu. Vi var väldigt lyckligt lottade som hittade detta hus. 

Jag sålde huset 2014 när vi flyttade tillbaka till Kalifornien, USA, eftersom jag trodde då att vi aldrig skulle bo i Sverige igen. Tänk vad fel man kan ha :-)

Köksbordet ropade jag in på aktion för 150 kronor. 

Sedan målade jag det vitt. Stolarna var ett ihop-plock från släktens vindar och garage. 

Men mycket har hänt sedan dess, både med- och motgångar och jag är därför innerligt tacksam för min blogg där jag har dokumenterat nästan allt. 

Nu är det dags att gå till jobbet! 

Ha en fin dag. 

Varm kram!

När man tar i lite väl mycket, och stolt mamma.

I slutet av den här månaden styrde jag in en större summa än vanligt mot Avfart Frihet, och det kändes så otroligt bra. Efter det satte jag mig, som jag gör ibland, och gjorde lite uträkningar efter olika ekonomiska scenarion och kände riktigt hur verkligt det hela börjar kännas nu. 

Sedan blev jag lite full i skratt åt mig själv eftersom jag insåg att jag nog hade tagit i lite väl mycket den här månaden. Det blev nämligen inte så värst mycket kvar på kontot efter det att alla räkningar var betalda och Avfart Frihet hade fått lite mer än vanligt.

Ooops! Nu blir det till att lägga om budgeten och leva lite mer ekonomiskt fram till nästa löning. Men det skall väl inte vara några problem. Det är bara att rätta munnen efter matsäcken, som man säger. Tur man är en low-maintenance-woman.

För att dra in på kostnaderna så avbokade jag till exempel ett delux-besök hos frissan som jag hade bokat in i slutet av maj. Istället fixade jag hårfärgen själv och chansade och hade turen att få en klipptid hos samma frissa, för enbart klippning, i torsdags, vilket sparade mig nästan 3000 kronor. Klippningen kostade 495 kronor och den egeninköpta hårfärgen 79 kronor på ÖB. 

Eftersom jag inte tillhör skaran som går runt och tycker att det är pinsamt att säga att jag inte har råd (det har jag tränat på att säga och det är så befriande), så berättade jag för frissan hur det låg till. Hon förstod och tyckte att jag hade gjort ett jättebra jobb med själva hårfärgen, där det största syftet var att täcka alla gråa hårstrån. Så check på det. Hon gav mig också lite tips och gjorde en grundlig klippning som gjorde att håret nu ser så mycket friskare och fräschare ut än innan, efter den långa, kalla och torra vintern då huden, naglar och hår så lätt tar stryk. 

Jag passar också på att byta schampo och balsam. Efter att ha använt Maria Nilas Heal i nästan två år nu så blev jag nu tipsad om ett schampo och balsam som ger håret extra mycket fukt, något jag verkligen behöver med tanke på att mitt hår har blivit så torrt de senaste åren.

I går var det måndag och vi hade en så kallad K-dag. Arbetsdag utan elever på plats. Största delen av dagen gick åt till att rätta nationella prov men först hade vi lite APT (arbetsplats träff) där vi fick lite information om organisationen inför nästa läsår. 

 

Det var extra roligt att få se min äldsta dotters namn när rektorn visade vilka lärare som skulle ha vilka klasser och ämnen. Emilia som nu är 24 år och som har pluggat till lärare de senaste fyra åren tar nämligen sin lärarexamen den 3 juni och har fått fast jobb som ämneslärare i SO och Engelska på samma högstadieskola som jag jobbar på. Jag är så otroligt glad för hennes skull och förstås en riktigt stolt mamma. Stort grattis till Emilia. 

Den yngsta dottern som är 21 år, tar även hon sin examen den 3 juni. Hon blir då färdig sjuksköterska efter att ha pluggat på sjuksköterskeprogrammet de senaste tre åren. Även Isabella har fast anställning att vänta på Mora Lasarett. Jag är så galet glad och stolt över den prestationen. Vi har mycket att fira!!! 

 

Jag är så otroligt glad och lättad över att båda flickorna har stenkoll på sina liv och har tagit ett stort ansvar vad gäller karriär och framtida försörjning. I våran familj är vi militär, lärare och sjuksköterska. Samhällsyrken där man gör en insats för sitt land, samhället och andra människor, alltså inga högavlönade yrken precis. Men yrken där man får vara med och bidra till något riktigt bra ändå känns det som.

Nu är det dags att åka till jobbet. 

Ha en riktigt fin dag. 

 

Varm Kram! 

 

Fick massor gjort utom det jag skulle göra idag

Sådana här blåa blommor växer det i gräsmattan ute på gården nu.

Jag blir så glad av lite små trevande vårblommor.

I torsdags klippte jag mig och kom hem med en lite kortare än vanligt frisyr. 

Men jag trivs så bra i den. Allt det nötta och tunna nedtill är borta. Så skönt.

Efter morgonpromenaden med Lando kom jag mig äntligen för med att plantera om mina Mårbacka pelargoner som jag har övervintrar i garaget. Bättre sent än aldrig. Nu står de i ny fräsch jord och mår bra i de vita krukorna i köksfönstret. 

 

 Ute på morgonpromenad hälsade vi på de nya kalvarna som bonden har släppt ut. 

De var så nyfikna och orädda.

Lando och yngsta dotterns häst Trollet trivs bra tillsammans. 

 Sakta men säkert så gör vi framsteg med friggeboden. 

De öppningsbara sidofönstren på var sida av glasdörrarna är på plats och i veckan blev det tid att äntligen spackla, slipa och sedan måla väggarna vita. Jag hade först tänkt att ha en fondtapet men tror att det helvita blir bäst i ett sådant litet utrymme med begränsat ljusinsläpp. Ångrar jag mig i framtiden så är det bara att tapetsera.

Nu fattas bara lister och lite finsnickerier på insidan runt fönstren och dörren. Sedan skall vi nog vitlasera det vackra obehandlade furugolvet som ligger under skyddsskivorna på golvet. Sedan är det bara att flytta in. Jag har även önskat mig myggfönster så att man kan sova med öppna fönster under varma sommarkvällar. 

Elen är indragen och friggeboden är vinterisolerad och därmed kan man använda den som ett extra gästrum året runt. Det kan till och med bli så att jag är den som flyttar ut hit när huset är fullt med barn och barnbarn :-)

 

 

Det fattas lister - De är beställda.

 

 Furugolvet under golvskyddet är obehandlat och det skall vi vitlasera.

 

Spacklat, putsat och vitmålat.

 Friggeboden är i funkisstil med lätt bakåtsluttande tak, så vi får se vad jag hittar för taklampa. 

Kanske det blir enklast med en stilren plafondlampa i tyg som sitter flush mot taket. Annars tänker jag också ha ett par smålampor inne i friggan. 

Nu har vi satt oss framför TVn där vi har börjat att titta på en ny dansk serie på CMore som heter Bedrägeriet. Jag tycker att danskarna är riktigt bra på serier. 

Jag hade tänkt att rätta prov hela dagen idag, men det har inte blivit av. Inte ett endaste ett. Tänk va! Det är som om jag har gjort allt annat utom det. Får se om jag är bättre motiverad i morgon...Men Orsa Kompani lovar ingenting bestämt, som Korpral Gifting en gång sa :-)

 

Ha en fortsatt fin lördagskväll. 

Varm Kram!

Råkade ut för något konstigt på Instagram & sköna skor

 

Det här med sociala media kan vara lite knepigt ibland. När Facebook först startade så tog det mig faktiskt flera år att kliva på det tåget eftersom jag kände mig osäker på vem som kunde se mitt innehåll och hur min information skulle kunna komma att hanteras. 

 

På den tiden var jag ju även en amerikansk militärfru och då var det ännu mera känsligt med vilken slags information som fanns där ute om oss. Jag kan tillägga att till denna dag så har mina barns pappa inte ett enda konto på sociala medier. Det är väl för att de som är insatta vet att precis allt vi gör digitalt kan spåras och läsas av vissa organisationer, till och med det som vi skriver i privata meddelanden till varandra.  

Ett par år efter det att jag hade flyttat från Japan skaffade jag dock Facebook, men enbart för att kunna hålla kontakt med alla mina vänner i Japan och i USA och på lite andra platser i världen, men med de starkaste privacy- och sekretessinställningar som bara var möjligt. Det är faktiskt något som alla behöver titta över. Det kan vara farligt att vara naiv. 

 

Jag har en väninna som resonerar att hon inte har något att dölja, ja, det må vara så men vem som helst kan då göra vad de vill med hennes information, och det är farligare än man tror. 

 

Nu är Facebook en plattform som tappat kraftigt och som tydligen är på väg utför eftersom det tydligen bara är vi gamlingar som håller till där nuförtiden. Unga är på andra plattformar som kan vara ännu farligare, Snapchat till exempel.

Jag måste säga att jag tack och lov varit ganska skonad från alltför stora konstigheter på sociala media. Som så många andra får jag de de här obligatoriska konstiga vänförfrågningarna från fejka konton men det är ju bara att neka. Men ändå irriterande och man förfäras av att det verkar finnas en hel industri där ute som bara går ut på att bedra och lura folk. Man undrar vilka de är egentligen. Svårt att ta in mängden ondska, men det är väl samma pack som ringer på hemma hos äldre och utger sig för att vara poliser och får de äldre att logga in på sina bankkonton. Avskum! 

Mitt Instagramkonto är privat och låst och jag följer endast familj, vänner, och bekanta men även konton inom mode och inredning och resor och inom flyget, eftersom jag själv har en bakgrund där och tycker det är kul med flygplan och flygfolk. Jag följer några gamla kollegor som fortfarande verkar i branschen och det är bara så kul. Man hittar ju varandra igen efter alla år. 

 

Men nu har det hän något konstigt....

Jag kommer inte ihåg exakt hur det gick till men när jag var inne på Instagram på en av mina gamla flygkollegors konton för ett tag sedan såg jag ett namn som jag ju kände igen sedan förr och klickade in mig på det kontot som då var öppet. Sedan började den jag trodde var en gammal manlig kollega, många år äldre än mig, från flygtiden och jag följa varandra. 

 

Allt OK tills den här personen började kommentera väldigt intensivt på mitt konto och nästan lite gränsöverskridande och på ett sätt som skulle kunna uppfattas som olämpligt flörtigt. På ett sätt som gjorde att jag började dra öronen åt mig eftersom jag kände mig obekväm.

 

Det hela började kännas obehagligt och jag fick en konstig magkänsla. Först tänkte jag: Är han gubbsjuk? Eller är han bara berusad? Ja, ni fattar, den typen av kommentarer.  Det kändes väldigt okaraktäristiskt av den personen. Jag kände liksom inte igen att den personen skulle vara så.

 

Nu hade han även börjat skicka privata meddelanden på Instagram som absolut var gränsöverskridande. Så pass så att jag nu nästan helt var på det klara om att det här absolut inte kunde vara den gamla kollegan som jag hade trott att det var. Jag blev riktigt förbannad faktiskt. Usch!

 

Men vi hade konton med bekanta som vi båda följde på Instagram och som följde honom tillbaka, enligt hans profil, gammalt känt flygfolk, men när jag klickade in mig på de konton som vi båda följde fanns inte den här personen i listorna på deras följare och de följde inte honom. Jätte konstigt!

Medan jag undersökte detta vidare i någon dag, för jag var ju lite nyfiken på vad det här var för slags person som gjorde så här, så ignorerade jag hans privata meddelanden på insta totalt. Jag såg att  flera olästa låg där och de ökade i antal varje dag men jag gick inte ens in och kollade eller läste. Jag hade fått nog. Jag hade också hittat en inställning som gjorde att det bara var han som kunde se de kommentarer han skrev på mina bilder.  Kommentarer som liksom var lite too much.

Men samtidigt som jag undersökte detta så försvann han lika plötsligt som han hade dykt upp. Alla PM var borta och han följde inte längre mitt konto, och jag hade ju redan avföljt honom. 

 

Nu, om man går in och tittar så ligger hans konto där med namn kvar. Men det är låst, privat, och han har inga följare, följer ingen och har inte gjort några inlägg ännu, står det. Ni vet den där informationen man kan se utan att följa någon på Instagram. Det är som om allt är borttaget utom själva profilen.

Men vad var det där jag råkade ut för? Det visade att även jag kan vara naiv. Jag som trodde att jag var så social-media-savy. Man lullas in i någon slags falsk säkerhet samma sekund som man ser att personen följer och följs av sådana som man känner och då tappar man guarden. Precis som i det här fallet. Usch vilken läskig upplevelse! Har ni varit med om något liknande? Jag attraherar konstigheter. Jag kan inte ens skriva här om allt konstigt jag råkat ut för i olika sammanhang.

 

Tycker ni att jag skall vara orolig nu? Vad kan en sådan person vara ute efter? Jag har varit med om att folk har kopierat andras konton genom att först stjäla deras bilder och sedan bygga upp ett konto som ser identiskt ut för att sedan skicka ut följarförfrågningar till originalägarens bekanta i ett namn som är lika men kan ha en extra punkt eller ett mellanslag. Jag blir matt! Att folk orkar hålla på. 

 

På bloggen har jag aldrig råkat ut för något liknande.  Jomen, visst har jag fått någon elak kommentar någon gång men sådana släpper jag inte fram utan tar bort. Jag tänker att vill man vara elak och oförskämd så får man då i alla fall inte använda min blogg som plattform till det. Det här är en av anledningarna till varför jag har gjort inställningarna på min blogg så att måste godkänna alla kommentarer innan de publiceras. 99,9% av alla som kommenterar gör det på ett glädjande sätt och i god ton, och det är ju underbart!

Nu till något helt annat.....

 

I går gick jag till jobbet i världens skönaste skor. Det är sant! Det var som att gå på moln. 

 

Tänk hur preferensen för skor ändras med åldern. När jag var yngre skulle alla skor först och främst vara snygga och helst med hög klack. Jag hade på mig pumps på jobbet (har vandrat över Atlanten ett flertal gånger i pumps :-)  och på min tid hade man ju även pumps på sig när man gick ut och dansade. Tänk!

 

Nu skall alla skor först och främst vara bekväma, och helst av allt även snygga förstås. Då det inte alltid går att kombinera så vinner alltid komfort före utseende. Som tur var tycker jag att skotillverkare bara blivit bättre och bättre med tiden på det där med att kombinera komfort med stil. Alltså, det känns lättare att hitta sköna skor nu som även är snygga, än var det var förr. 

 

Gabor är ett riktigt komfort-märke tycker jag. De här är i läder och kviltad mocka. Supersköna och snygga på samma gång tycker jag. Mina är mörkblåa men jag såg att de fanns även i beige och svart. Det här är helt klart skor av sorten som man kan köpa flera par av exakt samma modell, precis som jag gör med mina mocka loafers från Marzio, som är som ett andra skin på foten.

 Perfekta skor att jobba i. 

Vad har ni på fötterna när ni jobbar?

 Gabor Comfort - Easy Walking i mörkblå mocka och läder. 

Ha en riktigt fin onsdagskväll! 

Varm Kram

Ett enklare liv

Hej hopp...måndag igen och jag ligger lite efter här i bloggen. Men tack för fina kommentarer som jag skall svara på så fort jag fått lite ro i kroppen. Det har jag inte nu för just nu har jag 166 nationella prov i engelska att rätta. 

Medan jag tar sats så har jag idag rättat båda sjuornas engelska prov och påbörjat att ge grundlig formativ bedömning av båda åttornas uppsatser där mitt syfte är att de verkligen skall lära sig att skriva riktigt bra texter på engelska. 

Haha...Jag har sagt till mina elever att nu kommer fröken att rätta prov resten av terminen, bara så ni vet, sa jag.

Jag följer ett underbart konto på Instagram som heter Ett Enklare Liv. Kvinnan bakom kontot har en gång haft en krävande karriär där hon brände ut sig totalt och blev sjuk vilket resulterade i att hon omvärderade hela livet och det sätt hon och hennes familj levde på.

Ett sätt som liknar det sätt som så många andra av oss i det svenska ekorrhjulet lever. Ett liv med fokus på karriär, prestige, dead-lines, pengar, utseende, statusprylar, och annan ytlig materialism. Ett liv där man ständigt jämför sig med andra och där man håller jämn takt med grannarna i det de gör och köper. Ett liv som kostar mycket och där man stressar och har en sådan fullbokad kalender, både på jobbet och på fritiden, att man till slut tappar siktet på det som verkligen betyder något i livet. 

Vissa kan hålla på så där hela livet utan att stanna upp och tänka efter. För vissa familjer är det det enda sättet att leva på, hela livet. De kan inte tänka sig något annat. Yta, status och pengar och vad andra tycker om dem betyder nämligen alldeles för mycket för att de skall kunna tänka sig att kliva av ett välbetalt och stressfyllt jobb. 

Men för andra av oss tar det bara stopp en dag, som det har gjort för mig ett par gånger nu precis som det gjorde för kvinnan bakom Ett Enklare Liv. Orken tar slut och man blir trött på ett sätt som inte ens går att sova bort. Man blir sjuk av utbrändhet och det är då man till slut kommer till insikten där man börjar fråga sig själv: Vad är det jag håller på med egentligen? Vad är det här för galenskap? Är det verkligen så här jag vill leva? Är det värt det? Svar: NEJ! 

Ett Enklare Liv -kontot är fyllt med så många klokheter och så mycket vishet runt hur man skapar sig ett enklare liv där fokus ligger på det som är viktigt i livet på riktigt. Det handlar mycket om frihet och om att äga sin egen tid och att om inte vara så uppbokad med sådant som stjäl energi och tar onödig plats. I Ett Enklare Liv stävar man efter att ha mindre måsten så att man istället kan göra det man har lust med eller inte göra något alls. Bara sitta i solen och känna värmen i ansiktet eller ligga i hammocken och läsa en bra bok. 

Det handlar också om att inte låta någon annan lägga beslag på eller stjäla ens fria tid och energi, utan att värna om den genom att sätta tydliga gränser. Folk kan vara så fräcka ibland och då är det bra om man har tränat sig på att säga NEJ. 

Ett Enklare Liv handlar också mycket om ekonomisk frihet. För är man inte ekonomiskt fri så infinner sig naturligt en massa måsten i livet. Ekonomisk frihet finns att finna i utrymmet mellan dina inkomster och utgifter. Ju mindre pengar du kan leva på desto färre timmar behöver du då jobba och ju mer egen fri tid har du. Genom att minimera nivån på sin nödvändiga inkomst så maximerar man alltså också sin frihet. Man blir mindre och mindre beroende av ett jobb.

Ju enklare man lever desto mindre kostar livet. Ett Friare Liv rekommenderar att man minimerar sitt liv genom att rensa bort prylar och kläder man inte använder, vilket friar upp plats och livsenergi. Ett Enklare Livs mantra är: Säg upp, stäng av, avprenumerera, planera och prioritera, och hon ger oss följade råd:

Säg upp: Streaming tjänster, abonnemang, gymkort och medlemskap. 

Stäng av: Lampor, torktumlare, all stand-by teknik. 

Avprenumerera: Allt som kostar dej din tid, energi och dina pengar.  

Planera alla inköp väldigt noga: Mat, hygien, kläder, prylar. 

Prioritera: Bestäm dig för vad som är viktigt på riktigt, vad som får kosta och inte. 

Rensa: Skala av istället för att lägga till.

Vi är många som springer runt, runt i livets ekorrhjul och lever som alla andra just för att vi tror att det är så man skall leva. Alla andra gör ju det. Det händer också att vi lever livet på ett visst sätt bara för vi tror att vi måste leva upp till andra människors förväntningar på oss och våra liv. Vi måste sluta med det. Och vi måste sluta att vara så besatta av att ständigt prestera.

Just nu är jag inne i en fas med mycket stress och där jag har väldigt lite energi. Det hjälper inte heller att jag har råkat ut för den ena förkylningen efter den andra. Jag tappade rösten för sex veckor sedan och har varit hes ända sedan dess. Jag som måste prata varje dag inför elevgrupper. Jag är så slut när jag kommer hem.

Jag kan bli helt utmattad ibland och tyvärr vet jag att det är den där tidigare utbrändheten som gör sig påmind och då får jag lite smått panik. Har man väl varit där en gång så är det lätt att hamna där igen. Jag vill vara pigg och frisk och alert och orka massor. Men jag vill inte lägga all min energi på jobbet som jag gör nu utan på att leva mitt eget liv precis som jag vill.

Därför resonerar Ett Enklare Liv verkligen med mig. Ju enklare jag kan tänka mig att leva desto mindre pengar behöver jag att leva på och desto snabbare kan jag kliva av ekorrhjulet. 

Jag vill dock resa och jag vill uppleva saker resten av livet, vilket kan kosta en slant. Men är det någon mer än jag som har upptäckt vad billigt det går att resa om man kan resa iväg när som helst och inte bara när alla andra reser som vi gör nu? Otroligt många tusenlappar finns att spara. Galet bra!

Fredagens lilla plock-tallrik. Det blir lite same, same för mig nu eftersom jag saknar både energi och kreativitet. Men det får duga. Lando tyckte i alla fall att den såg smarrig ut. Han var väldigt intresserad.

-Kan jag få lite?
 

Här i Dalarna är vi i vad jag kallar den bruna tiden, 

och vi har fortfarande fläckar med snö kvar här och där. 

Det är nu jag tittar avundsjukt på bloggar från sydligare breddgrader i Sverige och de där inläggen som är så fulla av vackra vårblommor i alla färger. Men så underbart. Här får vi vänta. Så är det jämt.

Lando knaprar gärna i sig lite snö när han blir törstig under våra långpromenader. 

Smart hund jag har! Klart det! :-)

Ha en riktigt fin måndagskväll! 

Varm Kram