En riktigt fin Kristi Himmelfärdshelg

 Goddag i stugan...

Vilken fin Krist Himmelfärdshelg vi fick. 

Strålande väder och riktigt varmt trots minusgrader på mornarna.

På onsdagen hämtade hockeytränaren upp barnbarnet från Stockholm och han stannade hos oss tills igår. Bella kom också, och senare slöt en väninna till henne upp och vi grillade, men fick dock äta inne eftersom det hade börjat blåsa lite kallare vindar framåt kvällen.

Bengt och Elliot.

Jag hade så mycket basilika hemma och då passade det så bra med en Caprese sallad.

Jag njuter till max av pionbuketten på köksbordet. 

Vilka himmelska blommor.

En liten tur till fäboden...

Det blev också en sväng upp till fäboden norr om Orsa för att hälsa på mamma och pappa som spenderade helgen där uppe. Det blev fika i solen på kokkaffe och mammas hembakade rabarberkaka. Mums!

Det var så vitsippe-vackert överallt.

Benke fick också följa med upp till fäboden. 

 

Han älskar mormor & morfar. Det gör alla.

Mamma och pappa var i full färd med att kratta gården. De håller igång de där två och det är väl också därför som de är så friska och pigga och rörliga trots att de är över 80. Det tänker jag ofta på nu när vi har fått gården och en massa kroppsarbete som det innebär. Vi håller igång. Verkligen. Vad gjorde vi ens innan vi hade gården? Satt och läste och tittade på TV?

Påskliljorna kommer så vackert på Anitas gård. 

 

Anita bor ju i Grekland och vi skickar vårbilder till henne varje år. 

Hon brukar anlända i Sverige strax före midsommar och stanna till slutet av augusti.

Min morbror Bengt hade också en fäbodstuga lite ovanför mammas och pappas, den har min systerdotter Ellinor tagit över och det känns jättebra. Den är inte färdigbyggd så hon har alltså en massa byggjobb framför sig. Men hon är ung och har all tid i världen. Det är bara fint att den stugan också får gå vidare i släkten i förhoppningsvis flera generationer till.

 

Jag ser så vackra vårbilder från södra delarna av Sverige och man påminns verkligen om att vi bor i ett avlångt land. Jag blir lite avundsjuk då våra tulpaner har inte slagit ut ännu medan jag ser att till och med syrenen är på våg att blomma söderut. 

 

Det som har hänt här flera år i rad nu är att våren har varat i typ 2 minuter efter att vi haft vinter i nästan 7 månader och sedan kommer sommaren omedelbart på det. Förra sommaren var ganska sval och därför hoppas vi på lite varmare sommarlovsdagar i år. 

Måndag är en skön dag för mig. 

Jag kan välja på att använda den till återhämtning eller så kan jag få en massa gjort. I dag blir det en mix eftersom jag inte är klar med rättningen av elev-uppsatserna som var en del av de nationella proven i engelska. Men en sak är säker: Jag hade inte orkat med arbetslivet om jag inte hade det här upplägget på måndagarna. Jag är så otroligt tacksam. 

Ha en riktigt fin fortsättning på måndagen! 

Varm Kram

En hyllningsshow och en nära dödenupplevelse.

 Godmorgon från mitt kök...

Morgonstund har guld i mund.

Uppe med tuppen i vanlig ordning. Vardag som helg, spelar ingen roll. Morgonen är min. Jag läste om att det finns en hel rörelse som handlar om att man skall gå upp kl. 5 på morgonen. The 5 am Club. Haha...där hade jag kvalificerat in för länge sedan, jag som är en riktig morgonmänniska. 

 

 

En liten promenad runt gården halv 6 i morse.

Det är bra att vara uppe tidigt. Jag har hunnit se att vi hade rådjur ute på gården i morse (bara de låter bli tulpanerna) och sedan har jag hunnit att blogga ikapp om en liten snabbvisit till Karlstad. Jag ligger efter här i blogg-landia.

Tiden går så snabbt och är fylld till bredden med en massa sysslor på både jobbet och på gården, där utesäsongen dragit igång med all kraft. Förr hade vi så mycket att göra inne, och det har vi ju fortfarande eftersom det fattas sovrum och garderober på övervåningen, men nu gäller det också att ligga i fas med naturen och med allt som skall görs utomhus. 

För två veckor sedan, och innan utomhus säsongen drog igång på allvar här hemma så hann vi med en liten snabbtripp till Karlstad där vi fick njuta av det vackra vårvädret och av grönska och blomster. Miljöombyte är så värdefullt. Bara att få komma till en annan ort och se och uppleva något annat kan kännas så lyxigt, och speciellt efter den här vårvintern som varit fylld med så mycket jobbigt och med så mycket sorg.

Vi checkade in på Stadshotellet och gick en vända på stan. Karlstad är en fin stad, en perfekt blandning av  intressanta historiska byggnader, broar, grönområden, parker och vatten i form av den vackra Klarälven som rinner genom stan. 

När vi kom tillbaka till hotellet så såg vi att det var helt fullsatt på hotellets uteservering. Folk satt i den varma vårsolen och tog en drink. Hemma på mindre ort i Dalarna har vi inget sådant ställe alls. Vi har ställen där man kan dricka kaffe och vi har traditionella restauranger, men det där fenomenet med att vuxna människor i vår ålder sitter ute på eftermiddagen och tar något att dricka, det finns inte. Kan ni tänka er! Vill man ta en drink i solen så får man gott sitta hemma på sin egen altan helt enkelt. 

Jag ville ju absolut att vi också skulle gå och sätta oss där i solen och njuta och eftersom stället var knökfullt så fick jag lov att be universum om lite hjälp, och beställde ett bord, (precis som jag gör för att få en parkering när det är fullt på parkeringsplatsen och omedelbart får en plats närmast ingången :-) och vips så reste sig ett par upp och gick och vi fick toppenplatser i solen. Tack för det universum!

Sola i Karlstad levererade och vi njöt av vårsolen och Klarälven.

Det verkade som om att "raggar-rundan" i Karlstad går precis utanför hotellet och vi satt verkligen på första parkett och tittade på den ena fina veteranbilen efter den andra. Så mysigt!

 

På kvällen gick vi på en jättespännande föreställning som var en hyllningsshow för Svenne Hedlund & The Hep Stars. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig men blev glatt överraskad av Py Bäckmans, Tone Norums, Peter Jezewskis, och Dan Hylanders starka röster samt överrumplad av nostalgi som frambringade både tuppskinn och tårar i ögonen hos mig när de spelade och sjöng låtar som jag har vuxit upp med, låtar från barndommen som vuxna runt omkring mig spelade på den tiden. Det var så fantastiskt bra! 

Det var extra kul att få se och lyssna på Tone Norum och Py Bäckman. Vilka röster! Tone Norum har jag inte sett röken av sedan 80-talet, kanske början på 90-talet. Vart tog hon vägen liksom? Py Bäckman was still goning strong, 76 år gammal och med sin fantastiska röst och härliga sätt. De visade sig att de bodde på samma hotell som oss och jag fick mig en liten pratstund med Tone Norum nere vid receptionen när vi skulle checka ut på söndagsförmiddagen. Hon är så lång och snygg och så trevlig. Verkligen kul. 

En mycket annorlunda och nostalgisk hyllningsshow. 

Väldigt fina gamla filmklipp rullade i bakgrunder under och mellan låtarna.  

Svensk musikhistoria av rang - Underbart!

Verkligen en musikupplevelse som fick lov att sjunka in. Så stort.

 På söndagen tackade vi Karlstad för en trevlig vistelse och styrde bilen upp mot ett vintrigt Dalarna.

Vi hamnade i ett snöoväder på vägen hem och precis några bilar bakom en olycka som gjorde att vi blev stillastående i några timmar. Räddningstjänst och bilbärgare skulle fram till platsen och det är knepigt värre på sådana smala vägar. Jag kan tänka mig att folk hade satt på sommardäck på sina bilar och så kom snön och blixthalkan. Men vissa kör ändå som vanligt utan att sakta ned och så kör de om sådana som respekterar vädret och somkör efter väglaget, och så vips så är olyckan framme. Två familjer inblandade och en stor BMW SUV låg i diket. Ursäkta till alla som kör BMW, jag har fördomar, men det verkar som om att det alltid måste vara föraren i en BMW SUV som kör som en galning. Jag tror nästan att det finns olycksstatistik på sådant. Olycksdrabbade bilmärken alltså.

Mamma och jag hade en nära-döden-upplevelse förra hösten när vi skulle göra en vänstersväng på E45:an, och precis när vi svängde vänster så dundrade en stor BMW SUV förbi oss i 140 på vänster sida. Vi hade blinkat vänster långt förväg och sedan stannat för att svänga vänster. Då precis när vi börjar svänga vänster så kommer en stor BMW SUV runt kurvan bakifrån i full fart, så fort att den inte kan sakta ned utan tar istället ut omkörningen och missar oss med vad som måste ha varit centimetrar. . 

Jag minns att det var som om att livet stannade upp och hamnade i slow-motion i en split sekund, och jag minns att jag hann tänka: Nu dör vi, men vad dumt att vi dör ifrån Bengt (min morbror) nu när han är så sjuk och döende i cancer. Vem ska hjälpa honom? Ja, jag minns att jag tänkte precis så, inget panikartat, ingen rädlsa, bara ett lugnt konstaterande. Vad synd, men nu dör vi. För hade vi befunnit oss i en annan grad av vänstersvängen, alltså om vi hunnit längre in i vänstersvängen, så hade BMW:n kört rakt in i förarsidan på bilen, och i den hastigheten så hade det varit kört. 

Jobbigt vinterväglag på vägen hem när vi bilister hade satt på sommardäcken. 

Väl hemma blev det en värmande och härlig brasa i braskaminen. 

Men nu verkar våren vara på ingång även här trots att vi har minusgrader på nätterna. 

- 2 C i morse. 

Ha en riktigt fin lördagsmorgon. 

Varm Kram

Man måste ta det lite lugnt när det finns så mycket att göra

 Godkväll i stugan!

Det här blogginlägget skrev jag ihop i lördags men sedan glömde jag att publicera det.

Något kom säkert emellan som gjorde att jag gick iväg i några minuter. 

Bara en sådan sak. Det behövs inte mer. Jag är så glömsk nuförtiden. 

Den här helgen fick det bli en basilika istället för en traditionell fredagsbukett. 

På mindre ort i Dalarna är utbudet inte alltid så stort när det kommer till blommor (som man för det mesta köper från de lokala mataffärerna) och nu när tulpantiden är över så finns det typ bara buketter med 10-pack rosor i rosa, gult, vitt eller rött att köpa, och dem kan man inte lita på. Nej, så jag skippade fredagsbuketten och började tänka på en fräsch Caprese sallad istället.

Morgonljuset smyger sig in och rör sig så vackert genom hela huset.

Jag är svårt förtjust i naturligt ljus och det här huset har ett gudomligt ljusinsläpp under hela dagen.

På väg till jobbet i fredags. 

Hallonröd tröja med knyt-detalj i halsen fick bli dagens färgklick.

Efter jobbet i fredags hämtade jag upp Bellas Bengt på hunddagiset som ligger nära skolan och vi tog en promenad direkt när vi kom hem. Det fick dock bli den lite kortare rundan eftersom jag är krasslig och orken tryter. Men vi gick förbi granngårdarna och så hittade jag en hel backe med blåsippor. Så många blåsippor har jag aldrig förut i hela mitt liv sett på ett och samma ställe, och då plötsligt trillade myntet ned och förklaringen till varför man sjunger: Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår... gick upp för mig.

När man hittar en hel backe med blåsippor och plötsligt förstår låten :-)

Så otroligt vackert, och jag log hela vägen hem.

Grannarna på andra sidan vägen har plogat upp sina åkrar. 

De är bönder och lever på jordbruket. 

Jag vet vad som kommer här näst. 

Lukten av gödsel. 

Ja, det är sådant som hör till livet på landet. 

Här har vi en levande landsbygd minsann.

Bonden heter Moraeus och det där huset där borta på den högra bilden är Kalle Moraeus barndomshem.

Sådant som gör mig lycklig just nu:

• Att se trädgården och hagen genom köksfönstret en tidig morgon.

• Att rabarbern börjar kika fram.

• Att vedhögen växer. 

Vi har fällt ett antal björkar som stod för nära några av gårdens byggnader och det har i sin tur gett oss ved som räcker i två vintrar. Nu skall veden få ligga och torka fram till midsommar och sedan skall den in i vedboden som ligger på gården i timmerlängan mellan gammelstugan och tvättstugan. 

 

Vedboden på gården. Till vänster ser man timmerväggen på Gammelstugan och till höger timmerväggen till byggnaden där bland annat husets tvättstuga och jordkällare ligger.

Det blir lite fix med veden. Den skall ju vara på plats innan midsommar. Det är sedan gammalt. 

 

Bella jobbade under helgen och vi fick njuta av att ha bästa Bengt här. 

Han är så otroligt snäll och fin. Så lätt att ha.

 

På en av helgens hundpromenader gick vi genom skogen och ner till älven där vi hittade byns badplats. 

 

Jag har aldrig varit på byns badplats förut. Mest för att vi har badat i Orsasjön där det finns otroliga sandstränder bara ett par stenkast från vårt förra hus. Det här verkar också vara sandstrand och fin botten.

Bengt tog sig en simtur när jag hade honom på koppel. 

Det var bäst så för han älskar att simma. 

Långt och länge :-) 

Här på gården händer det massor och det är så mycket att göra överallt. 

Ibland undrar jag vad jag har gett mig in på och då måste jag påminna mig om att det har varit som det är nu ganska så länge och att det faktiskt kan få fortsätta vara som det är i vissa hörn av gården och inne i olika byggnader ett tag till. 

 

Allt måste inte göras i år. 

 

 

Gammelstugan på gården som är från slutet av 1700-talet. 

 

Här bodde familjen tills någon gång på 1860-talet då min gammelmormors mamma och pappa byggde det befintliga stora boningshuset alldeles bredvid. Gården har anor från 1600-talet.Vi har hittat noteringar i kyrkböckerna och i en gammal dokumentkista i gammelstugan om att en släkting är född på gården år 1690, och vi tror att gårdens boningshus på den tiden, alltså på 1600-talet, stod precis där det nya huset sedan byggdes på 1860-talet. Vi ska försöka ta fram mer information om det där längre fram, när vi kan fokusera på det och inte på renovering av gården. Skall bli så intressant.

  Detaljer från gammelstugan.

 

Det tar verkligen på krafterna att renovera ett gammalt hus och man måste vara rädd om sig själv så att man inte håller på hela tiden, som vi faktiskt har gjort hittills. Det har varit så många akuta åtgärder som har krävts med olika system som har med värme, vatten, avlopp och el att göra och som har krånglat eller gått sönder helt. 

 

Det har blivit riktigt stora utgifter och förstås en massa jobb. Nu har vi bestämt oss för att fokus inför sommaren är att bara rensa och städa upp på gården och i några av uthusen. Allt som har med det utseendemässiga med gården och huset att göra får vänta tills nästa år. För vi mäktar inte med helt enkelt.

Vi har fokuserat på att göra boningshuset beboeligt och nedervåningen är nu klar, så vi bor enbart på nedervåningen i dagsläget. Kammar delen av vardagsrummet tjänstgör som sovrum.  

 

Vi skulle vilja göra klart stora sovrummet uppe som i dagsläget har axlat rollen som en gigantisk walk-in-closet där alla våra kläder hänger på klädställningar, eftersom det råder stor brist på garderober i det här gamla huset.  

 

Om jag säger som så att ingen som har bott här innan mig har nog haft 75 klänningar. Familjen var ju enkla bönder och om jag spekulerar att gammelmormor kanske hade fyra eller fem klänningar så har jag nog inte tagit till i underkant. 

 

Vi får nog bygga in ett par garderober i det stora sovrummet samt sätta tillbaka väggen mot kattvinden (som min morbror tog bort för att göra sovrummet större med snedtak) och göra den till en lång klädskrubb om vi skall få plats med alla våra kläder. Ja, jösses Amalia.

 

Sedan har det blivit ett helt nytt tak på huset eftersom det regnade in på övervåningen. Det känns skönt. Det var ett stort och dyrt måste. Man måste ju ha ett riktigt tak över huvudet. Vi är verkligen supernöjda med resultatet. 

Ja, det var lite om allt möjligt från helgen som gick blandat med några måndagstankar om att ta det lugnt. 

Ha en riktigt fin måndagskväll. 

Varm Kram

 

Livets nya promenadvägar

 Good Morning Lovlies!

I dag är det fredag och jag är ganska så krasslig. 

Jag har inte varit 100% frisk och pigg sedan i början av året känns det som. 

I går var jag på jobbet med feber och värk i kroppen. Det var riktigt jobbigt. Jag frös i bilen på väg hem fastän den var som en bakugn efter att ha stått i solen på jobbets parkeringsplats hela dagen. Väl hemma gick jag till sängs omedelbart och vaknade upp tre timmar senare i en svettpöl.

I dag är det lite bättre och jag skall därför åka till jobbet alldeles strax. När man är lärare är det lättare att åka till jobbet när man är sjuk än att stanna hemma och sjukskriva sig. Fråga nästan vilken lärare som helst och de kommer att hålla med. 

Det är nämligen så att om jag vaknar en morgon och är sjuk så skall jag inte bara sjukanmäla mig, jag skall också planera för vad vikarien skall göra med klasserna på alla mina lektioner den dagen eller dagarna, beroende på om man är sjuk i fler än en dag eller inte. 

Vidare så nästan förväntas man att sedan vara tillgänglig på TEAMS och e-mail under dagen för att svara på eventuella frågor eller instruera vikarien. Samtidigt som man är hemma på karensdag och förlorar lön. Ja, suck ja. Nej. De är lättare att kliva upp, dricka två koppar kaffe, ta två Alvedon, snyta sig och åka till jobbet.

Efter att ha bott på vad folk kallar för Gräddhyllan nere vid vattnet i flera år, där våra promenadvägar gick förbi båtklubben, längs Orsasjön, älven och ån, så har vi nu hamnat på bondvischan. Här ser därför promenaderna helt annorlunda ut eftersom de går förbi bondgårdar, åkrar, ängar och in i skogen. Plötsligt går jag mina promenader i de backar där min mamma plockade vitsippor när hon var liten och förbi hus på andra gårdar där min mormors väninnor bodde. 

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle få bo just här. Det fanns inte med i livets planer att bo på den gamla bondgård som funnits i familjen sedan någon gång på 1700-talet. Livet är så förunderligt och föränderligt. Det konstaterar jag i djup och ödmjuk tacksamhet. 

Men jag måste leta mig fram till lite vatten. Jag som nästan alltid bott på ett sätt där jag har haft vattenkontakt. Det finns små bäckar som går över åkrarna och de porlar så vackert nu på våren. 

Om man går ner genom skogen så kommer man fram till älven, men det har jag inte hunnit med ännu. Det känns ju också så fruktansvärt ovant att vara ute på promenader utan Lando vid min sida. Lando var ju själva anledningen till att jag ens gick promenader överhuvudtaget. Nu sitter byxorna alldeles för tighta, så nu får väl det bli den nya anledningen :-) LoL. Ja, man kan ju bara tänka sig hur den blir för en kropp som är van att gå ca. 6 - 10 km om dagen när det plötsligt upphör.

 

Livets nya promenadvägar. 

Lillpersbacken där mamma plockade vitsippor när hon var liten.

Dalaröda hus.

 Ha en riktigt fin dag! 

Tusen tack för alla fina kommentarer på mina föregående inlägg som jag inte har hunnit svara på ännu. 

Jag ska sätta mig ner och fokusera bara jag känner mig lite piggare.

Jag blir så glad när ni skriver. Tack, tack, tack.

Varm kram

Förminska inte sorgen

 Godmorgon på 1:a Maj!

I början av förra veckan ringde telefonen och kvinnan på andra sidan luren sa: 

- Nu kan du komma och hämta Lando. 

I en halv sekund blev jag helt överrumplad, men så insåg jag att det var veterinären som ringde om att urnan med Landos aska hade kommit tillbaka från krematoriet och att jag nu kunde hämta upp den.

Det var så overkligt att ta emot den tunga urnan som innehöll resterna av det som en gång var min älskade Lando. Min kloka, mjuka och goa hund med den silkeslena pälsen. Tassen som han brukade lyfta upp och lägga i mitt knä eller sträcka upp mot mig i sängen från golvet där han låg som om att han ville att jag skulle hålla honom i handen när vi skulle sova. Tårarna rinner. Jag sörjer min hund.

Jag har skrivit om det förut, men djupet av sorgen efter Lando tog mig verkligen på sängen rent ut sagt. Visst var jag till viss del förberedd på att jag skulle bli väldigt ledsen och att jag skulle sakna honom, men att jag skulle sörja så här djupt och sakna honom så oerhört mycket var jag absolut inte beredd på. 

Jag blev helt överrumplad på ett sätt som många inte förstår för i deras ögon var ju Lando bara en hund, och så där ledsen kan man ju inte vara över en hund. Så där sorgsen och så där många tårar kan man väl ingen fälla över ett djur. Men de har helt fel. Människor kan vara mer sorgsna när ett nära husdjur går bort än när en släkting dör. Man ska inte förminska sorgen.

Förra veckan talade Göran Greider och psykiatrikern Ulla-Karin Nyberg om hur vi måste börja ta sorgen och saknaden efter ett bortgånget husdjur på allvar då många påverkas starkare än man tror. Husdjuren är en konstant i livet som många faktiskt spenderar mer tid med än med än med andra familjemedlemmar. Jag känner igen mig klockrent i det resonemanget. Det var som om att de satt där i TV:n och pratade om mig och om min sorg och saknad efter Lando. Tomheten. De där rutinerna i vardagen som var så djupt rotade och förknippade med min hund. Sådant jag inte gör längre nu när han är borta. Helt plötsligt upphörde allt. Göran Greider som alltid tog en mycket sen kvällspromenad med sin hund Stina innan de gick och la sig uttryckte det så här: -Nu kommer jag aldrig att se stjärnhimlen igen. Precis så.

Lando var alltid runt mig. Alltid nära och han foto-bombade mer än gärna :-) 

Precis det här hände alltid :-) 

Ja, Lando stod mig nog närmare än någon. Det erkänner jag med risk att låta som en riktig loser. Som frånskild ensamstående mamma så var han mitt konstanta i livet under 13 år. Alltid vid min sida från morgon till kväll så var han den som jag spenderade mer tid med än någon annan. Som den ensamvarg och introvert som jag blev efter en jobbig tid med skilsmässa, arbetsplatsmobbing, utbrändhet och sjukskrivning så var det han och jag. Jag föredrog honom över människor. Vi kunde sitta tysta bredvid varandra i total kravlöshet, och han krävde inga förklaringar och ställde inga frågor, dömde aldrig. Han fanns bara där med sin 100% ovillkorliga kärlek och lojalitet.

Vi tog många, långa och helande promenader i mina vackra Dalaskogar och längs sjön. Han flyttade med oss till Kalifornien och var mitt vuxen-sällskap där. Jag var aldrig ensam. Han var klok och kärleksfull. Han kände in mig, kunde läsa mig som en bok och vek aldrig från min sida. 

 

Jag rättade in livet efter Lando i 13 år. Skyndade mig hem efter jobbet för att hämta upp honom hos mamma och pappa. Gick upp tidigt på morgonen och tog tre långa promenader varje dag oavsett om det regnade eller snöade. Jag valde situationer där han kunde vara med och dit han kunde följa över situationer där jag skulle behöva lämna honom hemma. Skogen över krogen hade en riktig mening i mitt sätt att leva. Laga mat hemma istället för att gå på restaurang. Hemma-helger över hotell-weekend på annan ort och så vidare.

Att få ha en sådan lojal och beskyddande varelse vid min sida har varit en välsignelse. Han var Guda-sänd rakt in i mitt liv vid exakt rätt tidpunkt. Faktumet att han var schäfer som vaktade sin flock, flickorna och mig, gjorde att vi alltid kände oss trygga och aldrig behövde vara rädda. Folk har respekt för en schäfer och han höll faktiskt folk som inte kändes "helt rätt" på avstånd. Vi har till och med varit med om situationer där han "vallat undan" obehöriga som kommit för nära. 

Lando vid vår grind på Coronado Island i San Diego, Kalifornien. 

Lando var en legend på ön. Folk från Coronado skrev det till oss när han dog.

#badassdogonduty
 

Jag minns speciellt en gång i San Diego när jag var ute vid 4-tiden på morgonen och ett gäng bestämde sig för att närma sig mig, men ångrade sig när de såg att jag hade en stor schäfer vid min sida. Inlägget heter The Lady has a Fucking German Shepard och finns att läsa om man klickar HÄR.

Jag vet att det här är ett sorgset inlägg men det är ett viktigt ämne för mig. Sorgen måste få ha sin gång. Sorgen är inte bara psykisk utan den påverkar även folk fysiskt, och det bekräftade psykiatrikern Ulla-Karin Nyberg. Enligt Nyberg kan sorg, precis som stress, ta sig fysiska former och det jag har känt av är att sorgen har satt sig i bröstet. 

Jag tappade rösten veckan innan sportlovet och den har inte kommit tillbaka ännu. Jag har fortfarande något i bröstet som rosslar och har feber lite då och då. Min mamma fick lunginflammation 1996 då familjens älskade Golden Retriver Charlie fick somna in. Både hon och jag är helt övertygade om att det var sorgen som hade satt sig i bröstet på henne med. Det här kan låta luddigt för många men tänk vad lång tid det tog innan det var accepterat av sjukvården att stress påverkar kroppens organ, och symptomen av sorg liknar stress. 

Jag som vet med 100% säkerhet att det finns ett liv efter döden är inte ledsen över att Lando nu får vara där i en frisk och pigg kropp utan smärta och att han nu kan springa och hoppa och leka som han kunde förr. Nej, han fattas mig. Det är tomheten. Han lämnade ett stort hål i mitt liv. Saknaden av att han inte längre finns i fysisk form vid min sida är väl vad det handlar om. Sorgen över att hans liv tog slut. Nostalgin över så många fina stunder genom åren som man får bära som minnen. Lando var livets hund. Men jag vet att den dagen då det är min tur att lämna jordelivet så kommer han springandes och möter mig. Det känns så tryggt och bra att veta. 

 

Man skall aldrig säga aldrig, men vi har inga planer på att skaffa en ny hund. Vi har Bellas Bengt och kan hjälpa henne med honom när hon jobbar eller reser bort. När han är med oss rinner sorgen och saknaden efter Lando bort en stund. Dessutom vill vi känna oss lediga och fria att resa och att göra saker utan att behöva planera att någon skall passa hunden. Vidare måste man även tänka på att om man skaffar en hund så tar man på sig ett stort ansvar som kan vara upp till 13, 14 eller 15 år. Jag tror heller inte att jag skulle orka förlora en sådan nära och fin varelse igen. Sorgen är kärlekens baksida. Har man älskat djupt så sörjer man lika djupt som man älskade.

Bellas Bengt. Goding. 

 

Var det någon som sa: -Gå och lägg dig på mattan?

 

Underbara lilla Bengt.  

Krama era hundar. Ni som fortfarande kan. 

 

Ha en trevlig 1:a maj.

 

Varm Kram